Recension: Erotic nights of the living dead - 1980

Erotic nights of the living dead

Regi: Joe D’Amato

1980

Horror

En rik amerikansk affärsman planerar att bygga ett hotell på en, för lokalbefolkningen, mytomspunnen ö. Den sägs vara obefolkad men efter landstigningen träffar de på en gammal man och dennes dotter som varnar dem för öns fruktansvärda hemlighet. Allt för sent blir expeditionen varse att dessa varningar faktiskt är helt äkta och att ön och befolkas av människoätande zombies.

Som jag tidigare skrivit i andra recensioner av filmer med Joe D’Amato som regissör så vet man redan innan man trycker igång filmen vad man kommer att få, det här är inget undantag. En ganska dåligt berättad film med gott om sex som blandar upp historien. Denna gång har han tagit ut svängarna rejält och nöjer sig inte med vanligt filmsex. Nej, det är hårdpöka som gäller och vore det inte för att man bör ha den här filmen i medvetandet som kultfilmsskribent hade jag förmodligen inte ens sett klart den.

Det här är alltså inte en speciellt bra film och dess enda egentliga tillgång är just blandningen av våld och explicit sex. Eller våld förresten… det mesta av filmen känns som transportsträckor och ursäkter för att visa hardcore/softcore sex. Tempot är nästan plågsamt långsamt, åtminstone under första timmen men till filmens försvar kan man väl säga att tempot faktiskt ökar efterhand och mot slutet är det riktigt anständigt, precis när den egentliga historien börjar ta form. Tilläggas kan också att så fort filmens stjärnor George Eastman och Laura Gemser är inblandade i sexscenerna ser det nästan löjligt tillrättalagt ut, man tycker ju att filmen borde ha samma pornografiska filosofi rakt igenom men så är alltså inte fallet.

Jag vet inte heller om jag överanalyserar, eller om D’Amato verkligen hade Das Kabinett des Dr Caligari som inspirationskälla. Man kan utan vidare dra paralleller till både början och slutet av filmen och själva grundidén är en twist som jag anser räddar filmen från ett totalt fiasko! Det ger filmen det där lilla extra som D’Amato inte lyckas åstadkomma med pornografiska scener, kannibalism och zombies.

Rekommenderas absolut inte! Enda anledningen att se den är egentligen för att den av någon anledning blivit en kultfilm som kanske trots allt borde finnas i referensramen.

Emanuelle in America - 1977 - D'Amatos kanske bästa film!

Emanuelle in America

Regi: Joe D’Amato

1977

Drama/Horror

I jakten på en bra story färdas Emanuelle (Laura Gemser) från plats till plats med sin gömda kamera, alltid redo att ta en avslöjande bild. Det är en resa som präglas av hennes erotiska lust och låter henne till exempel rekryteras i ett modernt harem. Den låter henne också se vilka orgier som egentligen försiggår bakom de diplomatiska dörrarna när det bjuds på festligheter eller vilka perversa böjelser snuskigt rika kvinnor betalar ofantliga summor för att få uppleva på en manlig bordell. På grund av dessa erfarenheter snubblar också Emanuelle över snuff, ett ohyggligt våld av kidnappade kvinnor som torteras och filmas för åskådarens nöjes skull.

Jag hade väl egentligen inga speciella förväntningar på den här sleaze-klassikern men den visade sig vara riktigt bra på många sätt och vis. Den har visserligen en handling som är ganska tunn och man använder inte särskilt stora ursäkter för att ta första bästa tillfälle i akt och visa lite naket. Eftersom det är Joe D’Amato (Aristide Massaccesi) som står för regin kommer detta grepp inte särskilt oväntat och den som ger sig till tåls får också sitt lystmäte tillfredsställt med en smula fellatio, samt några få klipp penetration. Den som inte gillar detta kan i princip titta bort för de allra mest utstuderade sexscenerna. Självklart försöker också D’Amato att chocka, eller åtminstone få oss att tappa hakan av förundran inför perversiteterna, detta sker tämligen isolerat med en scen där en kvinna smeker könsorganet på en häst. Tämligen osmakligt, men med en viss effekt skulle jag vilja påstå. Det blir också någon slags symbolism för dekadans och människovärden. Allt kan verkligen köpas för pengar – eller? Således en viktig ingrediens i filmen.

