Gröna Hissen - 1944 - Sickan Carlsson

Jag är nästan säker på att jag har sett Gröna Hissen förut. I alla fall delar av den. Det som är stort bortom allt tvivel är att jag i förväg kände till storyn och ganska nyligen såg Eva Rydbergs version i scenform. Det var väl en inspelning från Fredriksdalsteatern så klart. Eftersom jag är som jag är och att min fru är Sickan Carlsson fan, så ville jag förstås jämföra och min fru ville också veta vad jag tyckte om denna version. 

Att Sickan Carlsson hade en av huvudrollerna visste jag förstås sen tidigare men det var också intressant att se namn som Karl-Arne Holmsten och John Botvid i rollistan. Jag skrockade för mig själv. Det här skulle bli roligt! Jag lade också märke till att Kar de Mumma varit inblandad i dialogen så jag förväntade mig ganska roliga utsvävningar.

För er som inte känner till handlingen går den i korthet ut på att Ulla (Gaby Stenberg), Billys fru blir uppvaktad på stan av en gammal beundrare som bjuder med henne på operan. Hon tackar ja eftersom hon är så trött på sin man. Enligt henne är han så utomordentligt tråkig och förutsägbar. Samtidigt Har Billy (Max Hansen) och Ulla bjudit paret Frisk på middag samma kväll. Dock har även Peter (Karl-Arne Holmsten) gjort sig andra planer så Lillan (Sickan Carlsson) och Billy blir lämnade ensamma.

Peter är väldigt annorlunda jämfört med Billy. Han är ute på galej och låter sin fru vara hemma och undra vad han håller på med. Själv hävdar han att han går på sammanträde men det är uppenbarligen inte sanningen. Tillsammans kommer Billy och Lillan på idén att göra sina äkta hälfter svartsjuka genom att sätta sig själva i komprometterande situationer med varandra.

Ingen av dem är särskilt bevandrad i varken uteliv eller att bedra sin äkta hälft. Att ta del av deras tafatta försök är tämligen underhållande. De går på restaurang tillsammans för att försöka bli sedda av bekanta som ska skvallra om dem. De tar in på hotell för att ryktet ska gå och försöker rent ut sagt med alla medel. Inget är dock särskilt effektivt. Till slut ger de upp och återgår till hemmet. Eller rättare sagt, Max lägenhet. Vad ska de göra? Jo.. Snart finner de på råd. Spriten kommer fram men eftersom ingen av dem är bevandrade i alkoholkonsumtionens värld får de helt enkelt improvisera. 

Jag vet inte vad det är, men det är fantastiskt kul att se på fulla människor. Vilka idéer de får för sig och hur de försöker sluddra fram fyndigheter. Alla som varit så där lagom salongsberusade vet att man har helt fantastiska argument när man befinner sig mitt i händelsernas mitt. Max och Lillan har ingen aning om hur man blandar en cocktail men eftersom de har hört att whisky är en bra grund börjar de från den grunden. Den ena efter den andra sorten åker ner i blandningen och tillslut skulle jag nog påstå att det är en riktigt häxbrygd.

Vad som sedan följer är egentligen ett fylleslag utan dess like. Max och Lillan dricker och leker och väntar på att deras äkta hälfter ska komma hem och finna dem i en komprometterande situation. Så fort de rasslar i hissen gör de sig förberedda. Det dröjer dock och mer och mer sprit gör att lekarna blir vildare och vildare. Det blir framför allt med högljudda vilken föranleder portvakten (John Botvid) att klaga. Han är en riktigt toffel som styrs av sin dominanta hustru (Julia Cæsar). I alla fall till han får medicin av det stökiga festparet för sitt tryck över bröstet. Han fattar smak och blir snart den som bestämmer i sitt förhållande.

Jag har inte på något sätt bra koll på vad som var gångbart på film vid den här tiden. Men jag tänker att det här var ganska utmanande på sin tid. Dels framställan av alkoholkonsumtion men även en scen där Gaby Stenberg är bar på överkroppen frånsett behå såklart. Dels själva belysandet av dubbelmoralen. Könsrollerna om man så vill. Att Peter går på "sammanträden" är tydligen helt ok i hans ögon men att hans fru umgås hela natten med Billy gör honom rosenrasande och tydligt skilsmässobenägen. Samma sak med Billy hustru, att gå på Operan med efterföljande supé med en beundrare känns helt ok. Men efter att han har släppt loss lite en hel natt med Lillan blir hon rosenrasande. Trots att hon egentligen har bett honom att vara mindre tråkig och inte så hopplöst älskvärd hela tiden.

