Recension: Seven Blood Stained Orchids aka Puzzle of the Silver Half Moons - 1972

Seven Blood Stained Orchids

Aka: Puzzle of the Silver Half Moons

Regi: Umberto Lenzi

1972

Thriller

Julia (Uschi Glass) undkommer med nöd och näppe att bli det tredje offret i en serie brutala mord. Polisen står frågande men Julias make Mario (Antonio Sabato) ger sig inte utan utreder även fallet privat. Det finns inte mycket ledtrådar att gå på men mördaren har lämnat en nyckel ring i form av en halvmåne vid varje offer, något som Julia tycker sig känna igen. Hon drar sig till minnes att hon ett par år tidigare sett en likadan i amerikanen Frank Saunders ägo. Men snart upptäcker man att han dött i en bilolycka…

Umberto Lenzi är kanske mest känd för den beryktade och ökända Cannibal Ferox som orakade stort rabalder runt om i världen. Här visar han att han även klarar av att göra en bra giallo, ett slags italiensk deckare ofta med grafiskt utförda mord och en mördare i svarta handskar. Den här filmen är inget undantag från stereotypen och man får genast stifta bekantskapen med ett par våldsamma och blodiga mord på vackra barbröstade kvinnor.

Våldet är det inget fel på och den som tycker om att se stilistiskt blodiga kroppar bör gilla det här, det är vackert och poetiskt, varmt och snyggt filmat. Som brukligt är i gialli har man ingen som helst aning om vem mördaren är förrän i slutskedet av filmen. Vägen dit är förstås full av både förvillande polisutredningar och personliga utredare som av personliga skäl måste ta reda på vem mördaren är. Det här är filmens akilleshäl och de här partierna tenderar att bli ganska långtråkiga i längden.

Slutomdömet blir: En till en början kompetent film som tyvärr misslyckas med att hålla tittaren intresserad genom hela filmen.

Recension: Nightmare City - 1980

Nightmare City

Regi: Umberto Lenzi

1980

Horror/Sci-Fi

Journalisten Dean Miller (Hugo Stiglitz) väntar på flygplatsen för att få en intervju med en berömd professor. Han är försenad men ett oidentifierat flygplan anländer istället. Naturligtvis drar detta till sig allas intresse och för journalisten och hans fotograf är det förstås ingen skillnad. Vad är det för ett mystiskt plan som har landat och som verkar vägra identifiera sig. Rent av verkar det som om det vore tomt. Men plötsligt öppnar sig dörren och ut strömmar blodtörstiga varelser som tar död på allt som kommer i deras väg. Staden är på väg att invaderas…

Första gången jag såg den här var jag inte särskilt imponerad. För mig var det en ganska tramsig och upprepande film. Detta var på VHS-tiden, alltså väldigt länge sedan nu. Häromdagen hittade jag filmen i mina hyllor – på DVD. Jag hade förstås helt och hållet glömt bort att jag ägde den, eller till och med förträngt den på grund av mina minnen av den. Hur som helst kände jag att jag var tvungen att uppdatera mina minnen och kanske rent av bli förvånad över resultatet.

Nu känner jag inte att det här blev något mästerverk fast jag såg om den, men det är helt klart att jag hittade detaljer jag inte hade lagt märke till första gången jag såg den. Till exempel hävdar jag med bestämdhet att det faktiskt inte är någon zombie-film i traditionell mening. Om vi antar att en zombie är en levande död såsom etablerats i Romeros filmer är det definitivt frågan om något annat. Snarare är det strålningssjuka människor som på grund av sin smitta behöver blod för att överleva. Faktum är att kalla dem för vampyrer skulle vara mera rättvisande!

Detta leder oss också in i tankeexperimentet att det faktiskt finns ett ställningstagande eller ifrågasättande angående miljöfrågorna här. Det är uppenbart att kärnkraften är i centrum och man skulle med lätthet kunna argumentera för att det här är ett möjligt scenario, om än fiktivt berättat. Med detta i åtanke växer filmen betydligt. Det blir inte bara en film i mängden utan en som kräver mera eftertanke än de flesta och det är något som definitivt måste uppmuntras!

