Antman – 2015 – Ytterligare ett MARVEL-äventyr

Det är bara att konstatera, antingen är jag för gammal för att känna till alla dessa Marvel-karaktärer, eller så var DC Comics mera min grejs. Min bekantskap med förlagan till Antman är alltså mikroskopisk som bäst. Någonstans i bakhuvudet tycker jag mig känna igen en figur som rider på en myra och kommenderar andra myror men det är allt. Det är jag å andra sidan säker på att jag har sett en seriestripp på. Föga anade jag att det faktiskt var en så pass betydande hjälte att han skulle få en egen film.

Alldeles oavsett hur förlagan presenterades så är det här en del av Avengers universum. Det är inte så att Avengers deltar så mycket i filmen, bara någon enstaka karaktär. Men de är ändå närvarande i abstrakt form, liksom S.H.I.E.L.D. Iron Man omnämns och om jag inte minns fel så gör även Nick Fury det. Visserligen i förbifarten men i alla fall. Det är helt klart så att det utspelas i samma universum och jag skulle bli förvånad om det här var den sista gången vi fick se Antman på film. Min gissning är att han kommer att vävas in i senare filmer om Avengers men det får vi se senare förstås. Än så länge stämmer min tes lika mycket som Schrödingers katt.

Själva filmen är förstås kantad av teknik, det ligger lite i sakens natur. Allt utspelas i ett universum där tekniken är långt framskriden och där den verkliga världens fysiska lagar inte gäller. Men det är gjort på ett sådant sätt att det trots allt blir trovärdigt. Det ser dessutom jäkligt snyggt ut och vissa scener är omåttligt coola. Om någon tvivlade så handlar alltså filmen om en kille som kan anta en myras storlek. Allt runt omkring honom ser därför gigantiskt ut. Som teaser kan jag väl nämna ett slagsmål inuti en portfölj med allt som där tillhör. Givetvis är det mycket mer än så men det kanske kan fånga lite intresse.

Jag tycker att man har gjort filmen lite väl humoristisk. Våga göra superhjältefilmer utan humor! Det vore klart uppfriskande. Man kunde åtminstone ha undvikit den mest uppenbara humorn. Det har en tendens att bli lite tramsigt och det gynnar verkligen inte upplevelsen av filmen. Men det är bitvis full fart och det är förlåtande mot en del av humorn. Skådespeleriet är riktigt bra och filmen stoltserar förutom med Paul Rudd i titelrollen även med Michael Douglas och Evangeline Lilly.

På det hela taget är det en helt ok film i mina ögon. Kanske lite mer än så men inte riktigt i toppklass. Kanske växer den av en omgång till i spelaren men det är tveksamt om den kommer att nå upp till samma höjder som CaptainAmerica filmerna eller Avengers. Det finns helt enkelt inte utrymme för den typen av action i den här historien. Men med tanke på mina aningar om framtida filmer med Antman kanske man kan råda bot på den saken. Till dess är det här en solid byggsten att stå på.

7/10

Bilder: © 2015 MARVEL

Man of Steel – 2013 – Action… :-)

Det finns onekligen likheter mellan den här och Rickard Donners Superman från 1978. Det är väl inte så konstigt förresten, båda tar i början av filmen sin plats på Krypton strax före den globala katastrofen som blir planetens undergång. Det finns också en hel del olikheter, mer än likheter faktiskt. Det känns som att man har utvecklat historien och bara behållit samma grundkoncept. Hur som helst går planeten under och lille Kal-El sätts på en rymdraket mot jorden.

Här börjar väl de egentliga olikheterna ta form. Det finns ett flertal sekvenser där Kal-El eller Clark, eller Stålmannen eller vad han nu kallar sig, inte räds för att visa sina superkrafter utan att på något sätt skydda sin identitet. Det handlar egentligen om en ganska vilsen yngling och om ämnet inte var så publikfriande skulle jag nästan vilja kalla det en film om uppväxtens vedermödor. För det är egentligen det, det är och den här filmens stora styrka, att det handlar om tiden innan Stålmannen blev Stålmannen. Trots det är det heller ingen film om Stålpojken. Det är en film om resan från utanförskapets påfrestningar till acceptansens upprymdhet.