                     

Tyvärr får man som vanligt inte se Laura Gemser i några utstuderade sexscener. Men det är kanske tur förresten, det skulle kanske innebära att hennes skönhet befläckades och att mystiken kring hennes agerade försvann. Hon är sagolikt vacker och helt klart i klass med både klassiska skönheter som Marilyn Monroe och en av mina personliga skönhetsdrottningar – Carolyn Jones. Hon agerar med finess och hela tiden har hon en erotisk aura över sig. Man kan skämtsamt läsa lite varstans på nätet att en film höjer sig ett par betygsnäpp bara för att hon visar brösten. Det är väl inte riktigt sant enligt mitt sätt att se det, men visst passar hon ypperligt i rollen och det är ju faktiskt en ganska sleazy film!

Men sex är inte allt den här filmen kan stoltsera med. Det innehåller också makalöst utstuderat våld i form av några riktigt groteska tortyrscener. Jag finner dem mycket välgjorda och, hur osmakligt det än kan låta, erotisk laddade. Inte för att de hetsar upp mig, utan snarare för att filmens design får det att framstå på det viset. D’Amato tar ut svängarna och lyckas verkligen beröra den här gången. Han fokuserar på ett av filmskapandets stora tabun – sex + våld, och det kan jag inte låta bli att beundra. Sadismen är påtaglig och motbjudande och bara tanken på att någon skulle bli sexuellt upphetsad av tortyren är sannerligen kontroversiellt. D’Amato bör få en lika stor eloge som den mer ansedde David Cronenberg fick för sin film Crash som innehöll liknande teman.  

Något som också förstärker upplevelsen är Emanueles notoriska fotograferande. Det känns visserligen lite tjatigt utfört, man zoomar in på hennes lilla dolda kamera och hon trycker på något som kanske liknar en knapp varje gång, men det innebär samtidigt att hon får personifiera filmens åskådare och således känner man sig mera voyeuristiskt deltagande och med det i åtanke är det här är en av de starkaste filmer jag har sett och jag rekommenderar den mer än gärna för den som vill utmana sig själv.

En av D’Amatos absolut bästa och starkaste rullar!

10/10

Emanuelle and the White Slave Trade - 1978 - välformade bröst och buskig könsbehåring

Emanuelle and the White Slave Trade

Aka: Emanuelle and the Girls of Madame Claude

Regi: Joe D’Amato

1978

Drama/Erotik

Den här gången ska Emanuelle (Laura Gemser) gå under cover för att avslöja och skriva en artikel om prostitution. Hon är en liga på spåren som inte bara sysslar med bordellverksamhet utan även handlar med sexslaver för de som har råd att betala de skyhöga priserna. Undersökningarna visar att högt uppsatta politiker är kunder och Emanuelle ger sig in i leken som bara hon kan. Hon ser till att bli rekryterad till ligans högborg där det förutom allehanda sexuella aktiviteter även förekommer hårda bestraffningar för den som inte lyder de hårda reglerna. Hon måste arbeta snabbt om hon ska komma undan med livet i behåll, men hon måste ju njuta lite av jobbet längs vägen också.

Säga vad man vill om Joe D’Amato men skapa en sexuell spänning kan han! Och tillsammans med den undersköna Laura Gemser kan det helt enkelt inte gå fel. Det är helt klart en av de vackraste och sexiga kvinnor som någonsin fångats på film. Den här filmen är inget undantag även om man kanske kunde ha önskat sig lite mer nerv och spänning i filmen. Alltså inte den sexuella som jag nyss var inne på, utan en mer konventionell sådan. Inte är det särskilt svårt att räkna ut hur det kommer att gå och heller inte varje litet steg längs vägen att komma dit.

                                               

För ämnet är ju faktiskt ganska allvarsamt, trafficking är något som fler filmer borde ta upp på ett seriöst sätt! För vidare seriöst belyses inte problematiken här, och det hade väl ingen räkna med heller i och för sig. Det här är inget inlägg i någon debatt, det är en ren och skär sleaze. Tanken är inte att väcka anstöt om vare sig ämnet eller någon provocerande exploitation. Nej, tanken är snarare att visa erotiska situationer och nakna kvinnokroppar – och det lyckas man alldeles utmärkt med!

