Recension: La Petite Mort - 2009

La Petite Mort

Regi: Marcel Walz

2009

Horror

Några turister ska ta sig en öl men hamnar på helt fel ställe. De råkar gå in på en S&M klubb, men det är inte allt. Efter att ha hamnat i gräl med personalen befinner de sig i en mycket större knipa än vad de någonsin hade kunnat ana. Klubben driver nämligen en mycket lukrativ affärsverksamhet bakom kulisserna. De tillhandahåller nämligen offer för de som kan betala vad det kostar för att få tortera. Att sen personalen och Härskarinnan i synnerhet har rejält perversa böjelser underlättar inte heller för de otursdrabbade turisterna!

Den svenska distributören av den här rullen – Dark Entertainment, skryter med att det här är en film som får Hostel att blekna vid jämförelsen. När man hör sådana ord brukar åtminstone jag anta en skeptisk inställning. Försäljarsnack har man hört förr och det är i regel ganska lättgenomskådat också. Men jag håller faktiskt med, det här ÄR en film som får Hostel att blekna. Nu är ju visserligen Hostel en ganska kommersiell film som dessutom får anses hamna i mainstreamfåran, vilket förstås gör jämförelsen ganska orättvis. Det här är en film som troligen inte kommer att tilltala alla, inte för att alla tilltalas av Hostel heller men det har i alla fall en helt annan spridning. Det här är en ganska smal film som kräver en del av åskådaren. Detta även om jag inte tror att någon skräckfilmsfan skulle rygga tillbaka för att se den och jag skulle inte räkna den som en extremfilm.

                                            

Själva historien är dock mycket extrem egentligen. Dessutom påstås att filmen bygger på verkligen händelser, det gör att det får ytterligare en dimension i hemskhet tycker jag. Hur det verkligen ligger till med verklighetsförankringen har jag ingen aning om men det verkar trovärdigt och jag skulle inte bli förvånad om det finns människor sjuka nog för sådana här sadistiska böjelser. Jag säger sadistiska böjelser för våldet är i högsta grad sexuellt. Det är sadistiskt tortyr för sexuell upphetsnings skull och inget annat. Om man som åskådare tänder eller inte på det är ju en annan sak. Jag tror i alla fall inte att det är det som är meningen, tanken är snarare att skapa en revolterande känsla och det i sig är ju inget ovanligt.

Makeupeffekterna är gjorda av Olaf Ittenbach, som jag skulle vilja kalla för en av de skickligaste på det området idag. Det är riktigt realistiskt och man har inte gått i fällan att dra på för mycket heller, det blir ingen fånig splatterfilm av det hela utan en mardrömsfärd i sexuell upphetsning. Jag tycker också att skådespelarna, åtminstone i de större rollerna är över förväntan. Jag har väl lite förutfattade meningar men jag hade inte väntat mig en så välexekverad skådespelarensemble, och jag kan inte klaga på Marcel Walzs regi heller! Vid något enstaka tillfälle förekommer det lite väl övertydligt bildspråk men på det hela taget är det spännande och faktiskt lite ovisst hur det kommer att gå. Det är inte självklart vem som kommer att klara sig eller ens om någon gör det. Det enda som är klart är att förövarna kommer att komma undan med sitt sadistiska hantverk och att i morgon är en ny dag!

Recension: House of blood - 2006

House of blood

Aka: Chain Reaction

Regi: Olaf Ittenbach

2006

Horror

En fångtransport förolyckas längs vägen och de livsfarliga mördarna som fraktas rymmer ut i skogen. Inblandad i olyckan är också Dr. Douglas Madsen (Christopher Kriesa) som hela filmen kretsar sig kring. De tar honom tillfånga för att han ska kunna behandla den dominantaste fångens bror och ger sig ut i ödemarken. Efter en stund finner de ett ödsligt beläget litet hus mitt inne i skogen med en samling besynnerliga människor. De talar en gammaldags dialekt och varnar dem för att stanna hos dem. Fångarna lyssnar naturligtvis inte och anser att de är herrar över situationen. Föga anar de den fruktansvärda sanningen om de blodtörstiga människorna de stött på…

Till en början är filmen väldigt skrattretande, de sanslöst usla skådisarna som bryter ganska grovt på tyska, den styltiga och enormt förutsägbara dialogen och den taffliga handlingen gör att man inte får så stora förhoppningar av de initiala scenerna. Dock väcks nyfikenheten lite till liv när man upptäcker att historien inte berättas helt kronologiskt och att man åtminstone försökt att göra en liten underhandling också och inte bara förlitar sig på en helt endimensionell lösning.

