Sharknado – 2013 – Påhittigare hajfilm har sällan skådats!

Regi: Anthony C. Ferrante

Horror/Sci-Fi

Det var en nyhet som cirkulerade runt i de sociala medierna under en lång tid. Det diskuterades och debatterades hel vilt om den var på riktigt eller inte. Det kunde ju bara vara någon som gjort ett fantasifullt omslag till en film – fanart. Men så var alltså inte fallet. Filmen existerar och det är förstås en SyFy-produktion! Bland bolagen som räknas upp under förtexterna syns också The Asylum och sen behöver man väl inte säga mer?

De mest kända namnen i filmen är Tara Reid, som står först av alla i rollistan och Ian Ziering som har huvudrollen. John Heard medverkar i en liten roll och hinner med att spela skjortan av de andra… Men det är inte dåliga skådisar hela vägen igen. Ingen är väl speciellt bra heller men det är bara ett fåtal som är så där riktigt katastrofalt usla. Det tog mig förresten ett tag att identifiera Ian Ziering. Jag vet inte om det säger mer om mig än om honom men till slut kände jag igen honom som Steve från Beverly Hills.

Men det här är så långt ifrån Beverly Hills man kan komma, fast ändå inte. Faktum är att Hollywoodskylten har en alldeles speciell roll i filmen. Och så är det ju hajar… Men det är inte riktigt som man kan tro, inte hela tiden i alla fall. Filmen har klara likheter med Bait, som ju utspelade sig under en översvämning när hajarna passade på att simma in i köpcentra etc. Här råkar de komma in i staden på andra sätt, främst genom tornados som sveper in över Los Angeles. Det är faktiskt ganska liten fokus på just det men självklart finns det med annars hade det varit tämligen falsk marknadsföring.

Hajarna ser ut att vara gjorda antingen av badbollar eller så är de dataanimerade. Någon enstaka sekvens med arkivmaterial har nog också används för undervattensbilder. Tempot är tämligen högt vilket uppskattas men det är mer en komedi med klichékomik än en djurskräckfilm egentligen. Strunt samma, den är tamejfan underhållande och det är det viktigaste. Bra är det ta mig tusan inte…

5/10

Ghost Shark – 2013 – Finns det vatten där, går du inte säker!

Regi: Griff Furst

Horror

Man måste beundra alla idéer som de som skriver manus till hajskräckfilmer får. Den ena idén är ju tokigare än den andra. Är det inte hajar som går på land så simmar de runt i snö eller sand. Den här kan dyka upp lite varstans bara det finns vatten. Man går inte säker på ett poolparty och rörmokare är inte drömyrket när hajen plötsligt kan dyka upp i ledningarna. Inte ens ett glas vatten är ofarligt att dricka…

Det låter störtlöjligt eller hur? Det är det också men faktum är att det inte är så dåligt som det låter trots att det är en SyFy-produktion. Skådespelarna är inte fantastiska men jag har sett mycket värre och en del av dem är till och med riktigt anständiga. Men framför allt är effekterna tämligen bra! I och med att hajen egentligen är ett spöke och ser ut som ett sånt kommer man undan med en hel del. Att få en mekanisk haj att se naturtrogen ut är alltid ett stort problem och använder man sig av arkivbilder av riktiga hajar brukar samma material återanvändas om och om igen vid olika tillfällen i filmen. Här har man lagt till ett skimmer runt hajen som verkligen inte ser naturtroget ut men med tanke på titeln på filmen och vad den handlar om är det helt ok!

