Killer Crocodile – 1989 – Den är stor, riktigt stor!

Det här är en helt fantastisk film, det råder ingen som helst tvekan om det! Stort tack till StudioS Entertainment som gjorde den tillgänglig! Den innehåller inga skådespelarinsatser som någonsin kommer att rendera i några utmärkelser. Låt vara att filmen är från sent 80-tal och att utmärkelser av det slaget sällan, eller aldrig, kommer retroaktivt. Ingen lifetime award för de inblandade i den här filmen alltså!

Men faktum är att jag tycker att skådespeleriet är klart mycket stabilare än vad jag hade väntat mig. Jag har också sett klart mycket sämre skapelser av djur i en djurskräckfilm! Det är inte så att det går att ta  någonting på allvar men det är kanske inte poängen heller. Åtminstone inte om man ser det i retrospektivet. Jag skrattade högt flera gånger när krokodilen uppenbarade sig. Den är stor, riktigt stor! Och hade det inte varit en krokodil och utspelat sig i träsket hade jag nästan trot att det var Jaws jag såg på. Det är helt klart en rip off av det klassiska temat. Till och med filmmusiken minner om det. Det är på intet sätt något negativt i det här fallet.

För till skillnad från en massa andra kloner och ripoffs har den en närvaro och ett underhållningsvärde utöver det vanliga. I grund och botten handlar det om några miljörättskämpar som av en händelse utforskar träsket. Där dumpar man givetvis radioaktivt avfall, vilket i sin tur gör att tillväxten av den här krokodilen är gigantisk! Naturligtvis är den legala lokala auktoriteten korrupt så det skriker om det och har inga som helst skrupler när det gäller att hemlighålla avfallshanteringen. Inte till en början i alla fall.

Det är en väldigt typisk handling, det ryms inget nytt under den. Men det spelar ingen roll. Eller det kanske är just därför den är så oerhört underhållande förresten? Jag gillar den här filmen skarpt! Visserligen är jag ett stort fan av djurskräckfilmer men med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag tycker att många av dem trots allt är oerhört undermåliga. Den här är däremot fantastisk!

9/10

Christmas Cruelty – 2013 – Norrmännen skojar man inte med!

Hade jag varit svensk filmskapare av den lite mer ”udda” typen hade jag varit avundsjuk på mina norska kollegor. Det råder inget tvivel om att de lyckas klart mycket bättre än vad vi gör när det gäller rysliga filmer. Det tycker jag de har bevisat med filmer som Fritt Vilt och Rovdyr. Man kan väl även nämna Död Snö i sammanhanget, där dessutom uppföljaren klådde originalet!

Christmas Cruelty är väl en lite mer obskyr rulle än de nyss nämnda och heter O’Hellige Jul! på originalspråk. På något sätt får det en mycket obehagligare klang på det sättet. Det är väl får att norskan ligger närmare svenskan kanske. Det blir liksom en riktigt obehaglig kontrast mellan komiken som trots allt förknippas med en sådan titel och med det som händer. Själva teasern är bland det mest motbjudande jag har sett. Jag tror att effekten uppnås av paradoxala budskap. Det är roligt samtidigt som det är oerhört obehagligt. Lustmördaren som vi initialt får följa är som vilken annan människa som helst. Han framställs inte på något särskilt publikfriande sätt, bara ovanligt känslokallt psykopatisk.

Men vi får inte bara följa denna ohyggliga människa. En stor del av filmen går ut på att följa en grupp andra människor. Här handlar det inte om några rysligheter alls. Det handlar istället om människor som man kanske kan säga är utsatta i samhället. Dialogen här är helt fantastisk och jag skrattade högt och länge flera gånger. Det finns en vardagsfilosofi som inte går av för hackor och en massa komik som helt enkelt inte går att låta bli att underhållas av. Till exempel när man ska blanda glögg och blanda i allt som finns i spritväg… Det blir bra drag i den glöggen kan jag lova. Omåttligt underhållande! Det är antagligen denna humor som gör de andra delarna så fantastiskt otäcka. Där är humorn som förbytt och det enda som finns kvar är ett känslokallt skal.