Har man sett någon av de övriga Emanuellefilmerna, av vilka jag har recenserat några här, lär det inte komma som någon överraskning att Emanuelle lycka få med sig sin kamera på de mest osannolika ställen och dessutom har en ”hemlig” kamera som hon kan ta bilder med i smyg. Det lär heller inte komma som någon överraskning att hennes mod lätt kan tolkas som dumdristighet. Hon har väldigt lätt för att komma när de hemligheter hon vill avslöja, men så går hon ju sängvägen också.

Men det förkommer ingen hardcore penetration i filmen, trots att Joe D’Amato avslutade sin karriär med att göra ett par hundra renodlade pornografiska rullar. Det förekommer förresten inget annat hardcore heller. Det är en erotisk film men det är ingen porrulle även om det är mycket naket, välformade bröst och buskig könsbehåring.

Recension: Death Smiled at Murder - 1973

Death Smiled at Murder

Regi: Joe D’Amato

1973

Horror/Thriller

En vagn kraschar utanför det välbärgade paret Ravensbrücks gods och detta resulterar i att kusken spetsas på ett av de trasiga hjulen samtidigt som den vackra kvinna (Ewa Aulin) som åker i vagnen chockas och drabbas av amnesi. Hon blir omhändertagen av det vänliga paret, undersökt av Dr Sturges (Klaus Kinski). Han återvänder sedan hem för att fortsätta med sina experiment och återuppväcka de döda. Samtidigt förför Greta, som den vackra kvinnan heter, värdparet. Och den lesbiska hemhjälpen bestämmer sig i samma veva för att sluta. Kan det ha något samband med den puckelruggade man hon börjar se syner av?

Det här är en av Joe D’Amatos, eller Aristide Massaccesi som han egentligen hette, allra tidigaste filmer. Det är både bra och dåligt tror jag. Dels hade han vid den här tidpunkten inte hunnit lägga sig till med så mycket av den sexploitationgimmick (som senare kom att övergå i ren pornografi) som pryder hans senare rullar och dels kan man se vilken hans talang utan detta särdrag var. För även om själva historien delvis är sexuellt laddad blir det aldrig några explicita och närgångna sexscener.

Klarar då Joe D’Amato av att leverera en film utan denna sex? Nja, det tycker jag nog inte att han gör, själva handlingen är alldeles för tilltrasslad och det är emellanåt svårt att hålla reda på vad den egentligen handlar om. Jag gav själv upp vid ett par tillfällen och koncentrerade mig enbart på det vackra fotot. För rent visuellt finns det inte mycket att klaga på och vissa scener är till och med riktigt bra och spännande. Synd bara att man aldrig får det sammanhang som filmen så väl hade behövt.

Man märker också redan i denna tidiga film att D’Amato inte har den touch som många av de andra stora italienska kultregissörerna har. Det känns som han medvetet vräker på med extra grisiga effekter för att dölja sin underlägsenhet, även i de scener där det faktiskt bara handlar om ganska subtila effekter. Är det inte mycket så är det i alla fall inte den typ av stilistiska blodsdroppar som präglar andra filmer av samma typ utan mer åt hållet hjärnsubstans.

Tyvärr stjälper också den makeup Ewa Aulin tvingas bära i det kusligaste partiet av filmen och jag måste erkänna att jag inte riktigt fattar varför hon påmålats denna mask. Hon ser SÅ mycket mer skrämmande utan faktiskt. Själva mystiken försvinner på nåt sätt.

Men som sagt, filmen står trots allt i en högra klass än många av Joe D’Amatos andra mer provocerande rullar. Den är välspelad och rollerna är besatta av, förutom den vackra och svenska Ewa Aulin, bra skådisar. Det största namnet torde dock vara den, vid det här laget, legendariske och mycket karismatiske Klaus Kinski. Hans roll är dock tyvärr betydligt mycket mindre än vad dvd-omslaget låter oss tro.

En rörig film…fast med klass!

