Recension: Python - 2000

Python

Regi: Richard Clabaugh

2000

Horror

Dr. Anton Rudolph (Robert Englund) har under åratal arbetat med att genmanipulera fram det perfekta levande vapnet för militärens räkning. Resultatet är en gigantisk pytonorm som i princip kan svälja allt som kommer i dess väg – en fulländad mördarmaskin helt enkelt. Denna fruktansvärda best har nu sluppit lös nära en liten amerikansk stad och alla som kommer i dess väg är chanslösa och får betala ett högt pris. En liten grupp människor, däribland Dr Rudolph och den militära säkerhetsexperten Bart Parker (Casper Van Dien), bestämmer sig för att kämpa emot och försöka att förgöra ormen för deras eget, stadens och kanske mänsklighetens bästa.

Man ska ha en sak klart för sig innan man sätter sig och tittar på en så här film. Man bör veta ungefär hur mediokert det kommer att se ut och förväntningarna bör inte vara alldeles för höga. Man bör heller inte räkna med att man kommer att ägna många sömnlösa nätter åt att fundera på filmen. Har man dessa grundförutsättningar klart för sig och man förstår att det här helt enkelt är underhållning för stunden, med mycket skratt och inte nödvändigtvis mycket spänning, kan man med gott samvete slösa bort en och en halv timme på den.

Det första man helt enkelt måste kommentera är själva monstret – ormen, något som ofta är den här typen av films akilleshäl. Jag måste säga att man lyckats över mina förväntningar den här gången och även om det naturligtvis är av skiftande kvalité så lyckas man vid några tillfällen till och med göra det riktigt trovärdigt. För en gångs skull så irriterar man sig inte heller på storleken och det gör faktiskt inget att den är så gigantisk som den är, något som oftast snarare brukar stjälpa än hjälpa.

Den andra akilleshälen brukar inte helt ovanligt vara skådespelarna och de är heller inte speciellt bra här. Undantaget är väl Robert Englund som gör en trovärdig gestaltning av vetenskapsmannen bakom själva varelsen. Casper Van Dien funkar också väl i sin roll även om han inte får något direkt utrymme att jobba med. Man känner också igen många andra ansikten utan att man för den skull kan para ihop dem med deras namn så där utan vidare. Vi har till exempel; William Zabka, som medverkade i både Karate Kid 1 och 2 och Sean Whalen som vi bland annat känner igen från sin debutroll i People under the stairs. Lägg dessutom till Wil Wheaton och Jenny McCarthy. 

Den karaktärsutveckling man försökt sig på för att göra filmen mer seriös blir bara fånig och tröttsam, vi vill ju se ormen slingra sig fram och döda eller åtminstone försöken att förgöra varelsen och inte vilket förhållande den ena eller den andra just lämnat. Lyckligtvis försvinner dessa meningslösa försök efterhand och man ägnar mer helhjärtad tid åt själva grundhistorien.

En underhållande film om man ser den ur rätt utgångsläge.

2001 Maniacs - 2005 - Välgjorda goreeffekter!

2001 Maniacs

Regi: Tim Sullivan

2005

Komedi/Horror

Några ungdomar kommer till en stad i tid för hundraårsfesten. Efterhand blir de varse att invånarna lever som om det vore sydstaterna på riktigt och än mer snedvriden samhällssyn ändå förresten. Flykt är det enda alternativet om du vill överleva men det är något som visar sig lättar sagt än gjort.

Faktum är att jag såg den här före jag såg HG Lewis orignal som jag skrev om för några dagar sen. Jag avskydde verkligen den här men lyckades ändå med bedriften att se om den för att ge den en ny chans. Kanske fanns det något som jag hade missat som verkligen gjorde den till en underhållande film. På sätt och vis kan man väl säga att jag gjorde det. Inte för att jag kommer att ägna några stavelser på att hylla filmen på något sätt, det är fortfarande en katastrof, men jag insåg att det faktiskt finns en del humor i splatterscenerna.

Det är uppenbart, mer uppenbart än i originalet faktiskt, att det hör sig om en film med glimten i ögat. Som vanligt kan jag inte låta bli att jämföra… Det som var lite charmigt uselt i filmen från 1964 är här bara tramsigt. Skillnaden är tydligt, då handlade det om skådespelare och handling som var uselt men kanske mer av misstag än något annat. Här är det uppenbart att man försöker göra en rulle med blinkningar till den gamla filmen, alltså en film som försöker vara sämre än vad den egentligen klarar av att vara. Det finns en skillnad på att göra en film med intentionen att den ska vara tramsig kontra en som råkar bli det på grund av manus, skådespelare, budget eller annat.

Och ska sanningen fram så är alla goreeffekter faktiskt ganska välgjorda i den här. Robert Englund spelar en helt ok roll och det gör Lin Shayne också! Ingen av dem har någon huvudroll men som tokig ortsbefolkning är de viktiga! Det är en blodigare film än originalet som faktiskt var relativt subtil vid jämförelsen. Det är over-the-top och det är precis vad man har varit ute efter.

Hade jag inte lyckats se filmen igen skulle jag absolut inte varit lika snäll mot den som jag nu har varit men med originalet i bakhuvudet och med min bästa förlåtarskjorta på mig kryper den upp lite på betygskalan.

3/10

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

976 Evil - 1989 - Robert Englunds regidebut!

976 Evil

Regi: Robert Englund

1989

Horror

Skrivet av: Linda Snöberg

Du hittar inte numret i telefonkatalogen. Inte ens hos nummerbyrån. Men det finns och det går till en plats långt ner i underjorden. Platsen där den onde vilar i väntan på att lösgöra sin förödande kraft. Just i denna stund får Hoax (Stephen Geoffreys) en lapp, på lappen står numret, numret som går till en ond plats. Någon är på väg för att varna honom men det är försent, han har redan luren mot örat. Den sista siffran är slagen och det tutar inte upptaget…

Detta är en av de värsta skräckfilmer jag har sett. Det är en del jag inte förstår med denna film, det första är att Hoax ska vara i 20 års ålder men hans agerande är mer likt en 13 åring. Är det så att vi ska tro att han har nått fel på hjärnan, som gör att beter sig som ett barn?

Atmosfären är dum och tråkig och skådisarna är dåliga förutom Stephen Geoffreys, han gör ett skapligt jobb. Jim Metzler och Robert Picardo gör nog den sämsta insatsen i sina karriärer.

Det fanns inte så många bra dödsscener, men en fanns det och det var när Hoax slet ut hjärtat på två som muckade med honom hela tiden. Det värsta var helt klart när spindlarna krälade ut från matfoliet, hade det inte varit för att man tycker spindlar kan vara läbbiga så hade man inte blivit ett dugg påverkad.

Hoax´s religiösa mamma Lucy (Sandy Dennis) vinner min statyett av att vara den mest irriterande karaktären jag någonsin har sett och det är ju inte så bra.

Man kunde ju tro att mannen som spelar en av den mest skrämmande mördare genom tiderna, Freddy Krueger vet hur man skrämmer tittarna, men jag vet inte hur Robert Englund har tänkt här, för bra är det inte. Efter att ha sett filmen så finns det verkligen ingen mening att ens tänka på att göra en uppföljare, men det finns en i alla fall. Om man tycker om att spendera pengar så borde man ha lagt dem på att få bättre effekter eller bättre skådisar så hade kanske filmen blivit någorlunda bättre.

Frågan är varför gjorde man en uppföljare?