Det hela kretsar kring en mystisk grotta med märkliga grottmålningar som tycks föra det som dör under våldsamma förutsättningar i grotta tillbaka till liv. I det här specifika fallet dör förstås hajen där inne och dyker sedan upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Man kan väl räkna med att de som ligger bakom filmen inte själva tar den på största allvar. Det är framförallt en klichékomisk film som enligt mitt sätt att se det utlöser många skratt. Framförallt handlar det om de typiska ställen spökhajen manifesterar sig på. Men också på effekterna av hajens framfart. Det är förstås datagjorda effekter men det behöver inte vara något dåligt numera. Man har kommit en lång väg med dem sedan det var inne att hata dem och numera ser det ofta riktigt snyggt ut. Det gör det i alla fall här. Om det sen handlar om ett par ben som står kvar efter att hajen tagit en munsbit eller något annat spelar inte så stor roll.

Med alla mått på kvalitet som finns kan man dock inte benämna filmen som bra men underhållande är den! Självklart är detta min egen personliga uppfattning om saken men när är det inte det? Gillar man hajfilmer är det här definitivt ett måste! Betyget är balanserad på förhållandet mellan underhållningsvärde och cineastiska kvaliteter.

5/10

Recension: Raging Sharks - 2005

Raging Sharks

Regi: Danny Lerner

2005

Horror/Sci-Fi

Forskningsstationen Oceanic har svårt med anslagen nuförtiden. Doktor Mike Olsen ger sig därför iväg för att kräva mer pengar av finansiärerna. Under tiden inträffar en massiv hajattack mot Oceanic som kräver ett par dödsfall. Dessutom skadas stationen svårt och forskningspersonalen finner sig instängda under vatten med hundratals argsinta hajar simmande runt omkring. Mike försöker ta sig tillbaka med hjälp av en ubåt. Han blir också föremål för en federal undersökning. Det kan ju tänkas att han negligerat sina åtaganden som chef för stationen, har han verkligen följt alla säkerhetsföreskrifter som finns. Med denna byråkrat hack i häl ger han sig tillbaka mot stationen för att rädda sin fru och sina forskningskamrater. Men allt står inte rätt till och Mike vet inte allt som händer runt omkring honom. Dessutom är det ett stort mysterium varför hajarna plötsligt har blivit så aggressiva. Svaret är lika fantastiskt som det rör rikets säkerhet…

Åter igen är det här en film som i alla fall inte bara har djurskräckselementen i sig. Det är också till stor del science fiction och kanske allra mest en politisk thriller. Konspirationerna är kanske inte allt för uttalande men nog är någon regeringsstyrd organisation beredd att offra en massa människor för att kunna bevara hemligheter. Men naturligtvis finns det också hajattacker som för tankarna till vilken hajskräckis som helst. Hela stränder attackeras och en och annan båt råkar också ut för de ilskna och vildsinta hajarna.

Jag var under intrycket att det handlade om en något äldre film när jag såg den. Anledningen är inte att det ser gammalt ut på något sätt men däremot är filmen bra mycket seriösare än många av hajskräckfilmerna från senare år. Det är inte frågan om någon fantastisk mutation som gör att hajarna kan flyga, gå på land eller simma i sand. Visst, det finns något som påverkar dem, någonting från yttre rymden, men i det stora hela framställs ändå hajarna som normala. I alla fall i avseende om vikt och storlek. De är kanske väl aggressiva men det kan jag stå ut med! Man har försökt satsa mera på spänning än på underhållande kalkonvärden och det tycker jag bör premieras.

Tyvärr lyckas man inte fullt ut, kanske beroende på en massa andra element än hajarna. Det blir lite segt när man försöker blanda in regeringskonspirationer i historien och filmen får ett allt för sävligt tempo för sitt eget bästa. Men till filmen fördel är den inte rakt kopierad av mer kända hajförlagor. Det jag snarare kommer att tänka på är James Camerons The Abyss. Men det är mer några stolpar i händelseförloppet än regelrätta jämförelser det handlar om. Det finns varelser som inte hör hemma på den här planeten, en forskningsstation under vatten och en helt fantastisk överlevnadsinstinkt hos de överlevande.