Recension: Convent of Sinners - 1986

Convent of Sinners

Regi: Joe D’Amato

1986

Drama

Susanna våldtas av sin far i ung ålder och skickas sedan mot sin vilja till ett kloster för att sona sina synder. Där blir hon kär i en ung präst som visar sympati för hennes situation och hon får även abbedissan på sin sida. De andra nunnorna visar emellertid avundsjuka och gör livet surt för henne. Framför allt får hon abbedissans närmaste underhuggare emot sig eftersom denne är för att bli brädad av den nyanlände. Allehanda anklagelser yr i luften, som att hon skulle vara besatt av Djävulen t.ex. Allt medan maktkampen pågår ägnar sig dock nunnorna och synd… riktig synd!

Under förtexterna står namnet Dario Donati som regissör men det är bara en av Joe D’Amatos många pseudonymer. Joe D’Amato är förresten inte heller regissörens riktiga namn men jag väljer ändå att använda det eftersom han faktiskt är mest känd så, egentligen hette han Aristide Massaccesi.

När man då hittar filmer med denne Joe D’Amato bakom kameran vet man att man kommer att få något speciellt, kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men killen visste hur man skulle ta ut svängarna och han använde väldigt ofta sex i sina filmer. Det är ju också ett av de största kännetecknen inom nunnefilm så det verkar ju lovande.

Som titeln alltså antyder så utspelar sig filmen på ett kloster, ett nunnekloster närmare bestämt. En miljö som tycks vara som ett himmelrike för Joe D’Amato med sina perversioner och udda sexuella böjelser. Här exploaterar han med stor framgång men trots det har det Ingenstans smugit sig in några riktigt grova scener, som närbilder på penetrering eller könsorgan. Filmen är dock fullspäckad med softcore sex. Ibland bara antydd lesbianism och ibland mer tydlig onani, dessutom finns där ett par heterosexuella relationer. Vinklingen på filmen är både politisk och religiös oftast t.o.m. på samma gång och det är däri den största behållningen ligger.

För det här är faktiskt en ganska komplex film under den ytliga fasaden, som man kan säga handlar om maktkampen på ett nunnekloster. Sexet kan man egentligen sätta i parantes och fokusera mer på hur man anklagar varandra för att vara besatta av djävulen och annat som finns till hands. Självklart hjälper allt sleaze till att hålla stämningen uppe och man sitter och väntar på hur mycket regissören ska våga chocka oss. Jag kan nog säga med ganska stor sannolikhet att Joe D’Amato hade kunnat ta ut svängarna betydligt mer och att han gjort det i ett flertal andra filmer också. Killen slutade ju trots allt sina dar med att, mer eller mindre, producera hårdporr.

Men lagom är bäst och jag tycker att den här filmen är en väl avvägd maktkamp/chockerande sex.

Recension: Black Cobra Woman - 1976

Black Cobra Woman

Regi: Joe D’Amato

1976

Drama

Laura Gemser anländer till en ny orientalisk stad och genomför en erotisk dans med en orm fattar den förmögne men socialt eftersatte Jack Palance tycke för henne. Han spelar någon slags rik excentriker som erbjuder Laura Gemser ett liv i lyx utan förbihåll, ett erbjudande hon förstås inte kan tacka nej till! Han har ett enda stort intresse här i livet och det är hans ormar. Han har dem i olika glasmontrar i sin lyxvåning och fascineras av den rädsla vi människor instinktivt har för dessa djur. Han har också en assistent som orsakar hennes lesbiska älskarinnas död, ett brott som kräver hämnd!

Som brukligt är i erotiska eller kanske snarare sensuella filmer av Joe D’Amato, förekommer det ganska långa händelsefattiga sekvenser som enbart fokuserar på att visa kvinnas former eller hud för den delen. Det blir här aldrig pornografiskt, och faktiskt knappt ens softcore, även om Herr D’Amato gjorde sig känd för en hel del av den varan, åtminstone från hans senare och sista år. Men det finns som sagt mycket hud som kan betraktas av den som känner för det. Det påverkar inte historien nämnvärt men eftersom den undersköna Laura Gemser medverkar tackar jag sannerligen inte nej!

