Recension: SINISTER - 2012

Sinister

Regi: Scott Derrickson

2012

Horror

Ellison Oswalt är författare men inte vilken författare som helst. Han specialitet är att söka upp riktigt makabra mordfall och skriva om dem. För att komma sitt senaste projekt riktigt nära flyttar han helt sonika in i huset där en hel familj hängdes i trädgården för att komma så nära händelserna som möjligt. Han vill sätta sig in i allt så bra som möjligt för att om möjligt kunna skriva ytterligare bestseller. Han hade en för tio eller femton år sedan men sedan har det mest gått utför. Han behöver helt enkelt en riktig succé till, inte minst av ekonomiska anledningar. Hans fru vet inte om vad det är för hus de flyttar in i men det dröjer inte länge förrän hon inser att något är fel, Ellison dricker allt mer och verkar osedvanligt nervös. Men det är bara början, ju mer Ellison gräver i det förflutna desto värre blir det!

Det dröjer inte särskilt många minuter innan jag inser att det här är en riktigt bra och spännande film, precis som jag vill ha dem! Det är initialt en film som inte avslöjar för mycket av det som ligger bakom utan man tar sin tid och utvecklar både karaktärer och spänning. Vi får reda på mycket om Ellison, som gestaltas av Ethan Hawke, att han en gång haft en succé och att han åter igen söker berömmelsen. Han tycker om att sola sig i glansen av de gamla inspelningarna med intervjuer från TV och jobbar hårt med sina projekt. Han är dock av en känslig natur och kan inte utan vidare se de inspelningar av dåden han kommer över. Han börjar dricka, vilken vi som åskådare möjligen kan tolka som en anledning till de syner han tycks se. Eller är det bara vi som ser, inte Ellison?

Han är inte särkilt populär hos polismakten, faktum är att han genast under inflyttningen får besök av sheriffen som förmanar honom och som säger att han inte alls uppskattar hur korkade poliserna brukar vara beskrivna i böckerna. Ellison ska verkligen inte räkna med någon hjälp från den lokala polisen för att sedan förlöjliga dem. Dottern har en fallenhet att måla på vägarna och sonen har nattskräck trots att han egentligen är alldeles för gammal för att ha symptomen. Det är alltså en levande familj, men normala familjeproblem vi konfronteras med. Det är inte bara grunda karaktärer som så råkar vara där för att skrämseleffekterna ska fungera. Sen är det för den delen inte heller någon film som bygger på överraskningseffekter. Det finns förstås ett par men de har sig förklaring och är mer genomtänkta än vad dylika brukar vara!

Tyvärr måste jag säga att filmen inte riktigt lever upp till förväntningarna hela vägen igenom. Man räknar ganska snabbt ut hur det i stora drag hänger ihop och det är väl inte så önskvärt när de sista bitarna fakta inte presenteras förrän i slutet. Jag vill inte säga att jag hade allting 100 % klart för mig innan förtexterna men de stora dragen hade jag räknat ut och även om Scott Derrickson nu har några filmer i sin portfolio (The Day the Earth Stood Still, The Exorcism of Emily Rose etc.) lånar han från sådant som redan tidigare gjort. Kanske inte rakt av men är man någorlunda bevandrad inom genren lär man snabbt upptäcka det och det är inte bra för ovissheten. Å andra sidan, hur många oanvända sätt att berätta historien på finns det?

Hur som helst är det helt klart en effektiv film som det finns alla anledning att spana in om man är i behov av lite spänning. Jag gillar den!

7/10

The Exorcism of Emily Rose - 2005 - Verklighetsbaserad!

The Exorcism of Emily Rose

Regi: Scott Derrickson

2005

Drama/Horror

En ung flicka, Emily Rose (Jennifer Carpenter), övertygad om att hon är besatt av onda demoner dör i samband med en exorcism. Fader Thomas Moore (Tom Wilkinson) som utfört exorcismen står anklagad för vållande till annans död och grov försummelse. Men vilken är egentligen sanningen? Var Emily Verkligen besatt av onda demoner eller led hon helt enkelt av epilepsi och en djup psykos? Detta ska nu provas i domstol där den karriärlystna advokaten Erin Bruner (Laura Linney) tar till alla medel för att få prästen fri.

Filmen bygger på en verklig händelse men man ska för den skull inte tro att allt gick till precis på samma sätt som i filmen. Sanningen är snarare den att man valt att dramatisera lite extra i filmen och det är väl egentligen helt förståeligt Filmen är inte till för att berätta historien historiskt korrekt utan för att underhålla.

Är det då en underhållande film? Ja, det tycker jag absolut! Den är inte den mest välspelade filmen någonsin, under stundom är den inte alls särskilt övertygande, medan en del av skådespelarna verkligen gör sitt yttersta. Speciellt mycket imponerar Laura Linney som advokaten och Jennifer Carpenter som den besatta Emily Rose som vi får följa i tillbaka blickar. Dessa tillbakablickar är smart filmade och berättar historien för oss på ett skickligt sätt. Eftersom vi inte känner till sanningen blir vi istället visade det personerna i vittnesbåset berättar om, sanningen ur deras synvinkel alltså.