Jag var oerhört underhållen av filmen som faktiskt har riktigt hög klass av skådespeleri och annat. Det finns några blodskvättande effekter där det är lite för tydligt att det rör sig om attrapper men det är också allt. Man kan i alla fall inte anklaga filmen för att ha nyttjat sig av datoranimerade effekter. Allt, så vitt jag kan se, är genuina effekter och då tar jag hellre att det är frågan om modeller. Det är bara vid ett par tillfällen det blir tydligt trots allt.

Mina farhågor om att det skulle vara en lågbudgetfilm som var gjord på kul slogs alltså snabbt ur hågen. Det visade sig att filmen som letat sig hem till min brevlåda var klart mycket mer genomarbetad än det mesta inom lågbudgetgenren. Fantastisk musik och en berättarkänsla som är få förunnat. Sa jag att jag älskar filmen?

9/10

Den svenska affichen

Julias Ögon – 2010 – Aka: Julia’s Eyes, Los Ojos de Julia

Som brukligt är står det ett kändisnamn i jättebokstäver högst upp på omslaget. Guillermo del Toro lär vara ett säljande namn men så väldigt mycket med filmen att göra har han nog inte. Han står listad som en av en hel radda producenter på Imdb men ett känt namn är han onekligen. Filmen är istället regisserad av Guillem Morales som jag inte känner till så mycket om. Han är också inblandad i författandet av manuset och jag tycker det är ett ganska smart manus faktiskt.

Det hela handlar om tvillingarna Sara och Julia. De lider båda av en ögonsjukdom som gör att deras syn blir allt sämre tills de slutligen är helt blinda. När man hittar Sara hängd i källaren känner Julia att allt inte står rätt till. Det kan omöjligt vara ett självmord som polisen vill ha det till. Hon startar sina egna undersökningar och hittar både ledtrådar som kan leda henne till mördaren och information hon egentligen inte vill veta. I jakten på mördaren blir dessutom hennes ögon sämre och sämre tills hon är helt blind. Det enda som kan rädda hennes syn är en operation, men någon vill inte att operationen ska lyckas, mannen som mördade hennes syster.

När man läser handlingen får man likadana vibbar som man får att själva filmen. Hade den varit gjord i Italien på sjuttiotalet hade den utan tvekan räknats som en av de stora giallifilmerna idag. Nu är det istället en spansk film anno 2010. För mig spelar det ingen roll men det finns die hard fans därute som inte kan rucka på de mest stereotypa gialliprinciperna. Trams säger jag! Det här är lika mycket komplicerad mordgåta med en långsökt lösning som sjuttiotalsfilmerna från Italien – om inte mer!

Det finns ledtrådar som förvirrar oss och det finns också en osäkerhet om hur det egentligen hänger ihop. Visst finns det klichéer i filmen men jag ser dem inte på ett negativt sätt. Snarare är de hommage till äldre filmer eller genren i stort och jag tror att fans av genren både kommer att känna igen dem och gilla dem. Det finns ett visst underhållningsvärde i att allting är så typiskt som möjligt.

Ett grepp som jag gillar väldigt mycket är att i och med att Julia syn blir sämre desto mindre få vi också se. Under tiden som Julia har en bindel för ögonen får vi till exempel inte se ett enda ansikte. Vem som helst kan vara mördaren och vi, liksom Julia, har bara rösten att gå efter. Människorna är osynliga! Det är inte så komplicerat som det låter, det är helt enkelt filmat så att vi inte få se några ansikten och det är gjort på ett smart sätt. Jag gillar det som sagt skarpt!

Det är en fantastiskt spännande film med bra skådepelare och ett spännande manus. Det märks knappt att filmen är nästan två timmar lång och även om jag inte blev totalöverraskad av slutet så finns det helt klart tillfällen där jag inte riktigt hade väntat mig ett sådant händelseflöde.

9/10

Bunraku – 2010 – Det bästa på länge!

Jösses! Det var länge sedan jag var så har underhållen av en film! Underhållen av rätt anledningar dessutom. Men att beskriva den här filmen så att det blir rättvisande är inte det lättaste. Nåväl, jag gör väl ett försök då…

För det första förklaras väl filmens titel bäst genom att hänvisa till klassisk japansk dockteater. Det innebär förstås inte att film i sig är dockteater eller något däråt. Introduktionen är det och det räcker egentligen för att man ska bli helt hooked på konceptet. Resten av filmen är med riktiga skådespelare och är en fartfylld berättelse om hämnd, kampen mot det onda och samhällets sätt att korrumpera sig självt.