Bland skådespelarna hittar vi Corin Nemec, som skulle kunna spela Kevin Bacons bror i vilken film som helst, Vanessa Angel som hans fru och Corbin Bernsen i en mindre men betydande roll som ubåtskapten. Det finns fler förstås, främst skådespelare av typen man känner igen men inte kan sätta namnet på. Fast jag är ju å andra sidan inte särskilt bra på namn heller. Hur som helst tycker jag att det stora rollerna sköter sig ganska bra, några mindre är väl kanske lite sämre men jag hinner inte reta mig på det. De stora rollerna bär upp det mesta.

Totalt sett blir det en besvikelse mycket eftersom jag inte riktigt hade förväntat mig den här typen av film. Jag var mera inställd på en reguljär hajfilm och inte en thriller om alternativa energikällor och aliens. Men det var åtminstone inte bortkastad tid.

5/10

Recension: Shark Week – 2012

Sju kidnappade personer försöker överleva en vecka i en galen miljardärs hämndspel. Varje dag måste de möta en ny hajart och komma på ett sätt att döda den för att komma vidare till nästa del i banan. En efter en faller de offer för de blodtörstiga hajarna…

Som ovanstående förtäljer är det inte en hajskräckfilm i konventionell mening som det handlar om. Personligen får jag vibbar av filmer som Deadly Game när jag ser den, en slags katt och råtta lek där en efter en av de kidnappade personerna dör. Inbördes relationssvårigheter är som vanligt närvarande. Tyvärr är de inte speciellt uttalade och karaktärerna är allt för okarismatiska. Detta matchas endast av de riktigt dåliga skådespelarna som gestaltar dem!

Men faktum är att det skulle kunna ha varit en riktigt anständig film för grundhandlingen är rätt så intressant trots allt. Hade filmen bara haft tillgång till ordentligt manus och lite mer pengar i budgeten han man kanske kunnat göra hajscenerna bättre och det hade filmen definitivt tjänat på. Jag vet inte hur man har gjort men jag skulle gissa att man använt sig av arkivbilder som man då och då har klippt in i undervattensscenerna, men det är så uselt att man knappast ser någonting, det läggs mer fokus på de som står vid sidan om och ser på hur deras kamrater försöker överleva.

Enda anledningen till att se filmen är egentligen om man är något av en hajskräckfilmsfanatiker och redan har sett allting annat…

4/10

Dark Tide - 2012 - Halle Berry!

Dark Tide

Regi: John Stockwell

2012

Äventyr

Kate Mathieson är unik. Hon är den enda i hela världen som fridyker tillsammans med hajar, vithajar till råga på allt. Under en filminspelning går dock allt snett och en av Kates bästa vänner dödas av en haj. Detta gör att hon under lång tid vägrar att befatta sig med hajarna igen och hon dyker definitivt inte med dem. Hon dyker faktiskt inte alls! Hon livnär sig på att ta ombord turister på sin båt och ta dem till Seal Island, en plats där sälarna lever i tusental. Men så dyker ett erbjudande upp. En miljonär är ute efter den optimala kicken och vill att hon ska bistå honom med att förverkliga drömmen att dyka med hajar. Hon ställer sig tveksam men mjuknar och tar med honom under förutsättning att det är hon som bestämmer om han tillåts komma ut ur hajburen eller inte.

Att benämna den här filmen för djurskräckis är verkligen att överdriva men det finns trots allt några sekvenser där hajarna är så pass skräckinjagande att nerverna är på helspänn som åskådare! Ingenting är överdrivet och hajarnas naturliga storlek används. Det är heller inte frågan om hämndlystna bestar som inte ger upp utan anfaller gång efter gång, oneliners som You’re Gonna Need a Bigger Boat behövs inte.

Istället är det frågan om ett havsäventyr och ett drama om hur svårt det kan vara att hoppa upp i sadeln igen efter att ha ramlat av, bildligt talat förstås. Kate Mathieson spelas av Halle Berry och hon gör ett bra jobb! Ingen briljerar men det känns äkta och det är egentligen så det ska vara. När en film blir en skådespelares privata lekplats brukar det lukta misslyckande lång väg.