Själva sensmoralen, som kommer fram dagen efter deras vilda fyllenatt, är inte lika kul att se som fylleriet. Det är heller inte helt oväntat. Fulla personer är roligt. Dock ska väl tilläggas att man aldrig helt luras av skådespeleriet. Fan får aldrig uppfattningen av att det skulle vara på riktigt. Skulle filmen göras idag skulle man säkert kunna få till det. Men å andra sidan var det lite annorlunda med skådespelet överlag förr i världen. Man talade på ett annat sätt och man framställde saker och ting på ett annat sätt. Om det är trovärdigt i dagens samhälle är inte riktigt relevant.

7/10

Star Wars: Episode VII – The Force Awakens – 2016 – Darth Vader är saknad!

För länge länge sedan, i ett land långt långt borta, gjordes en gång en film som handlade om ett krig mellan rebeller och det onda imperiet. Det var en mycket speciell film som sedermera har gott till filmhistorien. Det var speciell i flera avseenden men det jag vill komma till här och nu är att det var en film som började mitt i händelseförloppet. Filmen hette Star Wars : Episode IV – A New Hope. Just det där med att börja med den fjärde episoden i en serie händelser var antingen väldigt dumt eller väldigt smart. Just då tyckte jag nog det var konstigt, om jag ens var medveten om det. Senare sällade jag mig till skaran som menar att det är sådana detaljer som gör filmen så speciellt. Jag vill minnas att ryktet som florerade var att det fanns planer på totalt nio filmer. De tre som gjordes ursprungligen, tre som utspelade sig tidigare och tre som utspelade sig senare.

Med facit i hand kan vi konstatera att det numera existerar en trilogi med handlingen även före originaltrilogin. Och det här är alltså den första som utspelar sig efter den. Film nummer sju i serien med samma episodnummer. Det som är spännande med det här är att man redan är så bevandrad i historien att man gärna vill han en historia man känner igen grunden i. Lämpligen tar man med skådespelare och karaktärer från de tidigaste filmerna för att göra nostalgikänslan så hög som möjligt. Sagt och gjort, det är precis vad man har gjort med denna sjunde film. Vi ser Harrison Ford som Han Solo, Carrie Fisher som Prinsessan Leia och Mark Hamill som Luke Skywalker. Kanonbra tänkt helt enkelt. Att alla inte har ledande roller är inget hinder, man måste förstå att handlingen inte längre kretsar kring dessa karaktärer som de gjorde i originalfilmerna.

Man han gjort ett bra jobb med att koppla ihop vad som kunde hänt efter att de tidigaste filmerna tog slut. Han och Leia har barn tillsammans och Luke är den siste Jediriddaren. Det finns referenser till Millennium Falcon, referenser förresten… skeppet är ju med i filmen. Vad mer kan man begära? Darth Vader refereras på ett bra sätt men jag skulle ljuga om jag inte sa att jag var besviken på hans ”ersättare”. Det är klart att Darth Vader inte är med men det finns en annan maskbeklädd karaktär som är tänkte att före tankarna till den kände filmskurken. Han kommer tyvärr till korta i de flesta scener han medverkar i. Det är helt enkelt inte samma sak utan Darth Vadar. Det går inte att komma ifrån.

Det finns mycket annat jag inte heller gillar. Det är på tok för mycket publikfriande humor. Så där klämkäckt som actionfilmer ska vara nuförtiden. Jag finner inte riktigt den humorns i de tidigare filmerna. Det är lite för ”enkla” lösningar med vissa saker, det är för mycket upprepningar av sådant som tidigare gjorts. Jag inser att balansgången mellan referenser och hommage till tidigare händelser och upprepningar är hårfin. Ingen ska komma och säga att man inte är trogen handlingen som tidigare har varit utstakad. Men det blir ändå fel i mina ögon. Det är ett gediget hantverk men det saknas den där lilla extra känslan som för upplevelsen mot de riktiga höjderna.