Men det är inte handlingen isig som här så häpnadsväckande. Det är hur den berättas och det är också det som är så svårt att förklara. Det är surrealistiskt, vackert, sagolikt, under stundom blodigt och med serietidningskänsla. Allt i orden absolut bästa bemärkelse och som en västern utan revolvrar. Jag antar att man måste vara på rätt humör för att uppskatta den, eller åtminstone vara på det klara med att det inte kommer att vara en realistisk film man tittar på. Man måste acceptera den här filmens universum för att uppskatta den till fullo.

Den stoltserar med namn som Woody Harrelson, Ron Perlman och Demi Moore, men ingen av dem har någon särskilt stor roll. Viktiga kanske, men inte stora. De största rollerna innehas istället av Josh Hartnett och Gackt som de goda förkämpar kan man säga. Premisserna är egentligen ganska enkla. I filmens universum regerar banditgäng världen. Starkast av alla gängen är det som leds av Nicola (Perlman) och det står de andra fritt att när som helst utmana honom om makten. Detta leder till mycket död förstås. Hartnett och Gackt har båda personliga skäl att söka upp Nicola, vilket är lättare sagt än gjort. Det är ungefär det men när man beskriver det så här känns det så oerhört och onödigt torrt och det gör verkligen inte filmen rättvisa!

Det är som en blandning mellan Jodorowskys El Topo och en obegriplig asiatisk film med samurajer och makthierarkier . Det är oerhört vackert trots att man valt att förlägga scenerna i ytterst sparsmakade miljöer ibland. Miljöer som gör det väldigt tydligt att det är kulisser det är frågan om och inte äkta vara. Det är en del av charmen så klart och bidrar också till serietidningskänslan. Det är dessutom ett högt tempo i filmen och skådespelarna är alla av yppersta klass.

Enda problemet är att det höga tempot inte förmår hålla i sig riktigt hela de två timmarna som filmen varar. Det känns som att det slaknar lite på slutet när, så att säga, säcken ska knytas ihop och filmens sensmoral summeras. Det finns alltid någon starkare än en själv lyder andemeningen och även om det egentligen faller på sin egna paradoxala orimlighet så är det ändå sant på nåt sätt.

9/10

Liza Marklunds Annika Bengtzon - 2012 - sex filmer!

Nobels Testamente – Historien börjar med ett skottdrama på självaste nobelfesten. En av pristagarna har blivit skjuten och eftersom hans forskning är så pass kontroversiell antar alla att det är han som är det tilltänkta offret. Annika Bengtzon, som är på plats, blir nyckelvittne till händelsen och beläggs med yppandeförbud av spaningsledaren. Det är ett ovanligt tilltag men helt ok enligt lagen. Detta innebär förstås att hon inte får skriva ett ord om händelsen i pressen eller ens yppa något hon sett eller hört till sina kollegor. Naturligtvis hindrar detta inte Bengtzon från att göra sina eftersökningar trots att hon tillfälligtvis hamnat på underhållningsredaktionen.

Om nu någon skulle tvivla så gillar jag verkligen svenska deckare och ser Liza Marklund filmatiseringarna som ett utmärkt möjlighet att sätt mig djupare in i ämnet. Visserligen är Annika Bengtzon journalist men likheterna är slående med andra kvinnliga brottsutredare såsom Irene Huss och Maria Wern. Yrket har egentligen inte så stor betydelse, kanske porträtteras polisen som dummare än någonsin här, just eftersom Annika inte är polis, men det är ju ändå vardagsmat. Genom gediget arbete lyckas hon, minst lika bra som polisen att reda ut vem som ligger bakom dådet – och varför!

Spänningen ligger på samma nivå som den brukar göra när det gäller den här genren. Gillar man den, så gillar man den. Gillar man den inte så kan man nog lika gärna hoppa över både den här filmserien och alla de andra som finna att tillgå. De är trots allt ganska lika.

