The Face of Rage - 1983 - Danny Glover och John Goodman som väldtäktsmän!

The Face of Rage

Regi: Donald Wrye

1983

Drama

Varje dag utsätts tusentals kvinnor runt om i världen för våldtäkt. Många kommer aldrig över detta oerhört förnedrande övergrepp och många plågas i evighet av mardrömmar där allt upprepas igen och igen. En psykiatriker har nu kommit på ett revolutionerande psykiatriskt experiment som ska få kvinnorna att möta och komma över sin inneboende rädsla. Han har samlat ihop en grupp offer som han nu vill ställa öga mot öga med en samling våldtäktsmän på ett fängelse. Mötet blir naturligtvis oerhört laddat och uppslitande. För några blir det hela närmast outhärdligt, för andra en tankeställare.

För ovanlighetens skull så känns på nått sätt filmens svenska titel ”Våldtäkt” råare och mer lockande. När min sambo hittade den för blygsamma 39kr trodde jag att hon verkligen hittat ett kap inom rape/revenge genren, men filmen bör kanske inte riktigt räknas in i den kategorin då all handling utspelar sig efter själva våldtäkten och dessutom är det inte fråga om någon direkt hämnd på förövaren. Filmen tar sig istället en mycket mer oexploaterad väg och fokuserar framför allt på kvinnornas läkningsprocess, samhällets och omgivningens syn på problemen och de personliga skuldkänslorna.

Filmens första halva är inget vidare men ändå viktig för helheten och handlar mest om kvinnornas problem med samhället och samhällets syn på dem. Ur många synvinklar behandlas DE som boven i dramat. När väl konfrontationen med våldtäktsmännen i filmens andra halva inträffar glimmar det till och filmen blir plötsligt väldigt intressant.  Det är också här de bästa skådespelarprestationerna finns. Det är kul att se både Danny Glover och John Goodman, som senare blivit riktigt kända, som våldtäktsmän i programmet.

Emellanåt anser jag att filmen moraliserar lite väl mycket och det är heller inte helt klart vilket ställningstagande och parti filmen tar, offrens, samhällets eller kanske rent av förövarnas? Man måste vara ytterst försiktig när man behandlar ett så här känsligt ämne så man inte faller på eget grepp. Givetvis framställs våldtäktsoffren som just offer men samtidigt gestaltar man även förövarna på detta sätt vilket kan få en paradoxal effekt. Självklart måste man vara medveten om att det säkert ofta ligger en traumatiserad barndom någonstans i botten. Många vinklingar alltså.

Det här är förstås inte den enda film som fokuserar på problematiken efter en våldtäkt. Det mest kända exemplet är kanske The Accused med bland annat Jodie Foster. Kvinnans skuldkänslor förstärks av det samhällssystem som tycks existera även utanför filmens värld och själva skuldfrågan läggs nästan på henne - offret. Hennes egna funderingar rör tankar som om hon kunde ha gjort mera motstånd, mindre motstånd eller något annat som kunde ha förmildrat händelsen. Samhällets inställning tycks ofta vara att hon får skylla sig själv när hon betedde sig så eggande eller klädde sig i så utmanande kläder.

En intressant film som eventuellt kan tolkas olika beroende på vilken åsikt och inställning man utgår ifrån.

Recension: XTRO - 1983 - Liknar INGET annat!

Xtro

Regi: Harry Bromley Davenport

1983

Horror/Sci-Fi

Sam, Tonys farsa blir bortrövad av aliens, det är åtminstone de minnena som Tony har. Hans mamma och nya karl är inte riktigt lika övertygade och tror mer på den jordnära förklaringen att sam helt enkelt har stuckit. Märkligare saker har ju hänt. En dag kommer emellertid Sam tillbaka, eller gör han det? Är det verkligen samme man som försvann tre år tidigare, eller är det något annat?

Det dröjer inte länge förrän filmens fenomenalt tidstypiska elektroniska musik sveper bort en i ett rus av välbehag. Det är både billigt och oerhört effektivt på en gång och det är väl något som hela filmen sedan kantas av faktiskt. Man kan kalla det för monster eller utomjordingar men det är egentligen samma sak och det är inte det intressanta. Det är gjort med en sådan charmig skräpfaktor att man inte kan låta bli att underhållas av det. Om det är bra eller inte är en svårare fråga att besvara, filmen har onekligen poänger och det är omåttligt underhållande – åtminstone till en början.

                                    

Jag upplever nämligen att filmen går lite i stå efter ett tag och inte lyckas leverera samma mått av underhållningsvärde. Skräpfaktorn är fortsatt hög men kalkonvärdet är lite ambivalent. Varslelser ser ut lite som om de är gjorda i papier maché eller liknande och det hög visserligen lågbudgeten till, och man ska heller inte säga annat än att man har lyckats dölja penningbristen med innovativa lösningar som verkligen är charmiga.

Och filmen har onekligen sin egen skara av trogna fans som placerar den i kultfacket. Jag kan väl hålla med om att den hör hemma där, delvis på grund av sin stilistiska framtoning. Det är inte bara en skräpfilm viken som helst, den har faktiskt en genomgående stil och finess som bör tilltala filmfans av den här typen av film. I brist på bättre ord skulle jag vilja säga att den är underbart ”B”.

Att filmen är brittisk och surfar lite på succén med E.T. är bara roligt. Det blir en lite annan berättarteknik med europeisk film även om mina egna förutfattade meningar inte trodde att brittisk film från åttiotalet kunde innehålla så här pass grova perversioner. Inget man höjer på ögonbrynen idag kanske men inte kunde man väl visa allt för mycket i början av åttiotalet? Brittisk filmcensur har väl alltid varit kända för att vara gladare att klippa i sex än våld. Kopplingen till E.T. är helt enkelt att man vänt på saker och ting och påstår att ”vissa rymdvarelser är inte snälla”, där referensen till just gulliga E.T. är tydlig.

Ska jag sammanfatta så skulle jag säga att det här är en hygglig film som dock tappar en del framåt slutet och som kanske inte når riktigt ända fram.

Recension: 2019: The New Barbarians – 1983

Det här är nog den tydligaste post-apokalyptiska rulle jag vet. Åtminstone har jag inte sett någon som kommer i närheten av den här när det gäller framtidsvisioner. Det är väl lite extra kul nu när vi börjar närma oss det årtal som filmen påstår sig utspelas i. Faktum är att man till och med skriver ut att filmen utspelar sig efter en kärnvapenkatastrof, något som man brukar få läsa mellan raderna för att få reda på. Inte för att det inte är självklart med ändå.