Jag ska hålla den här texten spoilerfri så det är svårt att gå in på detaljer. Jag ser helt klart fram emot nästa del i serien även om jag tycker att man kunde ha gjort bättre ifrån sig här. Betyget pendlar mellan två möjligheter och har lite svårt att bestämma mig. Å ena sida är det mycket välgjort och underhållande, medan det å andra sidan är lite för klämkäckt och ytligt på sina ställen. Men jag väljer till slut att dela ut det högre av mina två alternativ.

7/10

Bilder: ©2016 & TM Lucasfilm Ltd. All Rights Reserved.

Danger: Diabolik! – 1968 – Mario Bava for president

Det här är ytterligare en film som stått väldigt länge i min hylla innan jag tog av plasten och slutligen tittade på den. Dessutom hade jag fått lite om bakfoten vad det var för en slags film. Jag har fått för mig att det handlade om någon slags superhjältefilm, eller åtminstone en hemlig agent våffla. Men det visade sig istället att Diabolik är ett slags superskurk som med snillrika metoder rånar och bedrar överheten (staten) på alla sätt och vis, möjliga och omöjliga. Tydligen bygger det hela på en serie som var och fortfarande är väldigt populär i Italien. Man lär sig mycket av att titta på film, låt aldrig någon säga annorlunda!

För mig spelar det inte så stor roll om det finns en litterär förlaga på det viset. Det är klart att jag gillar serietidningsfilmer eller vad man ska kalla dem. Men är man inte bekant med förlagan blir det ändå förstahandsinformation så att säga. Man har inget att jämföra med. Däremot kan jag säga att det omvända är sant. Jag blir oerhört sugen av att kolla in serietidningen när jag har sett Mario Bavas serietidningsfilm. Den har väldigt mycket känsla av serietidning över sig. Något som jag oftast finner vara ganska avskalat.

Jag har sett några stycken filmer signerade Mario Bava vid det här laget. Det finns mycket kvar vilket jag ser som en ynnest. Det är alltid en speciell känsla när man ser en kanonrulle för första gången. Och rent statiskt sett kommer jag att hitta flera kanonrullar i hans filmografi. Detta baserat på mina tidigare erfarenheter naturligtvis. Dock är det min föreställning att hans skräckfilmer skulle vara mer representativ för honom. Jag vet inte om det är mina egna förutfattade meningar som talar eller om det faktiskt är så. Onekligen gjorde Mario Bava filmer utanför skräck genren med stor framgång också.

Det speciella med Mario Bava är att han egentligen inte var regissör i vedertagen mening utan fotograf. Det är kanske andra namn som fått uppdraget tillskrivet för sig men i det här fallet är det ändå Bava själv bakom kameran. Mario Bava var fantastisk med kameran. Han behärskade alla möjliga optiska effekter till fulländning. Det finns montage i filmen som inte är av denna världen. Och hade man inte kommenterat det i kommentatorspåret hade jag inte ens haft en aning om att det var trickfilmat. Så bra är det! Det kan man inte säga om dagens trickfilmningar där det allt som oftast är uppenbart.

Men filmen då? Vad handlar den om? Jo, det handlar om Diabolik, en maskbeklädd skurk som tar tillfället i akt att råna och stjäla på spektakulära sätt. Han har inga superkrafter eller nåt sånt men har sådana egenskaper att hag alltid lyckas med det omöjliga i alla fall. Mot sig har han förstås polisväsendet som han inte dras sig för att förnedra. Det finns onekligen en ton av komik där. Och vad vore väl en Italiensk film från slutet av 60-talet utan en hel del insinuerade erotik? Det är låga vinklar, korta kjolar och snygga ben. Inget direkt naket men fortfarande mycket effektivt. Kanske just därför förresten.

Jag håller inte det här som Bavas bästa film och inte näst bästa heller faktiskt. Men den har något speciellt och även om jag råkade somna när jag såg den och fick se om den igen dagen efter har den en grym underhållningsfaktor. Det är en fel jag kan se om igen när som helst. Är man bara upplagt för laidback underhållning, snygga kameraåkningar och charmiga skådespelare är det här en vinnare alla dar i veckan.

7/10

Sushi Girl – 2012 – Förbannat rå!

