In Memoriam – Wes Craven – 1939-2015

Det är klart att de som var ens hjältar när man växte upp allt som oftast var äldre än man själv. Jag skulle gissa att de flesta var i den ålder där jag själv befinner mig nu. Därför vore det konstigt att anta att dessa hjältar inte skulle decimeras efter hand.

Wes Craven var 33 när han regisserade sin första film – The Last House on the Left, 1972. Jag vet inte hur filmen initialt togs emot men med facit i hand är det onekligen en rulle som nått kultstatus av skräckfilmsfans världen över. Detta trots att det kanske inte är en egentlig skräckfilm. Men vad sorterar man rape/revenge under egentligen? Svårt att säga eller hur? Definitivt är det en stark film som definitivt är en referensfilm i den snäva genre som den tillhör.

Vägen till berömmelse och framgång var inte spikrak för Wes Craven. I alla fall inte om man ser till kvaliteten och underhållningsvärdet i de filmer har gjorde fram till det stora genombrottet 1984. Då gjorde han A Nightmare on Elm Street som definitivt satte hans namn på skräckfilmskartan. Tillsammans med Robert Englund skapades en franchise om sammanlagd sju filmer, tillika en nyinspelning av första filmen. Mer är säkerligen på gång.

Om han är mest känd för A Nightmare on Elm Street eller Scream kvadrologin för de flesta ska jag låta vara osant. Men helt säkert är att det är tämligen ovanligt att samma regissör regisserar fyra filmer i samma filmserie. De tre första kom dessutom i ganska snabbt takt i slutet på 90-talet. Scream 3 kom 2000 och Scream 4 inte förrän 2011. Personligen hade jag svårt att uppskatta dessa filmer direkt när de kom men med tiden har jag börjat att förstå vad tanken bakom dem är. Och alldeles oavsett något annat så skapade Wes Craven en renässans för slashergenren i och med dessa filmen. Det är få som lyckats med ett sådant konststycke.

Sammanfattningsvis vill jag påstå att Wes Cravens filmografi är tämligen ojämn. Det finns riktiga guldkorn, de som nämnts ovan och några till. Men det finns också filmer som verkligen inte borde ha sett dagens ljus. Så är det nog med de flesta. Men alldeles oavsett var Wes Craven en av mina första favoritregissörer och den platsen kommer han alltid att ha i mitt hjärta.

Wes Craven blev 76 år, vila i frid!

Recension: Wes Cravens fjärde skrikfest - Scream 4 - 2011

Scream 4

Regi: Wes Craven

2011

Horror/Komedi

Nu har det gått tio år och Sidney Prescott återvänder till sin hemstad. Som den enda överlevande i massakern för ett decennium sedan har hon blivit något av en celebritet och de ursprungliga morden har också inspirerat en hel filmserie – Stab-filmerna! Men nu är hon tillbaka med en egen bok i bagaget tillskillnad från de som Gail Weathers skrev om henne. Knappt har hon hunnit dit förrän en ny serie mord börjar inträffa. Någon håller på att upprepa de ursprungliga dåden men med en ny twist.

Trots att det bara är fjärde delen i serien känns det lite som om själva idén bakom redan har överlevt sig själv. Det är referenser till olika klyschor i skräckfilmer mest hela tiden och även om jag verkligen gillar det draget blir det lite för mycket – även för mig. Skådespelarearsenalen känns igen från tidigare delar, åtminstone själva kärnan: Courteney Cox, Neve Campbell och David Arquette och de gör väl det som förväntas av dem. Dessutom medverkar några kända skådespelerskor i några mycket små roller, till exempel Kristen Bell, Anna Paquin och Hayden Panettiere. Men även om rollerna är små tillför de faktiskt filmen något. Och på tal om detta så kryllar det av twists och vändningar som sig bör.

Men jag tycker som sagt att det blir lite för mycket. Jag är inget större fan av de tidigare delarna och har inga större minnen av dem, men var det verkligen så här klämkäckt? Var det så här humoristiskt från början? Dialogen är hur kul som helst tycker jag och det märks att det är Kevin Williamson som varit inblandad i manusarbetet. Säga vad man vill om honom men skriva intriger i småstadsliv kan han i alla fall.

Nu är ju komiska, eller klichékomsiska inslag en viktig del av slasherkulturen så dess förekomst borde inte förvåna. Det är bara lite för ensidigt och inte mycket annat. Det här är en film som trots allt får räknas som neoslasher och när det gäller blodiga mord har man inte sparat på krutet. Det här är den överlägset mest blodiga av alla fyra filmerna så långt och det kanske kan räknas som något positivt om man är på rätt humör. Men filmen hittar aldrig någon spännande nerv, den är allt för komisk hela tiden och det finns ingen direkt poäng med den. Den tillför inte något nytt till serien och den tillför inte något nytt till genren. Vi bjuds på gammal skåpmat som man har försökt fräscha till genom att byta datummärkning på förpackningen. Det enda positiva jag har att säga är egentligen en av slutpläderingarna om man kan kalla det så, som konstaterar att stjärnor numera föds på internet och numera inte ens behöver ha genomfört något speciellt för att bli stora. Exponering är allt!

