Vittra - 2012 - En svensk skräckfilm snart på bio

Vittra

Aka: Wither

Regi: Sonny Laguna, Tommy Wiklund

2012

Horror

En del filmer får sig ett rykte redan innan de officiellt gått på bio. Den här är visserligen visad på ett par festivaler och liknande men det riktiga biosläppet är ännu inte gjort. Den 9:e augusti är det dags i följande svenska städer: Avesta, Enköping, Göteborg, Hässleholm, Jakobsberg, Lund, Stockholm, Sudersand, Tomelilla, Uppsala och Västerås samt även enstaka visningar i Hedemora, Karlshamn, Ronneby, Strömstad och Ulricehamn allt enligt information från distributören – Studio S Entertainment.

                                                                                   

Vad får man då för pengarna? För det första får man enligt distributören den blodigaste svenska filmen som nånsin gjorts. Hur det är med den saken vet jag faktiskt inte eftersom det finns rätt många svenska filmer som jag ännu inte har sett. Men jag skulle tippa på att den ligger i toppskiktet! Men det är inte bara det att den är blodigt, för det betyder egentligen väldigt lite, det är snarare det att den, rent effektmässigt, är riktigt välgjord! Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att gore-effekterna helt klart håller internationell kvalitet!

Tyvärr lider filmen av andra problem. Man skulle kunna tro att det är skådespelarna som inte klarar av att leverera trovärdiga prestationer, men jag skulle istället vilja vända på det och påstå att det är manusförfattarna som inte lyckats skriva trovärdig dialog och trovärdiga reaktioner hos de inblandade. Jag tror inte att det finns många som med berått mod, och utan eftertanke, hade börjat ge sig på sina kamrater med så grovt våld som förekommer i filmen. Inte utan att man undrat över vad det egentligen är som försiggår. Detta verkar man helt och hållet ha missat från manusförfattarnas håll. Visst, skådespelarna har sitt ansvar men det har också regissörerna. Det är de som ska instruera skådespelarna så att deras prestation blir trovärdig och enligt den vision som de har av själva manuset. I det här fallet är det i princip samma personer som regisserar och som har skrivit så man kan inte skylla på några missuppfattningar där.

Resultatet blir att karaktärerna blir tunna som tidningspapper. Det finns ingen av dem som man bryr sig det minsta om och allt det där påverkar också möjligheten att blir rädd för det som sker. Normalt sett är man väl ute efter att skrämma sin publik om man gör en film där människor förvandlas till någon sorts demoner som sedan försöker att äta köttet från sina levande kamrater. Alla dessa känslor som man kunde ha lockat fram går förlorade. Man försöker väl på något sätt med Johannes Brosts karaktär men det lyckas inte och de andra har man verkligen inte sympati med.

Men man får ge eloge till sättet man har bakat in en massa klichékomik, det är inte frågan om några gapskratt utan snarare en underhållande känsla. Ibland använder man sig av formel 1A medan man ibland bryter lite mot konventionerna och överraskar publiken. Det är kanske en klen tröst men i alla fall en anledning till att filmen trots allt är ganska underhållande! Man har förstås sett det mesta sedan tidigare men en film till om ett ungdomsgäng som åker till en ödsligt belägen stuga för att festa klarar vi väl av? Så mycket bättre om det går en grym död till mötes och tvingas slakta varandra!

6/10

Recension: EN PILGRIMS DÖD - Mordet på Statsminister Olof Palme - 2013

En Pilgrims Död

Regi: Kristoffer Nyholm, Kristian Petri

2013

Dram/Thriller

Statsminister Olof Palme är död! Han mördades i korsningen Sveavägen Tunnelgatan och gärningsmannen flydde sedan uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och vidare på David Bagares gata. Så säger historieböckerna, men är det verkligen vad som hände? Var det en ensam galning eller blev han helt enkelt likviderad för att han inte lydde order? Låg säpo bakom? Teorierna har varit många genom åren och här filmatiseras de som Leif GW Persson de framläggs i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens Fall.

Egentligen behöver vi väl inte mer teorier om vad som verkligen hände den där kvällen i februari även om de råkar komma från kriminologiprofessor Persson? Fast det är klart. Han har ju en besynnerlig förmåga att fånga vårt intresse och argumentera för sin sak på ett omotståndligt sätt. Åtminstone är de filmatiseringar jag har sett av hans romaner sådana! Han själv verkar allt som oftast inte allt för intresserad av det han håller på med när man ser honom på TV men det tar vi en annan gång.

Här är det då frågan om det alltigenom hederlige helyllepolisen Lars Martin Johansson som högst inofficiellt får i uppdrag att en gång för alla ta reda på vem som egentligen mördare Palme. Det är väldigt noga att han verkligen inte ska dra igång en ny Palmeutredning utan snarare ’sortera papper’ som han uttrycker det. Alla inom de innersta kretsarna vet förstås vad det egentligen rör sig om, men utåt sett försöker man hålla det hemligt. Rolf Lassgård spelar som vanligt en ganska stabil polisroll, han är inte bättre eller sämre än vanligt. Han är som vanligt bara.