Filmen har också svagheter även om jag tycker den är enormt underhållande. Det är ganska knapphändigt skådespeleri och bekymmerslös regi. Ofta får jag intrycket av att Zack Snyder inte riktigt har instruerat skådespelarna att leva ut sina roller. Det blir aldrig något mer än skådespelare som spelar roller. Det blir lite teater över det. Jag gillar inte Michael Shannon i rollen som general Zod utan anser att hans porträttering drar den upplevelsen just för att det inte känns äkta. Jag gillar inte Kevin Costner som Clarks adoptivfar. Fast jag gillar å andra sidan sällan honom. Däremot är jag förtjust i Henry Cavill i huvudrollen och Amy Adams som Lois Lane. Men bäst är nog ändå Russell Crowe som Jor-El. Dessutom medverkar Laurence Fishbourne som Perry White.

Men det är bra drag i filmen och det finns sekvenser som ser vansinnigt snygga ut. Jag upplever det som att det blir mer och mer action allt eftersom vi närmar oss slutet och det är väl som det brukar vara. Här tycker jag kanske inte att man lyckas hålla stilen hela vägen. Det blir lite för mycket action för dess egen skull till slut. Det tillför inte filmen så mycket mer än att man visar att man behärskar effekterna. Men underhållande är det onekligen och det finns till slut inte en enda död minut…

6/10

Captain America: The Winter Soldier – 2014 – Captain America har båda fötterna på jorden

Skillnaden mellan den här och den första filmen – The First Avenger, är förstås bland annat att den här utspelar sig i modern tid. Jag ser det helt klart som positivt. Det är mer intressant att se Captain America i en tid där modern teknologi existerar. Riktigt modern kan man väl säga, det är riktiga framtidsvibbar emellanåt. Samtidigt finns det klart kopplingar till den tid som Captain America ursprungen kommer ifrån. Till exempel antecknar han vad han måste lära sig i ett helt vanligt anteckningsblock, inget digitalt dito. Det är ett bra sätt att visa att Captain America har båda fötterna på jorden.

Skådespelarmässigt fungerar det riktigt bra. Chris Evans i titelrollen är minst lika bra den här gången. Förutom någon tillbakablick är han stor och stark hela tiden, vilket passar honom. Samuel L. Jackson är förstås också tillbaka som Nick Fury och dessutom har man lyckats få med Robert Redford i en ganska så stor roll. Att se Robert Redford i en superhjältefilm var väl inget man tänkte på när man såg Butch Cassidy and the Sundance Kid eller the Sting, men så är det i alla fall.

Den här gången är det S.H.I.E.L.D. som står i centrum. Snart står det klart att HYDRA sedan länge har infiltrerat organisationen och deras planer är, så att säga, väldigt destruktiva. I kort går planen ut på att eliminera samtliga hot mot organisationen, det handlar om några miljoner människor… 

Överlag gillar jag filmen, kanske mer än den första, det är svårt att säga. Den är lite annorlunda men kanske inte varken bättre eller sämre egentligen. Det är i alla fall fullt pådrag när det gäller action. Det blir kanske till och med lite för mycket vid ett par tillfällen. Dessutom vill jag påstå att det faktiskt till och med ser ”för bra” ut vid några tillfällen. Med ”för bra” menar jag att det är så bra kvalitet på bilden att man inte riktigt kan greppa att det är en spelfilm. Ser det för bra ut är det lätt hänt att det ser fejkat ut. Det bättrar sig dock efter ett tag och så vitt jag förstår finns det också scener som är gjorda på det gamla goda sättet, alltså utan CGI och greenscreen.

Det känns som att man kommer nära karaktärerna och då i synnerhet förhållandet mellan Captain America och hans fiende här – The Winter Soldier, som är minst lika stark och snabb som Captain America. Hans ursprung, som förklaras i filmen, går jag däremot inte in på. Se filmen istället, den är värd det!

