Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

Yatterman - 2009 - Fullständigt galet av Takashi Miike!

Yatterman

Regi: Takashi Miike

2009

Komedi/Action

Dödskallestenarna står i centrum, det onda gänget Doronjo är ute efter att besitta dem alla för att få oövervinnelig makt. Hur vet de inte riktigt men eftersom de tillber tjuvarnas Gud, åtminstone gör deras ledare Doronjo det, ifrågasätter de ingenting de blir beordrade att göra. De är förstås ganska klumpiga av sig och om de inte sjabblar till det av egen kraft så står Yatterman, två unga leksaksförsäljare, den i vägen och besegrar dem – gång efter gång. Till sin hjälp har båda sidor robotar och farkoster till förfogande.

Den här filmen bygger så vitt jag förstår på en japansk serietidning. Det verkar också finnas en TV-följetong med samma tema om man läser på lite. Jag har förstås aldrig läst eller sett något sedan tidigare. Jag hade inte ens en aning om att det fanns. Om jag ska uttrycka mig lite fördomsfullt så skulle jag vilja påstå att den här typen av historia endast kan komma till i Japan! Det är fullständigt bisarrt och man skulle verkligen vilja se in i den hjärna som har hittat på det här.

”fantastiskt fantasifulla miljöer”

Det balanserar på gränsen mot tramsigt och fjantigt men lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om underhållningsgränsen. För underhållande är det sannerligen. Miljöerna är magnifika och man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Plötsligt kan filmen brytas av med att någon förklarar något speciellt för oss – publiken, i sant Monty Python manér kan man säga. Det är förresten inte det enda som påminner om Monty Python när jag tänker efter. Det är fruktansvärt oberäkneligt och vid närmare eftertanke skulle kanske en japansk motsvarighet till Monty Python se ut så här.

Det är oerhört välgjort och det kräver sin man att få det här att funka. Takashi Miike är uppenbarligen en sådan man och han är ju heller ingen nybörjare när det gäller fartfyllda actionfilmer. För är det något filmen är fylld av, förutom humor och fantastiskt fantasifulla miljöer, så är det actionsekvenser. Jag gillar dem mycket och så länge de pågår finns det inte en död minut egentligen.

”sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart”

Men som allting så finns det även en baksida. Den är kanske inte så betydande, men i slutet schabblar man till det hela med lite för genomtänkta moraliteter och ett uppklarande av alltihop som blir lite sentimentalt. Jag har förväntat mig det om det hade varit en hollywoodproduktion, men inte av Takashi Miike. Märkligt! Dessutom tappar filmen lite tempo i och med detta vilket drar ner slutomdömet något. Men på det hela taget är det sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart!

9/10

Worm - 2009 - G.O.D.

Worm

Regi: Richard Powell

2009

Komedi

Geoffrey Oswald Dodd är en helt vanlig lärare som undervisar sin klass med tillfredställelse. Han sätter betyg på sina elevers uppsatser och är allmänt tillfreds med livet. Det är åtminstone den yttre bilden omgivningen har av honom, verkligheten är något helt annat. Han har mörka tankar om sina trögtänkta elever och vill inget hellre än att sätta på den enda befrielsen från mörkret – Lillian, skjuta skallen av sina elever så att hjärnsubstansen skvätter i klassrummet och slutligen skjuta sig själv i ögat och grisa ner svarta tavlan med sin egen hjärnsubstans.

Ovan har jag skrivit komedi, men med det menar jag inte att det handlar om någon slapstickfilm, eller att man ligger dubbelvikt av skratt hela tiden. Det är snarare en subtil humor och en mycket svart sådan. Huvudpersonens hela livssituation är så pass skruvad att man inte kan låta bli att underhållas av dess absurditet. Dialogen, eller snarare monologen som vår huvudperson hör i sitt eget huvud är helt fantastiskt skriven och man kan inte låta bli att förundras över uppfinningsrikedomen. Eller kanske rättare sagt paradoxen mellan den yttre framställningen av läraren och den inre rösten. En mycket underhållande kontrast!

Själva skådespelandet är kanske inte av yppersta klass, men tillräckligt bra för att leverera historien på ett övertygande sätt. Detta även om det är helt uppenbart att det rör sig om en produktion med mindre budget, och man kan också konstatera att alla våldsamheter som kunde ha inträffat, istället tar sin form i betraktarens hjärna. Det är alltså inte en film speciellt med speciellt mycket effekter utan snarare en som drar nytta av sin skruvande handling och illustrerar sinnesstämningar med passade musik. Och så den där inre monologen förstås!

Jag ser onekligen fram emot vad Richard Powell kan hitta på nästa gång! Vi har tidigare recenserat hans kortfilm Consumption här på sajten och med dessa båda filmer i bagaget ligger vägen öppen för fler projekt!

8/10

Vampires Diaries – Jodå, den tar sig som mordbrännaren sa…

Det var inte länge sedan jag började titta på serien Vampire Diaries. Jag var inte imponerad. Det tycktes mig att man hade stulit det mesta av handlingen från en film jag såg i min ungdom – To Die For, i vilken ett brödrapar bråkar över en gammal oförrätt. De visar sig vara vampyrer varav den ena vill ha flickan och den andra vill hämnas. Minns jag rätt avstod den ena också från vampyrens naturliga väg, så att säga.

Allt stämmer in på den här serien och jag var som sagt inte imponerad. Att ge upp ligger inte för mig men jag ska erkänna att jag var ytterst nära när det gällde den här serien. Ett avsnitt i taget blev det och ibland var det nästan plågsamt att lida sig igenom dem. Det fanns liksom ingen handling att falla tillbaka på. Det skulle lika gärna ha kunnat vara Dawsons Creek. Och Kevin Williamson är inblandad, det är kanske därför det ser ut på ett speciellt sätt. Det är mycket relationer och ungdomskärlek snarare än en skräckinjagande vampyrserie.