Men trots detta gillar jag egentligen inte alls den här filmen! Jag hyrde den någon gång i tiden på VHS också men när Njutafilms gav ut den på DVD tänkte jag ge den en ny chans. Men nej, jag ser inte charmen med den! Det är inga dåliga skådisar och det är väl inget fel på själva historien heller egentligen, men det tilltalar mig verkligen inte. Bilarna som kör om kring är ombyggda framtidsfantasier som ser ut som pappkartonger och motorljuden är så irriterande att jag inte kan ha volymen på en sådan nivå att jag trivs med den. Den blir helt enkelt ointressant av någon anledning jag inte riktigt kan klura ut. Av intresse är den förstås trots allt för postapokalypsefantasten. Och är man inte fantast från början lär nog inte den här filmen föda intresset…

3/10

Recension: Deathstalker - 1983

Deathstalker

Regi: James Sbardellati

1983

Fantasy

I en svunnen tid lever Deathstalker, en ofrivillig hjälte som i sitt sökande hamnar mellan en härskare och landets rättmätiga tronarvinge. Han vill egentligen inte lägga sig i men eftersom han är på jakt efter tre magiska föremål har han inget val. Han är redan i besittning av svärdet och den falske kungen äger den magiska bägaren och den magiska amuletten. Endast tillsammans blir makten total. Den som äger alla tre föremålen blir inte bara mäktig eller mäktigast utan blir till och med själva makten!

Nåja, det är kanske inte den mest välspelade fantasyrullen någonsin men jag gillar den. Den har en charm och en närvaro som många andra svärd- och sandalfilmer saknar. Den utspelar sig inte i det antika Grekland såsom peplum traditionellt anses göra. Men varför kan man inte tälja på gränserna en smula? Det är en barbarfilm att räkna med och en som – tyvärr – verkar vara aningen bortglömd.

Av alla länder så är det en samproduktion mellan Argentina och USA. Jag vet inte om detta påverkar någonting egentligen men antagligen gör det det eftersom den finns en större europeisk känsla över den än en amerikansk. Faktum är att jag trodde att det handlade om en produktion gjord av Spanien/Italien när jag såg den. Kul att man även lyckats att göra den här typen av kultiga filmer även i USA! Undrar hur mycket i den som egentligen är amerikanskt? Nordamerikanskt alltså.

Till skillnad från en del andra filmer finns det gott om fantasifulla varelser som bebor filmens universum. Det handlar alltså inte bara om monster utan om krigare med grishuvud och sådana saker. Det finns också en hel del varelser som påminner mig mer om troll än om något annat. Det finns helt enkelt en riklig flora av skapelser förutom människan i filmen. Ett utmärkt epitet på en fantasyfilm.

Männen är muskulösa, i synnerhet huvudkaraktären – Deathstalker – och kvinnorna är sårbara för det mesta. Det finns förstås de som påminner mera om amazonkvinnor också och som verkligen inte behöver någon man att försvara dem. Filmen utspelar sig i en tid då det kanske inte alltid var nödvändigt för en kvinna att skyla sina behag och de tuttar som visas upp i filmen gör det på ett väldigt naturligt sätt. Man tänker nästan inte på det, så naturlig del av filmen är det! Går kläderna sönder så gör de, inget klädesplagg håller i evighet för svärden och visst vore det ologiskt att kungens harem skulle vara skylda med för mycket kläder?

Rick Hill passar ypperligt i rollen som Deathstalker, blond och med rejält tilltagna muskler. Han gör rollen minst lika bra som Miles O’Keeffe gör Ator the invincible och man tror på honom. Skillnaden är väl att Deathstalker är något av en antihjälte som egentligen inte vill vara i händelserna centrum och som verkligen inte är ödmjuk på något sätt heller. Jag skulle rent av vilja kalla honom för självgod! Det är, till skillnad från Ator, helt enkelt ingen hjältetyp!

6/10

Star Wars - The Complete Saga - Epidsode 1-6

Star Wars: Episode 1

The Phantom Menace

Regi: George Lucas

1999

Sci-Fi/Fantasy

Handelsfederationen utför en blockad mot planeten Naboo. Detta är förstås bara en ursäkt för att senare invadera och inget annat. Två Jedi-riddare – Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi sänds dit för att medla mellan parterna. Det blir omedelbart attackerade men lyckas undslippa droider och dödsmaskiner. De träffar på en av planetens innevånare, en lustig varelse som går under namnet Jar-Jar Binks. Han har blivit förvisad från sin by för att han är ”lite” klumpig, vilket snart märks… Tillsammans ger tar de sig till huvudstaden där drottning Amidala finns då hon inte är säker där. De kapar ett rymdskepp och ger sig iväg mot senaten för att ta upp sina problem. På vägen tvingas de landa på planeten Tatooine, där de lär känna en ung pojke, en slav, med ovanligt stark koppling till ”kraften” – pojkens namn är Anarkin Skywalker. De befriar honom från slaveriet och tar honom med sig. Qui-Gon är övertygad om att pojken är ”den utvalde” som ska bringa ordning i kaoset. Jedi-rådet är inte lika säkra på saken…

Det är lite svårt att tänka sig att det faktiskt är över tio år sedan den här ”nyare” filmen i Star Wars sagan kom. Jag har heller inte sett den sedan dess och det var inte med välbehag jag mindes den heller. När det begav sig var den gängse uppfattningen att denna nya trilogi enbart förstörde de hyllade originalfilmerna. Jag var väl inte en notorisk anhängare av denna inställning men nog tyckte jag allt att det var ganska onödiga filmer som verkligen inte levde upp till underhållningsvärdet på de tre första (episod 4-6).

Men eftersom tiden går bleknar minnena och jag såg det nödvändigt att se om alla filmerna med tanke på att de numera finna utgivna på Blu-ray. Boxen införskaffades och fick stå ett tag men till slut tyckte jag att det var tid att öppna den. Detta gjordes och den första filmen klarades av.

Jag är inte lika avigt inställd till filmen som jag var en gång i tiden, men visst har den en bit kvar innan den kan leva upp till minnena från originaltrilogin. För även där handlar det förstås om minnen. Tankar om dessa kommer att komma längre ner i texten eftersom det här handlar om en recension av hela filmserien egentligen. Jag kan dock inte förneka att det ser snyggt ut på sina ställen och att Blu-Ray kvaliteten tilltalar. Men samtidigt genererar detta en effekt av att allting ser för bra ut. Så bra så att man skulle kunna tro att man själv hade spelat in det på baksidan av huset. Detta gäller förstås inte explicit denna filmen utan ofta blu-ray formatet i stort och naturligtvis är det också en grov överdrift från min sida.