7/10

Bilder: © 2014 MARVEL. www.marvel.com

The Wolverine – 2013 – en gammal vän ligger för döden..

Jag har aldrig läst serietidningen X-men men jag tror att jag har stött på karaktären Wolverine någonstans. Hos Spindelmannen? Fantastiska Fyran? Hulk? Hur som helst känner jag till honom från de tidigare filmerna, både X-men Origins: Wolverine, de första tre X-men filmerna och X-men: first class. Filmerna utspelar sig i lite olika tidsperioder, X-men Origins: Wolverine är självklart en prequel och den här utspelar sig efter de andra filmerna.

Till en början vår vi stifta bekantskap med en sliten Logan. Han håller sig för sig själv i ödemarken och vill inte ha med folk att göra. Han plågas av fruktansvärda mardrömmar vilket resulterar i att vi – publiken, får ta del av händelser som utspelar sig tidigare i hans liv. Snart står det klart att en gammal vän ligger för döden och att Logen måste åka till Japan för att ta farväl av honom, om än motvilligt. Snart befinner han sig i värsta kaoset. Det är inte klart vem som är ute efter vem men hans gamla vän har i alla fall utvecklat en metod som skulle kunna få Logan fri från sin osårbarhet. Hans otroliga förmåga att regenerera skador skulle kunna flyttas till någon annan. Men innan något händer dör den gamle vännen. Nu är alla ute efter honom.

Faktum är att jag tycker den här filmen är lite rörig. Det har ingen med tillbakablickar och sådant att göra. Det klarar jag av utan problem. Det finns bara inte särskilt mycket motivation i filmen. Den har ingen uppenbar poäng. Att det goda slåss mot det onda är väl självklart kanske men det är inte så självklart här. Karaktärerna är faktiskt inte särskilt svart/vita i den här. Därmed inte sagt att det skulle vara särskilt mångfacetterade eller komplexa. De är mest bara tråkiga och ointressanta.

Givetvis är det bra skådespeleri och filmen i övrigt är bra gjord. Det finns några häpnadsväckande sekvenser, framförallt i filmens sista halva, som är riktigt snyggt gjorda. Och överlag är den andra halvan överlägsen den första. Visserligen finns det väl roligare att se på än de slagsmål som de mesta av filmen är uppbyggd kring, men det är ändå det man förväntar sig. Hugh Jackman är kanon i titelrollen men det krävs något mer. Det krävs en handling som förmår att intressera.

6/10

Thor: The Dark World – 2013 – Fartfylld och underhållande!

Som vanligt när det gäller uppföljare har jag inte särskilt många minnen av den tidigare filmen. I det här fallet minns jag de stora dragen av handlingen men inte mycket av första filmens form. Åter igen får jag begagna mig av min recension av Thor som också finns här på bloggen. Jag ser att jag har haft åsikter om CGI och att filmen inte såg snygg ut. Om så var fallet med Thor är det inget som gäller även för den här filmen. Jag gillar verkligen miljöerna och jag tycker heller inte att det ser konstgjort ut, inte mer så än vad man kan räkna med i alla fall, det handlar ju trots allt om en ganska fantasifull värld.

I fallet Thor är det heller inte bara frågan om att titta tillbaka på den förra filmen. Hela Marvel-universumet målas upp i ett antal filmer. Iron Man, Captain America och Hulk ingår alla. Just när det gäller Thor medverkar han också i TheAvengers. Det gör också hans bror Loki och, om jag förstår det hela rätt, börjar den här filmen ganska omedelbart efter att den slutade. Detta kan kanske vara bra att känna till om man vill hänga med i brodersrivaliteten som hela tiden finns som en hörnsten i historien.