Så är det fortfarande men efter att ha plågat mig igenom en och en halv disk började jag känna att det hände något. Efter tionde avsnittet eller nåt sånt kände jag för första gången en lust att se ytterligare ett avsnitt. Man hade äntligen lyckats med en cliffhanger, man hade lyckats göra mig intresserad. Det som krävdes var att man utökade repertoaren från att bara innefatta vampyrer till att även inkludera häxor. Och faktiskt en intrig, vilket är A och O om man ska göra en medryckande serie. Vi måste få något att undra över och spekulera kring.

Jag är nu på runt femton avsnitt och jag är faktiskt riktigt intresserad. Det är lite annorlunda vampyrmytologi jämfört med gamla Draculafilmer kanske men å andra sida lyckades man bra med detta i True Blood. Det gäller bara att vara kontinuerlig, och det tycker jag att man börjar bli nu. Från och med nu är det intressant, det är bara att hoppas att det håller i sig!

Triangle - 2009 - Loopar och tidsparadoxer!

Triangle

Regi: Christopher Smith

Drama/Horror

2009

Jess ska ut på en segelbåtstripp med sina vänner. Hon känner hela tiden på sig att något kommer att hända men hon kan inte sätta fingret på sin oro. De ger sig iväg och efter en tid drabbas havet av ett enormt oväder. Båten slår runt och plötsligt är de skeppsbrutna. Åtminstone till dess att ett stort fartyg passerar dem och de kan ta sig ombord. Snart inser de att allting inte står rätt till, att Jess farhågor är på väg att besannas. De ser inte röken av någon enda människa, men de är inte ensamma och det är någon som inte vill dem väl…

När jag ser titeln Triangle och det är en film som utspelar sig på vatten så förs åtminstone mina tankar osökt till Bermudatriangeln. Det finns ju mängder av legender och myter kring just denna plats, den ena mer långsökt än den andra. Men myterna lever och frodas och myter är alltid intressanta! Fast så där rysligt mycket med den berömda triangeln har filmen inte med att göra. Det är visserligen en mystisk berättelse, men den skulle egentligen kunna utspela sig var som helst. Varken ett hav eller vatten behövs för att berätta historien.

                                   

Det är en lite märklig film på sätt och vis, för det dröjer en bra stund innan den blir intressant och då blir den så intressant att man knappast kan slita sig ifrån den. Första halvan av filmen eller så är egentligen rena transportsträckor men som man under filmens andra halva verkligen har behov av att ha koll på. Allt som händer och som tycks ointressant är således oerhört intressant när man så småningom får lite svar och handlingen utvecklas till något riktigt mystiskt!

Det är inget unikt över handlingen egentligen, idéer om tidsparadoxen och loopar har man sett förr men sällan så genomarbetat som här. Jag tycker inte att det är en speciellt svår film att hänga med i, så långt vill jag inte stäcka mig, men det gäller nog att ha huvudet på skaft om man ska upptäcka alla nyanserna i de olika tidslinjerna. Jag vill egentligen inte gå in på för mycket detaljer eftersom det skulle förstöra upplevelsen men jag kan garantera att detta är en film som kommer att hålla länge för de allra flesta. Den är inte bara slut när den är slut utan teorier om vad som verkligen hände och varför kommer att finnas kvar långt efter att filmen har slutat.

Det visuella är det lite si och så med måste dock erkännas. En del saker ser hur bra som helst ut medan annat ser ganska dåligt animerat ut. Kanhända har jag blivit känslig och gnällig på gamla dar och klagar på varenda liten detalj som inte ser helst äkta ut men varför ska man behöva se något som är mindre än perfekt i dessa avseenden? Tekniken går ju framåt och borde onekligen snart vara så fulländad att man inte ser animationerna?

Men det är också det enda jag har att klaga på! Skådespeleriet, sensmoralen (om det nu finns en sådan) är riktigt bra och så gillar jag ju tidsparadoxer och loopar då… En riktigt bra film!

Tony - 2009 - Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personliget

Tony

Regi: Gerard Johnson

2009

Drama

Om det är något Tony gillar så är det videovåld. Han har, kan man säga, ett överdrivet intresse för just våldsamma actionfilmer. Han själv är något av en enstöring som inte har någon vidare social kompetens. För andra verkar han ha någon form av mentalt handikapp och han har varit arbetslös i över tjugo år. Men vad värre är, Tony är en seriemördare fullt kapabel att mörda vem som helst som står i hans väg…

Tony är inte en film som bygger på några verkliga händelser men jag skulle vilja påstå att det finns en del likheter med Jeffrey Dahmers dåd och Ed Geins personlighet och jag skulle sannerligen inte bli förvånad om dessa stod som inspirationskällor när Gerard Johnson skrev filmen. Som seriemördarfilm antar jag att den är meningen att den ska kvala in under thrillerfacket åt skräckfilmshållet till men så blir det inte. Vad filmen istället gör är att leverera ett utmärkt personporträtt av Tony. Det är en utmärkt rolltolkning av Peter Ferdinando!

Tempot är ganska långsamt och det dröjer innan vi får se Tony i aktion för första gången, som mördare vill säga, som socialt efterbliven går det betydligt fortare. Men filmen är inte så speciellt lång, lite drygt en timme och det hinner inte hända så särskilt mycket under den tiden. Till filmens ”försvar” kan nämnas att det inte finns tillstymmelse till humor och det är bra! Visserligen är det ibland ganska underhållande att se vilken social klumpeduns Tony är men det är så nära humor man kommer. Låt mig förtydliga att det verkligen inte rör sig om lyteskomik i någon form, möjligen svart humor.