Det är egentligen mycket transportsträcka mellan den initiala olyckan och det som slutligen blir filmens upplösning – den avslutande dykningen. Men det är ett bra skrivet manus och även de små till synes oviktiga händelserna smälter bra in i handlingen. Jag tycker den här en spänning och det är heller inte helt självklart hur det kommer att gå, kanske beroende på att det faktiskt inte är en regelrätt  hajskräckfilm.

Det är fina bilder på hajarna, hur mycket av fridykningsscenerna som har gjorts i en dator vill jag inte spekulera i. Men jag skulle kunna sätta ganska viktiga delar av min anatomi på att inte Halle Berry simmat runt bland vithajar för inspelningens skull.

Jag gillar filmen men jag tror inte det finns något större värde i att se om den inom en snar framtid. Det är helt enkelt en sådan film som fungerar en gång men inte en gång till -  i alla fall inte på bra länge!

7/10

Recension: Monster Shark - 1984

Monster Shark

Aka: Devilfish

Regi: Lamberto Bava

1984

Horror/Thriller

Ett antal mystiska dödsfall inträffar och man tror att en haj ligger bakom. Problemet är att de sönderslitna båtarna och märkena efter tänder inte stämmer överens med någon känd hajart. Man tillkallar experten Stella Dickens (Valentine Monnier), som misstänker att det faktiskt är ett okänt djur eller alternativt ett förhistoriskt djur som på något sätt lyckats överleva i millioner år. Föga anar hon att sanningen är betydligt brutalare än så och att männen bakom den genmanipulerade varelsen inte skyr några medel, inte ens mord!

Man skulle kunna tycka att mästerregissörens Mario Bava’s son skulle kunna bättre än så här, han borde ju ha det i ryggmärgen så att säga. Men tyvärr verkar han inte veta hur en film byggs upp, vad som egentligen är skrämmande och hur man engagerar skådespelare. Till hans försvar kan man väl säga att filmens budget inte tillhör de största i världshistorien och med det i åtanke får man väl säga att filmen inte är fullt så katastrofal som man först  kunde befara.

Historien är ganska klantigt uppbyggd men har sina poänger emellanåt. Inget speciellt originellt finns att hitta och filmen är tämligen tidstypisk och italiensk i sitt upplägg. Detta förstärks ytterliggare av den parallellhandling som man nästan får lite gialliokänsla av.  Kanske hade det varit bättre att bestämma sig för vad man ville göra, som det är nu blir det faktiskt varken hackat eller malt.

Skådisar då? De är alla bedrövligt dåliga, speciellt kvinnorna faktiskt. De verkar enbart finnas där för att bli skrämda av monstret. Det är klart att en och annan tutte visas också. Men faktiskt inte i överflöd som annars är så vanligt i filmer i den här genren, speciellt från den här tiden. Det kan man väl se som positivt kanske.

Så slutligen till monstret då. Det är faktiskt ganska välgjort om man betänker de resurser som satts in på andra områden. Det är någon bläckfiskliknande sak och tankarna vandrar ofrivilligt till Ed Woods Bride of the monster, fast att jämföra med den vore kanske lite väl drastiskt. Frågan är var man fått idén till titeln ifrån, kanske var det ännu ett försök att rida på framgången av Steven Spielbergs Jaws från 1975.

Bait – 2012 - djurskräck och vattenkatastrof på samma gång!

De senaste månaderna har jag tittat rätt mycket på hajfilm, det vill säga filmer där hajarnas blodtörstiga aptit på människor står i centrum. Jag kunde naturligtvis inte stå över denna och det är jag väldigt glad för! Det är nämligen inte bara en film i mängden med effekter man skrattar åt och klyschiga attacker som man redan har sett tusentals gånger och kan räkna ut på förhand. Självklart handlar det inte om överraskningar som kommer att gå till världshistorien som de mest innovativa någonsin, men jag tycker ändå att man har tänkt till och inte alltid gjort det så enkelt som möjligt för sig.

