Recension: Pinocchio - 1940

Pinocchio

Regi: Hamilton Luske, Ben Sharpsteen

1940

Animerad

Leksaksmakaren Gepetto tillverkar en ny marionettdocka som han själv blir mycket förtjust i. Så förtjust att han tar tillfället i akt att önska att dockan var en riktig pojke när en önskestjärna uppenbarar sig på himmeln. Han tror väl inte riktigt på det innerst inne och tappar därför hakan när han morgonen efter upptäcker at dockan både kan tala och gå utan att vara försedd med några trådar. Pinocchio, som dockan heter, är dock ingen riktig pojke än utan måste uppfylla vissa krav innan drömmen blir till verklighet. Han måste visa att han är osjälvisk, modig och att han kan skilja på rätt och fel. Till sin hjälp får han Benjamin Syrsa som ska agera som hans samvete, en uppgift som visar sig vara lättare sagd än gjord.

Det är väl ingen hemlighet att filmer från Disney ibland lider av lite för mycket sentimentalitet, men det är å andra sidan något man också räknar med redan innan man börjar titta. Här är det förvisso inget problem då nivån på sentimentalitet ligger precis i linje med det som passar in i historien. Som tittare får man nytta av hela sitt känsloregister när man ser filmen. Allt från rörande tårar till gapskratt tillbaka sorg, men oavsett vilka känsloanstormningar filmen lockar till så är det hela tiden mycket underhållande.

                                           

Tecknarstilen tillhör den gamla skolan, vilket naturligtvis är helt naturligt med tanke på filmens ålder. Personligen anser jag att det är den enda rätta stilen, men man måste ju vara beredd på att följa med i utvecklingen också. Här är det dock inte frågan om något som behandlats illa av tidens tand och själva animationerna är påhittiga och helt klart bland det mest underhållande jag någonsin sett. Det kan handla om små små detaljer egentligen, men det är ju å andra sidan de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet.

Men det finns som sagt också mycket behållning i historien också. Den är väl egentligen ganska klassik – en osjälvisk man blir av med det allra käraste han känner och ägnar sedan all sin tid och att finna detta, allt medan onda krafter gör allt för att sätta käppar i hjulet för detta. Här är det mycket smakfullt framställt och man lider verkligen med den gamle mannen som älskar Pinocchio över allt annat. Det är också mycket intressant att ta del av de lektioner Pinocchio tvingas ta av sitt liv när han råkar hamna i det ena trubblet efter det andra. Att han har Benjamin Syrsa som samvete är kanske till viss hjälp, men syrsan är å andra sida rejält ego kan jag tycka, vilket ger ett lite förvirrat intryck. Och jag skulle snarare vilja säga att Benjamin har ett samvete trots sin egoism, än att han är ett lyckat samvete åt Pinocchio!

Det här är en film som gjordes för snart sjuttio år sedan och som jag inte sett förrän inför den här recensionen. Givetvis hade jag viss koll på grundhandlingen, men den tog mig ändå med storm. Det här är sannolikt det bästa jag någonsin sett från Disney och kanske det bästa animerade överhuvudtaget. Det finns helt enkelt bara ett sätt av att avsluta den här recensionen och sammanfatta mitt omdöme med några få ord…

Creme de la Creme!

Bilder © Disney

Recension: Peter Pan - 1953

Peter Pan

Regi: Clyde Geromi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1953

Animerad

När man blir vuxen slutar man också att tro på de underbara sagor man som liten tar för sanning. Detta är precis vad som är på väg att hända Lena som ska tillbringa sista natten i barnkammaren. Men hon har ett trumfkort, hon har något som tillhör Peter Pan – hans skugga och han bara måste komma för att hämta den! När han får höra hur det är fatt tar han med sig både Lena och hennes två bröder till landet ingenstans. Där börjar ett äventyr de sent ska glömma…

Disneys klassiker är nästan alltid underhållande, tårdrypande rörande och fantastiskt välgjorda! Den här filmen från 1953 är en av de minst underhållande jag har sett av klassikerna faktiskt. Jag vill verkligen inte vara negativ men den håller inte riktigt samma standard som många av de andra filmerna. Den är onekligen välgjord, det råder ingen tvekan om det. Men historien är tämligen ointressant och man förmår inte beröra på samma sätt som man brukar. Det är helt enkelt ingen Pinocchio!

Den är gjord i en Disney-era där musik var väldigt viktigt. Det är således lite musikal över den och det är något som jag har aningen svårt för i Disneyklassikerna, jag har inget emot musikaler annars! Jag vet inte riktigt vad som gör det, det kan vara att varken musiken eller texterna i regel är så fyndiga som man kan förvänta sig dem. Det hör förstås till saken att jag envisas med att se dem på svenska. Kanske blir det en annan sak på engelska trots allt?