Det råder inget tvivel om att det finns talang bakom skapandet av Tony, det är onekligen en mycket välgjord film som ser ut att ha en tämligen låg budget. Det är en brittisk film och det märks inte bara på filmens miljöer utan på den utpräglade accenten som skådespelarna har. Jag tycker personligen att det bidrar till realismen, kanske rent av diskbänksrealismen för det hela är väldigt vardagligt och oglamoröst!

Som seriemördarfilm tycker jag nog att den är lite tam men som film om personlighetshandikapp är den betydligt bättre. Det mest skrämmande med filmen är kanske att man aldrig kan lite på någon, man vet aldrig var en mördare döljer sig. Det är förresten också skönt att man hoppat över sociopatvinkeln och testar något nytt!

The Life and Death of a Porno Gang - 2009 - Politiskt provokativ film när den är som bäst!

The Life and Death of a Porno Gang

Regi: Mladen Djordjevic

2009

Drama

Marko är en ung filmskapare med stora konstnärliga ambitioner. Emellertid visar diet sig inte vara så lätt att komma in i branschen och hans idéer slås i spillror av producenterna som inte ser någon vinst i hans konstnärliga projekt. Han får kontakt med en porrfilmsregissör och redan efter ett par dagar blir han erbjuden att jobba för honom. Marko glömmer inte sina konstnärliga ambitioner och filmar en ganska bisarr pornografisk historia. Denna uppskattas inte av hans arbetsgivare. Marko får en ny idé – en politisk pornografisk varieté i Belgrad! En lysande idé verkar det som men redan första kvällen kommer polisen på besök och de får stänga. Sagt och gjort, Marko och hans gäng ger sig istället ut på landsbygden med sin pornografiska show. Det är väl inte direkt någon succé men det finns i alla fall de som uppskattar showen. Snart får han ett erbjudande. En tysk producent övertalar honom att de riktigt stora pengarna inte finns inom pornografin, åtminstone inte vanligt sådan. Nej, det han ska syssla med är snuff – folk som dör på riktigt framför kameran. Motvilligt ger sig Marko in i en industri han inte vet något om och nu är det frågan om han kan sluta…

Det var inte länge sedan en annan serbisk film – SrpskiFilm, vållade en våldsam debatt runt om på nätet. Skulle jag inte säga att den delade folk i två läger, eller tre läger egentligen – de som älskade den, hatade den och så de andra som hade en åsikt om huruvida den skulle förbjudas eller bojkottas från marknaden. Filmen var uppenbart provokativ det debatterades om detta var bra för filmens eget bästa eller inte. Den här inte alls rönt samma uppmärksamhet trots att jag finner den här långt mer provokativ och samhällskritisk än Srpski Film.

”långt mer provokativ än Srpski Film”

Men det är inte riktigt på samma sätt. Den här är mer lättsam i allt svårmod. Emellanåt känns det som en svart komedi i all sin misär. Det är inte alls lika uppenbart att den har filmen ska chockera. Det finns inte den typen av sökta avskyvärda scener, vilket förstås gör den här filmen till en mer allvarsam betraktelse där åskådaren dessutom tvingas till eftertanke för att tillgodogöra sig samhällskritiken. Jag säger inte att så inte är fallet med Sprski Film, men det är en film som man troligen kommer att finna provokativ oavsett om man ser ett samhällspolitiskt budskap eller inte!

Det här är alltså en svårare film att ta till sig och att känna avsky inför. Trots titeln innehåller den inte vidare mycket pornografiskt material. Några enstaka klipp på homosex och något mer får vi ta del av men det görs på ett sådant sätt att man nästan inte lägger märke till det. Hela filmen är av en så pass dokumentarisk betraktelse att det helt enkelt bara känns som om det ska vara så där, det faller sig helt naturligt. Och det gäller alltihopa, det känns inte som om det finns några egentliga aktörer i filmen, det känns som om skådespelarna är sig själva och det är inget man är direkt bortskämd med!

Betyget, blir högt och det blir högre ju närmare slutet vi hade kommit. För det är när filmen väl kommer igång och man får ta del av tragiska levnadsöden som den når sin kulmen. Själva pornografihistorien som inleder filmen är visserligen underhållande men det är inte förrän de mer allvarsamma ämnena kommer in i bilden som den blir riktigt mästerlig. Det här är politiskt provokativ film när den är som bäst!

8/10

Survival of the Dead – 2009 – En film av Zombiefilmernas mästare!

Regi: George A. Romero

Horror

Det finns väl hur mycket zombiefilmer som helst att gräva bland om man verkligen skulle vilja. En del finner det intressantast att rota fram de mest obskura rullarna där tarmarna verkligen väller ut ur liken men jag tenderar att gilla dem som har lite med kvalitativ inställning till zombiemytologin.

Man får väl säga att det var Romero som skapade den moderna zombiefilmen i och med Night of the Living Dead 1968. Och för min egen del tycker jag också att det är hans filmer på temat som är de allra bästa och de som innehåller en trovärdig story förutom att det ska dödas zombies genom att skjuta dem i huvudet. Samma sak är det här, det finns en handling som är större än att bara överleva en massiv zombieattack. Det finns karaktärer man bryr sig om eller åtminstone kan identifiera sig med.

Faktum är att skådespelarna är rätt bra i denna! Jag tycker det är genomgående så i Romeros zombiefilmer och man bör inte jämföra dem med alla amatörrullar på ämnet som har producerats genom åren. Det är en orättvis jämförelse helt enkelt. Som vanligt handlar det mycket om inre motsättningar även om det inte är lika tydligt att karaktärerna befinner sig i en barrikaderad verklighet som i Night of the Living Dead, Dawn-, Day- och Land of the Dead. Mycket av filmen utspelar sig på en liten ö så man kan väl säga att barrikaden är flyttad till öns kanter och att både zombies och huvudpersonerna befinner sig innanför murarna, bildligt talat.