Nja… en ganska onödig film on Ni frågar mig!

Recension: Red Eye - 2005

Red Eye

Regi: Wes Craven

2005

Thriller

Efter att har deltagit vid sin mormors begravning i Dallas är nu Lisa (Rachel McAdams) på väg hem och hon ska ta det beryktade ”red eye” flyget. Hon träffar på en främling (Cillian Murphy) som hon börjar prata med och attraktionen mellan dem är kanske mer än vad hon först hade väntat sig. Till sin stora förvåning hamnar de också i stolarna intill varandra på planet och ganska snart står det klart för Lisa vilka planer han egentligen har. Han är inte alls lika vänlig som hon först trott och det som hon tidigare avfärdat som skämtsamma lögner verkar nu mycket verkligare än hon hade vågat drömma om. Han har kidnappat hennes far och om hon inte gör exakt som han säger kommer pappan att dö. Lisa förstår innebörden av sitt handlande och hamnar i ett svårt dilemma – vem ska dö och vem ska leva?

Redan från början känns den här filmen ganska svag, men grips aldrig med i historien och man kommer på sig själv flera gånger med att hellre och sitta och prata om filmen än att egentligen se på den. Ger man sig dock till tåls lite förändras detta och det är framförallt när den karismatiske främlingen, Jackson Ripner kommer in i bilden. Cillian Murphy har förmågan att trollbinda och även om hans avsikter är mystiska är de långt ifrån glasklara.

På detta följer filmens bästa del, själva maktkampen mellan kidnapparen och Lisa. Hur hon på alla vis försöker att lösa situationen utan att behöva göra som hon blir tillsagd och hur Jackson hela tiden försöker ha saker och ting under kontroll och genomskåda Lisas dubbelspel. Detta parti innehåller filmens bästa skådespeleri och man kan nästan känna Lisas ångest inför det val som hon tvingas göra.

Känner man ett visst agg emot filmklichéer ska man definitivt tänka sig för innan man ger sig på den här filmen. Själv tycker jag att, även om det fanns en hel del av den, så passar de bra in i produktionen. Det är en typisk film utan några oväntade ”twists and turns” och det ska gå till på ett visst sätt. Jackson ska upptäcka Lisa fiffel på de allra klichéfylldaste sätt och vi ska kunna skratta lite åt det. Det är en del av filmens charm.

Ska man då ge ett övergripande omdöme om filmen så vill jag påstå att det här är ganska tråkigt. Det är ingenting som inte provats på film förut och slutet är så fånigt helylleamerikanskt så det är inte klokt. Filmen har några intressanta och bra scener med inte tillräckligt för att väga upp det övriga.

Wes Craven, min barndoms hjälte, har misslyckats igen…

Recension: The Last House on the Left - 1972

The Last House on the Left

Regi: Wes Craven

1972

Horror

Mari (Sandra Cassel) och hennes kompis Phyllis (Lucy Grantham) ska gå på rockkonsert. Inne i staden får Maris föräldrar, som ogillar Phyllis, vatten på sin kvarn när de båda ungdomarna oförsiktigt söker efter hasch före konserten. De blir lurade upp i en lägenhet där de förrymda fångarna Krug (David Hess) och Fred (Fred Lincoln) gömmer sig, med i sällskapet finns också Krugs flickvän Sadie (Jeramie Rain) och sonen Junior (Marc Sheffler). I förövarnas våld blir flickorna snart förda ut på landet och i skogen nära Maris hem fortsätter deras förnedring. Det är en förnedring som tar sig grymmare och grymmare former och till slut. Som en konsekvens av den yttersta förödmjukelsen, återstår bara liken av de båda tjejerna. Gärningsmännen tar nu sin tillflykt till ett närbeläget hus som, av en tillfällighet, råkar vara den unga Maris hem och när föräldrarna inser vilka som gästar deras hem och vad de gjort med deras dotter är det dags för hämnd…

Till att börja med går det helt enkelt inte att komma ifrån att kommentera den smått genialiska strof som säkerligen hjälpte till att göra filmen till den kultklassiker den är idag. To avoid fainting, keep repeating "It's only a movie...It's only a movie..." Faktum är att den pseudodokumentariska stil filmen är gjord i faktiskt är väldigt realistisk. Åtminstone när den gäller den centrala handlingen, det vill säga filmens våldsammaste och grymmaste scener. Både David Hess, som nått kultstatus mycket på grund av rollen som Krug Stillo, och de övriga skådespelarna levererar sina roller med bravur och bidrar till den otäcka och obehagliga stämning som genomsyrar filmen och det gör att denna tagline kanske inte var helt missvisande när allt kommer omkring trots allt.