Vid första anblicken kan man väl tro att det här är en stjärnspäckad film. Eller rättare sagt, det är en stjärnspäckad film, men kanske inte med A-kändisar. Jag vet inte hur det står till med kunskaperna om Tony Todd, Danny Trejo och Michael Biehn hos massorna. Bland de som läser den här bloggen gissar jag att det är solklart. Det är lite kult över dem förstås även om jag genast ska dräpa stämningen genom att säga att ett par av dem inte är med särskilt länge innan de går hädan.

Det är däremot Mark Hamill, som väl alla känner till från George Lucas storfilmer om en viss Jedi riddare. Det är förstås Star Wars filmerna jag syftar på. Han kommer väl alltid att vara förknippad med dem och ska sanningen fram är han inte speciellt bra skådespelare. Här funkar han hyfsat men det är definitivt lite karikatyr över rollen. Något som däremot är riktigt roligt att se är Noah Hathaway som åtminstone inte jag har sett göra en roll sedan The Never Ending Story! Och när var det?? 1984!! Han har visserligen haft några roller sedan dess men har inte varit med i överdrivet många produktioner. Jag måste säga att han är filmens pärla och står för den klart bästa prestationen. Han är ingen söt lite pojke längre…

På omslaget stoltserar man med Tarantinos namn. 100 % Tarantino Style, kan man läsa. Det är förstås ren bullshit! Jag ser åtminstone inte något åt det hållet men jag antar att man bygger sitt påstående på att det finns vissa vaga likheter med Reservoir Dogs. Jag kan icke för mitt liv förstå hur man vid sina sinnens fulla bruk kan jämföra men det är säljer väl ett och annat exemplar av filmen kanske. Men lite märkligt blir det, eftersom jag bestämt hävdar att Tarantino är en imitatör när det kommer till filmskapande, att man hävdar att filmen är en lik en skapelse av en imitatör. För mig blir det syntax error i huvudet.

Men alldeles oavsett namnets dragplåster så gillar jag filmen. Den är både rolig och förbannat rå! Det var ingen ordvits menad där, ingen anknytning till filmens titel även om man skulle kunna tro det. Nej, det är riktigt rått våld och faktiskt nästan lite otäckt emellanåt. Inte så att man som luttrad filmtittare ryggar tillbaka på nåt sätt, men jag blev klart imponerad över hur välgjort allting var. Det finns helt klart en nerv i filmen som inte ska förringas.

Manuset i sig är väl inte superintellektuellt. Vi har sett det förr i en eller annan form, eller åtminstone till innehåll. Det som är speciellt med den är här kanske som titeln antyder – Sushi Girl. Under hela filmen, som mestadels utspelar sig i ett enda rum, ligger en naken kvinna på bordet som en jättelik levande tallrik. Hon serverar sushi på sin nakna kropp. Om det är en verklig japansk tradition som filmen vill göra gällande, eller inte förtäljer inte historien. Hon ska ligga där och inte reagera på vad som händer runt om kring henne, vilket blir lättare sagt än gjort. Men är man ordentligt tränad på saken så ska det gå.

7/10

Flygplan 2: Räddningstjänsten – 2014 – slår originalet på fingrarna!

När jag läser igenom min recension av första filmen förundras jag över hur pass snäll jag har varit mot den. Mina minnen av den är inte goda, i dubbel bemärkelse! Spontant är det här en mycket intressantare film. Det kanske gäller i synnerhet om man har passerat 40-strecket? Jag tror nog att man har utmärkt utbyte av den här som liten, minst lika bra som den första filmen, men för oss som är lite äldre vill jag påstå att den här levererar mer. Således kan Flygplan 2 sälla sig till de ytterst få uppföljare som faktiskt slår originalet på fingrarna. Det är inte dåligt!

Filmen tar sin början när Dusty Spridenfält redan har nått den berömmelse han så ivrigt eftersökte i första filmen. Hela staden är upprymd av gläjden och turismen ser ut att blomstra. Men så väl som alla andra så blir Dusty äldre. Hans växellåda behöver bytas ut och det finns helt enkelt inga att skaffa fram någonstans. Samtidigt kommer det nya krav på minst två brandfordon för att flygplantsen ska kunna behållas. För att göra en lång historia kort (och fri från spoilers) anmäler sig Dusty för tjänstgöring. Men först måste han certifieras, något som visar sig vara lättare sagt än gjort.