På det hela taget känns inte de levande döda lika fientliga som de gjort i någon av de andra filmerna. Det är en film minst lika mycket om den släktfejd som råder på ön, de två stora klanerna som verkligen inte kan komma överens och inget hellre vill än att utrota den andre från jordens yta och man kan nästa kalla zombieepidemin för en bihandling i det hela. Något som ger krydda åt historien men som inte är den direkta poängen med filmen. Dock är man noga med att få det att se riktigt bra ut när man skjuter dem i huvudet. Ja, alla sådana effekter för den delen, vare sig det handlar om ett skott i huvudet eller ett zombiebett. Alla effekterna ser kanon ut!

7/10

Syner - 2009 - En svensk antologi öppen för tolkningar!

Syner

Regi: Nikolaj Marquez Von Hage

Thriller/Horror

2009

Något är inte som det borde vara, det är något som de tre människor filmen handlar om blir varse. Var och en upplever de övernaturliga händelser som de inte kan förklara med rationellt tänkande. En får ett brev från sin döda flickvän som påminner honom de sista timmarna han hade med henne. En annan kan inte komma ut ur sin lägenhet utan att bli attackerad av några mystiska människor och en tredje får se en man med ett så annorlunda och bisarrt utseende att han bara måste följa efter och ta reda på mer om mannen, kosta vad det kosta vill.

Film är som sagt uppdelad i tre delar, som inte har något direkt sammanhang mellan sig. Inte mer än att de alla innehåller övernaturliga fenomen i ungefär samma form. Riktigt lika är det förstås inte men stilen finns kvar och gör det till en helhetsbetraktelse trots allt. Som antologi så tampas den redan på förhand med några problem som helt enkelt hör stilen till, det är inte värre (eller bättre heller för den delen) än vad som är brukligt. Man håller på ungefär så pass länge med varje del så att man precis hinna skapa en stämning innan nästa del ska ta vid till exempel. Man hinner inte lära känna handlingen och karaktärerna innan det är dags att tänka om. Helt enkelt. Man funderar på om det finns någon slags gemensam upplösning på det hela, men tyvärr gör det sällan det och så ej här heller. Men man slipper i alla fall en tröttsam ramhistoria som ska hålla ihop de övriga delarna och det ser jag som mycket positivt.

                                

Positivt är också att man egentligen får tre filmer istället för en, även om de är korta. Jag tycker också att grundpremisserna i de tre historierna är riktigt bra och jag kan heller inte klaga på utförandet. Det är en ganska grynig bild mest hela tiden men det ger en känsla av intimitet, som om allting filmades i verkligheten, fast med dold kamera. Det ligger någonstans mellan övervakningskamera och videokamera i känslan kanske. Därmed inte sagt att jag har en susning om vilken slags kamera man verkligen använt.

Första historien bygger verkligen upp stämning. Det är udda kameravinklar och ljud som mestadels gör jobbet tycker jag. Skådespelarna är för det mesta tysta och det förekommer inte särskilt många repliker i hela filmen faktiskt. Det är ett strålande hantverk av filmskaparna och precis det jag önskar att man fick se mer av. En spännande film, där man inte riktigt vet hur det kommer att gå, tillsynes utfört med enkla medel. Inga direkta skrämsel effekter egentligen, även om det finns någon enstaka överraskningseffekt också. Det här är antologins starkaste kort helt klart!

Andra historien för väl tankarna lite till de asiatiska spökskräckfilmerna. Om inte annat eftersom man har gjort vissa hommager åt det hållet. En svarthårig kvinna med håret hängande över ansiktet kan i alla fall inte få mig att tänka på något annat än Ringu, The Grudge och liknande. Det är ganska effektivt genomförd men det toppar inte den första delen. På det hela taget är denna nog mer avancerat filmad tror jag, men det är oerhört svårt att bedöma. Det är vackert och det gryniga fotot hjälper åter till att bibehålla stämningen.

Tredje delen är den svagaste även om den på pappret borde vara den starkaste tycker jag. Det är förvisso den tunnaste handlingen av alla och det finns egentligen inte mer att jobba med än att en man förföljer en annan man. Och betänker man det, så har man gjort otroligt mycket med det! Det är spännande också, men det finns ingen direkt handling som driver episoden framåt.

Samtliga slut i antologin är öppna för tolkningar på olika sätt, frågan är om detta är et medvetet val av filmskaparna eller om det bara har blivit så. I så fall, vad vill de säga oss? Att livet är en gåta? Eller är det helt enkelt en betraktelse av meningen med livet? Troligen överanalyserar jag men det är i alla fall fastställt att det helt enkelt är en spännande och sevärd film från Sverige! Jag gillar den!

Recension: Skrink - 2009 - Kevin Spacey som hjärnskrynklare med egna problem...

Shrink

Regi: Jonas Pate

2009

Drama

Folk med olika typer av psykologiska problem flockas kring Dr. Carter (Kevin Spacey) för att få hjälp. Det är bara det att Dr. Carter själv inte är i bästa form och plågas av sin frus självmord till den milda grad att han måste ta till kemiska substanser för att klara dagen. Kan har fortfarande hjälpa andra medan han går ner sig i träsket eller är det hans eget desperata rop på hjälp som måste tillgodoses. Vi träffar t.ex. på Jack, som tror att han är en sexmissbrukare men i själva verket har problem med spriten, Patrick som lider av paranoid  bacillskräck och Jemma, en svart tonårstjej som nyligen förlorat sin mamma vars största intresse är biografen. Alla förs de samman mot samma mål, men är det för sent eller finns det hopp om räddning för dem alla?