Men det är inte bara detta som gör filmen till en besvikelse för mig. Det är som sagt själva historien som är ointressant. Den är förstås bland det mest klassiska som finns och som vuxen kan man lätt dra paralleller och metaforer till uppväxten. Det är inte det att man glömmer sagorna när man blir äldre, det är helt enkelt också så att fantasin slutar att flöda på samma sätt som när vi var barn för många av oss. Peter Pan är pojken som vägrar att bli vuxen. Det resulterar i en drömvärld där han kan göra precis vad han vill. Sagan var väl förresten förebild när Michael Jackson skapade sin nöjesranch Neverland för många år sedan. Jag förstår symboliken!

Som en av Disneys klassiker, nummer 14 i ordningen, är det naturligtvis ofrånkomligt att den ska vara med i filmsamlingen, men det är mest för syns skull!

5/10

Bilder: © Disney

Askungen - 1950 - Disneys klassiker!

Askungen

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

Animerad

1950

Askungen blir hunsad av sina elak styvsystrar och ännu sämre behandlad av styvmodern. Kort sagt får hon utföra allt skitjobb i hushållet! Hon är vän med djuren som hjälper henne så gott de kan. Hon ser också till att de har det så bra som möjligt, ger dem mat och så vidare. Man kan säga att de har ett ömsesidigt förtroende för varandra. Alla utom katten Lucifer förstås… När kungen skickar bud att alla ogifta kvinnor i landet skall infinna sig på en bal till prinsens ära. Styvsystrarna blir eld och lågor men vill inte att Askungen ska ges möjlighet att gå. De dränker henne med jobb för att hon inte ska hinna med att fixa sin klänning och för att göra en lång historia kort lyckas de, trots djurens hjälpsamhet, att se till att hon inte kommer iväg (nästan). In träder dock den goda fen som med trollkonst lovar henne en magisk kväll. Men bara till klockan tolv, sedan bryts förtrollningen.

Jag var i valet och kvalet om jag överhuvudtaget skulle bry mig om att skriva någon synopsis på den här filmen. För enhetlighetens skull beslöt jag till sista att göra det men jag tror nog att de allra allra flesta känner till händelseförloppet ändå! Därför kompromissade jag och utelämnade informationen om hur glasskon är det enda som blir kvar på balen och om att prinsen svär att äkta den vars for passar glasskon. Inte heller har jag gått in på detaljer om hur de elaka styvsystrarna även bråkar med varandra för att få bäst gunst hos mamman.

Historien är inte ny och efter att ha nyttjat Googles tjänster i några minuter får jag veta att liknande historier har funnits sedan före Kristi födelse och i en hel massa olika kulturer. Det finns tydligen historier från både Asien och de gamla grekerna som är tillräckligt lika för att båda kunna ligga till grund för den saga vi känner idag. Det finns till och med någon form av sko inblandad i dessa sagor! Essensen är annars att någon som länge varit förtryckt äntligen får den uppmärksamhet denne förtjänar. Man brukar prata om en Askungesaga och nu när jag tänker efter är väl HC Andersens Den Fula Ankungen heller inget annat?

Det här är också långt ifrån den enda filmatiseringen. Jag tänker inte rada upp eller gå igenom dem men om man tittar på extramaterialet visar det sig att även Walt Disney själv gjorde en version åratal för den här. Man får till och med se smakprov men jag nöjer mig nog med den här! Den är som vanligt vältecknad och rolig och det är ju heller ingen ovanlighet att djuren få komma till tals. Flera av de gulligaste scenerna är också djurens, när de hjälper sin vän med klänningen till exempel. Detta ser de flesta av oss varje jul men jag kan likväl inte låta bli att fukta ena ögonvrån när jag ser detta enade engagemang mot orättvisorna Askungen utsätts för.

Själva kärlekshistorien är lite för typisk för mig men å andra sidan, om berättelsen i sig är så gammal som det påstås att den är för man väl nästan säga att det handlar om någon form av arketypisk struktur. Man kan väl kanske bara variera en berättelse så mycket? Den förtryckta blir plötsligt föremål för beundran och får på så sätt sin ”hämnd” på sitt förflutna och sina förtryckare. Den goda segrar och lever lycklig i alla sina dagar…

Men det är inte själva handlingen som är hemligheten bakom fascinationen av Disney’s klassiker. Det är också i de flesta fall vägen dit. Inte nödvändigtvis hur historieberättandet ser ut i essensen utan hur det berättas. Man får tänka på att filmerna egentligen har en målgrupp som har en ålder långt under min. Det ska vara lite sött och trevlig och ett och annat skratt kan man väl också få locka fram. Allting behöver inte handlar om politisk eller moraliskt ställningstagande för att vara underhållande. Jag gillar den här!

7/10

Bilder: © Disney