Recension: On Wings of Eagles - 1986

On Wings of Eagles

Regi: Andrew V. McLaglen

1986

Drama

När Ayatollah Khomeini tar over Iran utbryter kaoset. EDS, som är ett stort dataföretag och utför arbete i Iran, evakuerar sin personal, men i sista stund får två av dem order om att lämna flygplatsen och inställa sig hos den lokale domaren Dadgar. Utan någon egentlig rättegång blir de kastade i fängelse med en borgenssumma på smått fantastiska tretton millioner dollar, vilket saknar motstycke i den iransk/amerikanska historien. Företagsägaren Ross Perot (Richard Crenna) påbörjar genast arbetet med att få sina medarbetare frigivna, men när alla diplomatiska vägar misslyckats finns det inget alternativ kvar än att frita dem med våld! Han anlitar därför den pensionerade överste Arthur ”Bull” Simmons (Burt Lancaster) för att sköta uppdraget. Ett uppdrag som inte visar sig vara lika lätt i praktiken som i teorin.

Redan från början står det helt klart att byråkrati kommer att vara en viktig del av filmens handling. Det är också självklart hur det kommer att gå i slutändan och således egentligen inte särskilt spännande. Målet kommer att nås, det vet man, dock är det inte helt självklart vilka omvägar man måste gå eller vilka åtgärder som måste vidtas för att lyckas med operationen, helt lätt går det inte! Jag hamnade själv i en tankevurpa, eller kanske snarare en medveten drift med mig själv när Richard Crenna tillkänna ger at han kommer att ta till alla medel för att få ut sin personal ur Iran, skicka in John Rambo…

                                    

Nu får man väl ta filmen något värdigare än så och det var på intet sätt någon seriös tanke heller, bara en reflektion över att det faktiskt är just Richard Crenna som spelar Överste Trautman, den enda som John Rambo egentligen litar på och kallar för vän i filmerna om honom. Tänk vilka tankar som kan formuleras på en tiondels sekund…

Nåja, trots att filmen har ett ganska tydligt mål, och att man vet vad som kommer att hända, finns det en ganska tät stämning i den i alla fall, man känner med karaktärerna och det framstår som fullständigt klart att man inte ska kombinera religion och politik. Det senare är förstås min personliga uppfattning, men jag känner faktiskt att jag får lite medhåll här. Filmen, eller miniserien som det faktiskt är, är inte särskilt objektiv i detta avseende och behandlar Iran på samma sätt som de behandlar Amerika i filmen, nästan i alla fall – som den store Satan! Det är helt klart en fördömande filmatisering och väldigt amerikansk i sin framläggning.

Man får dock lite funderingar över smaklösheten ibland. Två amerikanska fångar och medarbetare ganska högt upp i företagstoppen är så viktiga att få ut ur fängelset och landet att det är värt att offra hur många iranier som helst för ändamålet. Ingen särskilt smickrande människosyn tycker jag. Blir det mer rätt att bete sig som fienden bara för att fienden gör det?

De kulturella skillnaderna mellan länderna är enorma och det är alltid intressant att se hur sådant gestaltas. Det handlar alltså egentligen inte bara om en fritagningsoperation eller om hur fångarna har det i fängelset där de spärrats in eller den byråkrati som jag nämnde tidigare. Religiös fanatism är en stor del av filmen och visst är det märkligt att vän plötsligt kan bli fiende, som genom att bara knäppa med fingrarna.

Som en parantes kan nämnas att man också kommenterar och kritiserar USA i filmen och då kanske i synnerhet vilket respekt krigsveteranerna egentligen förtjänar, men inte får i samhället och där hittar man ännu en koppling till Rambo faktiskt, eller för den delen The Park is Mine med Tommy Lee Jones.

Burt Lancaster gör väl en roll värdig honom på många sätt men jag tycker det ser lite fånigt ut att han måste ha på sig den där mössan nästan i varje scen, han ser mer ut som en inbrottstjuv än någon annat och det var väl inte riktigt meningen? Det blir i vart fall inte särskilt trovärdigt när alla ska föreställa affärsmän. Hur som helst så nominerades miniserien till en Emmy för bästa miniserie och det tycker jag var synnerligen välförtjänt. Det är gott om ansikten man känner igen men inte nödvändigtvis kan kombinera med ett namn och det är en god underhållning på dryga tre timmar!