Det gör också kärlekselementet. Thor har förälskat sig i Jane Foster som definitivt har en viktig roll här. Vi får tidigt berättat en historia för oss, en som ska ha utspelat sig för tusentals års sedan. Det är egentligen den klassiska kampen mellan det goda och det onda, mellan ljus och mörker. Svartalver som vill förinta ljuset i universum och som med hjälp av det starkaste vapnet av alla – eter, ska förgöra ljuset. Odins far lyckades stoppa försöket och enligt legenden dödades alla svartalver och etern gömdes så väl att ingen någonsin skulle kulla hitta den.

Hade det bara varit så enkelt… Jane Foster har på något sätt lyckats få etern i sig och den urgamla fienden finns också kvar. Som grädde på moset är det också dags för de nio världarna att stå i linje med varandra. Med andra ord finns det möjlighet att förgöra alla på en gång genom att befinna sig på exakt rätt plats i universum.

Jane Foster spelas av Natalie Portman, jag tror att hennes roll är större och mer framträdande denna gång. Jag får förresten känslan av att alla rollen är större och mer framträdande denna gång. Både Chris Hemsworth som Thor och Tom Hiddleston som Loki har mycket tid framför kameran. Men även Anthony Hopkins som Odin är mycket närvarande. Överlag tycker jag att mer av filmen utspelar sig i asgård än tidigare. Det är i varje fall inte lika mycket tid på jorden. Det är bra! Jag gillar verkligen miljöerna i filmen och actionscenerna är riktigt snygga.

Detta innebär att jag faktiskt tycker bättre om den här än sin föregångare. Det är svårt att sätta fingret på det men det är uppenbart att man har lyckats balansera miljöerna bättre med CGI denna gång. Som en lite komisk lättnad hittar vi också Stellan Skarsgård. Jag minns inte alls hans inblandning i första filmen men här för vi först stifta bekantskap med honom på ett mentalsjukhus… det är överlag en mycket fartfylld och underhållande film. Om den är trogen Nordisk Mytologi vet i tusan!

Och förresten… stäng inte av filmen innan eftertexterna är slut!

7/10

Bilder © 2014 Marvel www.marvel.com

Trailer: The Amazing Spiderman 2

Iron Man 3 – 2013 – Väldigt lite Iron Man…

© 2013 Marvel

I den här tredje delen medverkar som vanligt Robert Downey JR. och Gwyneth Paltrow i de två stora rollerna som Tony Stark och Pepper Potts. I den här medverkar dessutom Don Cheadle, Guy Pearce som skurk och Ben Kingsley som skäggig terrorist. Naturligtvis är det en hel räcka till av duktiga skådisar men det finns liksom ingen möjlighet att nämna dem alla vid namn här.

© 2013 Marvel

Det är onekligen en explosiv film som i högupplöst fortmat ser riktigt bra ut. Man känner igen sig lagom mycket från de tidigare Iron Man filmerna. Tony är lagom självupptagen precis som det ska vara. Dock är det väldigt lite Iron Man i denna, det är betydligt mer Tony Stark faktiskt. Han får helt klart klara sig utan sin dräkt och improvisera det mesta av filmen. För min egen personliga del är detta lite grand av en besvikelse även om karaktärsutvecklingen får sägas vara på topp mest hela tiden. Det blir liksom mer än bara en platt superhjältefilm. Nu säger jag inte att de tidigare filmerna har varit platta men det blir helt enkelt lite enklare med en hjälte som ska slåss mot skurkar än en film där hjälten istället får kämpa lite för att få det att fungera. Allt går nämligen inte som det är tänkt hela tiden. Det är mycket kemi mellan Tony och Pepper i den här filmen, mer än någonsin skulle jag vilja påstå och jag tycker att Gwyneth Paltrow gör en fantastisk rolltolkning i denna!

Fantastisk är också Ben Kingsley om nu någon skulle tvivla. Jag vet inte hur han lyckas men han förvandlar en tillsynes ganska träig roll till något riktigt intressant! Faktum är att filmen är sevärd bara för hans prestation!