Dessutom är skådespelarna för ovanlighetens skull riktigt bra! Det är ingen som direkt spelar över och skriker som det ofta kan vara. De flesta behåller ändå någon form av lugn. Dessutom är hajattackerna väldig bra gjorda! Till saken hör också att hajarna, som ska vara vithajar, inte är överdrivna på något sätt; de har inte två huvuden, är inte 50 meter långa och är inga förmodade utrotade varelser som nyligen har kommit till liv igen. Inget sådant, bara realism!

Fast det är klart… det är förstås realism med modifikation! Allt som händer kanske inte skulle kunna hända i verkligheten men lite eftergifter får man ge för dramatikens skull. Det roliga är också att det inte bara handlar om en meningslös hajfilm utan mål och anledning, det finns en anledning och det finns också en hel del sensmoral i den. Det finns de som offrar sig för andra och de som inte förlåter sig själva för något de misslyckades med för flera år sedan.

Men åter till mål och anledning. Det är också en katastroffilm och anledningen till att hajarna kommer in i snabbköpet, för det är där filmen mestadels utspelar sig, är att en tsunami inträffar och svämmar över allt i sin väg! När jag först såg trailer på filmen blev jag alldeles paff. Som om det inte var nog med att råka ut för en katastrof som en tsunami som kommer det dessutom hajar och jagar dem! Fantastiskt på min ära!

En av de bästa hajfilmerna jag har sett på mycket länge och den är helt och hållet seriös, något som verkar vara högst ovanligt nuförtiden.

7/10

Recension: The Last Shark - 1981

The Last Shark

Aka: Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck

Regi: Enzo G. Castellari

1981

Horror

Efter att en av vinnarkandidaterna till stadens vindsurfingtävling försvunnit hittar man delar av hans bräda full av bitmärken. Naturligtvis är det ingen som tror på teorierna om en hajattack utan den förestående tävlingen planeras att hållas ändå. Dock tar man hotet på så pass stort allvar att man sätter upp ett nät undervattnet för att spärra av viken mot eventuella oväntade och ovälkomna hajbesök under tävlingens gång. Självklart är näten inte dimensionerade för en vithaj i 12 metersklassen och katastrofen är ett faktum!

Som man så villigt konstaterar på omslaget så råkade den här filmen i blåsväder redan vid premiären. Orsaken var att den var allt för lik Steven Spielbergs succéfilm Jaws och därmed inte kunde tillåtas. Sagt och gjort, rättighetsinnehavaren till Jaws (Universal) vann målet och The Last Shark aka Great White förbjöds att visas i USA.

Visserligen finns det gott om likheter filmerna emellan, såsom borgmästaren som desperat försöker förringa varningstecknen och mena att experterna inte riktigt vet vad de talar om, även om han inte uttrycker det i så många ord, eller att den lokala haj-jägaren är förvånansvärt lik Quint (Robert Shaw) från Jaws. Jag ser inte det som något problem, det är heller inget ovanligt att filmer med arga rovdjur har liknande plots oavsett om det gäller hajar eller något annat. Jag ser snarare ett extra underhållningsvärde i att upptäcka hur man förändrat historien för att få ihop det i den här filmen i slutändan, för allt är naturligtvis inte

kopierat rakt av.

Det som talar mot filmen och som drar ner underhållningsvärdet en smula är snarare att man valt att klippa in arkivbilder på hajar i olika situationer. Dels så stämmer inte bildkvaliteten ihop med den övriga filmen och dels ger det ett lite förvirrat intryck av hajens storlek. I fejkat tillstånd och över vattenytan ser den verkligen gigantisk ut men enligt arkivbilderna ser det betydligt mer ordinär ut, jag är inte ens säker på att alla dessa klipp föreställer vithajar, men jag är ju å andra sidan ingen expert heller.