Recension: Marco Polo - 1982

Marco Polo

Regi: Giuliano Montaldo

1982

Äventyr

Marco Polo (Ken Marshall) är en drömmare som vill ut och se sig om i världen precis som sin far och drömmer om hans återvändande till Venedig. Problemet är bara att ryktet säger att pappan för länge sedan är död och inte kommer att återvända överhuvudtaget. En dag visar det sig dock att ryktet har fel och pappan – Niccolo Polo (Denholm Elliott) kommer tillbaka tillsammans med sin bror Matteo (Tony Vogel). De berättar om stora äventyr och vilken fantastisk värld de har kommit tillbaka ifrån. Det visar sig också att de är där i egenskap av sändebud från den mäktige Kubai Khan och att de som sådana förväntas återvända. Marco blir eld och lågor men Niccolo är motvillig till att låta honom följa med på resan. Omständigheter gör dock att så blir fallet och Marco tar in alla intrycken av den fantastiska resan med vidöppna ögon. Detta är hans berättelse!

Eftersom det här är en miniserie sker berättandet ganska långsamt och den inledande episoden är också lite seg innan man får lära sig den nödvändiga bakgrundsinformationen. Jag menar att detta i princip är en nödvändighet för att kunna tillgodogöra sig den återstående berättelsen men egentligen skulle man vilja kasta sig in i äventyret på en gång. Det är förvisso gedigna skådespelarinsatser redan från början och förutom Ken Marshall får David Warner en roll som Rustichello redan i början av betraktelsen. Historien berättas genom dennes nedskrivna tolkningar av Marcos egna berättelser. Kyrkan anser att både han och Marco tagit ut svängarna allt för mycket och balanserar allt för nära gränsen mot kätteri medan de förstås vidhåller att berättelserna är helt sanna!

                                                                                    

Men de kända skådespelarna slutar inte där, och förutom Marcos far som spelas av Denholm Elliott, vars namn kanske i och för sig inte resulterar i att några klockor ringer även om man känner igen honom från mycket annat, så medverkar även Anne Bancroft och Burt Lancaster i några mindre roller. Andra roller gestaltas av Hollywoods ständige asiat James Hong, F. Murray Abraham och Leonard Nimoy. Den senare gör ett rätt svagt intryck på mig eftersom han ter sig alltför amerikansk bland alla de övriga brittiska accenterna. Jag kan helt enkelt bara se honom som Mr. Spock eftersom han fraserar allt han säger exakt likadant som denne. Detta drar tyvärr ner det lite för mig vilket är märkligt eftersom jag normalt sett verkligen gillar Leonard Nimoy!

Men hur stora och bra skådespelare det är finns i rollistan får vi inte glömma bort att det faktiskt är Marco Polos fantastiska resa som ska stå i centrum här, hans upptäckarglädje och hans vilja att vidga sina vyer i alla lägen. Man behöver inte med nödvändighet tycka om allt man ser med hjärtat men erfarenheterna gör åtminstone att man ökar sin kunskap och det är egentligen bara det han vill. Han kommer snabbt nära Kublai Khan (Ruocheng Ying), den mäktige Djingis sonson. Det är en mäktig man som styr sitt rike med järnhand, en kultur som är totalt främmande men likväl fascinerande för Marco. Det mesta av tiden spenderas här, antingen i omedelbar närhet till det mongoliska hovet eller på resande uppdrag av Kublai Khan. Men för att det ska fungera hela vägen kantas förstås historien av resan till Kina också där Marco träffar på andra figurer såsom Tibetanska munkar och Korsriddare.

Själva historien är inte helt olik den filmatisering av James Clavells roman Shogun som Jerry London regisserade något år tidigare, men det finns förstås en hel del skillnader också. Jag tycker personligen att det här är en intressantare kulturkrock även om jag på intet sätt vill förringa Shogun som är en av mina absoluta favoriter i sammanhanget. Marco Polo är mer uppslukad av sin törst efter erfarenheter och kunskaper och lyckas också med bedriften att återvända hem vilket inte var fallet med John Blackthorne, dessutom bygger hela berättelsen på en verklig historia och det gör ju det hela än mer intressant – eller hur?