Det här är väl kanske inte den mest typiska feelgood filmen som finns att tillgå och den är under stundom både tragikomisk och riktigt rörande. Men den rör sig ändå mot ett mål som består av att allting kommer att lösa sig i slutändan även om det kanske inte alltid sker i de banor som man hade förväntat sig. Med det menar jag inte att den är helt oförutsägbar, men åtminstone tillräckligt mycket så för att man ska njuta av filmen och dess vändningar.

Jag är lite besviken på Kevin Spacey, men mina förväntningar på honom är å andra sida enorma och jag tycker helt klart att om man lägger ihop alla insatserna i denna kompakta film som kanske bäst kan jämföras med Robert Altmans Shortcuts på många sätt så hittar man en imponerande skådespelararsenal! Robin Williams gör en liten roll, Keke Palmer är fullständigt briljant som Jemma och både Saffron Burrows och Jack Huston gör sina roller med bravur. Filmens pärla är dock Dallas Roberts som den maniska bacillskräckens okrönte konung Patrick. Han tar över fullständigt i de scener han medverkar i och är precis lagom hysterisk för att det både ska bli roligt och realistiskt.

”Imponerande skådespelararsenal!”

Det som kanske ligger filmen lite i fatet är att den under andra halvan tappar lite tempo och inte riktigt förmår hålla upp intresset för sig själv som den inledande halvan. Själva introt på filmen är fullständigt magnifikt när Kevin Spacey måste röka i alla tagningar, vare sig han står i duschen, rakar sig eller sitter fast i en bilkö. Filmen fokuserar sedan på Dr. Carter som försöker sköta sitt arbete fast han själv är helt nere under isen. Undan för undan märker man att han faktiskt inte bryr sig längre och till slut brister det förstås för honom.

”fullständigt magnifikt”

Det filmen egentligen går ut på, om man tillåter sig att spekulera lite metaforiskt kring den, är väl egentligen att Dr. Carter hjälper sig själv under tiden som han hjälper andra. De råd han ger kan utan vidare appliceras på honom själv även om han inte inser det just i den stunden. I slutändan har dock allting vävts samman till ett enda uppvaknande när alla som mår dåligt på ett eller annat sätt dragit kognitiv nytta av filmens händelseförlopp.

INVICTUS - 2009 - Med Morgan Freeman som Nelson Mandela!

Invictus

Regi: Clint Eastwood

2009

Drama

När Nelson Mandela väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27 år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.

Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte ska använda det som källhänvisning – att Nelson Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det! Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom agera!

Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en verklig motsvarighet – Francois Pienaar, som ledde det verkliga laget 1995. Matt Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där onekligen de två viktiga!

När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja säga att det sällan är fallet. För mig är Clint Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll vad filmerna handlar om, är det Clintan som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl, det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar. Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder gestaltas på film så tittar man, punkt!

De som känner mig närmare utan för den här bloggen och mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!

10/10

Recension: Reykjavik Whale Watching Massacre - 2009

Reykjavik Whale Watching Massacre

Regi: Julius Kemp

2009

Horror

Platsen är Island, en brokig skara människor, från japanska turister till inhemsk befolkning samlas på en sightseeing. De ska ut på valsafari, eller valskådning som det också kallas för. Det går trögt med valskådandet och efter en olycka ligger kaptenen livlös och genomborrad på däck medan resten av besättningen flyr platsen. Turisterna få således klara sig själva och lyckas så småningom ta sig ombord på en annan båt, en gammal valfångare. Nu börjar den verkliga mardrömmen, ombord finns en familj blodtörstiga kannibaler som inget hellre vill än att döda dem. Det blir nu en kamp på liv och död med de brutala kannibalistiska valfångarna. Döda eller dödas, det är frågan.

Får man tro omslaget så är det här Islands första splatterfilm. Men jag skulle inte riktigt kalla det för en splatterfilm egentligen, det finns visserligen några scener där blodet skvätter rikligt, men det är aldrig så där överdrivet komiskt så att det blir löjligt. Det är alltså enbart positivt i mina ögon. Men om det inte är en splatterfilm, vad är det då? Ja, jag skulle vilja kalla det för en slasher egentligen. Det är visserligen ingen maskerad och/eller okänd mördare men en efter en går offren sitt öde till mötes. Vidare ske filmen tydligen vara någon sorts hyllning till The Texas Chain Saw Massacre och visst, räknar man alla filmer med galna familjer som vill mörda för köttets skull så finns det förstås likheter. Nu är det väl inte direkt övertydligt att familjen vill åt köttet i just den här filmen, man får läsa lite mellan raderna. Har man sett några filmer på temat känns det dock tämligen uppenbart.

                                                   

Jag var under själva inledningen lite orolig över hur det engelska språket skulle förvaltas. Tyvärr är jag ju lite allergisk mot engelsk dialog för sakens egen skull, bara för att göra filmen mer attraktiv på den internationella marknaden. Men jag tycker inte filmen fastnar i den fällan, det är nämligen inte bara engelska i filmen även om det är den information som finns på baksidan av fodralet. Jag skulle snarare vilja påstå att engelska används bara för att kommunicera när japaner, amerikaner och islänningar talar med varandra. Filmens egentliga huvudspråk är otvivelaktigt isländska, vilket gör att man kommer undan med vissa uttalsproblem.

Bland skådespelarna märks kultskådespelaren Gunnar Hansen, vilket tycks vara filmens stora dragplåster. Annars är det inga namn jag känner till i alla fall. Men det behöver det inte vara, faktum är att filmen faktiskt tjänar på mer okända skådespelare. Det gör att äkthetskänslan förstärks och själva huvudskurken, eller vad man ska kalla honom för, är mycket karismatisk! Det finns flera innovativa mordsekvenser och själva avslutningen känns genomtänkt och kanske lite nyskapande. Galghumoristiskt är det i alla fall!