Så.. Slutligen är det bara att konstatera att det är få hajskräckfilmer kommer i närheten av Jaws. Det gör inte den här heller men jag vill nog ändå påstå att efter att ha sett en hel del i genren är det här är en av de bästa hajskräckfilmerna!                                   

Recension: Blue Demon – 2004

Det här är egentligen mera Sci-Fi än en konventionell djurskräckis. Det finns visserligen hajar som går till attack men upplägget är mera vetenskapligt framlagt. Det kretsar helt enkelt om genmanipulation och om att använda vithajar för militära ändamål. Tanken är att de ska kunna skydda kusterna från attacker. Men något går förstås fel och hajarna som är sex till antalet rymmer. Intressanta premisser förstås och trots att det finns en hel del komik inblandad också (avsiktlig sådan) är det faktiskt ganska spännande ibland!

Attackerna lite i klenaste laget men hajarna ser för det mest riktigt bra ut! Tyvärr finns det också tillfällen då de verkligen ser alla annat än bra ut också, när de animerade effekterna har misslyckats totalt. Faktum är att jag först hade tänkt hylla filmen för sina hajar men efter att den har tagit slut har det varit lite för mycket dataanimerade hajar för att jag ska göra det uttalandet. I början var de dock mycket trovärdiga!

Men även om det inte är en djurskräckis i egentlig mening är det faktiskt en underhållande film. Det är kanske just därför förresten, man lyckas klara sig ifrån de värsta fadäserna för att man helt enkelt inte försöker att göra dem. Man försöker inte skrämmas med blodtörst och lyckas underhålla med att berätta en historia istället.

I huvudrollen ser vi Michelle Pfeiffers syster Dedee Pfeiffer och jag tycker hon gör ett utmärkt jobb faktiskt. I rollistan finns också Christine Lakin och Jeff Fahley men den stora rollen bredvid Dedee som hennes man görs av Randall Batinkoff som också funkar alldeles utmärkt. Faktum är att kemin mellan det här paret som dessutom ligger i skilsmässa inbringar många underhållande poänger.

Ta den med en nypa salt och se den inte allt för mycket som en djurskräckis så kanske du tycker som jag om den?

6/10

Jurassic Shark – 2012 - Sämst genom tiderna?

Det är inte omöjligt att den största delen av budgeten gick åt att skapa den coola rip-off postern. Allt annat är verkligen under all kritik! Det finns helt enkelt inget sätt att konstatera vilken skådis som är den sämsta och manuset är så krystat att jag vet inte vad. Hajeffekterna är enbart löjeväckande och jag frågar mig – varför? Om och om igen inser man att man egentligen borde ha stängt av för länge sen och att filmen inte kommer att leverera något som kommer i närheten av underhållande. Eller förresten vänta… modifikation… det är onekligen en smula underhållande under stundom, men helt och hållet av misstag!

Det är heller inte tillräckligt mycket för att ge filmen någon charm eller skapa ett andrahandsvärde! Den som vill tvinga andra att se om den här filmen är förmodligen sadist och den som tillåter sig själv med att stå ut med den en masochist! Nu är det inte så att det är ovanligt med lågvattenmärke i djurskräckfilmsgenren men den här slår alla rekord. Det är troligen det sämsta jag någonsin har sett i sammanhanget och det finns inga förmildrande omständigheter heller! Undvik som pesten om du värdesätter din tid!

1/10 

Recension: Swamp Shark – 2011

Det är inte det att det här är en ovanlig dålig djurskräckis egentligen, den är bara ovanligt tråkig! Det händer inte särskilt mycket och det finns ingen direkt dynamik över den men annars tycker jag att själva historien om hajen som av misstag hamnar i träsket då ett smugglingsförsök av ovanliga djurarter misslyckas är helt ok. Jag kan heller inte gnälla allt för mycket på skådespelarna, de är inte fantastiska men i alla fall inte helt usla heller. Klart över snittet när det gäller den här typen av film skulle jag vilja säga.