Men jag gillar dem, de är enkla till sitt upplägg, man fokuserar mycket på själva fallet och inte så mycket lull-lull runt omkring. Det är klart att det finns ett förhållande också, Annika är sambo och har två barn och likt sina kollegor i de andra filmerna jag nämnde är hon väldigt upptagen av sitt jobb. Telefonen ringer och hon måste jobba…

7/10

Prime Time – Det här är ett lite annorlunda fall jämfört med Nobels Testamente. Nu handlar det om tio personer som varit instängda tillsammans ”på slottet” för att göra ett TV-program. Programledaren hittas skjuten och samtliga gäster verkar ha en eller annan anledning till att ligga bakom mordet. Nästan alla i alla fall. Det blir en lite mer klassisk Agatha Christie deckare av det hela. Allt eftersom Annika Bengtzon talar med de olika vittnena får vi se en annorlunda version av vad som verkligen hände på festen som föregick själv brottet. Ingen verkar vara självklart fri från misstankar.

Personligen gillar jag det här upplägget skarpt! Det är precis så här en riktigt lyckad deckare ska vara. Ingen vet hur det ligger till och gärningsmannen spelar med i spelet och ser till att verka lika chockad som alla andra. Till slut kommer förstås avslöjandet som en chock för alla inblandade. Och för oss som åskådare också förhoppningsvis! Jag kan säga att jag hade tankar åt alla möjliga håll under filmens gång, även åt det som till slut blev upplösningen, men det blev ändå inte så där äckligt överdrivet övertydligt som det kan bli ibland.

8/10

Studio Sex – Kanske inte lika bra som föregående Prime Time och inte riktigt samma typ av upplägg heller. Det är i och för sig bra att man har varierat stilarna lite och inte kör samma race om och om igen. Den här gången är det frågan om en kvinna som hittas våldtagen och mördad i en park. Annika ska förstås ta hand om de personliga kontakterna och hittar sammanhang som ingen annan hittat tidigare. Offret är en strippa och samtidigt visar det sig att man på regeringsnivå besökt samma porrklubb som hon arbetade på. Att spekulera i vad våra makthavare kan vara inblandade i är väl för de flesta ganska intressant (annars kunde ju kvällspressen lägga ner…) En konspirationshistoria som går upp på regeringsnivå borde väl vara lite intressant om man är inne på konspirationsthrillers?

Vi får också den här gången lite mera bakgrund till varför Annika är som Annika är. Inte revolutionerande kanske men ändå viktiga pusselbitar som passar bra ihop med hennes karaktär. Naturligtvis löser hon fallet, den här gången med mer samarbete med polisen än tidigare. Det verkar som om hon och den polisman som tycks ha hand om samtliga fall hon ska skriva om har någon speciell relation till varandra. Kalla det hatkärlek eller vad som helst, men det finns någon sorts förhållande dem emellan som är outtalbar och oskriven. Någon sorts respekt helt enkelt.

Här är det roliga att det faktiskt inte bara handlar om själva brottet som jag skrev tidigare. Här är det snarare tvärtom, det är det som händer runt omkring som är det allra intressantaste. Förhållandet med sin kille är förstås också i fokus eftersom hon i vanlig ordning verkar prioritera jobbet före alla andra åtagande. Sådana som gäller familjen till exempel.

7/10

Den Röda Vargen – I den här delen är det åter frågan om ett fall som förgrenar sig upp på ministernivå. Det kan jag tycka är lite tråkigt, själva upprepningen alltså, annars har jag inget emot historien som sådan. Annars är det inte så likt någon av de andra delarna. Det är en seriemördare lös denna gång och spåren leder till ett terroristattentat för tjugo år sedan. Bengtzon är lika vass som alltid när det gäller att skaffa bevis som inte polisen har lagt märke till, i alla fall inte den lokala polisen. Rikskrim, där hennes hatkärlek relation har sin hemvist verkar veta mer den här gången än någonsin tidigare. Eller så är det helt enkelt så att hon får ut mer information den vägen än någonsin tidigare. Åter får man lite förtroende för svensk polisverksamhet, vilket egentligen varit som bortblåst tidigare.

Det ägnas också en hel del uppmärksamhet mot Bengtzons privatliv. Hon utnyttjar sin ställning som journalist för privat bruk och hon verkar han kommit riktigt på kant med sin man den här gången. Vi får väl se vad som kan repareras av deras äktenskap i kommande filmer. Just nu är det ganska iskallt faktiskt!