© 2013 Marvel

© 2013 Marvel

Terroristen Mandarin slår Tony Starks värld i spillror och det kan han helt enkelt inte tillåta. Han går till hämnd och blir besatt av tanken på hämnd. Han söker med sina snillrika maskiner och dataprogram upp de ansvariga och gör allt för att stoppa dem. Oftast får han använda sina egna kunskaper snarare än dräktens egenskaper och detta är en ny erfarenhet för honom. Det hjälper honom att komma till insikt med vem han är och vad han egentligen vill uppnå med sitt liv.

© 2013 Marvel

Filmen innehåller ett ganska stort antal olika dräkter som skiljer sig ganska markant åt. Det är intressant att se designteamets uppfinningsrikedom men jag upprepar att jag hade varit gladare om det hade varit mer av den varan, alltså i minuter räknat. Flera av dräkterna skymtar bara förbi som hastigast så jag känner mig faktiskt lite blåst på konfekten.

© 2013 Marvel

Motståndet, skurkarna, besitter några fantastiska egenskaper som är fabulöst visualiserat. Det ser verkligen bra ut och det är just denna känsla av högteknologiskt filmskapande som gör filmen så underhållande. Det är faktiskt mer underhållande än skådespelarinsatser och liknande. Det är viktigt att skådisarna är trovärdiga men det är ännu viktigare att explosionerna ser bra ut i en actionfilm som denna som annars hade varit en ganska meningslös film.

6/10

Har du läst ända hit har du möjlighet att vinna ett ex av filmen på Blu-ray. Skicka namn och adress till mejladressen som finns att hitta under fliken om bloggen så är du med i utlottning om totalt tre ex av filmen!

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD - Vinnarna meddelas via mejl!

Teenage Mutant Ninja Turtles – 1990 – en skön film!

Regi: Steve Barron

Action/Komedi

Som vanligt när det gäller nostalgi är det med blandad förtjusning man skapar nya minnen genom att se om det man en gång älskade. Man är rädd för att det inte längre ska vara lika underhållande och hent enkelt för att ens minnen ska ha fört en bakom ljuset och att filmena inte har åldrats med välbehag.  När det gäller den här märker jag snabbt att jag inte behöver vara speciellt orolig. Det är precis lika underhållande och charmig som den en gång var.

Donatello, Michelangelo, Rafael och Leonardo är muterade jättesköldpaddor som befinner sig någonstans i tonåren. De har lärt sig ninjutsu av sin mästare Splinter som också han är muterad, en råtta i detta fall. Över hela staden pågår en brottsvåg som saknar motstycke. Reportern April O’Neil är ligan på spåren och kallar den för forklanen, något som polischefen finner absurt eftersom just denna klan har sina anor i den gamla Japan. Likväl har April rätt och snart står det klart att det är den ökände Shredder som ligger bakom. En skurk som Splinter väl känner till!

Upplägget är i grunden charmigt även om det samtidigt är enormt tramsigt. Att förvuxna sköldpaddor skulle hålla på med ninjutsu, eller ens existera är lite barnsligt. Och det är inte bara det att de lever gömda nere i kloakerna, de älskar pizza också. Faktum är att de kanske har alla problem och egenheter som tonårspojkar i allmänhet har. Det är väl detta som är charmen kanske, vad vet jag?

Under stundom brukar jag tala om bakfyllefilm. Detta är en typisk sådan! Det innebär inte att det är en dålig film på något sätt, eller att det skulle vara mindre underhållande att se den i nyktert tillstånd. Det är snarare en kategori jag brukar använda när handling är av ett visst slag. Det ska vara enkelt att hänga med och det ska vara tämligt svart eller vitt, rätt eller fel, gott eller ont. Som en typisk serietidning kan man väl säga och vad passar då bättre än en film som bygger på en sådan serietidning. Jag har visserligen aldrig läst serien men jag har förstått det som att den här filmen är ganska trogen när det gäller karaktärerna i alla fall. Det är inte säkert att storyn finns återberättad sedan tidigare, det vågar jag inte svara på.

