Bron III - Fantastisk tredje del i serien!

Nu har jag äntligen börjat titta på den efterlängtade Bron III. Det känns så långt som att man inte kommer att kunna toppa första och andra säsongen. Det är fortfarande väldigt bra, det bästa som kommit i thrillerväg från Sverige och Danmark faktiskt. Nu känner jag i och för sig inte till särskilt många samproduktioner inom detta område så det kanske inte säger någonting. Men det är riktigt riktigt bra och Sofia Helin förtjänar alla utmärkelser som finns för hennes tolkning av Saga Norén, Länskrim Malmö.

 För er som inte känner till det så har Saga bland annat väldigt svårt för socialt interagerande. Det ligger i hennes diagnos(er) och är egentligen inget konstigt. Det blir en hel del krockar mellan hennes beteende och omvärlden som inte förstår henne mer än hon förstår omvärlden.

Jag är tre avsnitt in i serien som jag hoppas kommer att få många många fler säsonger. Jag älskar Saga, kanske för att jag känner igen mig så mycket i hennes beteende. Hon är överdriven så klart men det finns tydliga drag av mig i henne. Detta är en kanonserie, Bron, Bron II och nu Bron III är bland de bästa serier jag har sett över huvud taget. Jag återkommer med mera analys senare. Kanske…

SVT visar True Detective!

Den 17:e februari smäller det igång. Då sätter den rosade serien True Detective igång på SVT. Kl 22.00 är tiden för att de allra yngsta ska ha gått och lagt sig. Det är nämligen en serie som inte räds för sexuell sadism och makabra mord. Det jag egentligen vill säga är att ni inte ska ge upp! För mig var de första avsnitten ganska träliga medan man sedan verkligen fick lön för mödan. Låt serien komma igång innan ni dömer den!

Bara för sakens skull har jag plockat fram min gamla text om serien. Hoppas att ni finner den nöjsam!

True Detective

Agents of S.H.I.E.L.D. – 2013 – Den första säsongen!

På senaste tiden har jag tittat rätt mycket på serier, även om jag egentligen är mycket mer intresserad av film. Det finns en annan typ av berättande som går förlorad när man tittar på serier, en annan dramaturgi helt enkelt. Men eftersom Agents of S.H.I.E.L.D. är en Marvel produktion, och jag älskar superhjältar, var det ändå med spänt intresse jag satte igång. En annan sak med serier är ju förresten att det tar så lång tid att nå sitt mål. Även om jag vara skriver om första säsongen här ska man ändå komma ihåg att den ligger på 6 DVDer med 4 avsnitt på varje. Det tar en stund att ta sig igenom.

Från början får vi mest bekanta oss med karaktärerna och några fall som hjälper oss att förstå vad agenterna egentligen sysslar med, vad som är deras agenda och vilken typ av fantastisk teknologi som står till deras förfogande. Det är inte vidare sammanhållande berättat i de första avsnitten, det tar nog ett tiotal innan det blir en någorlunda kontinuerligt handlingen som följer avsnitt till avsnitt. Före dess har det funnits vissa bitar men nu tar det sig en vändning mot en storskurk som allt kan knytas till. Det är också nu det börjar bli riktigt bra!

Det finns inga direkta superkändisar i rollerna även om Samuel L. Jackson dyker upp ett par gånger. Däremot refereras det livligt till tidigare Marvelfilmer och karaktärer. Känner man inte till historierna får man nog mindre utbyte av serien skulle jag tro. Men jag gillar de karaktärer man har byggt upp. Jag gillar de som fått i uppdrag att spela dem och jag tycker samtliga gör ett riktigt bra jobb. Clark Gregg som Agent Coulson, Ming-Na Wen gör en tystlyten men synnerligen effektiv agent May. Den mest intressanta är kanske Chloe Bennet eller i alla fall hennes rollkaraktär Skye, varför får ni ta reda på själva. Iain De Caestecker och Elizabeth Henstridge gör teamets forskarduo och Brett Dalton den livsfarlige Grant Ward! Efter första säsongen har jag definitivt fått mersmak och ser verkligen fram emot mer! Det blev en riktigt underhållande första säsong när man väl hade identifierat och korrigerat barnsjukdomarna. Jag gillar det här!