Ska vi tala om historiens uppbyggnad och överraskningseffekt så är det en smula ambivalent. Vissa detaljer är hur tydliga som helst medan andra blir en total överraskning framåt slutet. I det stora hela är det dock en lika stabil historia som levereras i de tidigare filmdelarna. Jag gillar det även om det inte är någon revolutionerande polisfilm (ur ett journalistiskt perspektiv).

7/10

Livstid – Oftast är filmserier av det här slaget väldigt jämna till sin kvalitet, om man tycker om grundkonceptet vill säga. Annars också kanske men då istället med en negativ klang. Oftast blir det för mig en eller två filmer som utmärker sig över alla andra och i den här serien så är det helt klart denna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men jag skulle tippa på att man har prickat helt rätt i det emotionella engagemanget i kombination med att själva fallet intresserar. Poliskorruption, som det till slut står fast att det handlar om, är ett oerhört intressant ämne och ett av de viktigaste i samhällsstrukturen. Man kan använda ett av filmens påståenden emot den, det sägs något i stil med att ett mord på en polisman är en attack på samhällstrukturen. Vänder man på det så är samtidigt en korrumperad polisman ett hot mot samma samhällsstruktur.

En uppskattad polis blir mördad, och efterhand som sanningen nystas upp framkommer det att han inte riktigt varit den person som han framstått som. Annika Bengtzon forskar i historien så framgångsrikt att hot till och med blir överfallen och hotad för att låta fallet vara. Låter hon bli? Nej, skulle inte tro det. Ibland är gränsen mellan mod och dumdristighet väldigt fin.

På det personliga planet ligger hon i skilsmässa och kämpar om vårdanden om barnen, liksom hennes man. För oss tittare är det kanske inte lika självklart som för de inblandade vem som är den mest lämpade som vårdnadshavare. Som person ser man bara till sin egen vinning medan man som åskådare har en större överblick över vad som faktiskt har hänt. Det tar inte jättestor fokus, bara så mycket att vi får ytterligare inblick i Annika Bengtzons känsloliv, till skillnad från det professionella som är det vi allt som oftast får se. Allt sammans i kombination blir det bästa resultatet hittills i den här filmserien!

9/10

En Plats i Solen – Den här gången utspelar sig inte sig filmen i Sverige, inte det mesta av den i alla fall. Istället har en familj hittats död i Spanien och när det står klart att det är ett före detta NHL-proffs som mördats åker Annika dit för att skriva om fallet. Med andra ord är det väldigt lite fokus på Annikas privatliv hemma i Sverige även om man trots allt har lycktas få med en del. Annika har till exempel fått en ny chef, som kanske inte riktigt beter sig som hon är van vid att Spiken gjorde.

Jag tycker att fallet är spännande men jag har hellre sett att det utspelade sig på hemmaplan framför internationell miljö. Det funkar absolut men det känns helt plötsligt lite för stort. Tyvärr, måste jag också säga att historien upprepar sig lite grand om man ser tillbaka på de tidigare filmerna. Jag tänker förstås inte avslöja vad det gäller eftersom det vore att avslöja lite för mycket om filmens handling och upplösning, men när man ser filmen kommer man att förstå. Så mycket kan jag säga.

På grund av nämnda upprepning(ar) så tycker jag väl att det var dags att avsluta den här serien nu. Jag vet inte om det är Liza Marklunds böcker som ligger till grund för filmserien som är problemet eller om det handlar om manusförfattarna, men när man börjar känna igen händelser från tidigare delar är det dags att avsluta eller hitta helt andra vinklar på historien. Kanske avslutas inte serien med flaggan i högsta toppen eftersom föregående film – Livstid, peakade på min betygskala. Men trots allt finner jag det vara en värdig film som dessutom är lika stabil som de andra i sitt upplägg, skådespeleri och historia. Serien avslutas på ett sätt som inte utesluter en ny omgång filmer så småningom och det är väl bra. Men fler filmer i stöten än så här kanske inte är någon bra idé!

7/10

Zipang - 1990 - En annan fullständigt galen film!