Som äventyrs science fiction är det egentligen en alldeles utmärkt film det är bara det att det inte är någon egentlig Star Wars film. Det är lite grand som de nyare Bondfilmerna. De är ofta utmärkta actionfilmen men utan den sista speciella touchen, de blir inte riktigt ”bondfilmer”. Nu svävar jag iväg här… Skådespelarna är för det mesta helt ok men jag hatar skådespelerskan som spelar drottning Amidalas livvakt. Pernilla Augusts engelska stör jag mig också lite på men eftersom hon är slav och från en annan planet än den hon bebor kommer hon undan med det. Liam Neeson är härligt gulle-go och kanske aningen överdriven i sin rolltolkning. Ewan McGregor och Natalie Portman sköter sig ungefär lika bra. Helt ok, men inga bejublande insatser skulle jag vilja säga på det hela taget. Problemet är väl i så fall bristande regi och inget annat. Men vem vet vilken vision George Lucas har haft, han kanske ville ha dem precis så där?

Men inte bara som äventyrs science fiction är det helt ok, det är ingen fel på sagan i sig heller. Att George Lucas kan konstruera historier om gott och ont, svart och vit, har han tidigare bevisat, i Willow inte minst. Som början på sagan får man säga att några pusselbitar ramlar på plats. Men jag vill minnas att Obi-Wan Kenobi säger i episod 4 att det är Yoda som tränat honom, inte Qui-Gon Jinn. Det kanske får sig förklaring längre fram annars är det en ganska grov miss!

På det hela taget alltså tämligen underhållande men utan den sista touchen som gör Star Wars till Star Wars. Och eftersom jag numera betygsätter i mina recensioner får den också ett godkänt betyg.

6/10

Star Wars: Episode 2

Attack of the Clones

Regi: George Lucas

2002

Sci-Fi/Fantasy

Tio år har gått, Anarkin är förälskad i Padmé. Det är en förbjuden romans eftersom en Jedi inte har tillåtelse till personliga känslomässiga band. Romantiken är helt enkelt förbjuden för honom. Men han är en bångstyrig yngling oavsett hur starkt kraften är med honom. Han är impulsiv och arg över att Obi-Wan inte ser hans utveckling på samma sätt som han själv upplever den. Han känner också av sin mamma och är helt enkelt tvungen att rädda henne. Han bryter därför mot de direkta order han har fått av Jedi-rådet och av Obi-Wan. Han äventyrar Senator Amidala – alltså Padmé! Någon försöker att lönnmörda henne! Samtidigt händer en massa andra lustiga saker. Man upptäcker att någon gått igenom en massa trubbel för att dölja en planets existens. Den är helt borta ur arkiven. När man undersöker saken närmare visar det sig att en medlem i Jedi-rådet, som varit död i tio år, beställs en armé av kloner från den mystiska planeten. Historien tätnar, vem ligger bakom och vem vill utplåna Jedi-riddarna?

Liksom den föregående episoden var det runt tio år sedan jag senast såg den här filmen. Mitt minne hävdade bestämt att det var en riktigt skräpfilm men fler detaljer än så gick inte att uppbringa. Jag minns till exempel inte vad det var jag skulle ha haft emot den. Antagligen samma inställning som till episod 1, det är helt enkelt inte klassisk Star Wars. Miljöer, varelser etc. är ”fel”. Det känns som att de här första episoderna riktar sig till en yngre publik än de tidigare filmerna men jag vet inte. Jag själv var ju betydligt yngre när jag lärde mig att uppskatta dessa.

Det är mindre action i denna. Focus verkar istället ha lagts på Anarkin Skywalker och hans känsloliv. Med tanke på vad som komma skall känns det förvisso som viktigt men det blir inte fullt lika underhållande att titta på! Jag vill att Star Wars ska vara dueller med lasersvärd, rymdjakter etc. inte ett romantiskt drama. Dock känns den här filmen som helhet mer genomtänkt än den förra. Det är inte riktigt lika rörigt och man har betydligt större chans att hänga med på vad som verkligen händer. De bakomliggande orsakerna och sådana saker.

Bland skådespelararsenalen märks Christopher Lee bland de mindre men betydande birollerna. Jag gillar honom skarpt och han har en sådan inlevelse i sitt skådespeleri att det är oerhört underhållande att titta på honom. Liksom som i första episoden märks det att George Lucas har sinne för en bra historia. Han vet hur man berättar en saga, så mycket är helt klart! Den drivs stadigt framåt men utan att ge oss för mycket information, lagom är bäst verkar det som. Men jag kan inte låta bli att tycka att det rör sig om en ”mellanfilm” här. Det verkar mest vara utfyllnad för att historien ska komplett. Viktig information helt klart men utan så mycket underhållningsvärde alla gånger.

Jag reagerar inte lika mycket på att den högupplösta kvaliteten är ”för” bra här. Man tycks ha hittat en bra balans som åtminstone passar mig och min TV utmärkt! Som helhet blir det även godkänd för den här episoden.

6/10

Star Wars: Episode 3

Revenge of the Sith

Regi: George Lucas

2005

Sci-Fi/Fantasy

Kriget mot klonerna har nu varat i tre år. Allt har eskalerat och blivit värre och värre. Politiken är korrupt och ännu mer makt ges till Kansler Palpatine. Nu är han kidnappad och hålls fången av den ondskefulle Droidledaren General Grievous. Obi-Won och Anarkin är utsända för att rädda honom. När de stöter på motstånd och Greve Dooku visar sig blir det svärdsduell, Obi-Won slås medvetslös men Anarkin lyckas besegra den ondskefulle lorden. På inrådan av Kansler Palpatine dödar han också Greven trots att det strider mot Jedi-ordens hederskodex. Friktionen mellan Kanslern och Jedi-rådet blir större och större och Anarkin hamnar preics mitt emellan. Hans vänskap med Kanslern blir ett problem när rådet vill att han ska rapportera till dem. Samtidigt vill Palpatine ha information av Anarkin om vad rådet tänker göra härnäst. Han slits mellan de båda sidorna…

Hela den här ”nya” trilogin har egentligen bara ett enda syfte. Det blir extra tydligt i den här tredje episoden. Det vi har väntat på inträffar äntligen, Darth Vader gör sitt intåg i sagan! Det är också lite mer rymdskepp av klassiskt snitt i denna och det uppskattar i alla fall jag väldeliga. Jag är lite känslig för sådana detaljer även om det är totalt logiskt att det sker en steglös förändring genom hela historien. Det går ju trots allt några år mellan varje film.

När filmen först kom ut tyckte jag att det här var en överlägsen film jämfört med de två första episoderna, troligen just på grund av att Darth Vadar äntligen fanns med. Men idag är jag inte riktigt lika säker. Det var också den tråkigaste och segaste episoden så långt. Det känns egentligen som en enda lång fördröjning innan klimax (Darth Vadar) kommer.