                                     

Men den roll hon spelar här är inte paradrollen, den som journalistfotografen Emanuelle. Skillnaden är väl att hon inte har ett undersökande uppdrag och att hon inte använder någon kamera. På ett sätt hade jag velat att det här verkligen var en ”Black Emanuelle” rulle. Det är något visst med de voyeuristiska betraktelserna som detta har med sig. Men å andra sidan så kvittar det, det är inte den djupa handlingen som är charmen med en film som denna, det är i och för sig inte exploateringen av kvinnokroppen heller, men den bidrar i alla fall till filmens stämning.

Förutom Laura Gemser medverkar alltså även Jack Palance i en mindre roll och jag antar att han är dragplåstret, åtminstone i ett retrospektivt sammanhang. Han gör varken från eller till, den är de nakna kvinnokropparna som har huvudrollen här. Om han klämmer ur sig ett par repliker här och där förändrar inte de långa scenerna där kvinnorna tvättar varandra kärleksfullt eller de många scener på ormar av olika slag. Hur en dödar en lite vit mus eller hur en orm själv blir slaktad på en marknad och hackad i småbitar – som mat. Ska man kalla det här för snakesploitation rent av?

När över halva filmen har gått är det ännu inte klart vad den egentligen handlar om. Det är dansande nakna flickor och det är väldigt mycket transportsträckor. Egentligen är hela filmen en transportsträcka och borde väl kanske inte tilltala någon, men det är en charmig transportsträcka som man kan titta på med ett sådant där fånigt leende på läpparna och undra om det någonsin kommer att hända något intressant. Ett mycket märkligt fenomen!

Men, vad ska vi säga, de sista femton minuterna kanske, kommer filmen igång och hela poängen kommer. Det är ingen jätteklimax på något sätt men mer laddade snakesploitationscener än så får man nog leta efter. Det är en hämnd som jag aldrig någonsin hittills sett och även om man får tänka sig den är den något alldeles extra. Som grädde på moset råkar den absoluta slutscenen också vara något överraskande. Rent skräp naturligtvis, men underhållande skräp!

Sexy Pirates - Joe D'Amato!

Min fetisch för Joe D’Amatos filmer har nu tagit mig till 1999 och en piratfilm av klassiskt snitt. Under namnet David Hills regisserade han den här filmen i slutet av sin karriär och även om han vid det här laget hade ett hundratal porrfilmer i sitt renommé är det här inte en pornografisk film. Den innehåller visserligen ett par avklädda scener där de kvinnliga skådespelarna får möjlighet att förtrolla den manliga publiken med sina välsvarvade kroppar, men det är allt! Personligen finner jag inte den här vara den bästa filmen av D’Amato och skulle gärna sett att den innehöll lite mer sleaze faktiskt. Som det är nu känns det som en porrfilm fast utan porren… Historien är av klassiskt snitt och det märks att D’Amato klarar av att leverera en historia på ett gott hantverksmannamässigt sätt men det här är nog något som enbart torde intressera D’Amato komplettister.

4/10

The Alcove

För några dagar, eller om det var ett par veckor sen skrev jag en recension av den här film av Joe D'Amato. Dock skrev jag enbart en engelsk version och jag har inte lagt upp den än... Men om Ni känner för det kan Ni ju alltid hålla koll på den engelska avdelningen på Fanatisk Film!

The Blade Master aka Ator l’invincible 2 - 1984 - Kanske den bästa uppföljaren någonsin!

Liksom i första filmen om Ator gestaltas här den legendariske krigaren av Miles O’Keeffe och Joe D’Amato står för regin även om förtexterna säger David Hills. Jag såg den här på svensk TV en gång i tidernas begynnelse och har, i princip, varit på jakt efter den sedan dess. Den har dock visat sig vara mycket svår att hitta på DVD vilket föranledde att jag till slut hittade den, tillsammans med åtta andra ”Swords and Sorcery” filmer och det är precis vad boxen heter det! Det är i alla avseenden en ganska usel film men kalkonvärdena är fantastiska och det är stor underhållning att se, åtminstone om man gillar den här typen av film. Helt klart underskattat enligt mig och enbart scenen med den gigantiska ormen är helt klart värd pengarna enligt mig uppfattning! Handlingen är dock så grund som man kan förvänta sig och den som är ute efter överraskningar göre sig icke besvär. Det är helt enkelt en stunds underhållning och inget mer! – 8/10