Medverkar gör även en rad andra kända skådespelare Johannes Brost, Claes Malmberg, Helena Af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Lars-Erik Berenett, Göran Ragnerstam och så en hel massa andra som man inte nödvändigtvis minns namnen på men väl känner igen, som Johan Hedenberg och Henrik Norlén för att nämna ett par av dem. Över hela linjen är det stabilt från alla håll och kanter.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall som inte ännu är uppklarat får vi ibland följa handlingen via ganska långdragna tillbakablickar. Jag har inget emot dem utan tycker att de ger historien ett intressevärde. Samtidigt som vi får följa den nya utredningen, som alltså bara handlar om att ’vända papper’, får vi all bakgrundsfakta genom dramatisering av vad som verkligen hände, eller åtminstone det som GW menar hände. Sakta men säkert tar detta oss till historiens upplösning. Hur seriöst man ska ta den vet jag inte. Om GW verkligen på fullt allvar tror att det var så här det gick till eller om han spånat fritt kring själva händelsen och kommit på ett intressant och – möjligt – scenario!

Jag tycker det är kul att GW använder sig av gamla figurer i handlingen. Det är Jarnebring och Vindeln bland annat. Och så väver man in historien från Mannen Från Mallorca som är en av mina absoluta svenska kriminalfilmer. Det är helt klart ett mycket lyckat drag om man frågar mig!

För alla snuskpellar som brukar läsa min blogg kan jag upplysa att Helena Af Sandeberg är ganska generös med att visa brösten och att det finns en hel del sexuella anspelningar av det grövre slaget. Sexuellt utnyttjande och rena sadismen skulle jag vilja säga. Detta tog mig faktiskt lite på sängen men gör bara allt lite mer levande. Allt blir mer trovärdigt på det sättet skulle jag vilja säga. Svin blir ännu större svin och eftersom allting verkar vara skrivet på ett sätt där sarkasmerna haglar och ingen verkar tycka om någon annan överhuvudtaget. Det är mycket motsättningar helt enkelt, både kollegor emellan men även inom de politiska kretsarna som gestaltas. Palme själv porträtteras inte med någon älskvärdhet. Man kan förstås ha åsikter om hur mycket man svartmålar en person efter sin död. Men är man en offentlig person förblir man nog det även efter sitt frånfälle. Tragiskt men sant!

Jag gillade miniserien, som är fyra avsnitt lång – nästan fyra timmar – och jag gillade kriminalhistorien. Men mest av allt gillade jag dialogerna och sarkasmen, i synnerhet de repliker som Claes Malmberg fått till sitt förfogade. Repliker som både få en utmärkelse för sin uppfinningsrikedom när det gäller förolämpningar!

8/10

Bilder: © 2013 Sveriges Television AB

Recension: Besökarna - 1988

Besökarna

Regi: Jack Ersgard

1988

Horror

Frank (Kjell Bergkvist) och Sara (Lena Endre) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egen företagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det stora affärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han inte gjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman och familjens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapet knakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga saker i huset. En spökjägare tillkallas (Johannes Brost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittar de mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den här tiden kallade han sig fortfarande för Joakim Ersgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid när succén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket att invända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, allt detta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visst är skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost. Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som i och för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas med problemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjens vardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för med sig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen från omvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank lite för mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personerna och skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbäraren som slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och fler mystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeterna som ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmen en annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad som verkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop. Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som på nålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som en svensk The Shining och ibland som en svensk version av The Amityville Horror. Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat, i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!

Recension: Bröllopsfotografen

När Ulf Malmros ligger bakom en film vet man att man kommer att bjudas på ett rikt persongalleri och att samhällstrukturen som filmen uppvisar kommer att bjuda på någon form av dysfunktionell egenskap. Det handlar ofta om relationer mellan människor och om mindre samhällen. Här har han förevigat värmländska Molkom på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att skratta åt det. Nu vet inte jag om jag skulle vilja framställa mina hemtrakter på ett komiskt sätt men han lyckas göra det med charm och samtidigt belysa problematiken som en liten by kan råka ut för när bruket läggs ned. En enda arbetsgivare som gör att nästan alla mister jobbet! Vår huvudperson, som drömmer om att bli en fullfjädrad fotograf, ger sig dock iväg från den lilla hålan till Stockholm för att söka lyckan. Där träffar han dottern (Tuva Novotny) till en rik knös (Johannes Brost) och försöker sälja in sina idéer som fotograf till denne. Även Kjell Bergkvist har en framträdande roll som misslyckad skådespelare och även han försöker snylta så mycket han kan på överklassen. Och det är väl det filmen går ut på kan man säga, det finns helt klart ett budskap där. Man ska vara sig själv och när man väl står inför döden är vi alla lika ändå. Det uttalas till och med så i filmen vid något tillfälle. Hur som helst tycker jag att filmen oftast blir lite för enkel och även om den är underhållande och man sitter med ett fånigt flinande på läpparna mest hela tiden hade jag önskat mig ett lite mer komplicerat manus. Man ska inte glömma sitt ursprung och vara ödmjuk mot de man passerar på vägen upp men jag skulle nog vilja ha lite mer än så. 

6/10