The Eliminators – 1986 – Det var tufft med en cyborg och en ninja!

Det här var en film jag såg i min ungdom. Jag antar att den nästan precis hade kommit ut då och det var helt klart en häftig film. På 80-talet var det häftigt om det fanns en cyborg och en ninja med och det gör det i den här filmen. Tillsammans med en tuffing och en kvinnlig forskare och vetenskapsman ger de sig efter skurken – som har stulit upptäckter som den kvinnliga vetenskapsmannen har gjort.

Det är en ganska stereotypisk handling om man ser till 80-talet. Det var kanske coolt en gång i tiden och möjligen kan man se någon form av kultstatus i filmen idag men på det hela taget är det en ganska värdelös film. Man får naturligtvis ta med i beräkningen att effekterna var helt ok när filmen gjordes och att de testosteronstinna skämten möjligen var roliga. Idag har filmen helt andra förutsättningar men jag gillar fortfarande Denise Crosby som spelar kvinnan. Hon är inte alls så klen och hjälplös som stereotypen säger. Snarare bekänner hon sig år den andra stereotypen, den som är starkare än hon ser ut och inte är rädd för att ta i även om hon skulle bryta en nagel. Detta utan att framställa henne på något annat sätt än kvinnlig.

Så… ser man filmen idag är det nästan enbart för Denise Crosbys skull, jag gillar henne. Handlingen har inte åldrats väl men samtidigt önskar jag att det gjordes fler sådana här opretentiösa filmer idag. Det är något visst med en film som bara kan gå i bakgrunden utan att man egentligen behöver hänga med i den. På det hela taget dock en besvikelse i vuxen ålder.

3/10

Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10

Fira Med Ferris – 1986 – Kultkomedi från det glada 80-talet!

Regi: John Hughes

Komedi

Faktum är att jag aldrig såg den här under det glada 80-talet. Och inte under 90-talet heller! Det var inte förrän häromdagen jag för första gången stiftade bekantskap med filmen. Jag vet inte varför det inte har blivit av tidigare men så är det ibland. En del filmer blir helt enkelt inte av att man ser. Skämtsamt brukar jag hävda att det inte finns tillräckligt många timmar på dygnet för att hinna med allt man vill se men det är inte skämt egentligen. Är man lika intresserad av alla genrer som jag är har man helt enkelt ett problem med tiden.

Fröjd vore väl att bara vara intresserad av en viss typ av film eller en viss genre? Man skulle kunna plöja ned hur mycket tid som helt på det och expertisen som skulle följa hade varit oöverstiglig (nästan). Men å andra sidan så hade man ju missat hur mycket intressant film som helst på det sättet så jag vet inte om det är en förbannelse eller gåva att vara versatil.

Fira med Ferris eller Ferris Bueller’s Day Off som den heter i original är en ganska typisk 80-tals komedi egentligen. Den som har sett några stycken vet vad jag menar. John Hughes ligger bakom ett gäng av dem, några som regissör och några till som manusförfattare. Man känner igen sig i hans universum ganska snabbt. Filmer som Uncle Buck, Weird Science, Planes, Trains and Automobiles, Sixteen Candles och The Breakfast Club bär alla samma spar av ungdomskomedi som den här. Och det vore väl märkligt annars, det är ju trots allt en ungdomskomedi.

I stora drag handlar den om Ferris Bueller som inte riktigt gillar arr gå i skolan. Han skolkar och gör det med besked! Han resonerar som så att det kanske är sista gången han får chansen och därför ska han vara med om en dag som sent ska glömmas. Hans närmaste kompisar lockas med på äventyret och man får verkligen säga att man tar ut svängarna. Ferris, som officiellt ligger sjuk och nedbäddad hemma, drar sig inte för att lura sig till gratis middagar på den finaste restaurangen eller låna kompisens farsas ögonsten till Ferrari. Visserligen är kompisen med på upptåget men är lite spak över just det tilltaget.

För att äventyret ska bli komplett måste det förstås också till lite kvinnlig fägring och Ferris lyckas lura skolan att hans flickväns farmor just har gått bort. Det vill säga alla utom skolans rektor Ed Rooney som till varje pris vill sätta dit skolkaren och ge honom en minnesbete som han kommer att minnas för resten av livet. Det blir en kamp dem emellan. Är Ferris bättre på att dupera sin omgivning eller är rektorn bättre på att avslöja honom?