Anarkin är argare och mer missförstådd än någonsin, han kan inte förstå varför han inte kan utnämnas till mästare när han trots allt får sitta i rådet. Allt detta tär på honom och det är tydligt att han ska knäckas till slut, knäckas och gå över till den mörka sidan. Detta sker inte helt medvetet men det sker trots allt. Han blir manipulerad av den ondskefulle Sith-lorden som ligger bakom allt som sker. Det är fantastiskt egentligen vilket scenario det egentligen handlar om. Vi talar alltså om åratal av förberedelser för att saker och ting ska inträffa precis enligt det  händelseförlopp som man önskar. Jag tänker på den mörke Lordens plan naturligtvis. Äntligen börjar det likna det man en gång i tiden kallade för Stjärnornas Krig, alltså original trilogin!

En fantastisk historia som måste ha varit mycket utmanande att skapa. Alla vet ju hur filmen kommer att sluta, åtminstone dem som har originaltrilogin inpräntad i hjärna eller rent av i förlängda märgen. Som de tidigare två filmerna tycker jag att denna hållet måttet men jag hävdar inte längre att den på något sätt skulle vara överlägen.

6/10

Star Wars: Episode 4

A New Hope

Regi: George Lucas

1977

Sci-Fi/Fantasy

Det galaktiska imperiet har byggt ett nytt vapen som ska säkra kejsarens absoluta makt. Rebellerna har dock lyckats stjäla ritningarna och är i full färd med att leverera dem till högkvarteret för analys. Ett så kraftfullt vapen att det kan förstöra en hel planet på en gång måste helt enkelt ha någon svaghet de kan utnyttja till att förstöra den. Den kan helt enkelt inte vara osårbar. Darth Vadar är dem på spåren men Princess Leia lyckas undanhålla honom informationen för honom. Ovetandes om vad som händer hamnar istället informationen hos ynglingen Luke Skywalker som inte har något annat val än att söka upp Obi-Wan Kenobi som lever på planeten Tantooine under namnet Ben Kenobi. Tillsammans ger de sig iväg för att ge rebellerna ett nytt hopp…

Jag har konstaterat att det är tio år så där sedan jag såg de första episoderna men det är faktiskt ännu längre sedan jag såg originaltrilogin! Förresten har jag aldrig sett specialversionerna och var ärligt talat orolig för att jag skulle tycka illa om eventuella olikheter. Jag reagerar inte för så mycket men på några ställen hittar jag tillägg och förändringar som både förbättrar och försämrar skulle jag säga. Men låt oss nöja oss med att kalla det för förändringar så behöver vi inte orda mer om detaljer…

Däremot känner jag att den här filmen, till skillnad från de tidigare episoderna (som alltså spelades in senare) är aningen daterad. Den känns inte så fräsch och tidlös som jag minns den. Kanske har nostalgin förändrat mitt minne av den eller så är det helt enkelt en mycket större referensram som krånglar till det. Det är tydligt att George Lucas har utvecklat konceptet ganska rejält inför den nyare trilogin. Självklart fanns det inte lika utvecklade metoder att framställa saker och ting på 1977 men det är en del av charmen, och har alltid varit en del av charmen. Man har lyckats göra oerhört mycket med tekniken men inte allt!

Förutom huvudrollerna, Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford finns det ansikten man känner igen. Peter Cushing gör en mindre roll som befälhavare, Alec Guiness spelar Obi-Won Kenobi och James Earl Jones gör Darth Vadars berömda röst! Handlingen är tämligen enkel och svart/vit. Aningen är man ond eller god, man har eventuellt försökt att göra någon form av gråskala med Han Solo (Harrison Ford) men jag tycker inte man lyckas med det. Snarare är det en äldre variant av den självsäkre kvasi-hjälten som Kurt Russell senare skulle parodiera i John Carpenters Big Trouble in Little China. Lite komisk lättsamhet helt enkelt!

Man måste komma ihåg att man ursprungligen inte hade möjlighet att se någon bakgrundshistoria. Att komma rakt in i handlingen på det här sättet är ett effektivt sätt att börja en berättelse och jag tror att det kanske har bidragit till dess kultstatus. Tillsammans med olika fantasifulla varelser och karaktärer förstås. På ett lyckat sätt har George Lucas lyckats kombinera sin saga med sci-fi och förlagt den till en miljö där allting är möjligt, för länge sedan i en galax långt borta…

7/10

                                                                                                   

Star Wars: Episode 5

The Empire Strikes Back

Regi: Irvin Kershner

1980

Sci-Fi/Fantasy

Efter att rebellerna lyckats spränga dödsstjärnan i luften har de fått lite andrum. Men alldeles oavsett detta trycker imperiet tillbaka upproret. Rebellernas bas är röjd och det dröjer inte länge förrän Darth Vadar med anhang är där för att utplåna allt motstånd. Allt utom Luke Skywalker förstås, denna yngling som kejsaren själv är ute efter. Han måste tas levande och det är lättare sagt än gjort. Han lyckas undkomma och efter en vision där Ben Kenobi säger åt honom att söka upp Jedi-mästaren Yoda, är det precis det han gör. Han får lära sig Jediriddarnas vägar men innan han är riktigt klar blir han avbruten. Mot Yodas invändan beger han sig iväg för att försöka rädda sina vänner, Han Solo och Prinsessan Leia. Han står nu öga mot öga med Darth Vadar…

Vad jag minns från min första bekantskap med denna var det en film som inte riktigt passade mig. Det var absolut inget fel på den, och det är det fortfarande inte, men det kändes som att det var något som saknades på något sätt. Det känns helt enkelt som någon mellanfilm som inte har något egentligt slut. Den börjar dock mitt i händelserna centrum precis som förra filmen gjorde. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns inte riktigt som kampen mellan det goda och det onda är riktigt lika närvarande här som i den tidigare filmen. Det är mera på ett abstrakt plan än ett jordnära bokstavligt kan man säga.

Antagligen beror detta delvis på att George Lucas inte regisserat filmen själv. Jag har hört många säga att det här är deras absoluta favorit när det kommer till Star Wars men jag håller inte riktigt med. Det är ganska tydligt om man läser lite mellan raderna här ovan. Det är lite för mycket pang pang och lite för lite mytologi, ändå är det väl egentligen mer av den varan här än i första filmen. Man är nu klar med karaktärsintroduktionerna och kan helt koncentrera sig på kampen mellan det goda och det onda. Det borde ha kunnat fungera mycket bättre!

Nu låter jag kanske negativ här, men det är absolut inte meningen. Jag tycker inte att den här filmen reser sig över de andra på något sätt men heller inte det omvända. Den är ganska likvärdigt underhållande som första delen i originaltrilogin! Den utvecklar sin handling mot den tredje delen som kommer att avsluta den här boxrecensionen.