8/10

 Bilder: © 2014 Marvel & ABC Studios

Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

The Amazing Spider-man – 1977 – långt innan de nuvarande franchiserna

Det gjordes trots allt filmer om Spindelmannen långt innan de nuvarande franchiserna började håva in fantasibelopp. Det här är väl tekniskt sett inte en riktig film utan pilotavsnittet på en TV-serie. Och har man sett några TV-serier från 70-talet så här 40 år senare vet man att många av dem inte har åldrats väl. Var de någonsin bra från början så har deras kvaliteter ebbat ut.

Så är det även här. Det är kul ur ett kalkontekniskt perspektiv och i bästa fäll är det underhållande av helt fel anledningar men allt annat gör det till ett botten napp. Jag gillar ostiga serier och ostiga filmer men här går gränsen även för mig. Hade jag inte varit fanatiskt intresserad av superhjältefilmer vet jag ärligt talat inte om jag har klarat av att se klart eländet.

Ändå vill jag höja upp den lite för att den åtminstone försöker. Den försöker mycket mer än vad den faktiskt klarar av och det måste räknas för något. Dessutom är den ju, som jag tidigare var inne på, underhållande ur kalkonernas synvinkel.

3/10

True Detective – 2014 – Mer HBO!

TV-serier har aldrig riktigt varit min grej, det har alltid överskuggats av mitt intresse för filmen. Visst, som tidsfördriv har jag väl kunnat följa en och annan serie sporadiskt men det är inte många verkligen, verkligen har tyckt varit bra. Ett undantag jag upptäckte nyligen är Game of Thrones som jag slukade på bara några dagar och nu inväntar en ny säsong av. I och med detta insåg jag att det faktiskt fanns serier värda att följa. Förresten såg jag även fängelseserien OZ för ett tag sen och… gissa… HBO!

Anledningen till att jag greppade tag i den här serien var först och främst Woody Harrelsons medverkan. Liksom i fallet med TheFollowing var jag orolig för att en TV-serie med en av mina absoluta favoritskådespelare skulle vara ett steg tillbaka och ett sätt för honom att prestera på rutin. Och ska sanningen fram är jag lite besviken på honom, han blir trots allt utklassad av Matthew McConaughey! Det visst förstås en spänning mellan de två karaktärerna som egentligen ligger till grund för hela idén med serien. De är olika, de gillar inte varandra, men trots detta är de partners i sin tjänsteutövning, hos polisen.

De får ett fall med ett mystiskt mord på halsen och med diverse ”ovanliga” metoder ska de försöka lösa det. Hart (Harrelson) är familjefadern som alltjämt bedrar sin fru och super medan Cohle (McConaughey) inte intresserar sig för något annat än sitt jobb. Han är helt begravd av fallet och tycks ha en osviklig insikt i det mänskliga psyket. Efter många åt av undercoverspanning har han dessutom varit tvungen att intaga både den ena och den andra substansen och ser emellanåt syner eller hallucinationer. De är som natt och dag, Hart är känslosam medan Cohle i princip aldrig visar något utåt överhuvudtaget.

Serien berättas till en början via tillbakablickar som man inte riktigt är säker på vad de ska leda till. Överhuvudtaget är serien svår att komma in i och det kräver i princip fem eller sex avsnitt innan man har full koll på vad det egentligen handlar om. Jag gillade inte serien i början men fick rådet att hålla ut, det skulle bli bättre blev jag lovad. Och JA! Det blev onekligen bättre. Efter drygt halva säsongen är det hur intressant som helst och symbolismen ihop med Cohles osvikliga cynism gör det också oerhört underhållande!

Seriemördarjakt är oftast oerhört underhållande och ju mer bestialiska och rituella dåden är desto intressantare blir det. En sekt? En ensam galning? Någon som till syvende och sist styr varje steg åt det håll hen vill att utredningen ska gå?

The Following – Kevin Bacon i seriemördar-serie!

Jag brukar alltid hävda att när kända, stora skådespelare, ger sig på roller i TV-serier är det för att de behöver pengarna eller för att de inte får några andra jobb. Här är det Kevin Bacon som gått och tagit en roll i The Following. Jag har som sagt mina fördomar men det behöver ju inte alls vara på det sättet. Det kanske är som så att han är arbetsnarkoman som måste jobba för att må bra. Eller så tyckte han rollen verkade rolig att göra, vad vet jag.

Hur som helst fokuserar serien på jaken av en notorisk seriemördare – Joe Carroll. Det är hela tiden en sorts katt och råtta lek dem emellan där seriemördaren ligger ett steg före. Jag gillar verkligen när någon verkar ha planerat flera steg framåt vad som ska hända och har både B, C och D plan om något skulle gå snett.