Men om vi för enkelhetens skull ska kalla dem för zombies så är de gjorda på ett sådant sätt att de varken beter sig eller ser ut som hjärndöda monster. Snarare är de oväntat intelligenta och klarar till exempel av att framföra både fordon och hantera vapen och det enda man egentligen kan se på dem är att de är mer eller mindre strålningsskadade. Således är det en film som trots sin första uppenbarelse gömmer mera realism än vad man hade kunnat tro!

7/10

Recension: Man From Deep River - 1972

Man From Deep River

Regi: Umberto Lenzi

1972

Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!

Recension: Ironmaster - 1983

Ironmaster

Regi: Umberto Lenzi

1983

Äventyr

Vuud (George Eastman) vill inget hellre än att bli stammens nya ledare. Han mördar de som står i hans väg men lyckas inte fullt ut utan blir förvisad från stammen av Ela (Sam Pasco) som istället tar makten när de förra ledarna faller. Vuud ger sig dock inte utan hittar ett mystiskt material i en vulkan. Det är hårdare än trä och tycks göra honom oövervinnerlig! Han beger sig tillbaka för att åter försöka ta makten. Denna gång lyckas han bättre och fördriver istället Ela från stammen. Snart har han total kontroll och övertalar alla de andra männen i stammen att dans efter hans pipa och ta makten i hela dalen. Alla andra stammar ska hädanefter buda för dem och betala tribut och på så sätt försörja dem. Men en man står fortfarande i hans väg – Ela, som vägrar ge sig och slutligen står maktkampen mellan dessa två barbarer.

Handlingen i denna film är inte särskilt avancerad, på det hela taget går det ut på en maktkamp mellan de två stora karaktärerna Vuud och Ela. Det finns ingen vidare fantasy över filmen som man kanske vanligtvis brukar blanda in i historien av det här slaget. Se bara på Conan och min personliga favorit i genren – Ruggero Deodatos Barbarians. Men det behöver inte förekomma magi eller annat för att det ska fungera heller. Framförallt George Eastman har en blick som utan vidare kan jämföras med den legendariske Bruce Lees och det vill inte säga lite. Jag inser förstås olämpligheten av jämförelsen då de båda inte rör sig i samma svär eller att filmerna egentligen är jämförbara på något sätt.

Miljöerna är fina och det torde vara ganska enkelt och billigt att spela in en sådan här film. Det kräver inte mycket för att kunna fungera väl. Ett par olika platser som ser lite urtidsaktiga är allt som behövs och så lite motsättningar då. För ovanlighetens skull finns det också lite sensmoral inbakad i historien. Man anar den längs hela resan, från filmens början till dess slut, men det är först i slutet som det blir helt uppenbart och uttalat att det faktiskt rör sig om antivåldspropaganda.

Skådespeleriet är väl lite svårt att bedöma då filmen är dubbad (vilken italiensk film från sjuttiotalet är inte det?) och ljudspåret är på engelska trots att baksidan på DVD utlovar ett franskt ljudspår. Jag kan inte klaga, jag ser mycket hellre filmen på ett begripligt språk än på franska. Hade det varit det italienska original ljudspåret kunde jag ha stått ut förstås. Men å andra sidan är det ju frågan om en italiensk/fransk samproduktion och vem vet hur den egentligen lät från början?

Hur som helst så gillar jag filmen och jag tror att alla som har en förkärlek till barbarfilmer kommer att tycka om den här. Den är som sagt var lite klen när det gäller handlingen och karaktärerna kunde väl ha varit lite djupare kanske. Men det är ett stabilt hantverk och det ser snyggt ut. Till och med varelser som med dagens tekniker hade sett mycket bättre ut är charmiga och svåra att inte tycka om. Där är väl förresten fantasyingrediensen – varelser som inte finns i verkligheten utan bara i fantasins värld. Det är inte den bästa filmen jag har sett av Umberto Lenzi men den är klart sevärd och väl värd pengarna!

Oasis of Fear -1971 - En kultrulle, men är den bra?

