Recension: Doriana Grey - 1976

Doriana Grey

Regi: Jess Franco

1976

Drama

Societetskvinnan Doriana Grey (Lina Romay) bor i ett vackert palats och åtnjuter allt som gör livet värt att leva i form av lyx, sex och överflöd. Hon känner dock ingen lycka över detta och även om hon tycks vara evigt ung känns hennes liv tomt och innehållslöst. En journalist (Monica Swinn) som finner henne mycket gåtfull och intressant anländer så en dag för en djupare intervju. Doriana berättar om sitt liv, om sina sexäventyr och om sin syster som hon blev kirurgiskt separerad ifrån som nyfödd. Hon berättar att läkarna gjorde ett misstag vid ingreppet. Hon förlorade förmågan till sexuell tillfredställelse medan hennes syster förlorade förståndet och nu är inlåst på en privat klinik. Där ägnar hon dagarna åt att onanera åt känslorna som Doriana inte kan känna.

Man behöver inte vara speciellt kunnig inom film för att förstå att för Jess Franco betyder stil mer än innehåll. Åtminstone är det intrycket man får av den här filmen. Det är påträngande och utmanande men knappast erotiskt trots många och mycket explicita sexscener. Närbilder på kvinnans könsorgan så detaljerat att det torde duga som undervisningsmaterial och långa samlagssekvenser utan kompromisser i kombination med ofokuserade bilder på omgivningen blir särdeles vackert i Jess Francos händer. Samtidigt är det frånstötande och en plåga att se, som tittare ställs man alltså inför ett prov.

Man får känslan av närvaro och en föreställning av voyeurism är väl egentligen det främsta kännetecknet hos denna intressanta filmskapare. Det känns helt enkelt mycket närmare och verkligare än vad man är van vid från andra filmer. Lina Romay i titelrollen funkar mycket bra som den eviga ungdomen och hon ser lika härligt gåtfull och vacker ut som hon bör göra. Jag vill dock mena att hon är mer sensuell med kläderna på än av.

Någonstans i bakgrunden finns det en bas till Oscar Wildes berättelse om Dorian Grey, som offrade sin själ för att tavlan som målades av honom skulle åldras och inte han själv. Men i princip har de inget annat gemensamt än just den eviga ungdomen. Om man nu inte ser moralen (eller omoralen) som en samhörighet.

Personligen tycker jag den här filmen innehåller på tok för mycket grova sexscener för att vara riktigt underhållande men det är å andra sidan dess styrka också. Man måste fråga sig om stil är viktigare än innehållet, eller tvärt om? Fungerar detta i symbios med varandra? Är tanken att utmana tittaren eller att stimulera publiken erotiskt? Det är helt klart en film som ställer frågor och inte besvarar dem och det är alltid kul med en film som man inte slutar tänka på så fort eftertexterna har rullat förbi.

En intressant film av Franco!

Jack the Ripper - 1976 - Jag blir förbannad!

Kan man spela in en film som utspelar sig i London i Zürich? Ja, jag vill påstå att miljöerna funkar alldeles utmärkt i den här Jess Franco filmen! Visst lider den av problem, men atmosfären är verkligen inte ett av dem om den är emellanåt rejält gotisk! Det finns också en erotisk ton över hela filmen även om det inte förekommer så där särskilt mycket explicit nakenhet. Det är klart att en och annan tutte tittar fram när Jack the Ripper (Klaus Kinski) strider till verket men överlag tycker jag att det är ganska återhållsamt med den biten. Och det förvånande mig en smula eftersom Jess Franco är filmens upphovsman. Nu är väl förvisso inte det här en typisk Jess Franco film heller och jag finner den klart mera stämningsfull än det mesta jag har sett av honom. Fast å andra sidan skulle jag inte vilja rubricera mig som någon expert av denne spanjors verk heller så jag antar att jag inte riktigt vet. Det är svårt att göra en bedömning av skådespelarnas färdigheter eftersom filmen är katastrofalt uselt dubbad (jag såg den engelskspråkiga versionen) och tyvärr drar detta ned intrycket en hel del. Jag blir uppriktigt sagt förbannad på att man inte lagt ner mer möda på att få det bra när det uppenbarligen går att göra så otroligt mycket bättre. 

4/10

A virgin among the living dead - 2003 - Erotik och levande död

A virgin among the living dead

Regi: Jess Franco

2003

Horror

Christina letar efter ett gods som ska ligga i trakten, hennes fars sista vilja och testamente ska läsas upp där. Hon plågas av mardrömmar och tror att hon håller på att bli tokig. Ju mer hon forskar och ju närmare sanningen hon kommer desto mer inser hon att alla hennes släktingar på godset är döda och att hon själv sitter fast i en värld av galenskap och sataniska riter.

En film som känns tydligt inspirerad av Robert Weine’s klassiker Das Kabinett Des Dr Caligari från 1920. Till en början är det en ganska tråkig historia om en flicka som beger sig till en herrgård för att hennes pappas testamente ska läsas upp på denna plats. Släkten visar sig sedermera vara död, detta klargörs tydligare och tydligare.