I första säsongen är det mycket referenser till Edgar Allan Poe, eftersom detta är seriemördarens förebild. Det är också frågan om, för seriemördarens del, att skriva en bok om händelserna som sker och få denna så korrekt som möjligt. Det som hamnat i boken är det som sker helt enkelt, det som manipuleras att ske kan man säga. Det är ibland inte självklart vem som står på vilken sida och mullvadar finns det gott om. Ibland är de planterade flera år i förväg. Listigt värre!

Andra säsongen är lite annorlunda. Här verkar det vara frågan om vilken sekt som är den mest blodtörstiga. Överlag är det en ganska trevlig serie som jag följer utvecklingen av.

Stay Tuned!

Game of Thrones – Ännu en succéserie från HBO!

Jag har inte skrivit något här på ett tag, i varje fall inte publicerat något, och det finns en anledning till det. Det är nämligen så att jag ar fastnat i min blu-ray box med Game of Thrones första och andra säsong. Enligt CDON är det en box med total speltid av 1098 minuter, alltså styvt 18 timmar. Jag plöjde den på ett par tre dagar så Ni förstår att jag var hooked! Redan efter första avsnittet visste jag att det här var en serie jag skulle älska. Jag gillar filmer/serier som utspelar sig i ett fantasifullt rike, gärna med drakar trollkarlar och barbarer. Den här serien har inget av det…

I alla fall inte till en början. Det är nämligen inte en fantasyserie, det är snarare en äventyrsserie om man prompt ska etikettera den. Den utspelar sig dock i en svunnen tid och i en annan värld. Det är svärd och yxor som gäller men några egentliga barbarer står inte att finna. Det är en historia som egentligen handlar precis om det som det låter som. Vi har ett antal olika klaner som alla, nästa i alla fall, konspirerar för att få sitta på järntronen, att bli kung över de sju rikena.

Till en början kunde jag inte riktigt klura ut vilken – om någon – av klanerna som skulle stå för det goda. Det brukar ju på något sätt stå mellan det onda och det goda i sådana här berättelser. Det verkade bara finnas onda, eller kallt beräknande individer, som enbart ser till sitt eget bästa. Och i en drömvärld konspirerar så bra att de kan tillskansa sig en del av makten. Är man inte kung får man påverka denna att ta beslut som gagnar den egna agendan.

Vi får följa de olika grupperna en stund i taget och det är en helt perfekt redigerad serie. Man märker knappt när det skiftar fokus från en handling till en annan även om det borde göra det. De skiljer sig både när det gäller miljöer och människor så klart, men ändå är det skarvar som man inte tänker på och det gör det hela väldigt spännande. Man har ingen aning om vad som kommer att hända och eftersom det är HBO som ligger bakom har man tagit utsvängarna. Man värjer inte för någonting, varken för vildsint incestuös sex eller brutala köttsår i närbild. Man kan inte vara säker på vem som överlever och vem som inte gör det. Huvudrollsinnehavare kan plötsligt få ett svärd genom kroppen eller bli lemlästad av en fiende. Det är faktiskt flera gånger man drar efter andan när det gäller den här seriens brutalitet när det gäller sex och våld.

Det är också en serie som är fylld med cynism och genompyrd med falskt smicker och inställsamhet. Det är förstås ingen humor i vanlig bemärkelse men jag finner set ändå oerhört underhållande att lyssna på hur man hotar och konspirerar genom att vara överdrivet artig i alla situationer. Spelet som pågår bakom maktens officiella tronrum är kanske det som är den här seriens innersta essens och det är ju också seriens namn.

Rekommenderas å det varmaste och om ett par dagar har jag även tillgång till seriens tredje säsong. Det innebär förstås en ny rapport…

Stay tuned!

OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

OZ – 1997-2003 – Fängelseserien!

För ett tag sedan införskaffade jag den så kallade Emerald City Collection boxen som innehåller samtliga avsnitt ur serien. Jag är inte mycket för serier egentligen med de har onekligen sina fördelar. Så häromdagen såg jag spänt det första avsnittet av serien som jag hade hört så mycket gott om. Jag kan inte säga att den tog mig med storm. Det var bra, men jag hade nog förväntat mig mer. Jag tyckte bilden var lite för grynig och att kameran flaxade för mycket. Det senare tog jag som ett tecken på att man ville få serien att kännas mer verklig.

