Star Trek – TNG – S01E01 – Encounter at Farpoint

Jag har varit ett stort fan av originalserien – TOS under många år, men jag har faktiskt aldrig varit direkt inne på TNG – The Next Generation, 80talsvarianten av den gamla 60talsserien. Egentligen vet jag inte varför mer än att avsaknaden av Spock är framträdande. Karaktärerna har helt enkelt inte den dignitet som de hade i originalserien. Visserligen har man skapat en android – Data, som ersättare till Spock, en logisk varelse som försöker att bli mera mänsklig under seriens gång. Spock försökte väl i och för sig ofta förtrycka sin mänskliga sida och det var ett intressant dilemma.

Men nu ska jag inte döma hela serien efter att jag äntligen har tagit tag i det stora projektet att plöja serien. Jag har sett några avsnitt här och där sedan tidigare och förstås filmerna. Något har saknats. Det är märkligt för Patrick Stewart som spelar Kapten Picard är en ypperlig skådespelare och de andra är väl inte få skam heller egentligen. De är kanske inte virtuoser men klart stabila. I det här första avsnittet finns det en del pinsamt överspel förstås. Jag antar att det är lite av en barnsjukdom och att det kommer att arbetas bort när serien åldras lite.

I det här första avsnittet, som egentligen är två, stöter vi på en varelse som inte existerade i originalserien. Antagligen för att vi ska få något nytt att underhålla oss med och inte bara gammal skåpmat. Q, som han kallas har makt över tid och rum och om jag får vara så fräck att säga det så påminner han inte så lite om Trelane i originalseriens The Squire of Gothos. Denne Q utsätter mänskligheten för ett test. I centrum står också frågan om varför en bas har kunnat utvecklas med en sådan exakthet av en främmande ras för federationens räkning. Det är inte så mycket fokus på detta men tillräckligt för att lösas upp i slutändan. Äventyret slut, problemet löst.

Inte ett jättebra avsnitt och ingen lysande start på serien om jag får säga min mening, mer ett sätt att bekanta publiken med Enterprises nya besättning som består av nya ansikten (förstås) och delvis nya egenskaper jämfört med originalserien. Till exempel har man en som kan känna känslor numera. Inget man hade på sextiotalet!

Åh… så kommer en gammal bekant på besök – som Amiral!

X-Men: The Last Stand - 2006

Så var det dags för tredje delen om mutanterna då. Ärligt talat börjar det bli lite tjatigt nu även om det fortfarande är underhållande underhållning. Actionsekvenserna är snygga även om det inte finns något annat att förvänta egentligen. Det finns inget som överraskar egentligen. Man har slängt in några nya karaktärer, förstärkt några som har varit med tidigare och tagit ytterligare ett steg närmare tvådimensionellt serietidningsberättande. Ett par referenser till de initiala nazikopplingarna finns kvar men nu handlar det snarare om rätten att få vara sig själv, inte tvingas in i några mönster som inte känns bekväma etc. Jag kan inte utan låta bli att dra paralleller till homosexualitet som fortfarande räknades som ett sjukdomstillstånd för inte så länge sen och fortfarande gör det i olika delar av världen egentligen. Alla människors rätt till ett lika värde är något som är en hjärtfråga för mig så jag får väl gripa efter det halmstrå som går att tolka på det sättet. Hur som helst är det alltså en underhållande film för stunden även om den här heller inte kommer att gå till historien, åtminstone inte i min bok. 

6/10

X-Men 2 - 2003

Jämförelser med första filmen är förstås ofrånkomliga och i den jämförelsen står sig den här sig slätt. För även om första filmen inte var något mästerverk i berättarteknik fanns det ändå en charm och någon sorts originalitet över den. Det här blir mest som en actionfilm i mängden bara. Det känns som om man försöker lite för mycket och de actionsekvenser som finns är ganska ordinära. Inte för att det inte ser bra ut, för det gör det onekligen, men det är ändå inget man lyfter på ögonbrynen för. Det är en typisk uppföljare som exploaterar de som en uppföljare ska exploatera. Det finns inga direkta underliggande budskap, såsom första filmens nazijämförelser, utom lite grand på slutet då kanske där man konstaterar att man antingen kan lära sig något av historien eller upprepa samma misstag om och om igen. Skådespelarinsatserna är väl ungefär likvärdiga, Patrick Stewart har inte mycket utrymme, Ian McKellen något mer och Hugh Jackman, som Wolverine kanske mest. Det är också hans karaktär som driver filmen framåt kan man säga så hans mystiska karaktär är höljd i dimmor. Allt som allt underhållande för stunden men inget som ger några bestående intryck. 

5/10

Recension: X-Men

Jag är ett stort fan av superhjältefilmer och jag såg den här i samband med att den kom 2000. Serietidningsförlagan var inget som jag var bekant med och inget som jag är vidare bekant med idag heller faktiskt. Jag har aldrig läst den men bara genom att titta på filmen och bilda mig en uppfattning utifrån karaktärerna tycker jag att jag kan göra en bedömning av vad det handlar om. Filmen lär vara trogen karaktärerna, men berätta en helt ny historia så jag antar att man inte är mycket hjälpt av någon bakgrundskunskap i alla fall… Hur som helst så är det mycket bra skådespelare i flera av rollerna: Patrick Stewart och Ian McKellen för att nämna två av de allra största namnen. De gör väl ungefär vad som kan förväntas av dem och i och med att det hela bygger på en serietidning får man väl förvänta sig en viss sorts berättarteknik, som om man översatte filmens scener till serietidningens bildrutor ungefär, tycker jag att de gör ett strålande jobb. Filmens upplägg, en uppenbar koppling till koncentrationsläger och judeutrotning fungerar väl och bringar en allvarsam underton i den annars ganska glättiga och enkla historien. Den är också väldigt snygg och effekterna, som en film av det här slaget nästan måste bygga på, är inte over-the-top utan kontrollerade och nästan rent av realistiska. I dagens ljus är det helt klart en god början på trilogin även om jag vill minnas att jag var måttligt imponerad vid min första bekantskap. 

7/10