Trots att titeln nästan insinuerar nakenhet upptäckte jag också något mycket märkligt när jag såg på filmen, inte en enda nakenscen, något mycket ovanligt när det är Jess Franco som står för regin. Han är ju känd för att oftare ha med nakenhet för nakenhetens egen skull, än för att det egentligen tillför handlingen något extra. Fast det är klart, hans filmer brukar ju ofta behandla teman där nakenhet är en naturlig del av vardagen. Ofta brukar hans filmer också innehålla någon form av kvinnoförakt eller en, låt oss säga ”annorlunda” kvinnosyn.

Filmen är inte speciellt välskriven och Jess Franco är väl egentligen inte mycket till regissör. Han brukar på sin höjd kunna höja intresset med några nakna kvinnobröst eller liknande, framför allt gäller väl det i hans många kvinnoförnedrande filmer såsom t.ex. Sadomania och Ilsa: The Wicked Warden. Men inte här alltså, istället får vi följa en drömsekvens där zombies jagar den vackra oskulden om och om igen. Något som naturligtvis var billigare än att filma flera olika scener med samma tema.

När filmen börjar närma sig sitt slut och man många gånger funderat på att stänga av eländet börjar det intressanta. Twist på twist börjar uppenbara sig och det man först tog för absolut sanning eller en dröm sekvens ställs på ända, eller åtminstone får sin förklaring. Eller får det det? Den ena förklaringen vederlägger den andra och till slut vet man inte vad man ska tro. En sak är i alla fall tämligen säker, det räcker att se denna film en gång…

99 Women - 1969 - WIP a la Jess Franco

99 Women

Regi: Jess Franco

1969

Drama

På en liten ö bedrivs ett sadistiskt kvinnofängelse. Det finn 99 kvinnor där och alla har fråntagits sina namn och identifierar sig själv numera bara med ett nummer. Minsta lilla felsteg eller brott mot reglerna bestraffas hårt och det finns ingen nåd att få. Efter ett mystiskt dödsfall kommer det en inspektör till fängelset för att se över deras metoder, hon upptäcker de sadistiska bestraffningsmetoderna och ser genast till att lätta på reglementet, något som inte uppskattas av fängelsechefen. Hon försöker fånga fångarnas förtroende genom att prata med dem och visa vänlighet och medmänsklighet, men frågan är om inte kvinnorna redan mist förtroendet för rättvisan till den milda grad att de är bortom räddning.

Jag har ingen aning om hur många versioner av den här filmen det finns, ett helt gäng olika omslag och utgåvor finns det i alla fall. Njutafilms utgåva innehåller två versioner av filmen, en engelskspråkig softcoreversion och en fransk hardcorevariant. Jag har tittat på båda versionerna för att kunna få en uppfattning om hur de skiljer sig och det finns egentligen ingenting av värde i den oklippta och ”hårdare” versionen. Det enda som skiljer är att man har klippt in lite närbilder på penetrering etc. Tyvärr är det alltför uppenbart att det rör sig om helt andra skådespelare (och skådespelerskor) än de som egentligen besitter roller. Det är till och med ganska klumpiga peruker emellanåt. En rödhårig tjej är plötsligt inte korthårig och inte ens rödhårig längre när hon sätts på inför kamerorna. Ganska meningslöst enligt min bok, jag föredrar den snällare varianten!

                                                

Det påstås att det här är kungen bland Women in Prison filmerna och det finns väl lite som talar för det kanske. Det är vackert filmat och miljöerna är magnifika! Det känns som en blandning mellan ett fängelse och en bestraffningsanstalt (om ni förstår vad jag menar). Det är lite fångläger över det hela och inte så mycket fängelse kanske. Det är svårt att beskriva.

Brudarna är snygga och man skulle önska att de visade lite mer av sina kroppar. Jag inser hur sexistiskt det där låter men en del av poängen med den här typen av film är ju att få se lite fagra kvinnokroppar i olika miljöer. Gärna omotiverade duschscener och sådant. Tyvärr förkommer inget sådant överhuvudtaget och inte ens några tuttar får man se. Jag tror att jag räknade till två eller tre bröstvårtor i hela filmen och det är på tok för lite. Nu menar jag inte att det måste vara råpornografiskt för att vara bra och sevärd men lite känsla för sadism skulle jag ha velat ha. Det finns ingen direkt maktkamp mellan fångarna och den lilla interaktion som sker mellan fångvaktare och fångar är inte särskilt explicit – möjligen om man hänvisar till hardcoreversionen.

Till slut får vi oss lite djungelfilm också när några av kvinnorna till slut rymmer. Det är ingen spoiler att säga detta eftersom det varken tillför eller avlägsnar någon vital handling. Här hade funnits tillfälle att bjuda på lite sleaze kanske men detta undviks effektivt, lite trist men så är det. Alla Jess Francos filmer är uppenbarligen inte fyllda med nakna kvinnokroppar, det har jag lärt mig av filmen. Underhållande på sätt och vis och helt klart en film som bör finnas i referensramen för en WIP-intresserad filmtittare, men lite mer tuttar hade jag nog velat se.