7/10

Star Wars: Episode 6

Reurn of the Redi

Regi: Richard Marquand

1983

Sci-Fi/Fantasy

Han Solo är fortfarande infrusen i karbonat och hålls dessutom numera fången av Jabba The Hutt. Luke skickar bud att ha söker en audiens hos honom där han ber Jabba släppa Han och hans vänner. Princess Leia, Chewbacca och droiderna är alla på samma ställe och Luke, som nu påstår sig vara en Jediriddare, ger Jabba en sista chans att släppa alla lösa. Alternativet är att gå under. Jabba skrattar förstås bara åt honom och vägrar förhandla. Någon som han kommer att ångra. Luke och de andra slår sig fria och börjar planera för nästa slag. Det mot kejsaren…

Jag är inte helt säker men jag tror att det här var den första delen jag såg i serien – någonsin! Den har i alla fall en speciell plats i mitt hjärta och jag håller den för den mest underhållande av alla filmerna (så långt, nya episoder är ju på gång). Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag dristar mig till att tro att det handlar om att kampen mellan det goda och det onda är så närvarande i denna del. Dessutom finns det ett slut på alltihop som saknas i alla de andra filmerna. Inte konstigt i och för sig eftersom det från början var en trilogi. En trilogi som sedermera fylldes på med tre filmer till…

För länge länge sedan hört jag ett rykte om att George Lucas ursprungliga vision handlade om nio filmer. Detta vara åratal före den nyare trilogin med episod 1-3 kom till. Länge trodde jag att det bara var ett envist rykte som inte ville dö. Dessa övriga sex filmer skulle utspela sig både före och efter den ursprungliga trilogin och med facit i hand är det inte längre någon omöjlighet! De tre filmerna som föregår originaltrilogin finns ju och att skapa ytterligare tre om generationerna efter lär inte vara något problem med nutida teknologi. Det är bara frågan om vad man ska fylla dem med för att göra dem intressanta? Framtiden får utvisa!

Liksom i de två föregående episoderna finns det förändringar som lagts till eller förändrats. I episod 4 hade jag inte mycket att klaga på, i episod 5 tänkte jag inte ens på det men här finns det ett par förändringar som definitivt förändrar filmen negativt! Kvaliteten ska jag inte klaga på men jag tycker det är onödigt att förändra essentiella scener och göra om dem så att innebörden blir annorlunda!

Det finns nog mest fantasifulla varelser i den här delen, i alla fall om man tänker sig originalversionerna. Allt kan ju läggas till numera, men jag tänker främst på de väsentliga, såsom Ewokerna, som dessutom har skapat en helt egen spinoff. Jag har inte sett något från den men dess existens är på intet sätt främmande. Hur som helst är det här en värdig avslutning på originaltrilogin. Vad den framtida trilogin bär i sitt sköte är omöjligt att sia om, men nog får man vara nöjd så långt!

8/10

Recension: Pieces - 1983

Pieces

Aka: One thousand cries has the night

Regi: Juan Piquer Simon
1983

Horror

Mamman upptäcker att hennes unga son lägger ett pussel föreställande en naken kvinna. Hon blir alldeles utom sig och skäller ut honom efter noter. När hon säger åt honom att hämta en plastpåse för att samla allt snusket i försvinner han lydigt och allt verkar frid och fröjd. Skenet bedrar dock och strax är han tillbaka med en yxa… 40 år senare börjar en mördare härja med en motorsåg på ett universitet i New England.

Att komma med ett omdöme om den här filmen är sannerligen inte det lättaste, eller också är det just det det är. För BRA kan man ingalunda säga att det är, Småskojigt på sina ställen möjligtvis. Delvis beroende just på att det är ordentligt dåligt, uselt regisserat, uselt skådespeleri, och ett extremt tunt manus. Delvis på att det faktiskt är kul när blodet skvätter omkring och det skvätter rejält på sina ställen. Nu vill jag inte påstå att det rör sig om en splatterfilm som överdriver för komiska poänger, nej det här är en ren och skär slasher. En film som egentligen aldrig borde ha sett dagens ljus. 

Även om man tidigt räknar ut vem mördaren är så finns det faktiskt ett väldigt överraskande slut! Rekommenderas för inbitna fans av slasher genren eller för den som är lite lagom störd redan innan. Se den!

The Keep - 1983 - Ge den ett riktigt DVD släpp NU!

The Keep

Regi: Michael Mann

1983

Horror

Trots sina olika bakgrunder och intentioner dras de alla mot samma mål – den uråldriga borgen. De tyska soldaterna under ledning av Kapten Claus Woerman (Jürgen Prochnow) är ditbeordrade för att hålla ställningarna i det krigsstrategiskt viktiga bergspasset. Den döende judiska professorn (Ian McKellen) och dennes dotter (Alberta Watson) tvingas dit däremot dit av nazisterna för att översätta en urgammal text man finner i borgen. Slutligen har också en mystisk man från andra sidan haven (Scott Glenn) vaknat till liv och beger sig för att en gång för alla utplåna det onda som är inspärrat i borgen.

Varför inte denna kultfilm finns utgiven på riktig DVD är för mig ett av livets stora mysterier. Ok, det är kanske inte en helt perfekt film i alla avseenden men nog att det ett tillräckligt gott hantverk av alla inblandade för att kunna avnjutas på ett vettigt sätt.

Få skräckfilmer kan till exempel stoltsera med en så namnkunnig skådespelarensemble. Jürgen Prochnow, Scott Glenn, Ian McKellen och Robert Prosky i samma film är sannerligen inget man rycker på axlarna åt. Jag kan väl inte säga att jag är jätteimponerad av Scott Glenn, men hans roll är å andra sidan ganska stel och det finns inte mycket mer att göra med den. Dessutom inger den övriga trion med råge den respekt som han eventuellt förlorar i sammanhanget.

Själva historien är inte jätteavancerad och den kanske inte är helt logisk alla gånger, men det gör ingenting. Även här uppvägs det med något annat - Michael Manns känsla för miljöer. Både den lilla pittoreska byn där borgen står och själva atmosfären inne i borgen är helt klockren. Allt ackompanjerat av elektronisk filmmusik som verkligen skvallrar om vilket decennium filmen gjordes. Charmigt värre!

Det gör heller ingenting att själva monstret, åtminstone i några av sina reinkarnationer, ser ut som om det vore gjort av gummi. Varelsen är inte filmens huvudattraktion utan snarare en extra krydda till det maktspel som pågår mellan de tyska soldaterna, nazisterna och byborna. Likaså är främlingen från andra sidan havet inte särskilt viktig. Det ges ingen bakgrund till övernaturligheterna och man kanske inte ska spekulera i sådana heller. Det är enbart en historia om det goda som strider mot det som håller ihop de viktigare inre ingredienserna om mänskliga val och ståndpunkter. När man slutligen ska sätta ned foten och säga: Nu får det vara nog!

Har du inte sett filmen föreslår jag att du snokar reda på den, eller ännu bättre.. Påverka till en ordentlig DVD release!