Det är idel kända ansikten. Som Ferris finner vi Matthew Broderick, bästa kompisen är Alan Ruck, flickvännen Mia Sara, rektorn Jeffrey Jones, systern Jennifer Grey och så vidare. Det är kanske inte den mest realistiska filmen från 80-talet men den är fantastiskt underhållande även om det framåt slutet blir lite för mycket. Det blir lite upprepande komik men inget som man inte kan stå ut med. Men vem begär å andra sidan att en film, uppenbart gjord på 80-talet, ska vara realistisk? Inte jag i alla fall!

7/10

Recension: The Delta Force – 1986

Egentligen är det här två filmer i en. Den ena handlar om en flyplanskapning med tillhörande gisslandrama, den andra handlar om fritagningen. Den sistnämnda är väl den egentliga filmen men jag tänker sticka ut hackan och säga att det är synd att de har förstört så goda premisser med rena actionklichéer. Den första delen av filmen är i särklass den bättre av de två och det skulle kunna ha gått att göra något riktigt vettigt av det hela. Det är bra skådisar, Martin Balsam, George Kennedy och några till som det är lättare att känna igen ansiktet på än att koppla samman dem med ett namn.

Det är spännande att se vad som kommer att hända och det finns paralleller till den slutgiltiga lösningen. Man gör en poäng av att ingen lägger sig i som inte är inblandad. Två kapare och ändå vågar inte massan gå samman för att återta kontrollen över flygplanet när de med judiska namn ropas upp och placeras i en annan del av flygplanet.

Tyvärr avslutas då som sagt detta gripande gisslandrama och en skjuta, skjuta, SKJUTA, actionfilm tar över. Lee Marvin och Chuck Norris är de stora namnen och jag har inget emot någon av dem egentligen. Det är bara det att de stereotypiska rollerna de spelar är samma som de har spelat miljoner gånger förr (och senare). Lätt överdrivet förstås men man kan bara frita gisslan på så många sätt.

Man kan lugnt säga att den andra delen av filmen drar ned helhetsintrycket, det är i första delen de kvalitativa delarna finns!

5/10

Recension: On Wings of Eagles - 1986

On Wings of Eagles

Regi: Andrew V. McLaglen

1986

Drama

När Ayatollah Khomeini tar over Iran utbryter kaoset. EDS, som är ett stort dataföretag och utför arbete i Iran, evakuerar sin personal, men i sista stund får två av dem order om att lämna flygplatsen och inställa sig hos den lokale domaren Dadgar. Utan någon egentlig rättegång blir de kastade i fängelse med en borgenssumma på smått fantastiska tretton millioner dollar, vilket saknar motstycke i den iransk/amerikanska historien. Företagsägaren Ross Perot (Richard Crenna) påbörjar genast arbetet med att få sina medarbetare frigivna, men när alla diplomatiska vägar misslyckats finns det inget alternativ kvar än att frita dem med våld! Han anlitar därför den pensionerade överste Arthur ”Bull” Simmons (Burt Lancaster) för att sköta uppdraget. Ett uppdrag som inte visar sig vara lika lätt i praktiken som i teorin.

Redan från början står det helt klart att byråkrati kommer att vara en viktig del av filmens handling. Det är också självklart hur det kommer att gå i slutändan och således egentligen inte särskilt spännande. Målet kommer att nås, det vet man, dock är det inte helt självklart vilka omvägar man måste gå eller vilka åtgärder som måste vidtas för att lyckas med operationen, helt lätt går det inte! Jag hamnade själv i en tankevurpa, eller kanske snarare en medveten drift med mig själv när Richard Crenna tillkänna ger at han kommer att ta till alla medel för att få ut sin personal ur Iran, skicka in John Rambo…

                                    

Nu får man väl ta filmen något värdigare än så och det var på intet sätt någon seriös tanke heller, bara en reflektion över att det faktiskt är just Richard Crenna som spelar Överste Trautman, den enda som John Rambo egentligen litar på och kallar för vän i filmerna om honom. Tänk vilka tankar som kan formuleras på en tiondels sekund…

