Pacific Rim – 2013 – Ju större desto bättre!

Regi: Guillermo del Toro

Action/Sci-Fi              

Det finns filmer om stora monster, det finns filmer om ännu större monster och så finns det Pacific Rim! Här har man gjort en poäng av att göra allting så stort som möjligt och även om man menar att man inte gjort hommage till Kaiju-filmerna (Japanska monsterfilmer) så är det ändå dessa som ligger till grund för stora delar av handlingen.

Det är inte specificerat vilket år filmen utspelar sig även om det någon gång nämns ett årtal som än så länge ligger i framtiden. Jag minns inte exakt vilket år det var men det var i alla fall inte så rysligt långt fram i tiden. Däremot är man väldigt tydlig med att poängtera själva bakgrundshistorien till vad filmen handlar om. Hur det första monstret kommer upp från havsdjupen, från en annan dimension, och hur man till slut lyckas ta kål på det. Att tre eller fyra större städer då ligger i ruiner. Det handlar om oerhört mäktiga varelser som kräver ett mäktigt motstånd. Därför utvecklar man så kallade Jaegers – enorma robotar som styrs av två piloter, en för varje hjärnhalva. Man beskriver hur fler av fler av dessa Kaiju kommer från havsdjupen och hur de ökar i storlek. När ingressen är slut har vi fått veta att människan fram till dess har klarat att hålla dessa gigantiska monster stången och att saker och ting är på väg att ändras…

Det kommer alltså inte att bli lättare att fajtas med dessa varelser än vad det dittills har varit. De kommer allt oftare fram och de blir allt svårare att försvara sig mot dem när de blir större och större. Hoppet står till en gigantisk mur som människan håller på att bygga. Jaegerprogrammet ska därmed avvecklas, något som ses som en direkt dödsdom av mänskligheten av de som är inblandade i projektet. En sista insats för att stoppa monstren inleds.

Det är svårt att få med allt in i minsta detalj av handlingen. Det är väl å andra sidan inte riktigt meningen heller men filmen är ganska komplex trots att det ”bara” rör sig om en actionfilm. Den är drygt två timmar lång och även om mycket av den är snygga actionscener finns det faktiskt en substans bakom också. Allt är inte pang på rödbetan som man skulle kunna tro. Det finns människor som är intressanta att följa och människor som aldrig skulle existera i verkliga livet. På många sätt påminner det om en serietidning, eller en superhjältefilm, men jag gillar sådana så jag ser inte det som något negativt.

Det man i första hand ser, är förstås inte dessa människors känslor utan de skimrande specialeffekterna. Guillermo del Toro hävdar i extramaterialet att man inte har gjort hommage till klassiska Kaiju monster och det stämmer säkert. Men vid några tillfällen har man i alla fall lånat bildspråket. Det är klart att det är frågan om destruktion och det är väl det vi vill se. Vi vill sen en bil, en buss eller en långtradare kastas som en vante eller bara vara så där onödigt i vägen att den trampas på.

Det mesta är förstås inspelat med greenscreen. Ja, det är väl allt förresten. Datoranimeringsprocessen måste ha varit långdragen och det ser riktigt bra ut det mesta av tiden. I några enstaka scener ser det nästan ut som om det var konventionella miniatyrer men jag antar att detta trots allt är hommage! Jag gillar det! Det gör det mera levande samtidigt som det ser fantastiskt mycket bättre ut än traditionella kulisser. Den som har sett en japansk monsterfilm vet precis vad jag menar. Det här är riktigt underhållande action! Snyggt är det också!

8/10

Recension: The Devils Backbone - 2001

The Devils Backbone

Aka: El Espinazo del Diablo

Regi: Guillermo del Toro

Drama

2001

Det är 1939 och i slutet av det spanska inbördeskriget. Francos fascistiska nationalister har mer eller mindre besegrat republikanerna. I denna blodiga verklighet lämnas Carlos, en tioårig pojke och son till en stupad republikansk krigshjälte, av sin mentor på ett barnhem mitt ute i ingenstans. Han blir placerad i bädd nr 12 och de andra barnen börjar genast viska… ”åh nej, inte Santis säng”. Det visar sig att Santi har försvunnit, han är död säger de andra barnen och det dröjer inte länge innan han uppenbarar sig för Carlos. Men inte nog med det, mitt på gården står en odetonerad bomb och vilken betydelse har egentligen Professor Casares och föreståndarinnan Carmen för fastighetsskötaren Jacinto? Varför blir han så nervös när någon närmar sig förrådet?

Först av allt måste jag slå fast att det här är mer än bara en spökfilm. Eller rent ut sagt, det är egentligen allt annat än en spökfilm. Santis spöke finns egentligen bara med som en ingrediens, en av många i en mycket komplex historia. Den intressantaste biten tycker jag personligen är att iaktta barnhemmets pojkars inbördes maktbalans och statusjakt. Det är spännande att se hur Carlos anpassar sig till den nya miljön och bemöter barnhemmets mobbare. Man kanske till och med kan ana sig till ett politiskt budskap i och med att Carlos påstås vara son till en republikansk krigshjälte. Äpplet faller kanske inte så långt från trädet menar jag!

Skådespeleriet är utmärkt på alla fronter och man kan inte låta bli att bli lite imponerad över hur bra barnhembarnen gestaltar sina roller. Det känns faktiskt helt äkta även från vuxet håll och visste man inte bättre skulle man nästan kunna tro att filmen var helt autentisk. Inte för att bildspråket påminner på något sätt om en dokumentärfilm, men miljöerna och nämnda skådespelarinsatser skulle lika gärna kunnat vara hämtade ur verkligheten. Karaktärerna är fylliga och klart tredimensionella. Det finns ett djup som utvecklas mer och mer ju längre fram i filmen och ju närmare sanningen man kommer.

Den tickande och odetonerade bomb som står mitt på barnhemmets gård tillför både ytterliggare ett spänningsmoment samt förstärker de mystiska elementen i filmen. Kanske är denna rekvisita tänkt som symbolism i historien och visst fungerar den som sån också! Den står där i alla fall som en påminnelse av det pågående kriget.

Ska man hitta något att klaga på så är det att man valt att visa själva spöket lite för mycket lite för snabbt. Man kommer dock undan med det då filmen, som jag tidigare nämnt, inte är någon traditionell spökfilm i vanlig mening. Den handlar om helt andra saker och värderingar än att nöja sig med att skrämmas. Det är en betraktelse av kriget, dess vinnare och förlorare eller rent av ett åskådande av överlevande och överlevarinstinkt. Vem hjälper vem och finns det någon baktanke med det?

Av de filmer jag har sett av Guillermo de Toro (2007-01-21: The Devils Backbone, Cronos, Mimic, Blade 2 och Hellboy) är det här den bästa kanske tätt följd av Cronos som båda lyckas visualisera komplicerade karaktärer och ett ganska avancerad och komplext manus.