Recension: Ironmaster - 1983

Ironmaster

Regi: Umberto Lenzi

1983

Äventyr

Vuud (George Eastman) vill inget hellre än att bli stammens nya ledare. Han mördar de som står i hans väg men lyckas inte fullt ut utan blir förvisad från stammen av Ela (Sam Pasco) som istället tar makten när de förra ledarna faller. Vuud ger sig dock inte utan hittar ett mystiskt material i en vulkan. Det är hårdare än trä och tycks göra honom oövervinnerlig! Han beger sig tillbaka för att åter försöka ta makten. Denna gång lyckas han bättre och fördriver istället Ela från stammen. Snart har han total kontroll och övertalar alla de andra männen i stammen att dans efter hans pipa och ta makten i hela dalen. Alla andra stammar ska hädanefter buda för dem och betala tribut och på så sätt försörja dem. Men en man står fortfarande i hans väg – Ela, som vägrar ge sig och slutligen står maktkampen mellan dessa två barbarer.

Handlingen i denna film är inte särskilt avancerad, på det hela taget går det ut på en maktkamp mellan de två stora karaktärerna Vuud och Ela. Det finns ingen vidare fantasy över filmen som man kanske vanligtvis brukar blanda in i historien av det här slaget. Se bara på Conan och min personliga favorit i genren – Ruggero Deodatos Barbarians. Men det behöver inte förekomma magi eller annat för att det ska fungera heller. Framförallt George Eastman har en blick som utan vidare kan jämföras med den legendariske Bruce Lees och det vill inte säga lite. Jag inser förstås olämpligheten av jämförelsen då de båda inte rör sig i samma svär eller att filmerna egentligen är jämförbara på något sätt.

Miljöerna är fina och det torde vara ganska enkelt och billigt att spela in en sådan här film. Det kräver inte mycket för att kunna fungera väl. Ett par olika platser som ser lite urtidsaktiga är allt som behövs och så lite motsättningar då. För ovanlighetens skull finns det också lite sensmoral inbakad i historien. Man anar den längs hela resan, från filmens början till dess slut, men det är först i slutet som det blir helt uppenbart och uttalat att det faktiskt rör sig om antivåldspropaganda.

Skådespeleriet är väl lite svårt att bedöma då filmen är dubbad (vilken italiensk film från sjuttiotalet är inte det?) och ljudspåret är på engelska trots att baksidan på DVD utlovar ett franskt ljudspår. Jag kan inte klaga, jag ser mycket hellre filmen på ett begripligt språk än på franska. Hade det varit det italienska original ljudspåret kunde jag ha stått ut förstås. Men å andra sidan är det ju frågan om en italiensk/fransk samproduktion och vem vet hur den egentligen lät från början?

Hur som helst så gillar jag filmen och jag tror att alla som har en förkärlek till barbarfilmer kommer att tycka om den här. Den är som sagt var lite klen när det gäller handlingen och karaktärerna kunde väl ha varit lite djupare kanske. Men det är ett stabilt hantverk och det ser snyggt ut. Till och med varelser som med dagens tekniker hade sett mycket bättre ut är charmiga och svåra att inte tycka om. Där är väl förresten fantasyingrediensen – varelser som inte finns i verkligheten utan bara i fantasins värld. Det är inte den bästa filmen jag har sett av Umberto Lenzi men den är klart sevärd och väl värd pengarna!

Amityville Horror 3D - 1983 - onödigt daterad!

Amityville Horror 3D

Regi: Richard Fleischer

1983

Horror

Efter att ha avslöjat en parapsykologisk bluff i huset köper reportern John Baxter det billigt och flyttar in i det. Han har inte mycket till övers för det onda rykte huset trots allt har och vägrar tro på det minsta lilla av det. Det dröjer dock inte länge förrän mystiska händelser börjar inträffa och det är inte längre någon tvekan om att något övernaturligt händer i huset. Frågan är bara om han har en chans att komma därifrån levande med sin familj.

Jag vet inte om jag har något synfel eller så men jag har faktiskt aldrig uppskattat filmer i 3D! Jag tycker bilden blir helt hopplöst oskarp och de få effekter som är designade att fungera med 3D är alldeles för få för att uppväga obehaget med glasögonen. Det är därför ingen glädje jag känner när trenden numera verkar gå åt det hållet att allt fler filmer ska vara i 3D. Numera finns det ju till och med speciella TV-apparater och bluray-spelare för ändamålet. När tekniken tillåter perfekt bild utan några glasögon ska jag börja sukta efter den – inte förr!

Tekniken har som sagt varit populär förr men slog inte den gången. Filmer som Creature of the Black Lagoon, Jaws 3, Friday the 13th 3, House of Wax och så den här – Amityville 3 – The Demon, gjordes alla med denna teknik. Det är samtliga filmer med några år på nacken så företeelsen är verkligen inte ny. Inför den här recensionen hade jag tänkt att företa mig att verkligen se 3D versionen eftersom utgåvan tillåter det, men efter några minuter insåg jag att jag inte skulle få något utbyte av filmen alls om jag hade fortsatt. Jag slog således över på den ”normala” 2D versionen istället. Ett lyckat val skulle jag vilja säga.

Jag tror faktiskt inte att jag har sett den här filmen förut. Jag är inte ens säkert på att jag har sett den andra delen i serien som alltså föregår den här. Jag tror inte att det är nödvändigt egentligen eftersom den här tredje delen verkar stå helt och hållet på egna ben. Den känns onödigt daterad till sin inspelningstid och lite väl stereotypisk för att kunna fungera till fullo som skrämmande film i dagens krävande filmklimat. Den är självklart av intresse för retro-filmtittarna och de som känner ett behov av att se den kompletta filmserien men särskilt bra är det inte. Manuset är sunkigt och det känns lite som en nödlösning för att kunna mjölka ur lite mer pengar ur serien.

Men oavsett hur manuset är utformat försöker man göra så bra som möjligt av det. Skådespelarna är hyggliga och i de stora rollerna hittar vi Tony Roberts och Tess Harper som båda är utmärkta! För nostalgikerna medverkar Meg Ryan i sin andra långfilmsroll, men det är inte mycket att orda om. Hon gör inget större väsen av sig och har förstås inte heller någon större roll att jobba med.

Nej, det här var faktiskt ingen höjdare trots intressanta premisser och ger mig inget sug efter att bekanta mig mera med de övriga delarna i serien. Men jag känner trots allt att jag borde så vem vet, det kommer kanske recensioner av flera av dessa filmer framöver!

4/10

Recension: The Devonville terror - 1983

The Devonville terror

Regi: Ulli Lommel

1983

Horror

Dr. Worley (Donald Pleasence) lider av en mystisk sjukdom, han äts upp inifrån av maskar. Han undersöker om det finns något samband mellan hans tillstånd och en 300 årig förbannelse som vilar över den lilla staden Devonsville. En förbannelse som tre häxor gav alla stadens män när de brändes på bål. När tre nya kvinnor flyttar in i staden misstänker man att häxorna är reinkarnerade för att utkräva hämnd.