Sköldpaddorna spelas av riktiga skådespelare, det är alltså inget som är dataanimerat i den här filmen. Det är något som jag tycker är väldigt bra när det gäller fantasiskapelser av det här slaget. Ska man göra filmen kan man lika gärna göra det ordentligt och det får jag säga att man har gjort här. Den har åldrats väl och det är fortfarande med samma känsla jag ser den som jag gjorde när den var ny. Då hade jag förstås helt andra förutsättningar att hålla reda på vem som var vem av de fyra sköldpaddorna. Jag visste vem som bar vilken färg på masken, vilket deras specialvapen var och deras individuella egenheter. Sådant klarar jag inte av att hålla reda på längre. Jag får numera istället ta det som det kommer och följa filmen istället för att veta på förhand. Men det är en skön film!

7/10

Trailer: Man of Steel

Recension: Captain America: The First Avenger – 2011

Captain America

Jag spenderade mycket av min uppväxt i serietidningarnas värld. Jag lärde mig allt om hjältarna och jag dagdrömde/fantiserade om hur det skulle vara ”om det var på riktigt”. Alltså skulle jag vilja påstå att jag är ganska hemma på det där med superhjältar! Ändå tycks det mig gång på gång komma filmer baserade på superhjältar jag inte kan särskilt mycket om. Visserligen medverkade väl Captain America som bifigur i någon av de tidningar (som förresten fortfarande ligger i mina skåp) men det var aldrig så att jag klurade ut vilka superkrafter han hade eller var han egentligen kom ifrån. Någon bakgrund torde han ju ha haft?

Men det sagt kan jag konstatera att jag såg den här filmen helt utan förkunskaper som skulle kunna ha spolierat min uppfattning av filmen. Jag känner helt enkelt inte till någon historia kring hjälten så detta blir hur som helst min ”sanning”. Den känns helt och hållet realistisk om man tar utgångspunkt i serietidningarna. Som verklighet är det förstås ren Sci-Fi men det är väl ingen som hade förväntat sig något annat heller?

Captain America i aktion.

En tidig version av skölden.

Filmen har egentligen två faser. En uppbyggnadsfas och en del när hjälten har blivit fullt utvecklad. I den första delen får vi följa hur det gick till när Captain America skapades. För det är precis det som sker. Han är produkten av ett experiment som ska öka muskelmassan. Ja, helt enkelt göra en supersoldat. Till en början blir han del av den amerikanska propagandan och uppträder inför publik för att höja moralen bland befolkning och arméns mannar. Detta är inget han trivs med och så fort han får chansen till hjältemod tar han den. Att han inte ser det som hjältemod utan som sin plikt är förstås en den av hjältens karaktär.

Ungefär här börjar andra delen av filmen som är mycket mera actionfylld än den första. Det är en hel del explosioner och spektakulära scener. Det är väl inte helt självklart att man han använt linor för att hålla upp skådespelaren vid höga och långa hopp, men för mig synes det som ett mycket sannolikt alternativ.

Red Skull

Det finns förstås en superskurk med i filmen som jag tycker är tämligen karismatisk – Red Skull. Så länge man är på det klara med att vi befinner oss i en serietidnings universum är det en perfekt skurk. Det uttalas kanske inte riktigt fullt ut men att det är världsherravälde han är ute efter är ändå ganska tydligt. Det är väl precis så en skurk i serietidningarna universum ska vara – eller?

Jag kan inte klaga på något skådespel. Chris Evans fungerar bra både i alter egot Captain America och i den lille klene spelevinken som aldrig drar sig ur ett slagsmål, alltså tiden innan han utsätts för experimentet. Hugo Weaving är som alltid karismatisk som Red Skull och Tommy Lee Jones medverkar i en mindre roll. Och sen har vi Samuel L. Jackson som Nick Fury, man måste ju väva samman den här filmen med den som kom efter – The Avengers!