Själva hajen är heller inte överdrivet uselt gjord. Det är lite CGI här och där men inget man inte kan stå ut med. Visst, handlingen är enormt stereotypisk men det hör inte direkt till ovanligheterna när det gäller djurskräckisar. Det är i princip samma historia som upprepar gång efter gång. Ett rovdjur som dödar urskiljningslöst och någon form av fest eller jubileum som ingen vill ställa in. Turisternas pengar behövs trots allt till den lilla bygden.

Men trots detta misslyckas alltså filmen med att vara underhållande och en sådan kalkon som Sand Sharks är i flera avseenden roligare att titta på. Jag vet inte om man har haft för höga ambitioner med den här filmen och att det i så fall tar sig själv på för stort allvar som är problemet? Lite pluspoäng blir det för Kristy Swanson och Robert Davi, men det är mest rutin som gäller verkar det som. Lite extra pengar i kassan klirar väl alltid skönt om man inte behöver anstränga sig för dem? Det är i alla fall vad man kan tro om Roberts Davis insats som sheriffen. Överlag är det dock en film som bara är av intresse för de allra mest inbitna fansen av genren!

4/10

Stort tack till Jörgen på Independant Flicks som donerade filmen!

Recension: The Reef - 2010

The Reef

Regi: Andrew Traucki

2010

Drama/Horror

Några vänner har bestämt sig för att ge sig ut i en segelbåt. De simmar i vattnet och tar del av de underbara undervattenslandskapen. I alla fall till en början. Idyllen bryts nämligen och mardrömmen tar över när båten stöter på något under vattnet och kapsejsar. Den flyter ännu men det är bara en tidsfråga innan den sjunker. Närmsta land är tillräckligt långt borta för att inte kunna ses med blotta ögat. Likväl beslutar sig de flesta av dem att försöka simma dit, det är antingen det eller att riskera att driva ännu längre ut till havs. Fasan är stor och även om ingen av dem vill erkänna det så inser det allihop att risken att stöta på en blodtörstig haj är mycket stor!

Jag måste nog erkänna att jag hade förväntat mig en riktig djurskräckfilm och fick väl snarare en överlevnadsfilm. Inget ont i det kanske men det var inte riktigt vad jag hade ställt in mig på. Trailern till filmen kändes oerhört lockande och jag kan väl inte säga att den levde helt upp till mina förväntningar. Men det innebär inte att den är dålig på något sätt. Det är en klart välgjord film där rädsla visas på ett bra sätt. Vissa ögonblick är riktigt imponerande!

Man klarar sig också oftast ifrån alla möjliga klichéer som man förknippar med hajfilmer, att ryggfenan bryter vattenytan, typisk musik a la Jaws och sådant. Inte hela tiden förstås för visa saker måste tydligen finnas med om det är en haj i närheten av handlingen, men i det stor hela tycker jag att man klarar sig undan fällorna. Det är faktiskt till och med lite spännande! Man kan inte säga med säkerhet när hajen ska dyka up även om man förstås förstår att den kommer att göra det vid några tillfällen.

I början av sådana här filmen brukar jag alltid gissa vem/vilka som ska överleva. Alltså innan det sker någon vidare karaktärsutveckling, bara baserat på folks utseende och grundläggande presentation. Jag kan säga att jag hade totalt fel när det gällde den här filmen. Inte för att jag ”åkte dit” direkt eller så, men det gick inte riktigt så som jag trodde i alla fall! Filmen har förresten verklighetsbakgrund vilket alltid är kul. Man ska förstås vara medveten om att det inte behöver betyda särskilt mycket men med tanke på hur lite hajskräck det egentligen handlar om känns det som man lyckats fånga verkligheten ganska bra!

