Johnny Got his Gun – 1971 – Vidrigaste livsödet någonsin!

Hade det inte varit för att Metallica baserade sin låt One på den här historien och inkluderat delar av filmen i videon till låten hade nog inte filmen varit lika känd idag. För min egen del hade jag sett filmen tidigare även om det var länge sen. Och visst var det så även för min del, att jag blev sugen att se om den i och med den där låten och videon.

Filmen centrerar sig kring Joe, vem Johnny är har jag ingen aning om, som efter att ha förolyckats i första världskrigets fasor ligger lemlästad på en sjukhusbrits. Han har inte längre några armar, inga ben, kan inte tala, hör inte och ser inte. Det han kan göra är att göra på huvudet och känna vibrationen i marken. Åtminstone till dess att en sjuksköterska kommunicerar med honom genom att rita bokstäver på hans bröst med fingret, en efter en.

Det finns två sidor av berättelsen. Dels den där Joe ligger på britsen och har diverse sjukhuspersonal omkring sig och dels den där han minns vad som hänt honom före kriget. Hur han i sin barndom frågar sin pappa vad demokrati egentigen är och om hans pappa är beredd att offra honom för den. Repliken For democracy, any man would give his only begotten son. Är för mig klassisk och sätter lite tonen på vad filmen egentligen handlar om. För det är inte bara en djupt tragisk berättelse om den arm- och benlöse Joe som inte kan kommunicera med omvärlden. Det är också en film om värderingar. Med det sagt vill jag hävda att en hel del av replikerna i första halvan är snudd på pinsamma. De är så överdramaturgiskt återgivna att det nästan blir tramsigt. Snacka om att köra ner filmens sensmoral i halsen på åskådaren.

Då fungerar den andra halvan av filmen mycket bättre. Joe får efter ett tag en ny sjuksköterska som ska ta hand om honom. Hon gör det med bravur och är en av de få som faktiskt visar någon form av empati i filmen. Det är hon som får Joe att känna sig hel igen. Eller ja, hel är väl fel ord i sammanhanget. Han får i alla fall någon form av närhet i och med att just den där sjuksköterskan tar hand om honom.

Allt eftersom filmen går och vi får veta mer och mer om hans bakgrund ökar också hans frustration. Att han överhuvudtaget existerar är en pinsamhet för militären som inte ens vill veta av hans existens. Att man har hållit honom vid liv under så många år och trott att han var utan medvetande är något chockande för de inblandande. Joe bönfaller dem om att de ska låta honom dö, något som skulle vara det mest humana i sammanhanget. Det är i alla fall min åsikt. Det vidrigaste livsödet någonsin måste vara att vara fånge i sin egen kropp och inte kunna nå ut.

Som Joe, före amputationerna förstås, ser vi Timothy Bottoms och som hans far Jason Robards, även Donald Sutherland medverkar som en Jesusliknande figur och Diane Varsi som ”den där” sjuksöterskan. När filmen är slut är inte ett öga torrt, åtminstone inte hos den här recensenten!

8/10

Recension: East of Eden - 1981

East of Eden

Regi: Harvey Hart

1981

Drama

Cyrus Trask, som just blivit av med sitt ena ben i Arméns tjänst, förlorar också sin hustru som dränker sig en dyster natt. Han skaffar förstås en ny flamma och allt eftersom att honom också blir svag och matt växer sönerna Charles (Bruce Boxleitner) och Adam (Timothy Bottoms) upp. Att de endast är halvbröder är kanske de som gör att de är så olika och medan Charles slåss för sin fars kärlek, och i processen gör Adam illa både fysiskt och psykiskt, vill Adam inget hellre än att bli lämnad i fred. Hur som helst så visar det sig att Cyrus behandlar Adam hårdare för att de faktiskt är han som är faderns favorit och att han behöver ”härdas”. Adam Skickas till armén och Charles stannar hemma får att sköta om gården. En dag när de båda bröderna återförenats efter många år och fadern avlidit hittar de en ung kvinna (Jane Seymour) halvt sönderslagen och i behov av läkarvård på yttertrappan. Detta startar en livslång rivalitet mellan Adam, som förälskar sig i Cathy, och Charles som ser igenom hennes vackra yttre och skådar hennes mörka, destruktiva eller rent av onda sida! Det blir upptakten på en berättelse där historien kommer att upprepa sig och för alltid förändra släkten Trasks framtid.

Till att börja med måste jag väl erkänna att jag faktiskt inte sett filmen från 1955 – en av James Deans tre stora filmer. Läser man dock på lite så finner man att de skiljer sig åtminstone på ett plan. Filmen endast behandlar slutet på historien som berättas i den här miniserien, man får inte all den bakgrundshistoria som presenteras här. Om detta är bra eller dåligt i jämförelsen är förstås svårt att säga med bara den ena versionen i referensramen, men jag måste säga att jag gillar historier som spänner över flera generationer och i synnerhet när de är så välgjorda och välspelade som här.

Noble Entertainments utgåva av filmen stoltserar med tre namn, förutom John Steinbeck som skrivit den litterära förlagan: Bruce Boxleitner, Jane Seymour och Timothy Bottoms. Detta är väl de mest kända namnen i hyfsat stora roller kanske, men det finns mer namnkunniga skådisar än så i rollistan. Lloyd Bridges, Anne Baxter och så en hel massa andra kända ansikten som inte nödvändigtvis är enkelt att sätta ett namn på. Stora roller gör också Sam Bottoms (Timothys yngre bror) Hart Bochner, som Aron Trask, Karen Allen och förstås Soon-Tek Oh, som den ständige betjänten Lee i Adams liv.

Särskilt goda intryck gör Timothy Bottoms, vars föråldringsprocess är remarkabel, Soon-Tek Oh som står för den österländska visheten och är en mycket intressant och mångfacetterad karaktär. I bräschen går dock Jane Seymour som är fullständigt briljant! Jag har sällan eller aldrig egentligen sett henne prestera som hon gör här. Det är inte bara det att rollen är något som vi inte är vana att se henne i, hon exekverar den med sådan träffsäkerhet att det nästan blir kusligt och detta oavsett vilken av sina skepnader eller ålder hon ska gestalta. Sällan har väl en Golden Globe varit så välförtjänt!

Men även resten av produktionen är mycket trovärdig. Det handlar inte om att det utspelar sig i början av seklet, det ÄR början av seklet. Känslor spelas ut mot varandra och själva poängen med alltihop tycks vara att historien upprepas oavsett om vi vill det eller inte och blod kanske inte alltid är tjockare än vatten. Det är tragiska levnadsöden som lätt griper tag i åskådaren och har man väl börjat titta är det svårt att stänga av trots att miniserien faktiskt ligger på runt åtta timmar.

Mästerligt – mer eller mindre!