Zipang

Aka: Jipangu

Regi: Kaizo Hayashi

Fantasy/Komedi

Jigoku är en bandit med ett pris på sitt huvud och med många många prisjägare efter sig. Han är dock skicklig som få med sina svärd som dessutom är numrerade och med väldigt individuella och specifika egenskaper och gör därför processen kort med alla sina fiender – nästan. En av dem lyckas komma honom nära – Yuri med pistolen! Detta eggar dock bara honom och han förälskar sig i denna kvinna. Tillsammans hamnar de i ett äventyr, där det gäller det gyllene svärdet öppnar dörren till ett rike bortom detta där allt skimrar av guld. Samma rike försöker dock att nås av en mystisk ninja som förfogar över allehanda mystiska vapen och tekniska färdigheter.

Det här är en film vars handling är mycket svår att beskriva. Den liknar inget annat jag hittills sett och att försöka sätta bara en etikett i form av genre är helt omöjligt. Den är dock fantastiskt underhållande och pendlar främst mellan komik och fantasy. Det kryddas förstås med en hel del visuella kameraåkningar och det flirtas en hel del med andra filmhistoriska verk och har inte den här filmen, eller åtminstone dess inledande scener, dragit inspiration från samma källor som inspirerat Tarantinos asiatiska ådra så vet jag inte vad! Det är som sagt mycket underhållande och tankarna far fram och tillbaka mellan Lone Wolf and Cub eller den mer kända Shogun Assassin och andra asiatiska svärd- och samurajfilmer.

                                          

Det är dock gjord med glimten i ögat hela tiden och ibland vet jag inte riktigt vilken den tilltänkta målgruppen är. Till exempel så är flera av karaktärerna så överspelade och överdramaturgiska att det leder mig att tro att det är en film främst gjord för barn. Dessa tankar blåses dock bort när vi får oss en riktigt blodsprutande fontän till livs! Den konstgjorda elefant i plast(?) som finns med i några scener av filmen har jag ingen aning om vad jag ska tycka om. Eller, det är klart att jag tycker om den i sin absurditet, men vilken betydelse den egentligen har i sammanhanget förstår jag inte.

Men det finns i alla fall ett äventyr inbakat i konstigheterna. Jigoku, ger sig ut på skatjakt med sina vänner, och hittar ett mystiskt svärd som senare visar sig vara nyckeln till Zipang, en gyllene värld bortom vår egen. Han möter en ninja, med en hel armé andra ninjor bakom sig, som verkar vara klädd i en dräkt av svarta sopsäckar (Absurditeterna håller i sig hela filmen igen) som han slås med i kampen om att lägga beslag på svärdet. Det tillkommer också en mystisk man som är tatuerad på halva kroppen och som verkar ha mycket med själva myten om det gyllene riket att göra.

Samtidigt får vi ta del av vad som händer på andra sidan, i det mystiska landet Zipang och det är nästan obeskrivbara varelser som befolkar denna plats. Jag vet uppriktigt sagt inte var jag ska börja! Det är inte ofta jag blir mållös och inte vet vad jag ska skriva eller hur jag ska beskriva det jag tycker är bra och underhållande, men den här filmen lyckas nog med det. Det finns inget som den här filmen inte har i underhållningsväg. Den är medvetet underhållande och driver med sig själv samtidigt som den också hyllar andra filmer eller gör narr av dem. Den är charmigt usel men på ett intelligent sätt och ska man bara se en film av det här slaget (jag tror i och för sig bara att det existerar den här) så är det den här! Den är obeskrivbar och helt underbar!

9/10

Yatterman - 2009 - Fullständigt galet av Takashi Miike!

Yatterman

Regi: Takashi Miike

2009

Komedi/Action

Dödskallestenarna står i centrum, det onda gänget Doronjo är ute efter att besitta dem alla för att få oövervinnelig makt. Hur vet de inte riktigt men eftersom de tillber tjuvarnas Gud, åtminstone gör deras ledare Doronjo det, ifrågasätter de ingenting de blir beordrade att göra. De är förstås ganska klumpiga av sig och om de inte sjabblar till det av egen kraft så står Yatterman, två unga leksaksförsäljare, den i vägen och besegrar dem – gång efter gång. Till sin hjälp har båda sidor robotar och farkoster till förfogande.

Den här filmen bygger så vitt jag förstår på en japansk serietidning. Det verkar också finnas en TV-följetong med samma tema om man läser på lite. Jag har förstås aldrig läst eller sett något sedan tidigare. Jag hade inte ens en aning om att det fanns. Om jag ska uttrycka mig lite fördomsfullt så skulle jag vilja påstå att den här typen av historia endast kan komma till i Japan! Det är fullständigt bisarrt och man skulle verkligen vilja se in i den hjärna som har hittat på det här.