Handlingsmässigt är filmen ganska upprepande och samma scener används ibland ett flertal gånger. Först stör man sig kanske lite på det men efter ett tag är det faktiskt ganska charmigt! Lättare blir det också när man inser att man kanske inte ska ta filmen på allt för stort allvar utan helt enkelt låta sig underhållas av de, faktiskt mycket underhållande och våldsamma gorescenerna. För är det något som är ytterst välgjort så är det filmens splattereffekter. Ibland kan de i och för sig tyckas vara gjord för effekternas egen skull och vara lite onödiga men på det stora hela är jag mycket imponerad av dem. Olaf Ittenbach kanske inte är den bäste regissören eller historieberättaren genom tiderna, men göra bra effekter är i alla fall något han kan!

Hur man lyckats få med Jürgen Prochnow i rollbesättningen är i sig en gåta men jag klagar inte. Han äger helt alla andra skådisar i filmen, torts att han endast medverkar en försvinnande liten del av den. Hans roll lär inte vara någon speciell utmaning för en skådis av hans kaliber så jag utgår ifrån att han fick bra betalt för sin medverkan. Hur mycket av filmens totala budget på 1 million euro som gick till honom är naturligtvis svårt att sia om men jag förmodar att rätt mycket av den också gick till effektkontot.

På det hela taget tycker jag filmen är klart godkänd som en stunds förströelse utan att för den delen bli ett referensverk i sammanhanget. Jag tror förresten jag ska se om den snart då jag faktiskt tror att den kan växa lite då den första skepticismen nu är eliminerad!

Recension: Premutos – Der Gefallne Engel – 1999

Jag försökte verkligen men jag klarar helt enkelt inte av filmen. Inte nog med att den är fullständigt ointressant och har en handling som vilken wannabe byrålådeskribent som helst med lite fantasi skulle kunna knåpa ihop, det är dessutom oerhört taffligt utfört. Låt vara att gore-effekterna är bra men det är helt charmlösa och det finns ingen direkt humor som backar upp dem heller. Om inte den sanslösa torrheten som genomsyrar hela projektet är en del av den tyska humorn? Så kanske det är men det här tilltalar mig i alla fall inte ens det minsta lilla.

1/10

Recension: Beyond the Limits - 2003

Beyond the Limits

Regi: Olaf Ittenbach

2003

Horror

Vivian beger sig med block och penna till en kyrkogård för att intervjua fastighetsskötaren Frederick. Han hänför den unga journalisten med sina otäcka historier om jakten på ett magiskt hjärta – en episk kamp som sträcker sig från medeltiden till 2000-talet. Men vad är egentligen Fredericks roll i dramat…?

Jag stal ovanstående handling direkt från baksidan av fodralet. Det är något som jag normalt inte gör utom när jag är så hänförd att jag inte finner några bättre ord än vad som redan har skrivits, eller så uttråkad att jag helt enkelt inte orkar formulera om det som redan är skrivet hur spartanskt det än må vara. Men å andra sidan finns det heller inte alltid mycket mer att tillägga. I det här fallet kan man väl i och för sig utveckla med att beskriva de olika historierna som vävs samman i Fredericks historier. Vi har en historia som utspelar sig i nutid och en som utspelar sig på 1400-talet. Jag finner den senare omåttligt mera intressant av flera anledningar.

Det är inte det att den skulle vara mera välspelad eller välregisserad för det är ganska jämt skägg tycker jag. Ingen av episoderna imponerar på något sätt. Det är väl heller inte så att makeupeffekterna är bättre egentligen, bara mer intressanta! Missförstå mig inte nu, om det är något i den här filmen som verkligen är utomordentligt så är det verkligen makeupeffekterna men det var väl ingen som hade räknat med något annat heller. Men eftersom andra delens gore kommer från medeltida tortyrinstrument i stor utsträckning är det mycket intressantare. Blod och slamsor från gamla hederliga svärd är bättre än hjärnor och hjärtan utskjutna med patronvapen.

Som helhet är jag dock inte imponerad. Allting är väldigt tvådimensionellt och det finns inget alls att fundera över. Det finns ingen som helst själ i filmen och redan när jag ser den har jag glömt om det finns något utmärkande i den. Den funkar bra som bakfyllefilm eftersom man inte känner någonting inför den. Man borde kanske känna äckel eller så inför effekterna och hade man inte varit luttrad så hade man säkert gjort det.

För mig blir det en meningslös film utan det minsta känsla som enbart lever på Olaf Ittenbachs känsla för fantastiska makeupeffekter!

3/10