Recension: Recension: Men in Black III – 2012

På något sätt känns de som om den här filmserien börjar överleva sig själv om den inte redan har gjort det. Jag kan inte påstå att det här inte var en underhållande film men det kändes inte som att den tillförde något heller. Snarare blev man mer förvirrad och det känns faktiskt lite som att man gjort en historia som enbart håller ihop med ståltråd och tuggummi snarare än ett seröst försök att få ihop historien med de andra två filmerna. Saker och ting stämmer helt enkelt inte.

Men man använder sig av tidsresor och det är alltid roligt även om paradoxerna detta ofta skapar är helt omöjliga att förstå sig på. Jag tror inte att man ska klura på det överhuvudtaget, då blir man bara besviken när man upptäcker att det inte hänger ihop riktigt i alla delar av historien.

Eftersom det är Will Smith som reser tillbaka i tiden för att rädda Tommy Lee Jones är den senare inte med speciellt mycket i filmen. Under tidsresan är det istället en yngre version av dennes karaktär, spelad av Josh Brolin, som finns med. Jag tycker han gör ett utmärkt jobb men det hör inte riktigt hit. Historien är larvig även om det effektmässigt är en underhållande film. Jag skulle säga att den ämnar sig bäst för lägre åldrar än första och andra filmen. Men det är kul att ha sett den en gång, fler lär det inte bli…

5/10

Recension: I Am Legend - 2007

I Am Legend

Regi: Francis Lawrence

Action/Horror

2007

Robert Neville (Will Smith) är ensam överlevande, efter ett dödligt virus nästan totala annihilation av mänskligheten, på New Yorks gator. Eller rättare sagt, han är inte ensam, det finns nämligen humanoida mutationer som uppstod i samband med smittan och som lever i ständigt mörker då de inte tål solljuset. Tillsammans med sin hund Sam fördriver han tiden med att leta efter mat och andra förnödenheter. Han ägnar också en stor del av sin tid åt att forska kring epidemin, med målet att föra över sin egen immunitet på de forna och deformerade människorna som, samtidigt som han försöker bota dem paradoxalt nog också är hans värsta fiender. Varje dag sänder han också ut ett radiomeddelande där han konstaterar att han finns och ber andra överlevande komma i kontakt med honom. Hoppet har ännu inte övergivit honom…

Jag är alltid skeptiskt till sådana här moderna postapokalyptiska filmer och även om den här inte har något med kärnvapenkrig att göra, vilket vanligtvis är fallet, är gatorna öde och förödelsen uppenbar. Det finns visserligen inga tomma ökenlandskap men de övergivna bilarna längs stadsarkitekturen förtäljer effektivt den folktomma ödsligheten. Huruvida detta är konstruerat i en dator eller ej, ska jag inte spekulera kring men emellanåt ser det onekligen ut som vi hamnat mitt i ett TV-spel och det säger jag inte för att det ser dåligt ut, för det gör det inte och det är faktiskt svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det helt enkelt att det ser alldeles för bra ut, för många detaljer som inte känns helt naturliga eller så.

Ska sanningen fram så drog detta ner inledningsscenerna lite för mig och intresset infann inte sig så där initialt. Detta bättrar sig dock allt eftersom att filmen går och redan efter några minuter tänker jag inte ens på de eventuella datorgenererade effekterna. Dramaturgin börjar komma igång och man börjar faktiskt bry sig om karaktärerna. Jag säger karaktärerna för Robert är aldrig helt ensam, han har bearbetat sin ensamhet och ställt upp skyltdockor på de platser han besöker frekvent. Han pratar också med sin hund och vad märkligare är, hunden verkar förstå honom fullt ut. Jag tycker det är intressant att se vilken galghumor han utvecklat under de ensamma åren mitt i stan och han skämtar ofta med både skyltdockorna och sin hund om situationen han har hamnat i.

Jag gillar också att han, i stora delar av filmen, har samma fiende. Någon slags extra intelligent version av de nedsmittande människorna. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla dem för zombies, men likheterna är slående. Jämför till exempel med några av de modernaste zombiefilmerna; Land of the Dead, 28 Days/Weeks Later och du kommer att hitta många likheter. Varelserna är uppenbart datorgenererade vid många tillfällen men funkar ganska bra ändå, kanske beroende på att man har gett den där enskilda ärkefienden lite mer personlighet än vad som är brukligt.

Specialutgåvan, som recensionen avser, innehåller två versioner av filmen som skiljer sig avsevärt åt. Jämför man sluten är jag faktiskt inte helt nöjd med något av dem, det finns element i dem bägge som jag skulle vilja ha med. I det alternativa slutet får man till exempel helt klart för sig varför ärkefientligheten uppstår med den där überzombin, medan det vanliga slutet bjuder på en mer logisk förklaring till filmens titel.

Hancock - 2008 - antihjälte och superhjälte!

Till en början utlovar den här att bli en riktigt underhållande historia om en superhjälte, tillika antihjälte. Även om historien känns uppenbart tunn är det tämligen underhållande och Will Smith passar perfekt in i rollen som alkoholiserad loser som råkar ha superkrafter. När vi kommer längre in i filmen ändrar den dock karaktär något. Istället för den slashas vi från början hör prata ovårdat och många gånger bete sig som ett egoistiskt svin börjar han förändras. Detta efter att ha räddat livet på en man som visat sig vara i PR-branschen och som är fast besluten att få Hancock omtyckt av allmänheten. Filmen tappar väl lite här men actionsekvenserna är fortfarande mycket välgjorda och underhållande, dessutom vill jag påstå att ett annat djup skapas i filmen, både i Will Smiths karaktär och i själva historien. Jag vill inte avslöja slutet, men nog finns där en hel del sentimentalitet där. – 7 /10