Något som är anmärkningsvärt är att det bara är 8 avsnitt per säsong. Oerhört lite tycker jag! Avsnitten ligger visserligen på nästan en timme styck så det blir lite att plöja igenom i alla fall. Hur som helst har jag sedan dess kommit ungefär halvvägs in i första säsongen, tre sedda avsnitt, och serien har redan växt i mina ögon. Jag gillar karaktären som agerar berättare och med ögonen i kamera talar om för oss olika detaljer. Det är också han så står för att plantera de moraliska och filosofiska betänkligheterna i åskådaren. Hans medverkan är nästan lite lynch-esque. Harold Perrineau gör en fantastisk roll som denne!

Vilka som mer gör fantastiska roller eller inte är lite för tidigt att säga. Det är heller inte helt självklart hur länge olika rollkaraktärer får vara med i serien eftersom våldet ligger på en sådan nivå att vi som helst kan bli mördad när som helst – och hur brutalt som helst! Tack HBO!

Jag ser fram emot att utforska serien ytterligare och det kommer förstås inte att vara några problem med tanke på att allt ingår i boxen, tillsammans med en del extramaterial dessutom. Bortklippta scener etc. Om det är något att ha i dessa scener eller inte återstår att se.

Månbas Alpha Vol 2 - 1975

Matter of Life and Death – S01E13 – Första episoden på Noble Entertainments andra utgivning av Månbas Alpha eller Space 1999 som det heter i original, är en ganska typisk historia och det som egentligen är essensen i hela berättelsen. John Koenig och den andra besättningen på basen tror sig ha hittat den perfekta platsen att kolonisera och gör sig redo att lämna månbasen till förmån för den tillsynes gästvänliga planeten. De upptäcker dock snart att detta inte är möjligt och att allt som placeras på planeten konfronteras med antimateria.

Earthbound – S01E14 – Helt klart en höjdpunkt i sammanhanget. Inte bara för att historien är välgjord och väldigt mycket Science Fiction utan även för att skådespeleriet från en av gästskådespelarna – Christopher Lee, är magnifikt! Historien behandlar politik och pacifism och jag kan inte låta bli utan att reagera för vilket egoistsikt svin en populationsmedlem är. Att man inte kommer någon vart med det beteendet och att man i slutändan inte får ta något med sig dit man går blir förstås uppenbart. Jag gillar den här episoden skarpt! Hatten av för Noble Entertainment som gett ut box nummer 2 med resten av första säsongen!

Full Circle – S01E15 – Lika mycket jag än tyckte om förra episoden Earthbound lika mycket tycker jag den här faller till korta. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Star Trek episoden The Gallileo Seven som också behandlar grottmänniskor och liknande fenomen. Spänningen saknas dock här och det känns lite grand som om man skapat den här episoden för att kunna ge Zienia Mertons lite mer tid framför kameran med sin karaktär Sandra Benes. Jag sätt nästan och väntade på att de skulle klä av henne också, men det kom aldrig längre än till djurhudar och det var ju skönt att man inte fastnade i den fällan! Hur som helst var det lite för lätt att räkna ut hur allt hängde ihop när besättningen uppenbarligen hade betydligt större problem att klura ut mysteriet. Jag ser dock fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Another Time, Another Place – S01E16 – Vad vore väl Science Fiction utan några tidsparadoxer då och då? Jag får lite vibbar av Star Trek Voyager episoden Blink of an Eye och liksom den är det här är en ganska trevlig historia. Den slarvas dock bort utan att man utforskar den ordentligt. När man väl kommit fram till att besättningen klonats och befinner sig i två olika tidsåldrar hade man kanske kunnat göra lite mer av det? Som det är nu ägnar man mycket mera tid åt uppbyggnaden än åt att skapa teorier om vad som hänt och/eller problematisera händelserna. Man konstaterar sonika att det är ett problem och tar det första bästa alternativet som lösning på problemet och tar sedan det förödande resultatet med en lite för stor klackspark. Kanske har Koenig och de andra gjort sig allt för hemmastadda på basen och skräms lite av tanken att lämna den som deras hem? Jag tycker de borde kämpat mer! Men skulle de lämna basen skulle det å andra sidan inte finnas rum för fler episoden i den här andra boxvolymen från Noble Entertainment och så vill vi ju inte ha det!