Det börjar ganska bra men man måste komma ihåg att det här är ganska billigt gjort, ingen större budget på den här filmen. Öppningsscenen för tankarna tillbaka till Mario Bavas mästerverk Black Sunday från 1960. Fast att jämföra de två vore väl nästan lite av ett helgerån. För även om tankarna finns där så har filmerna inte så mycket genensamt för övrigt.

Många stunder känns transportsträckorna mellan början och slutet onödiga och långa, inte mycket vidkommande händer och man tenderar att förlora intresset. Ända till slutet vill säga, då börjar det hetta till lite igen och man känner verkligen igen Ulli Lommels stil i de scenerna. Även om man hela tiden påminns om vem som gjort den i och med att likheterna i teknik med t ex Boogeyman är slående. Fast varje filmskapare har ju sin stil. Boogeyman gillade jag men inte den här.

Recension: The Sting II - 1983

The Sting II

Regi: Jeremy Kagan

1983

Komedi

Lonnegan är medveten om att han har blivit blåst och allt mer av hans tid går ut på att söka hämnd. Hans plan är genial, inte nog med att han kommer att lura lurendrejeriarna, han kommer också att lyckas skylla på någon annan. Kid hittas torterad till döds och Hooker och Gondorff planerar en stöt för att hämnas hans död. Lonnegan gnuggar sina händer när allt går enlighet planerna men vem är det egentligen som sitter inne med all information och vem är det som lurar vem – egentligen?

Den här tillhör de filmer som man verkligen inte kan göra en fortsättning på med hedern i behåll. Första filmen är bland det bästa jag har sett – någonsin, och att ens försöka sig på att upprepa succén är för mig ett mysterium. Faktum är att det är så långsökt att jag inte ens kände till den här filmens existens förrän Studio S Entertainment bestämde sig för att släppa den nyligen. Att säga att jag har några som helst positiva förväntningar vore en grov överdrift och jag var oerhört kritisk mot varenda replik, ögonkast eller vändning i filmen. Det här kunde bara inte lyckas!

Och det gjorde det inte heller. Initialt var den enda behållningen kalkonvärdet. Man har kopierat en hel del rakt av och inte nog med det, man har tagit kopian och gjort den sämre än originalet. Det är förutsägbart och uselt agerat men det är inte det största problemet. Jag kan stå ut med dåliga skådespelare men manuset är verkligen under all kritik också. Dessutom tror jag inte att det är skådespelarnas problem egentligen. Det är snarare Jeremy Kagan som inte har förmått att instruera dem tillräckligt.

Men allt eftersom filmen går vänjer man sig vid kalkon-tonen i den. Den blir väl egentligen inte bättre på något plan men man stör sig mindre och mindre på att man har bytt ut alla förnamnen på karaktärerna. Kan detta ha med rättigheter att göra? Ganska tramsigt i så fall eftersom det är helt uppenbart vem som är vem i alla fall! Dt spelar ingen roll om Gondroff heter Henry eller i Fargo i förnamn, vi fattar än då!

Man har försökt att väva in Scott Joplins musik lite här och där men på det hela taget ger jag inte mycket för filmens soundtrack. Även på detta plan är filmen en oerhörd besvikelse. I sann heist-anda är det förstås oklart vem som vet mest och vem som i slutändan kommer att lura vem, men är man någorlunda klyftig och har koll på vad för slags film det egentligen handlar om bör det inte vara något stort problem. Visst är det lite rörigt emellanåt, precis som det ska vara, men inget som man inte genomskådar ganska snabbt.

Men jag ska inte totalsåga filmen. Den har sina ljuspunkter och framåt slutet är det riktigt underhållande. Kanske mest på grund av sin ambition att ”leka-lika-bra-som-ettan” där den misslyckas kapitalt och kalkonvärden ska inte underskattas heller!

4/10

Recension: Blödaren - 1983

Blödaren

Regi: Hans Hatwig

1983

Horror

Tjejbandet Rock-Cats är på väg mellan spelningarna när deras turnébuss plötsligt havererar. Med scenkläderna på, bestående av högklackade skor, nitar och läder måste de ge sig ut i obygden för att leta efter hjälp. Men det de stöter på är inte den hjälp de så väl behöver utan en galning som skrämt bort alla andra människor från trakten, de stöter på blödaren…

Det här ett stycke svensk kulturhistoria som äntligen har hittat sin väg till ett ordentligt dvd-släpp. Den är riktigt underhållande även om det kanske inte alltid är av ”rätt” anledning. Storyn är långsökt och fånig men ändå precis rätt för den här typen av film. Det krävs helt enkelt ingen tegelsten till manus för att det här ska funka. Skådisarna är väl inte de bästa men med tanke på att samtliga egentligen var popartister när filmen spelades in kan man väl inte begära mycket mer av dem.

Ska man jämföra det här med andra filmer påminner den mest av allt om Joe D’Amatos klassiska anthropophagous, även om man här har förskonat tittaren från liknande makabra och grafiska våldsinslag som präglar den kannibalistiska betraktelsen. Man får helt enkelt nöja sig med lite blod rinnande från blödarens ögon och det är väl inte fy skam. Man måste ju inte alltid vräka på allt teaterblod man har för att göra en lågbudgetfilm. Influenser kan också hittas från andra pärlor, musiken är tydligt inspirerad från Halloweens enkla ledmotiv och inspelningsmiljön i småländska Mullsjö påminner kanske lite om the Shining.

Hans Hatwig, som vid den här tiden var chefredaktör för ungdomstidningen Okej, som ju förresten fyllde 25 år härom månaden (2005), använde tidningen inte bara för att hitta skådisar till filmen utan även för att marknadsföra den. Han erkänner till exempel att det var han själv som skapade ryktet om att det var Gene Simmons i Kiss som spelade monstret (blödaren) och på så sätt lockade han till sig fler intresserade tittare. Nu var det dock inte sant att Gene Simmons stod för rollen utan det var Åke Eriksson som vi kanske minns bäst i samband med gruppen Attack och landsplågan ”ooa hela natten”. Han gör faktiskt rollen mycket bra och ser härligt psykopatisk ut.

Tjejerna i bandet (i verkligheten hette de Revansch) beter sig just som man kan tänka sig att ett band som ständigt går varandra på nerverna gör och man får säga att de faktiskt mestadels lyckas se ganska rädda ut och att de skriker riktigt trovärdigt. Danne Stråhed är stabil som hjälte och det är ju faktiskt inte hans fel att rollen tycks finnas till enbart för att kunna ha med en hjälte i filmen. En hjälte för hjältens egen skull alltså.

Gillar du riktiga kultrysare med alla de klassiska ingredienserna ska du definitivt se den här!