Men överlag blir filmen lite seg, det är lite dåligt tempo och man hade önskat, som jag inledningsvis var inne på, att det var lite mer hajar och lite mer blod och terror. Helt klart en välgjord film men kanske inte en som jag kommer att se om på ett långt tag.

Sevärd? – Javisst!

Recension: Sandsharks – 2011

Hur mycket jag än tycker om innovativa historier när det gäller djurskräckfilmer blir det här helt enkelt för mycket! Det är inte det att hajarna simmar runt i sanden som är det värsta, det kan jag leva med. Det är visserligen abnormalt absurt men att bara komma på tanken är på något sätt beundransvärt.

Det är utförandet som är bedrövligt. Ingenstans visar filmen sig vara seriöst menad men den håller heller inte den självdistans som den skulle behöva för att bli rolig. Man kan visserligen inte låta bli att skratta åt eländet men det handlar mer om en irriterande inställningen än en lustigt och underhållande kalkonhumor. Skådespelarna är urusla, handlingen är stulen från Jaws (vilken överraskning) även om man uppenbarligen gör en poäng av att veta om detta och faktiskt inte förneka det på något sätt.

Vill man tvunget se allt ska man självklart se denna också, men säg inte att jag inte har utfärdat en varning!

2/10

Recension: Shark Night - 2011

Shark Night

Regi: David R. Ellis

2011

Horror

Ett ungdomsgäng åker till en liten ö för en helg fylld av party. De ska inte göra annat än att ha kul hela helgen och några av killarna kanske rent av ska lägga in en stöt på några av tjejerna. Helgen förvandlas dock snabbt till en mardröm när footballsstjärnan Malik blir attackerad av en ilsken haj i samband med ett wakeboard åk. Detta blir upptakten och uppvaknandet för ungdomsgänget då de inser att hela sjön faktiskt är full med hajar av alla möjliga olika slag. Den ena arten mer dödlig än den andra!

Filmen är mer välspelad än många andra av liknande slag. En rad mer eller mindre kända skådespelare medverkar. Främst kanske Sara Paxton och Dustin Milligan bör nämnas. Ska sanningen fram så är det inte några direkt kända ansikten för mig men som vanligt ser jag det som en fördel att skådespelarna inte är förknippade med några tidigare roller. Det ökar trovärdigheten i den här berättelsen.

Som djurskräckis är den lite annorlunda jämfört med vad åtminstone jag är van vid. Det är inte djurens attack som är det mest skrämmande utan snarare den mänskliga grymhet som tillåter det att hända. Dock vill jag hävda att attackerna ser mycket bra ut och om man tittar på extramaterialet får mig sig också en inblick i hur mycket teknik det egentligen ligger bakom alla hajarna – de fejkade hajarna ska förstås tilläggas. Vid något enstaka tillfälle finns det möjlighet att se att hajarna är mekaniska men överlag ser det oerhört bra ut!

Det är ingen film man ser för det stora djupet (ursäkta ordvitsen) men det finns ändå mer där än brukligt. Det är inte bara korkade ungdomar som råkar ut för territoriella hajar eller liknande, det finns en mer underliggande mening också och det är där de mänskliga grymheterna kommer in i bilden. Saken är nämligen den att hajarna inte bara finns där som av ödets nyck, det är planterade där av den giriga människan. Allt för profitens skull, och det finns inget som får stå i vägen för pengarna!

Det är alltså en lite ovanlig film i den bemärkelsen och jag gillar den! Den är måhända en aning kort, vilket är lite märkligt eftersom den trots allt mäter 87 minuter. Men tiden går fort och man önskar att man fick se flera hajattacker på ”övertid” så att säga. Det är också en fartfylld film utan speciellt mycket dötid och det har jag inget emot. Man behöver inte bygga upp spänning i tre fjärdedelar av filmens längd för att få det spännande. Det funkar att öka tempot också!

Bilder: © Buena Vista Home Entertainment, Inc.