The Infernal Machine – S01E17 – Helt klart en av de bättre episoderna från första säsongen. Och jag vet att jag måste sluta jämföra med Star Trek, men jag få lite vibbar av The Corbomite Maneuver när jag ser den här. Det borde jag egentligen inte få för historierna är egentligen inte särskilt lika varandra, det är bara spänningen när det okända rymdskeppet konfronteras som påminner en smula. Det finns förstås en maktkamp mellan Koenig (Martin Landau) och den främmande intelligensen som också påminner men mycket mer än så är det faktiskt inte. I vilket fall som helst är det fina miljöer i den här episoden och man får verkligen känslan av att den främmande farkosten är enorm. Jag ser helt klart fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Månbas Alpha: Ring Around the Moon – S01E18 – När det är utomjordiska krafter iblandade, som på ett eller annat sätt attackerar eller inkräktar på våra huvudpersoner, väcks mitt intresse verkligen till liv. Här är det utfört lagom spännande och lagom korkat för att vara riktigt underhållande. För visst är det väl så att man måste ifrågasätta en del handlingar som besättningen gör. Inte står man väl först helt handfallen när någon handgripligen försöker tömma databankarna på information för att sedan ropa på befälhavaren Koenig (Martin Landau) för att sedan bli instruerad att kalla på säkerhetsavdelningen? Det känns som lite för många steg i min värld, men de funkar trots allt. Hur som helst var det här ett av de mer spännande avsnitten hittills på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment.

Månbas Alpha: Missing Link – S01E19 – Det här avsnittet var ingen höjdare. Det är visserligen kul att se Peter Cushing som gästskådespelare, men mycket mer än så blir det inte. Avsnittet fokuserar på tok för mycket på en inre kamp som kommendör Koenig (Martin Landau) för med sig själv som för oss – åskådarna, utspelar sig på en annan planet. Det känns som något man set om och om igen redan och även om det är över trettio år sedan just det här skapades hjälper inte det. Det finns andra som visualiserat liknande tillstånd på ett bättre sätt och gjort et mera intressant även om det här skulle var gjort tidigare. Nä, på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment är det här nog det sämsta avsnittet hittills. Kanske om man räknar in första volymen av boxen också förresten!

Månbas Alpha: The Last Sunset – S01E20 – Fördelen med att titta på en serie av den här slaget när den finns utgiven i en box såsom Noble Entertainment han gjort är enorm. Man behöver inte följa något slaviskt och man behöver heller inte anpassa sin tid efter TV-sändningarna som man fick göra i min barndom när serien visade på TV1 eller om det var TV2, det fanns ju inte fler kanaler… Det här är i vilket fall som helst en klar uppryckning jämfört med förra avsnittet Missing Link som jag inte gillade alls. Här ställs besättningen återigen inför möjligheten att en planet i deras väg har potential att kunna bibehålla mänskligt liv. Deras förhoppningar grumlas dock när någon form av mackapär anländer och dess mening inte kan fastslås. Är det en fientlig varning från planeten de strävar efter att befolka eller en vänlig hälsning från densamma?

Månbas Alpha: Space Brain – S01E21 – Nu var det ett bra tag sedan jag såg något överhuvudtaget av Månbas Alpha, men eftersom jag är ett stort fan av dylika serier och finner dem tidlösa kommer man snabbt in i det igen efter bara några få minuter. Den här gången attackeras månen av en främmande makt som först och främst tar sig in i basens datorer. En ”Eagle” skickas förstås ut för att undersöka när man finner varifrån de inträngande signalerna kommer ifrån, för att genast stöta på problem och attackeras av den främmande intelligensen. För att göra en lång historia kort så tar den främmande intelligensen slutligen en av besättningsmännen i besittning, eller kontrollerar åtminstone hjärnan på densamme. Månbasen, som inte kan styra sin kurs måste passerar genom det farligaste området, precis där fienden, som tycks vara en gigantisk hjärna, håller till. Därför behandlas Alpha som om den vore en bakterie för den främmande hjärnan. Vita blodkroppar ska ta kål på den… Idén i sig är inte ny utan användes i Star Trek (TOS) The Immunity Syndrome redan 1968 även om det naturligtvis inte rör sig om en exakt kopia här. Hur som helst ett klart underhållande avsnitt i serien!

Vampires Diaries – Jodå, den tar sig som mordbrännaren sa…

Det var inte länge sedan jag började titta på serien Vampire Diaries. Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt. De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så att säga.

Allt stämmer in på den här serien och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.

Så är det fortfarande men efter att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.

Jag är nu på runt femton avsnitt och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med detta i True Blood. Det gäller bara att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!