7/10 

Seriehjältinnan - MODESTY BLAISE - 1966

Modesty Blaise

Regi: Joseph Losey

1966

Action/Thriller/Komedi

De brittiska myndigheterna ska leverera diamanter värda femtio miljoner pund till en oljeshejk i utbyte mot – olja. Naturligtvis måste allt ske under största hemlighetsmakeri och eftersom Modesty Blaise har utmärkta kontakter inom den undre världen anlitas hon för uppdraget. Myndigheterna litar dock inte på henne fullt ut, hon kan ju trots allt vända sig emot dem och lägga beslag på diamanterna för egen del. De ger henne därför inte all information. Hennes krav är förstås att Willie Garvin ska finnas vid hennes sida. En okänd gnagster vid namn Gabriel som för övrigt tros vara död är intresserad av diamanterna och det blir en rafflande katt och råtta lek där bara en kan gå segrande…

Jag har samlat på det mesta under mina dagar och i min ungdom samlade jag serietidningar. Agent X9 närmare bestämt. För den som inte är bekant med den tidningen kan jag säga att den innehåller ett antal olika deckarserier. Några övernaturligheter finns, men för det mesta handlar det om äventyrs och deckarserier. En av serierna är förstås Modesty Blaise annars skulle jag ju knappast bemöda mig med att inleda recensionen på detta sätt. Jag skulle vilja påstå att jag har en ansenlig mängd av dessa tidningar och den serien jag gillade allra mest i dessa var ju Modesty Blaise. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll på karaktären vilket kan vara på gott och ont när man ställs inför filmatiseringar.

Det dröjer inte många minuter förrän jag är helt övertygad om att det här kommer att vara en film som följer serietidningsförlagan tillräckligt bra för att jag inte ska bli missnöjd. Självklart finns det detaljer som kanske inte passar in men inget större. Kanske hade jag önskat att Willie Garvin hade fått ägna sig lite mera åt knivkastning än pistolskytte vilket han aldrig gör i serien. Vid något tillfälle vid jag minnas att han till och med påstår att han inte skulle kunna träffa en ladugårdsvägg inifrån med ett skjutvapen. Men strunt i det! Handlingen är helt ok och det är en kul stilistisk film!

På IMdB står filmen litad som en komedi men jag tycker det är lite missvisande. Visst är det en skojig film men inte mer så än valfri James Bond film från förr. Fast de kanske är listade som komedier också, vad vet jag. Hur som helst är de tekniska hjälpmedlen organisationerna, myndigheternas och brottslingarnas, precis lagom mycket sci-fi. Jag höll på att trilla i fälla och kalla dem för futuristiska men eftersom handlingen inte utspelar sig i framtiden kan man inte riktigt göra det. Det är underhållande att se vilka fantasier de hade på 60-talet. Vad de trodde skulle komma och som de redan då kände sig manade att visualisera. Det är väl lite mer fantasifullt än Bond-attiraljerna men det är bara kul.

Så här såg serien ut. 

Jag älskar färgerna i den här erans filmer och jag älskar frisyrerna. Kvinnorna var mycket skönare att vila ögonen på under den här perioden än nu. Modesty Blaise är helt klart ett sexobjekt och hon drar sig heller inte för att utnyttja sin naturliga dragningskraft för att få som hon vill. Det är en stark kvinna som lindar karlarna runt sitt finger på det sätt hon behagar. Baserat på serietidningen är det också en kvinna med principer. Man sviker inte henne och hon sviker heller inte de som ställer upp för henne. Det finns också någon sorts hederskodex som gäller både vän och fiende. Kanske mest fiende eftersom hon ändå alltid ställer upp för sina vänner till hundra procent. Man skulle kunna säga att det finns oskrivna regler i hennes personlighet, vissa saker gör man bara inte och de som bryter mot denna hederskodex straffas hårt och skoningslöst!

Kanske är filmen lite för lång för sitt eget bästa, nära 2 timmar, eftersom jag tappar lite fokus framåt slutet, men det är onekligen en agenthistoria som har gått till historien. Jag gillar den skarpt, den har precis det som jag kräver av en sådan här film. Frågan är om det överhuvudtaget går att göra film på det här sättet längre. Alla agentfilmer som är bra tycks vara från förr!

8/10