Jag tycker att även om filmen till en början känns lite seg och oinspirerad så kommer den igång efter ett tag och blir framåt slutet klart upplyftande och underhållande och en film som jag verkligen rekommenderar. Den är lite annorlunda och det är riktigt roligt att se en sådan här film från Island, det är man sannerligen inte van vid!

Recension: Warning!!! Pedophile Released - 2009

Warning!!! Pedophile Released

Regi: Shane Ryan

2009

Drama

Efter sex år släpps Malachi ut från fängelset efter att ha anklagats för sexuella övergrepp mot tolvåriga Echo. Han har hela tiden nekat till brott och hävdat att han bara velat vara henne nära, som i vilken relation som helst egentligen. Hon har väntat på honom under nästan hela sin uppväxt och nu när han väl kommer ut kan de äntligen återförenas. Detta är dock något som verkar lättare sagt än gjort då det plötsligt sitter lappar uppsatta med hans ansikte över hela området som varnar för hans sexuella läggning. Pedofil Frisläppt!

Det här är nog en av de svåraste recensionerna jag gett mig på att skriva. Pedofili är ett så pass känsligt ämne så om man inte formulerar sig exakt rätt finns alltid risken att någon missförstår och tolkar det man skriver som någon form av ursäkt för ett vidrigt beteende. Betänk dock att det bara är en film och problematiseringarna som denna gestaltar är rent hypotetiska och något som man faktiskt måste ta ställning till på ett rent filosofiskt plan om man ska komma någonstans. Det gäller också att skjuta sina emotionella reaktioner åt sidan och rationellt analysera den situation som filmen berättar.

                                    

För det första tycks andemeningen vara att det är den sexuella avvikelsen som ska bestraffas, inte kärleken. Och hur skruvat det än låter så är det faktiskt en kärlekshistoria filmen berättar. Två människor som vill vara tillsammans även om deras ålderskillnad, han arton och hon tolv, sätter käppar i hjulen för dem. Hur mycket det ligger bakom de anklagelser som slutligen skickar killen bakom galler är inget som filmen avslöjar, om det faktiskt inte hänt något sexuellt mellan dem eller inte. Skulle anklagelserna om sexuellt utnyttjande eller liknande vara sanna kanske det i det senare skedet handlar om Stockholmssyndromet, då hon faktiskt tyr sig till och väntar på honom.

Men oavsett hur det ligger till är det en synnerligen provokativ film som verkligen sätter åskådaren på svåra prov. Kan man åsidosätta sin instinktiva avsky för själva situationen och se bortom utnyttjandet? Kanske det rent av handlar om ömsesidig kärlek? I vilket fall som helst så hävdarfilmen att situationen gör att flickan, som ju påstås vara tolv vid själva anklagelsetillfället, går ner sig i en ond spiral av dekadens i sin väntan. Hon upptäcker världen på det mest brutala och hänsynslösa sätt.

Visuellt gestaltas detta genom en rätt jobbig kameraföring som svischar fram och tillbaka mest hela tiden med tjejen i centrum. Det är jobbigt att titta på och symboliserar, så vitt jag förstår, hennes livsresa. Och det är just denna iakttagande känsla som nästan hela filmen är uppbyggd kring. Det finns inte så mycket uttalad handling att följa utan man får tänka sig det mesta själv och filmen hjälper till med att påverka med en sinnesstämning.

Shane Ryan och Kai Lanette, som ligger bakom filmen gör också de två stora rollerna som Malachi och Echo riktigt bra! Men eftersom filmen är uppdelad i tre segment och det mesta går ut på att visualisera Echos levnadsöde under olika tidsperioder, får hon dra det tyngsta lasset ihop med kameraföringen.

Recension: Sommaren med Göran - 2009

Sommaren med Göran

Regi: Staffan Lindberg

2009

Komedi

Göran (Peter Magnusson) är en ganska misslyckad typ, men med ett gott hjärta. Det enda han egentligen säker efter är någon att dela sin ensamhet med, men det blir liksom bara fel när han försöker för mycket. Hans arbetsliv är sönderstressat men i jakten på den perfekta kvinnan övertalar han sin bästa kompis, eller kanske enda kompis – Alex (David Hellenius), att följa med honom på ett sommarparty i Göteborgs skärgård. Där går allt snett och Göran upptäcker att han spanat efter helt fel flicka. Det blir ett uppvaknande för honom och han börjar så smått inse vad han håller på med, och allt allting annat faktiskt inte har någon betydelse längre. Kärlekskrank gör han allt för att vinna hennes hjärta, någon som visar sig vara lättare sagt än gjort efter att han har förolämpat henne grovt.

Det här är en film som jag egentligen inte skulle tycka ett dugg om. Det är en romantisk komedi där vägen är utstakad redan från början och där man inte bjuds på en enda överraskning egentligen. Skådespelarna gör karikatyrer av sina roller och man vet som sagt hur filmen kommer att sluta redan efter ett par scener. Humorn är sketchaktig och även om det finns en kontinuitet i storyn är den så tunn att den håller på att spricka flera gånger.

                                   

Men det är just det som gör filmen så underhållande! Den tar inte sig själv på alldeles för stort allvar, den försöker inte leverera några djuplodade och metaforiska sanningar eller moraliteter, den försöker bara vara lättsam och underhållande. Och det är precis vad den lyckas med! Ingen av skådepelarna gör några jätteinsatser, även om man stoltserar med namn som Peter Dalle och Dan Ekborg i rollistan. Det är istället komiska situationer och Peter Magnussons mimik som gör filmen till vad den är.