                                                                  

Men filmen är mer än bara en serie förnedrande och våldsamma scener. I första delen av filmen skiftar till exempel berättelsen skickligt mellan dotterns äventyr på stan (som slutar i katastrof) och de älskvärda föräldrarnas idylliska hem där de förbereder sin dotters födelsedag. Det ger en kontrast som, dels framhäver filmens senare grymheter och som dels ger en extra dimension åt de lugna och älskvärda föräldrarnas hämnd framåt slutet.

Filmen har också ett synnerligen genomtänkt soundtrack, skrivet av David Hess. Det är ofta paradoxalt med bilderna som visualiseras. En okonventionell blues med ovanliga ackordsföljder ackompanjerar till exempel en av de grymma våldtäktsscenerna och det gör att filmen höjer sig ytterliggare en eller två kvalitetsklasser. Faktum är att David redan före filmen var en erfaren musiker och låtskrivare som levererat låtar till både Elvis, Conway Twitty och Pat Boone. Den senares enorma hit Speedy Gonzales kommer till exempel från David Hess penna.

Som avslutning måste jag åter igen betona skillnaderna mellan bra film och underhållande sådan. Det här är inte underhållande och våldet är ultrarealistiskt, så realistiskt att Sandra Cassel, som spelar Mari, faktiskt var genuint livrädd under inspelningen. Dock är den mycket bra och om filmens intention var att vara frånstötande och kanske rent av lite varnande mot vissa typer av aktiviteter från ensamma unga tjejer är den smått genialsikt.

Det här är en film man bara måste ha!

Recension: Deadly Blessing - 1981

Deadly Blessing

Regi: Wes Craven

1981

Horror

En bonde och hans fru driver gården strax bredvid ett Amish-liknande samhälle där medlemmarna är livrädda för djävulen och allt som kan anknytas därtill. Några av dem har fått för sig att djävulen, eller åtminstone någonting som kan kopplas samman med djävulen lever i de kringgränsande gårdarna. Mystiska dödsfall både bland utomstående, som sedermera visar sig vara avhoppade, eller utstötta medlemmar, och inom gruppen gör att friktionen ökar dramatiskt mellan grupperna eftersom mördaren förblir okänd. De djupt kristna och troende sektmedlemmarna är förstås övertygade om att det är demoner som ligger bakom alltihop och försöker driva ut dem med alla tillgängliga medel.

Wes Craven var en av dem som fick mig att upptäcka skräckfilmen i min ungdom. Det var A Nightmare on Elm Street och jag var fjorton år. Därför är det alltid kul att stöta på sånt som ens gamla hjälte gjorde tidigare och som man faktiskt missat av någon anledning. Detta är en sån film.

Jag tycker den har klarat tidens tand ganska bra och den känns faktiskt inte alls särskilt daterad. Det skulle kunna vara gjord i början på åttiotalet (som den faktiskt är) eller i slutet på nittiotalet och det är helt kart en styrka med filmen. Självklart kan man räkna ut att det inte handlar om det senare när man stöter på en mycket ung Sharon Stone eller får syn på Michael Berryman och Ernest Borgnine men jag tycker inte att det avslöjas på något annat sätt. Det känns fräscht helt enkelt!

Både Michael Berryman och Ernest Borgnine gör förresten riktigt bra rollprestationer, framförallt den sistnämnda som är fabulös! Hans blick viker inte en enda tum och det ser inte ens ut som att han har tagit på sig ett lösskägg vilket annars så ofta är fallet när Amish ska gestaltas på film. Han är helt klart ett av filmens starkaste kort och jag tar inte i tillräckligt om jag tycker att han borde han prisbelönats för sin insats i filmen. Bland det bästa jag har sett honom göra helt klart!

Samma sak kan man tyvärr inte säga om Sharon Stone som faktiskt drar ner filmen en hel del. Jag finner henne vara den i särklass sämsta skådisen och i princip inget hon gör eller säger känns trovärdigt, bara påklistrat och styltat. Det här var ju å andra sidan en av hennes allra första roller så det är kanske förlåtligt, men med tanke på vilket stort namn hon har blivit hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Hur som helst så tycker jag filmen är väldigt ojämn. Många gånger är det riktigt spännande och man undrar vad som ligger bakom och hur det kommer att gå, nästa stund är det transportsträckor deluxe och inget händer överhuvudtaget. Jag tycker aldrig det blir riktigt segt men nog hade filmen mått bra av lite högre tempo och större våldsfrekvens. Slutet är bland det mest röriga jag sett, eller det första slutet i alla fall. För jag dristar mig till att påstå att det faktiskt finns två slut på historien. Det andra slutet är inte alls lika förvirrande som det första men blir tyvärr så löjeväckande att man skattar åt det och det var väl inte riktigt meningen.

En ok film, men inte så mycket mer.