Jag har sagt det förr men det är sällan Disney-berättelser är särskilt nyskapande. Oftast gör det ingenting utan man kan uppskatta gulligullet ändå. Man får ta det för vad det är helt enkelt. Det är precis likadant här. Det är inget nytt under solen. Dusty kommer in som outsider i räddningstjänsten och slutat som en av gänget där alla ställer upp för varandra till 100 %.

Förresten så är filmen dedikerad till alla brandbekämpare där ute och det är väl inte mer än rätt. Härmed dedikerar jag även den här recensionen åt dem som är beredda att offra sina liv för att rädda andra. Det finns få saker som är lika beundransvärt i min bok!

Det är som sagt en bättre film än den första. Jag var riktigt överraskad över hur underhållen jag var. Det är snyggt animerat, även om det förstås inte kommer i närheten av vad man lyckades göra med Bilar. Flygplan är och förblir lillebror till bilar men med den här filmen krymper åtminstone avståndet något!

7/10

Bilder: ©Disney

Svart Snö – 2014 – självironi som tar sig själv på allvar

För några år sedan, det kanske är två eller tre, figurerade det en tidningsartikel i mina kretsar på sociala medier. Det handlade om en lärare som hade fått sparken för att han gillade våldsfilm. Det är klart att en sådan artikel får genomslagskraft i en värld där alla typer av censur hatas mest av allt i världen. Hur som helst så lade Kenny Wang alla pengar han fick från den där episoden i den här filmen. Beundransvärt tycker jag!

Personligen hade jag fått för mig att det skulle vara en betydligt skräckigare film än vad det visade sig vara. Jag trodde det skulle vara en skräckfilm med glimten i ögat helt enkelt. Det var i alla fall rätt på en punkt, för mer glimt i ögat än så här blir det inte! Det är alltså ingen otäck film på något sätt, men förbannat rolig! Det märks tydligt att Kenny vänder sig emot etablissemanget och mer politiskt inkorrekt film än så här är svårt att hitta. Det är svårt att peka på specifika bitar utan att avslöja för mycket men låt oss i alla fall säga att den inte värjer sig för att utmana samhällsnormerna.

Det är en synnerligen parodisk film. Det finns gott om referenser till annat men jag vill inte påstå att parodidiken hänvisar speciellt mycket till detta. Snarare är det vårt synsätt till enskild byråkratisk problematik som står i centrum. Det finns förstås en handling också, den om Steiner som har tappat minnet och inte riktigt vem han är. Det blir en ”killing spree” av det som går i våldets och blodets tecken. Den är inte så intressant, det intressanta är istället humorn som emellanåt är så tvistad att man inte kan låta bli att gapskratta.

Ska man kalla filmen för oerhört smart eller obegripligt dålig? Jag vet inte, det finns onekligen fog för att dela åskådarna i två massor. Personligen gillar jag humors skarpt. Det krävs något alldeles extra för att skapa denna metaberättelse. Dröj bara kvar under eftertexterna vad ni än gör. Det finns en självironisk poäng även här. Den är självironisk och tar sig ändå på högsta allvar. Hur går det ihop? Jag vet inte, men det funkar!

7/10

Edge of Tomorrow – 2014 – Live Die Repeat

Egentligen är filmens undertitel mycket mer talande – Live, Die, Repeat är nämligen precis vad filmen handlar om. Tom Cruise, som spelar huvudrollen befinner sig i en situation där hans dag börjar om och om igen. Varje gång han dör i detta framtidsepos vaknar han upp på samma ställe igen.

 

Det råder fullt krig och fienden, som är några slibbiga aliens har makten över tiden. De kan, när någon av deras ”alfa-varelser” dödas börja om dagen. Eftersom Tom Cruises rollkaraktär Cage befinner sig på rätt plats vid rätt tillfälle (eller fel plats vid fel tillfälle beroende på hur man väljer att se på det) får han samma förmåga. Så fort han dör i stridigheterna börjar dagen om och om igen. Han är den enda som minns vad som har hänt dagen tidigare och kan på så sätt lära sig att bekämpa fienden på ett sätt som ingen annan kan. Det är ett klart intressant scenario som det visserligen inte är första gången jag ser. Men oavsett om det är första gången eller inte så förblir tidsloopar och tillhörande paradoxer synnerligen intressanta.