”fantastiskt fantasifulla miljöer”

Det balanserar på gränsen mot tramsigt och fjantigt men lyckas hela tiden hålla sig på rätt sida om underhållningsgränsen. För underhållande är det sannerligen. Miljöerna är magnifika och man vet aldrig vad som kommer att hända härnäst. Plötsligt kan filmen brytas av med att någon förklarar något speciellt för oss – publiken, i sant Monty Python manér kan man säga. Det är förresten inte det enda som påminner om Monty Python när jag tänker efter. Det är fruktansvärt oberäkneligt och vid närmare eftertanke skulle kanske en japansk motsvarighet till Monty Python se ut så här.

Det är oerhört välgjort och det kräver sin man att få det här att funka. Takashi Miike är uppenbarligen en sådan man och han är ju heller ingen nybörjare när det gäller fartfyllda actionfilmer. För är det något filmen är fylld av, förutom humor och fantastiskt fantasifulla miljöer, så är det actionsekvenser. Jag gillar dem mycket och så länge de pågår finns det inte en död minut egentligen.

”sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart”

Men som allting så finns det även en baksida. Den är kanske inte så betydande, men i slutet schabblar man till det hela med lite för genomtänkta moraliteter och ett uppklarande av alltihop som blir lite sentimentalt. Jag har förväntat mig det om det hade varit en hollywoodproduktion, men inte av Takashi Miike. Märkligt! Dessutom tappar filmen lite tempo i och med detta vilket drar ner slutomdömet något. Men på det hela taget är det sjukt, bisarrt, galet, innovativt och alldeles underbart!

9/10

The Lords of Salem – 2012 – Rob Zombies kanske bästa film!

Regi: Rob Zombie

Horror

Det här verkar vara en film som har splittrat fansen lika mycket som Metallicas Svarta Album från 1991. Jag har sett den tokhyllas och sågas längs med fotknölarna. Med detta sagt räknade jag med att det skulle bli en upplevelse som jag aning djupt skulle ångra, eller ångra att jag vänta så pass länge med att se den. I mitt fall blev det om något det sistnämnda. Men inte så där utan vidare och inte genast heller. Det dröjer lite innan det blir riktigt bra och det är inte förrän framåt slutet när allting är som allra märkligast som den blir riktigt bra!

Visserligen har jag inget att klaga på under den första halvan av filmen heller. Det är stabilt och Zombie bygger upp stämningen på ett föredömligt sätt. Det finns helt klart sminkeffekter som ser hur bra ut som helst men det är inte i första hand en film som bygger på blod och gore, eller ens på situationer där dylikt kan uppstå. För mig är det först och främst en ockult rysare som baserar sig kring de ökända häxprocesserna i Salem.

Filmen utspelar sig dock i nutid och centrerar sig kring en radioshow eller rättare sagt en av programledarna som får en mystisk skiva tillskickad sig. Inget mer än att bandet kallar sig för The Lords är känt och musiken är minst sagt suggestiv! Det verkar som att alla som lyssnar på den, i synnerhet kvinnor, påverkas på ett högst onaturligt sätt. I studion befinner sig också en expert på just häxprocesserna i Salem. Han börjar undersöka saker och ting närmare när han hör namnet The Lords of Salem och börjar spåra termen bakåt i tiden. Eftersom det alltid finns någon som kan mer än en själv konsulterar han en annan expert på området som reder ut begreppen. Tydligen handlar det om en gammal förbannelse som en av de påstådda häxorna lär ha uttalat i samband med sin död.

Ungefär där börjar filmen bli obegriplig, nu har det gått kanske 50 minuter. Det blir nu en film som inte bara hanterar en ockult handling som vilken annan film som helst. Det blir också en film där den visuella symboliken är närvarande nästan hela tiden. Det är kanske inte alltid logiskt allt som sker men det är nog inte meningen heller. Som jag ser det har Zombie varit ute efter att fånga en känsla snarare än att få allting att gå ihop och jag menar också att han har lyckats fantastiskt väl med detta!