A Blade In The Dark - 1983 - Gillo av Lamberto bava

A Blade In The Dark

Aka: Casa con la scala nel buio, La

Regi: Lamberto Bava

1983

Thriller

Skrivet av Linda Snöberg

Bruno, (Andrea Occhipinti) en musikkompositör hyr ett stort ensligt hus för att skriva filmmusiken till en B skräckis åt sin vän Sandra (Anny Papa). Under arbetets gång stöter han först på en kvinna vid namn Katia (Valeria Cavalli) och lite senare en annan kvinna, Angela (Fabiola Toledo) som berätta att de kände kvinnan som bodde i hans hus innan. När kvinnorna sen försvinner, börjar han leta efter ledtrådar för att fastställa vad som kan ha hänt dem och vem som är ansvarig för deras försvinnande. Han upptäcker någonting mystiskt om en kvinna vid namn Linda. Mer och mer börjar folk runt omkring honom bli dödade. Kanske finns svaret i slutscenen i filmen som han arbetar på….

Den här giallofilmen kunde ha blivit betydligt bättre om det inte hade varit för den ofantligt dåliga dubbningen, vore ju bättre om de släppte den italienska versionen med textning till istället. A blade in the dark är en lågbudgetfilm som utspelar sig enbart i ett stort hus eller runt omkring huset. Filmmusiken är skönt effektfull och sätter tonen för filmen. Det förekommer också en del närbilder på ögon som är väldigt bra och förföljesescenenerna är underbart filmade, för att inte tala om väldigt spännande.

Den är ruggig, blodig och brutalt grafiskt vid en del tillfällen (badrumsscenen), men ibland lite tråkig också. Katt och råtta leken är absolut nervkittlande och Lamberto Bava fyllde även på med underbar atmosfär. Den är lite förutsägbar men det gör inte så mycket. Filmen är både knäpp och rolig och skrämmande på samma gång. Mördaren dödar sina offer med en smal pytte liten kniv. Filmen är dock inget mästerverk men rätt underhållande.

Filmen startar lite segt och har en del problem. Men som tur är bli filmen mer och mer spännande ju närmare slutet man kommer. Det tog ett tag för mig att bli fast i den. Våldet tar aldrig slut och knivens attacker är brutala trots att man nästan aldrig få se kniven gå igenom huden. Det är verkligen intressant och spännande när han försöker ta reda på vem mördaren är. Mördarens röst är så rolig och psykande på samma gång. Det chockerande slutet kommer att ha ditt blod pumpande och adrenalinet igång. A blade in the dark innehåller säkert alla klichéer som finns i skräckfilmer, här är en lista.

1. Offren agerar som offer från första stunden t.ex. det första offret bara väntar på att bli dödad, springer en stund därefter stannar och nästan väntar in mördaren.

2. Hjälten i filmen tar hand om problemet själv utan att be om hjälp trots att han hittar blod i huset och märker att han har haft inbrott o.s.v.

3. Det förekommer också lite naket, kliché är bara en understatement för denna film.

Sista analysen då: tekniskt talat så är filmen lite lam, men som en slasher/giallo/horror film är den otäck och väl värd att spendera tid på att se.

2019: After the Fall of New York - 1983 - klassisk postapokalyps!

2019: After the Fall of New York

Regi: Sergio Martino

1983
Action/Sci-Fi

Efter det stora kärnvapenkriget växer två olika grupperingar fram. De onskefulla Eurakerna och den revolutionära federationen. Men ingen av dessa grupper skyr egentligen några medel för att nå sitt mål och för att säkra sin egen överlevnad. Mänskligheten är steril och dömd till undergång men det ryktas att det fortfarande finns en kvinna kvar som är fertil. Hon hålls gömd långt inne i ruinerna av det som en gång var New York. Legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) ställs inför ett ultimatum av federationen – hämta henne eller dö! Till sin hjälp får han med sig medhjälpare som tycks ha övermänsklig styrka och färdigheter som kommer väl till pass under det svåra uppdraget. De har alla emot sig, både Eurakerna och de lokala mutanter som anser området vara deras. Åtminstone till de får hjälp av Big Ape (George Eastman).

På något sätt känns den här filmen både som en samling klyschor och som en film som sätter normen för andra att följa. Med klyschor syftar jag förstås på alla de ingredienser som bara måste finnas med i en film av det här slaget – en gruppering som anser sig vara herrefolket där tankarna lätt kan skena iväg mot nazistiska eller fascistoida metaforer. Vi har också ett antal grupperingar som är muterade på ett eller annat sätt och filmen skulle inte klara sig utan någon av dessa stereotyper. Det ska bara vara med, annars blir det inte bra och/eller underhållande! Detta innebär förstås att filmen blir normsättande också. Jag har ingen aning om var på tidslinjen den här ligger jämför med andra filmer av samma slag men jag gillar att den kom till ungefär samtidigt med ett kluster av andra filmer.

Den är förvånansvärt välgjord även om det ser ut som byggmodeller emellanåt, något som är lätt att förlåta med tanke på filmens ålder och dess sannolikt låga budget. Handlingen i sig är väl heller inte revolutionerande men klart tilltalande och man behöver helt enkelt inte göra det mycket märkligare än så för att det ska tilltala – och rent av att fascinera! Det gäller att rädda mänsklighetens fortsatta existens och personliga uppoffringar som måste göras för att uppnå målet. Båda sidorna av de överlevande tycker sig förstås har rätt till den sista fertila kvinnan på jorden för att kunna föra vidare sina gener och på så sätt få ett övertag över de andra.

Karaktärerna är helt klockrena, de kanske inte spelas med total trovärdighet i alla nanosekunder av filmens längd, men fullt tillräckligt för att det här ska bli en synnerligen underhållande film. George Eastmans korta inhopp som Big Ape är klart underhållande och passar honom som handen i handsken, han är fullständigt briljant och sminkeffekterna tvärs igenom hela filmen är också mycket bra!

Framtidsskildringar, eller spekulationer som man naturligtvis måste kalla dem för, är alltid lika intressanta även som det inte behöver innebära postapokalyps och dystopiska samhällsstrukturer som här, men jag antar att vi får skylla den här typen av historier på George Orwell och hans 1984 i alla fall när det gäller de dystopiska delarna. Postapokalypsen kommer väl kanske från människans egen rädsla om hur det skulle vara om någon slutligen gjorde slag i saken och verkställde sina hot om angrepp. Möjligen är det ett minne blott om några generationer när det kalla kriget glömts bort helt och hållet, men vi är inte där än och i synnerhet inte när den här filmen såg dagens ljus! Jag gillar den och jag rekommenderar den verkligen till alla fans av genren och till alla som just börjat upptäcka charmen med de här filmerna, eller för den delen till alla som vill vidga sina vyer och utöka sina referensramar med mer än bara hollywoodproduktioner!