Star Trek: VOY – S01E03 – Time and Again

Den här gången fastnar Kapten Janeway och hennes besättning i en annan svår situation. Den påminner på sätt och vis om den som visades i förra episoden – Parallax, vilket jag kan tycka är lite tråkigt. Man borde kunna variera berättelserna och de problem Voyager ställs inför lite bättre än att berätta två så lika historier efter varandra. Men det är å andra sidan ett intressant avsnitt och jag antar att man inte kan få allt. Serien håller helt klart uppe kvaliteten!

Star Trek: VOY – S01E02 – Parallax

Det är svårt att skriva om denna del utan att avslöja allt för mycket om upplösningen. Jag gillade avsnittet mycket när jag såg den för första gången. Nu när jag såg det igen några år senare tyckte jag att det var en lite platt historia. Men nu satt jag ju med facit i hand också. Hur som helst så håller serien helt klart i sig sedan sist och det är fortsatt karaktärsutveckling mot riktigt intressanta karaktärer. Alla har sina små egenheter vilket vi snart ska bli varse!

Tre säsonger senare…

Det är förstås Falling Skies jag talar om. En serie som jag troligen aldrig hade börjat titta på om det inte vore för husfriden. Men faktum är att efter några avsnitt tyckte jag att det började bli bättre och bättre. När det hade gått så långt att det inte längre ”bara” handlade om postapokalyps som så många andra serier. Här var det faktiskt frågan om aliens också, och ganska roliga aliens också. Alltså inte skrattretande utan intressant och bra gjorda.

Det verkar som att man har gjort en poäng av att introducera en ny ras i varje säsong. De som först var fienden visade sig sedermera vara styrda av någon annan som därmed istället blev fienden. Senare introducerades andra som också fick betydande utrymme. För min del har serien varit som bäst när det varit fokus på de olika utomjordingarna, inte på postapokalypsen.

Det kunde väl ha varit mera rymdskepp och grejor kanske men det är inte nödvändigt för att skapa en spänning. Det som istället behövs och som verkligen existerar i serien är att man inte riktigt talar om allt. Det innebär att det blir en viss osäkerhet om var man har de olika karaktärerna, de olika raserna av utomjordingar och de olika grupperingarna. Det är hela tiden intriger och en osäkerhet om vad som ska hända härnäst.

Personligen tycker jag att säsongsavslutningarna för första och andra säsongen har varit riktigt bra medan den tredje var lite svag. Jag är förstås fortfarande intresserad av vad som kommer att hända i nästa säsong men det är inte en riktigt lika stark cliffhanger som i de tidigare säsongsavsluten. Helt oavsett vilket är jag intresserad av att få lösningarna på de trådar som ännu inte har knutits upp och den information som hittills förvägrats oss. Jag ser fram emot säsong 4!

Star Trek VOY – S01E01 – The Caretaker

Jag fastnade egentligen för den här versionen av Star Trek direkt när jag såg den på TV första gången. Minns jag rätt var det faktiskt just det här avsnittet som visades, jag var alltså med direkt i början av historien. Det är en utmärkt inledning som presenterar karaktärerna väl. De flesta av dem är väl besättningsmän redan från början men ett par stöter Kapten Janeway och de andra på under sitt första uppdrag.

Grundkonceptet är att Voyager, för skeppet är för en gångs skull inte Enterprise, följer en besättning utbrytare kallas The Marquis. Båda skeppen hamnar andra sida galaxen och för att överhuvudtaget ha någon chans mot de fiender som finns där måste de slå sig ihop. Besättningarna mixas och det är det som blir upptakten till hela serien egentligen. Voyager ska nu ta sig hem, en resa som beräknas ta 70 år…

Det här första avsnittet är som sagt en bra början men vad som sedan ska komma minns jag som ännu bättre. Det här med att träffa nya civilisationer och utforska nya världar kommer verkligen till sin rätt när Kapten Janeway och hennes besättning försöker skaffa sig den teknologi som skulle kunna underlätta deras resa hem. Allt utan att kompromissa med Första Direktivet, dvs. att inte lägga sig i andra världars angelägenheter. 

Hemlock Grove – 2013 – Blir det inte bättre än så här?

Nu är jag inne på fjärde eller femte avsnittet av den här serien och jag håller fast vid det jag tidigare har skrivit. Det känns lite som Twin Peaks light… Det är konstiga karaktärer och även om man har fått lite mer kött på benen är det främst nyfikenheten som håller en kvar. Tempot är emellanåt fasansfullt lågt och det händer inte sällan under ett avsnitt att jag tänker att jag ska ge upp hela grejen och låta serien vara. Jag är väl inte riktigt där än men det får nog se till att hända nåt snart annars tappar jag nog sugen…