Sherrie Moon Zombie, som gör huvudrollen, är fantastisk som radioprogramledaren. Fast det är kanske inte hennes kvaliteter som programledare man ska bedöma, snarare hur väl hon utför hela sin roll, från vettskrämd till vilken känsla hon än gestaltar. Övrig skådespelararsenal gör sitt jobb väl även den så jag har inget att klaga på där. Men det som framförallt står i förgrunden är hur spännande det faktiskt blir när filmen ska till att upplösas.

9/10

Den som Söker – 2013 – Svensk dramathriller aktuell för DVD-släpp inom de närmsta dagarna!

När Tuvas föräldrar omkommer i en bilolycka vänds hela hennes värld uppochner. Men inte på grund av den förlust som hennes föräldrar utgör. Nej, det som tar riktigt hårt på henne är att hon i papper, som hon finner inlåsta i sin pappas skrivbord hittar information om att hon är adopterad. Hon vet plötsligt varken ut eller in, hon vet inte vem hon är längre och känner ett omättligt sug att ta reda på sin bakgrund. Först går det ganska lätt, hon får reda på ungefär var hon har kommit ifrån, vilken församling. Hon tar sig dit men plötsligt verkar det vara stopp. Vad är det som är så hemskt med hennes bakgrund att måste hålla den hemlig?

I själva titeln ligger en insinuation om en fortsättning. Enligt talesättet ska ju den som söker, också finna! Det är lite som att säga att man ska vara försiktig med vad man önskar sig, man kan ju få det! I Tuvas fall är det från början inte självklart vad som komma skall även om det är uppenbart att det kommer att finnas en mörk hemlighet gömd någonstans, som till slut kommer att uppdagas. Detta är uppenbart och jag brukar gilla när man döljer sådant lite mer men här har jag inget emot det alls.

Det är till en början kanske inte så spännande, det handlar mer om att bygga karaktärer och Tuva i synnerhet. Josephine Bornebusch gör rollen kanonbra och man kan riktigt känna hennes frustration emellanåt när hon strövar efter sanningen. För oss – publiken, kommer den väl lite fortare än vad den gör för Tuva vilket är positivt eftersom vi då får tid på oss att förbereda oss på hur vi vill att Tuva ska reagera när hon får reda på det. Det är ett beprövat trick och inget nytt grepp men det är väl genomfört och mycket effektivt.

Men det är inte bara Josephine Bornebusch som är bra även om mycket av filmen kretsar kring henne. Hennes dotter – Saga, spelad av Tyra Olin, känns oskuldsfull precis som hon ska vara. Hon verkar veta mer, eller rättare sagt förstå mer, än vad hon vill visa för sin mamma. På sätt och vis är hon också gåtans lösning och ett bevis på att historien upprepar sig. Hemligheter har en tendens att gå i arv. Det låter krypiskt men förmodligen mer förklarligt efter att man har sett filmen. Jag kan inte vara för tydligt här av uppenbara skäl.

På den lilla orten dit Tuva beger sig finns det en del spännande karaktärer. Björn Granath har sådan rutin att han knappast kan ha behövt mycket regi, men han är i alla fall riktigt bra! Den som imponerar mest är annars Ingela Olsson som spelar dubbelroll som tvillingar. De är lika men ändå olika. Den ena har råkat ut för något och kan inte längre tala och är synnerligen intressant! Det finns mycket symbolik där!

Efter första timmen märker jag att jag inte längre kan koncentrera mig på mina chips, eller chilinötter eller vad det nu var. Jag måste ha full uppmärksamhet på filmen. Det finns inget annat som är viktigare. Och även när jag känner till sanningen och bara väntar på att Tuva ska komma på den är jag så fast i filmen att jag inte kan släppa den med blicken ens för en sekund. Det är ett otroligt välskrivet manus som på slutet ger en hut tät historia som helst.

Betyg: 9/10

Regi: Johan Lundh

2013

Drama/Thriller

DVD:n innehåller också en alldeles briljant kortfilm med bland andra Felix Herngren i rollerna. Det är lite svårt att beskriva den men om jag skulle få fria händer skulle jag säga att Franz Kafka möter David Lynch eller nåt sånt. Jag tänker Kafkas känsla för byråkrati korsat med Eraserhead eller så. Det är en synnerligen intressant liten sak!