Ska vi beröra skådespeleriet tycker jag att Tom Cruise gör sin roll mycket bra. Vi får se flera scener som utspelar sig om och om igen men varje gång lyckas han få till lite mer pondus i agerandet. Han är från början fumlig och inte särskilt stridsduglig, vilken förstås förändras innan filmen tar slut. Fullt lika imponerad är jag väl inte av Emily Blunt som gör det kvinnliga huvudrollen. Hon är absolut inte dålig, missförstå mig inte. Jag tycker tvärtom att hon är riktigt bra! Men hon får av naturliga skäl inte den där steglösa ökningen i framförandet. Jag är övertygad om att hon skulle kunna det om bara manuset sett annorlunda ut. Men som det är nu är och förblir Tom Cruise filmens stjärna! Det finns förstås fler ansikten man känner igen. Till exempel så har Bill Paxton en återkommande roll i många av omstarterna.

Actionfilmsmässigt är det gott om explosioner och annat som hör denna explosiva genre till. Det är faktiskt riktigt underhållande! Och man har heller inte frånsagt sig all humor, det finns flera tillfällen då man inte kan göra annat än att skratta rakt ut. Det är kanske inget genomgående i filmen men det finns vissa poänger som manusförfattarna måste ha haft riktigt roligt åt när de skrev dem. En av den innefattar silvertejp sen säger jag inte mer om det…

Det är idel lovord från min sida alltså. I alla fall till filmen ska till att knyta ihop säcken. Det är ofta här som saker och ting fallerar oavsett om det är en lågbudgetfilm eller rena motsatsen som här. Liksom i de flesta fall tenderar den här att bli lite fadd framåt slutet. Man får väl det som förväntas men det blir som vanligt lite för enkelt och lite för mesigt (i brist på bättre ord). Jag gillar fortfarande filmen och kommer säkert att se om den igen framöver men det är något som gör att den inte riktigt når ända fram i slutändan. Dessutom är ju alla överraskningsmoment borta när man ser om en film av det här slaget andra gången.

7/10

491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!

För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.

Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!

Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10

300 – 2006 – Serietidningskänsla

När jag såg den här filmen första gången, det var väl i samband med att den kom ut skulle jag tro, var jag inte imponerad. Jag tror inte ens att jag såg färdigt filmen om jag ska vara ärlig. Det jag såg tilltalade mig helt enkelt inte. Nu är det flera år sedan och bluray utgåvan har sedan ett par år tillbaka haft sin hemvist i mina hyllor. Men eftersom saker och ting är som de är har det inte riktigt funnits tid att ta av plasten – förrän nu.

Jag förstår vad jag hade emot filmen direkt från första stund. Däremot stör det mig inte lika mycket längre. Det är ofrånkomligt att framtoningen ser ut som att den kom direkt från en serietidning. På sätt och vis är det inte konstigt eftersom förlagan är precis det. Formellt ät det väl frågan om en så kallad grafiskt bok men jag har aldrig fattat skillnaden mellan det och en serietidning. Möjligen är det skillnad på målgruppen.

Det är en mycket stilistisk film. Ska jag jämföra med något blir det Sin City som ligger närmast till hands. Det är heller inte så konstigt eftersom Frank Miller ligger bakom den liksom denna. Det är han som står för den litterära förlagan. Regisserar gör Zack Snyder som också gjort Watchmen, Sucker Punch och Man of Steel för att nämna några. Det var förresten han som gjorde remaken av Dawn of the Dead en gång i tiden också.

Numera, med den här filmen i färskt minne, tycker jag att han har gjort ett bra jobb här. Det är som en serietidning egentligen – fast med rörliga bilder. Det är ett utmärkt hantverk helt enkelt. Om berättelsen har alla historiska fakta på plats eller inte tycker jag är ganska ointressant. Det är ingen som har påstått att filmen, eller Frank Millers förlaga, är historiskt korrekt. Och trots att det är nästan två timmar film att se igenom blir det aldrig tråkigt. Det kanske inte är den djupaste historien i filmhistorien men det är snyggt utfört och klart underhållande. Det är en hel del strider genom hela filmen, det är det mesta av den faktiskt, men det är ändå underhållande. Likväl är det snyggt att titta på trots att det är en del uppenbara cgi-effekter och green-screen tricks. Jag brukar inte gilla sånt men det bidrar till serietidningskänslan.

7/10