Horrible aka Absurd aka Rosso Sangue - 1981 - Aka Anthropohagous 2

Som jag tidigare konstaterat så hyser jag någon form av hatkärlek till Joe D’Amatos filmer. Jag finner dem mycket underhållande även om de oftast är fasansfullt dåliga med ett manus som är irriterande tvådimensionellt – i bästa fall! Det här är inget undantag och den som redan sett en eller två D’Amato-filmer kommer att känna igen sig genast. George Eastman spelar huvudrollen som Mikos Stenopolis, en man vars blod koagulerar så snabbt att han i det närmaste är odödlig. Prästen, som verkar vara den ende som vet hur det egentligen ligger till påstår också att hans inre organ regenereras om han skulle skadas och att han enbart är sårbar i hjärnan! Krystad historia eller hur? Det vi bjuds på är några uppfinningsrika mord som ser ganska bra ut, en bandsåg och en hacka är till exempel två av de redskap som används. Blodet ser aningen för konstgjord ut för min smak och till skillnad från de flesta andra filmer i genren använder D’Amato sig gärna av hjärnsubstans. Det blir lite geggigare och lite kletigare än i den genomsnittliga slashern. Men trots alla fel och brister i filmen (jag skulle vilja undersöka hjärnan på George Eastman som har skrivit filmen) som är så osannolika och orealistiska, finner jag filmen ändå klart underhållande. Det är precis en så film som det är svårt att sätta ett rättvist betyg på, det är enormt dåligt, men ändå underhållande! – 4/10

Frankenstein 2000 aka Return from Death

Frankenstein 2000 aka Return from Death – Av någon underlig anledning finner jag en nästan onaturlig fascination för Joe D’Amatos filmer, vare sig det handlar om hans helpornografiska rullar eller filmer som den här, där det istället handlar om en fasansfullt dålig slasherhybrid som verkligen går över gränsen till kalkonfilmerna underhållande land. Han regisserar här under pseudonymen David Hills, som han också gjorde Ator The Invincible under om jag inte missminner mig. Karln hade ju hur många pseudonymer som helst! I vilket fall som helst kommer jag på mig själv med att, redan i filmens inledning, sitta med det där småflinet på läpparna som man nästan skäms över att avslöja när det gäller en film som denna. Lite senare övergår det till rena skrattsalvor och jag hoppas verkligen att det inte är gjort på fullaste allvar alla gånger. Historien, som D’Amato också har skrivit själv under en helt annan pseudonym, är ibland så urbota korkad att man bara kan skratta åt eländet. Men, för att återknyta till fascinationen, så finner jag det här, trots bättre vetande, synnerligen underhållande. Detta gör förstås ett betygssättande svårt då två olika synsätt ska samlas under ett och samma betyg, men jag gör ändå ett tappert försök att vara hyggligt rättvis. – 5/10

Köp filmen på Darkdisc.com

Anthropophagous: The Grim Reaper - 1980 - D'Amatos mest ökända film!

Av någon outgrundlig anledning har den här filmen fått någon form av högre status i skräckfilmssammanhang. Det finns till och med en mer eller mindre regelrätt nyinspelning av tysken Andreas Schnaas – Cannibal Anthropophagous 2000 som jag också tycker suger ganska hårt. Handlingen är simpel, och heller inte olik flera av Joe D’Amatos andra rullar såsom Erotic Nights of the Living Dead eller Porno Holocaust. Några personer kommer till en öde ö där någon (eller något) väntar dem. I det här fallet handlar det om en skeppsbruten kannibal och så vitt jag förstår är några av gorescenerna i den här så mytomspunna att fansen nästan dreglar över dem. Det ser väl hyfsat ut, men jag vill ha lite mer kropp och själ än vad den här filmen lyckas leverera. Dock menar jag att den naturligtvis bör finnas i referensramen hos alla skräckfilmsintresserade filmtittare och att jag personligen trots allt hyser lite extra fascination för just Joe D’Amatos skapelser utan att jag egentligen vet varför. – 3/10