Annars utspelas mycket av filmen i en domstol och personligen är jag svag för sådana filmer. Jag finner ett stort intresse i hur åklagare och advokater kombatterar med varandra och hur allt annat än sanningen egentligen tycks stå på spel och vara det viktigaste. Som självutnämnd ordvrängare finner jag det också mycket intressant hur noga orden är viktade i inlednings och slutpläderingen. Här finner jag dock att dessa monologer inte är särskilt välskrivna, det är för uppenbart vilken inverkan pläderingarna ska ha på juryn och vilken påverkan de ska ha på oss som tittare.

Effektmässigt är det här ingen visuell orgie men de få effekter som finns, funkar och är effektiva i sammanhanget. Man har alltså inte byggt filmen kring dessa utan enbart använt sig av dem som en extra krydda åt historien vilket jag menar är enbart positivt. Men framförallt är det här en film som får en att tänka till, finns det andra möjligheter är de strikt vetenskapliga? Är det egentligen viktigt att bevisa att änglar och demoner existerar eller räcker det om man tror stenhårt på det? Detta är Emily Rose berättelse…

Rekommenderas!

8/10

The Day the Earth Stood Still - 2008 - med en doft av det kalla kriget

The Day the Earth Stood Still

Regi: Scott Derrickson

2008

Sci-Fi/Action

En form av utomjordiskt rymdskepp landar mitt i Central Park och en grupp vetenskapsmän kallas dit för att undersöka saken. Det visar sig snart att skeppets passagerare Klaatu (Keanu Reeves) har en mänsklig skepnad och att den gigantiska robot som åtföljer honom är lika mäktig som destruktiv om den attackeras. Vad som däremot är mer höjt i dimmor är utomjordingen intentioner, har han kommit i fredliga ärenden eller är hans uppdrag helt enkelt att förinta jorden och/eller dess mänskliga population?

Man hittar förstås många likheter mellan den här filmen och originalet som kom redan 1951. Med det i åtanke förstår vi naturligtvis att förutsättningarna är helt olika nu jämfört med klimatet som rådde under det kalla kriget. Det är väl heller ingen hemlighet att många av de här science fiction rullarna gjordes som metaforer för kommunisträdda amerikaner, vilket kanske inte kan anses vara verkligheten idag.

                                         

Med det i åtanke försvinner väl lite av den ursprungliga poängen med filmen och kvar blir ett sätt att göra ren underhållning av teman, gärna med bra effekter och trots alt lite sensmoral. Effekterna är det lite si och så med tycker jag. Emellanåt ser det lite ut som om man haft en serietidning som storyboard och faktiskt, ärligt talat, lite för mycket för att man ska kunna ta det på fullt allvar. Andra gånger ser det ut som om man förlitat sig allt för mycket på (dåliga) datorgenererade effekter, medan det faktiskt finns tillfällen då det ser riktigt riktigt bra ut också. Väldigt ojämnt med andra ord. På det hela taget, med tanke vad det är för slags produktion, får den dock godkänt.

Sensmoralen är heller inte oväntad. Och oavsett om Klaatu skickats för att förinta jorden eller inte så inser vi att det finns potential och möjligheter i den mänskliga rasen att förändra oss, blir bättre eller rent av utvecklas när vi inte längre har något annat val. Detta visualiseras framförallt genom ett mycket gediget skådespeleri från Jennifer Connelly som spelar mot Keanu Reeves. När hon inser att hon inte kan påverka Klaatu med resonemang återstår det inget annat sätt än att visa viljan till bot och bättring på andra sätt. Sätt som egentligen inte går att klä i ord, känslor som medkänsla, osjälviskhet och empati. Kanske det som utgör själva essensen för den mänskliga rasen?

Själva roboten, som jag gillade skarpt när jag såg originalet för så där hundra år sedan, är helt klart en hommage till den gamla goda tiden och det som egentligen binder samman filmerna. Det är naturligtvis en något moderna kreation än vad som kunde skapas 1951 men den klassiska renheten utan krusiduller finns kvar.

En sak som jag reagerade på och som egentligen inte har med själva filmen att göra, är att det på baksidan av fodralet står att den är från sju år. Jag tycker det är en lite märklig rekommendation då flera av de teman som presenteras i filmen är ganska allvarsamma och kanske svåra att förstå i en så ung ålder. Visst, det är egentligen en actionfilm utan större krusiduller, men teman som handlar om total annihilation av den mänskliga rasen kanske kräver en något högra ålder för att fullständigt greppa.

Totalt sett en underhållande film för stunden men utan den närvaro som det kalla kriget gav originalet!

6/10