Det här var en ganska tråkig film på många sätt och vis faktiskt. Inte en giallo i konventionell mening och det är väl det som gör att jag inte gillar den lika mycket som jag kanske borde heller. Historien är lite smårörig och om man är lite trött när man ser filmen så är det inte helt självklart att man sätter ihop storyn på det sätt som det är meningen att den ska vara. Det är kanske en fördel också i och för sig, att filmen inte är helt enkel och presenterar sin handling på silverfat. Åskådaren ges tid att tänka lite själv och det är något som jag allt som oftast ha förespråkat i mina recensioner och omdömen! Lite kvinnobröst finns med men överlag är den inte överdrivet sleazy, vilket innebär, som jag ser det, att man antingen tagit i för lite eller för mycket. Handlingen i sig är väldigt sexanspelande men jag vet inte riktigt om filmen skulle tjäna på att bli mer sexuellt explicit eller inte. Hur som helst så fann jag filmen i slutändan vara godkänd men inte så mycket mer och jag ser inget direkt värde i att se om den igen, den typen av underhållningsvärde är nästan helt från varandra. Det skulle i och för sig vara en poäng om man inte förstod handlingen första gången, men inte annars. 

6/10

Recension: Daughter of the Jungle

Daughter of the Jungle

Regi: Umberto Lenzi

1982

Äventyr/Komedi

Ringo och Butch skall spendera sin semester i Sydamerika men nästan genast går det på tok för dem. De lyckas med bedriften att klivs i på fel matställe och får heller ingen mat eftersom ägaren inte vill ha några trubbel med nyfikna turister. Senare lyckas de hamn i konflikt med djungels urinnevånare och blir tillfångatagna av kannibaler. Ytterligare lite senare tror de sig bli räddade då de ser en helikopter men inget är längre från sanningen, istället visar det sig vara restaurangägaren som kommer för att leta efter en legendarisk djungelskatt och verkligen inte har lust att sluta fred med Ringo och Butch som har förolämpat honom svårt. Slutligen lyckas de fly och stöter ihop med en vit kvinna som tycks vara lika förtrogen med djungels som infödingarna. Denna djungelns dotter förhäxar dem fullständigt med sig skönhet.

Det här är egentligen en ganska dum film, men det är å andra sidan det som är meningen med den också. Det märks tydligt att den driver med sig själv och på så sätt klarar den sig undan en del tramsiga ögonblick. Det är en äventyrskomedi och inte en kannibalfilm även om de två kompisarna faktiskt hamnar hos kannibaler. Umberto Lenzi utnyttjar klichéerna och ger oss det vi tror att vi ska få, fast med glimten i ögat!

Första delen av filmen är rätt tröttsam men när väl Djungelns Dotter kommer inte i bilden blir det en mycket roligare film. Det är fortfarande en korkad historia som inte följer någon som helst logik egentligen, men den blir mycket charmigare när Sabrina Sani, som spelar den kvinnliga rollen, träder in i filmen. Det blir oerhört stereotypiskt när hon springer runt i stringtrosor och behå men charmen ökar hundrafalt! De två kompisarna blir som förbytta och de klassiska inre stridigheterna börjar inträffa. Båda slåss de om kvinnans gunst, där självklart den ena står som segrare.

Men bråken är inte så allvarliga egentligen. Det är bara ett spel för gallerierna och när filmen slutar är det rena rama Mel Brooks-avslutningen. Nja, jag överdriver förstås men tittar man på sluten av Blazing Saddles eller Monty Pythons Galna Värld hittar man i alla fall paralleller. Det trodde jag aldrig om Umberto Lenzi! Filmen driver med sig själv, fungerar som sin egen kommentator och blir på något konstigt sätt metafilm åt sig själv…

Faktum är att jag inte hade förväntat mig en komedi överhuvudtaget. Jag var verkligen inte införstådd med vad det var för slags film och trodde att jag skulle få mig ett mer seriöst djungeldrama till livs. Kanske hade jag uppskattat det mera, men det här är å andra sidan något mycket ovanligare, jag tror inte jag har sett någon film som den här tidigare. Det är en del roliga vändningar som både är så karakteristiska att man måste fnissa åt dem och så stereotypiska att det helt enkelt inte går att ta dem på allvar.