                                                     

Det är skönt att äntligen se en film där den perfekte mannen, eller kvinnan för den delen, inte existerar och Peter Magnusson, som för övrigt skrivit filmen också, ger alla oss som kanske inte är världsbäst på att föra oss bland folk ett ansikte. Oss som råkar ut för missöden ibland som faktiskt inte är vårt fel egentligen, men som blir det ändå på något sätt. Det blir en väldigt sanningsenlig beskrivning av den svenska sommaren, midsommarpartyt och kärleken helt enkelt. Det är vardagssituationer uppradade efter varandra men med en liten knorr efter och det är det som gör hela skillnaden.

Jag är imponerad måste jag säga! Jag trodde aldrig att en film av det här slaget, med de här aktörerna, skulle kunna vara så underhållande och rolig! Det är vardagskomik med glimten i ögat och en riktig feelgoodfilm helt enkelt. Det är överspel med charm och ingenstans blir filmen för pretentiös för sitt eget bästa.

Rekommenderas!

Recension: Polisstyrka X7 - 2009

Polisstyrka X7

Aka: Newsmakers, Goryachie Novosti

Regi: Anders Banke

2009

Action/Thriller

Ett välplanerat rån eskalerar till blodiga eldstrider med polisen och då kan man fråga sig om det verkligen var så välplanerat? Kanske var det slumpen som gjorde att saker gick som de gick? Det som följer är en katt och råtta lek där media bevakar allt och när den ryska polisen utmålas som fega och dumma krävs det nya metoder för att ändra på deras image. Tillsammans med militären utvecklar man en idé som ska förändra allt. Man sätter helt enkelt kameror på hela specialstyrkan och planerar att göra en dokusåpa av alltihop, hur man stormar huset där banditerna håller en familj som gisslan och hur poliserna är riktigt bra poliser. Men frågan är hur mycket av materialet som är manipulerat och konstruerat för att ställa polisen i en bättre dager? Nu avgörs det inte längre med vapen utan i media…

Ska man se det här som enbart en actionfilm så är det fullt drag i ett antal minuter fram till filmen tar en lugnare vändning och blir ett gisslandrama. Det är svårt hur länge det pågår men det är i alla fall mycket bra genomfört! Och det säger heller inte lite när det kommer från mig som inte är särskilt förtjust i eldstrider egentligen. Här finns dock en närvaro och realism som gör det riktigt spännande och underhållande! Det är faktiskt en riktigt rå inledning på filmen!

                                

Men jag tycker inte att man ska se den som enbart en actionfilm eller thriller heller för den delen. Det finns flera nivåer av handling och metahistorier här. Jag gillar verkligen idén med en dokusåpa om polisens arbete. Inte för att det är något helt nytt, det är väl något som funnits ett bra tag och visas i andra delar av världen (läs USA) ett bra tag. Men det här är lite skillnad, inte bara för att det utspelar sig i ryssland och på ryska men det är onekligen en bidragande orsak. Jag vet inte riktigt när filmen utspelar sig men det måste i alla fall vara efter glasnost och det visar ett samhälle som håller på att gå överstyr med brottslighet som polisen inte rår på.

Ur detta kommer propagandan, som väl aldrig lämnat det ryska samhället, åtminstone inte enligt vår egen – västvärldens propaganda. Med andra ord kan man se det här som en politisk film ur många perspektiv. Man kan också se det som en film om hur allt måste visas på TV, hur mycket som egentligen är sant i dokusåporna och hur mycket som är vinklat för att ge så bra tittarsiffror som möjligt. Detta är naturligtvis självklarheter för de allra flesta men det är ändå kul att se hur man berättar historien.

Självklart kan man också välja att se filmen mer tvådimensionellt, som ett gisslandrama där möjligen någon form av Stockholmsyndromet avhandlas som bisak. Inte en förälskelse kanske men i alla fall en viss samhörighet med kidnapparna. Dessa kidnappare fungerar förresten också som avskräckande exempel för de barn som ingår i gisslan. De uppmanar själva dem att sköta sig så att de inte kommer att bli som kidnapparna. Det är lite kul och definitivt en gliring till samhället.

Jag gillar den här filmen men tycker inte att man får fullt utbyte av den om man inte tar tillvara på alla nivåer och tolkningsmöjligheter av den. Enda problemet som jag ser det är att det är lite svårt att hålla isär vem som är vem. Det är inte tillräckligt starka och genomarbetade karaktärer för det, med vissa undantag förstås. Men jag har å andra sidan inte sett Dai Si Gin som den här filmen är en nyinspelning av, det är kanske något man har försökt efterlikna?

Recension: Orphan - 2009

Orphan

Regi: Jaume Collet-Serra

2009

Thriller

Kate och John Coleman (Vera Farmiga och Peter Sarsgaard) har nyligen förlorat ett barn, ett ofött barn till och med, och har under en tid övervägt att adoptera. De ger sig iväg till ett barnhem i trakten med ambitionen att adoptera och älska ett barn som verkligen behöver det, istället för deras dödfödda Jessica. De fastnar snart för en liten flicka vid namn Esther (Isabelle Fuhrman). Hon kommer ursprungligen från ryssland och har varit lite otursförföljd. Hennes förra fosterföräldrar omkom nämligen i en brand som hon själv undkom med nöd och näppe. Det är precis en sådan flicka de har bestämt sig för och Esther verkar verkligen behöva kärleken från ett par föräldrar! Hon smälter bra in i familjen, men sonen – Daniel (Jimmy Bennett), är aggressiv och motsträvig mot den nya familjemedlemmen. Dottern, den gravt hörselskadade Max (Aryana Engineer), är däremot öppen och de två knyter snart sina band med varandra. Snart blir det dock uppenbart att allt inte står riktigt rätt till med Esther och att hennes historia är betydligt mörkare än vad som först varit känt. Faktum är att när Kate börjar gräva djupare är sanningen betydligt mer skrämmande och oväntad än vad någon hade kunnat tro.

Den enda referenspunkten jag har till Jaume Collet-Serra är House of Wax, en film som nästan alla tycks älska att hata och som de flesta verkar minnas för Paris Hiltons död. Jag var heller inte särskilt imponerad av filmen och det borde ju göra att varningsskenet skulle stråla kring den här filmen. Men facit i hand kan jag dock säga att det är stor klasskillnad mellan filmerna och att det här är ofantligt mycket bättre än var man skulle kunna tro!

Det var inte länge sedan jag såg The Children, en film som imponerade stort på mig, och konstaterade att filmer om mördande barn, eller filmer där barn mördas brutalt, är mycket ovanliga. Det här är dock inte riktigt samma genre och ligger mer åt thriller än åt skräckhållet. Den är dock brutal nog på sina ställen och faktiskt riktigt rå i sin framställning av våld. Det är inte superblodigt men några av våldseffekterna är riktigt iögonfallande och oväntade!

Handlingsmässigt påminner det en hel del om Whisper, men där Whisper använde sig av övernaturligheter för att berätta sin historia förlitar man sig istället här på realism. Jag kan inte påstå att allting är logiskt hela tiden, men tillräckligt mycket för att det här skulle kunna vara på riktigt under rätt omständigheter. Isabelle Fuhrman är riktigt bra i rollen som Esther och lyckas bra med att använda sig av de små medlens skådespeleri. Hon lyckas ge uttryck åt en känsla genom en blick eller genom att förändra sitt leende en smula.

Men det är inte bara en film för förlitar sig på våldsamheter och terror från en adoptivdotter. En stor del av behållningen, åtminstone för mig, är själva mysteriet kring Esther. Vad bottnar hennes historia i? Vad är det för en mystisk bibel hon bär med sig? Är hon ”bara” en fullblodspsykopat eller finns det fler personlighetsstörningar där? Svaren kommer lite för tidigt enligt min mening och gör att slutminuterna kanske blir lite för standardiserade. Det är lite synd när man ägnat så mycket tid åt att bygga upp filmen mot ett klimax, men det är fortfarande mycket mycket bra!

No Right Turn - 2009 - Noir från Danmark

No Right Turn

Regi: David Noel Bourke

2009

Drama/Thriller

Monella (Sira Stampe) är en självdestruktiv ung konstnärinna som av en händelse träffar på Nina (Laura Bach) och hennes make Johnny (Tao Hildebrand). Faktum är att hon avstyr ett våldtäktsförsök på Nina av ett par busar efter en sen kväll på stan och börjar sedermera umgås mer och mer med Nina. Johnny kommer liksom med på köpet men att allt inte står riktigt rätt till mellan dem blir tidigt tämligen uppenbart. Johnny verkar helt ovetandes om Ninas livsstil som en hora som ligger med allt och alla. Enligt henne själv trivs hon med att bli knullad och om hon dessutom får betald för det finns det ju ingen anledning att sluta. Johnny å andra sidan agerar kurir vid knarkaffärer och lägger undan pengar i en förvaringsbox på stan som Nina vill åt och involverar Monella i sina planer om att stjäla nyckeln till boxen som Johnny har runt halsen och lämna honom. Men vem är det egentligen som manipulerar vem i det dubbla triangeldramat och vem är det som till slut står med pengarna och skrattar sist?

                                                                                            

När det gäller lågbudgetfilmer vet man aldrig riktigt vad man har att vänta sig, men att lågbudget inte allting behöver betyda amatörmässigt har den här filmen i alla fall en gång för alla bevisat. Visserligen brukar man kunna avslöja en del mindre begåvade filmskapare med hjälp vilka vinklar de valt. Att välja udda vinklar att filma ur är nämligen ett sätt att få filmen intressant även om man inte han mängder av pengar att lägga på ljussättning och sådana saker. Samtidigt är det en farlig balansgång, för gör man det inte på rätt sätt får man omvänd effekt och det ser bara valhänt ut.

                               

Här har man dock lyckats lägga balansen precis på gränsen och det ser både intressant ut vad gäller kameraspråket och ljussättingen, trots att det inte är helt konventionellt. Det gäller också själva storyn, som uppenbarligen är film-noir inspirerad. Dock har man inte fallit i fällan att använda alla de klassiska ingredienserna på en gång och således klarat sig ifrån att göra en film fylld av klichéer. Dessutom känns det inte som Noir hela tiden utan bara ibland och man har också valt perfekt musik för dessa tillfällen. Den är i och för sig bra filmen igenom, men vissa perioder är helt enkelt klockrena och ett skolexempel på hur man förstärker känsla eller ton i filmen på ett till synes enkelt sätt.

Persongalleriet är helt makalöst och även om skådespeleriet inte är på topp hela tiden lyckas filmen ändå balansera på knivens egg även i detta avseende. Jag är grymt imponerad över den fantasi som krävs för att skriva de skruvade karaktärerna och eftersom jag själv skrivit en och annan historia i mitt liv vet jag hur mycket engagemang det krävs för att göra detta på ett bra sätt. Att skriva en historia är en sak och att krydda den med intressanta – och trovärdiga, karaktärer är något helt annat.

Förresten blev jag också makalöst imponerad av inledningsscenen, vilket förstås är enormt viktigt. Kan man bara få åskådaren intresserad i de inledande scenerna har man lite mera tid på sig att bygga karaktärer utan att det hinner bli ointressant om man råkar tappa lite tempo vilket kanske sker lite då och då. Men hur som helst finner jag det här vara en mycket välgjord och sevärd film som jag gärna rekommenderar till noir-fansen!