Nåja, trots att filmen har ett ganska tydligt mål, och att man vet vad som kommer att hända, finns det en ganska tät stämning i den i alla fall, man känner med karaktärerna och det framstår som fullständigt klart att man inte ska kombinera religion och politik. Det senare är förstås min personliga uppfattning, men jag känner faktiskt att jag får lite medhåll här. Filmen, eller miniserien som det faktiskt är, är inte särskilt objektiv i detta avseende och behandlar Iran på samma sätt som de behandlar Amerika i filmen, nästan i alla fall – som den store Satan! Det är helt klart en fördömande filmatisering och väldigt amerikansk i sin framläggning.

Man får dock lite funderingar över smaklösheten ibland. Två amerikanska fångar och medarbetare ganska högt upp i företagstoppen är så viktiga att få ut ur fängelset och landet att det är värt att offra hur många iranier som helst för ändamålet. Ingen särskilt smickrande människosyn tycker jag. Blir det mer rätt att bete sig som fienden bara för att fienden gör det?

De kulturella skillnaderna mellan länderna är enorma och det är alltid intressant att se hur sådant gestaltas. Det handlar alltså egentligen inte bara om en fritagningsoperation eller om hur fångarna har det i fängelset där de spärrats in eller den byråkrati som jag nämnde tidigare. Religiös fanatism är en stor del av filmen och visst är det märkligt att vän plötsligt kan bli fiende, som genom att bara knäppa med fingrarna.

Som en parantes kan nämnas att man också kommenterar och kritiserar USA i filmen och då kanske i synnerhet vilket respekt krigsveteranerna egentligen förtjänar, men inte får i samhället och där hittar man ännu en koppling till Rambo faktiskt, eller för den delen The Park is Mine med Tommy Lee Jones.

Burt Lancaster gör väl en roll värdig honom på många sätt men jag tycker det ser lite fånigt ut att han måste ha på sig den där mössan nästan i varje scen, han ser mer ut som en inbrottstjuv än någon annat och det var väl inte riktigt meningen? Det blir i vart fall inte särskilt trovärdigt när alla ska föreställa affärsmän. Hur som helst så nominerades miniserien till en Emmy för bästa miniserie och det tycker jag var synnerligen välförtjänt. Det är gott om ansikten man känner igen men inte nödvändigtvis kan kombinera med ett namn och det är en god underhållning på dryga tre timmar!

Recension: Nomads - 1986

Nomads

Regi: John McTiernan

1986

Horror/Thriller

Filmen tar sin början på ett sjukhus där en till synes galen man (Pierce Brosnan) får hela avdelningens uppmärksamhet. Detta gäller i synnerhet den läkare – Flax (Lesley-Anne Down) som till slut för han förtroende och som kan lugna ner honom bara några minuter innan han dör. Att hans sista ord varit en fransk fras som upprepats gång på gång sätter sig i hennes psyke och hon blir mer och mer besatt av att söka reda på sanningen. Det visar sig att mannen är en berömd Antropolog som nyligen slagit sig ned i Los Angeles. Av en tillfällighet har han kommit nära en uråldrig legend av onda andar när, alldeles för nära!

Det här är John McTiernans debutfilm och jag tycker faktiskt att den är ganska spännande. Man blir intresserad av vad mysteriet kommer att mynna ut i och även om det märks att han ännu inte är riktigt färdig som filmskapare. Det är lite rörigt emellanåt och jag tycker heller inte att Pierce Brosnan är särskilt övertygande som fransman. Missförstå mig inte nu, jag har inget emot hans skådespeleri, det är den franska accenten som jag inte tycker han gör särskilt bra. Varför inte låta honom spela en brittisk antropolog istället?

                                                

Men även om intrycket blir lite rörigt emellanåt och storyn lite väl långsökt, så gillar jag hur man pendlar mellan verkligheten och de syner som Flax får. Vi som åskådare får ta del av dessa som återblickar på Antropologen Pommiers förehavanden. Det blir en del riktigt snygga byten mellan dessa båda verkligheter och det är något jag verkligen uppskattar.

Själva historien är ganska grund, även om den utspelar sig i multipla verkligheter, och man önskar att man fick veta mer om några av karaktärerna, kanske inte med nödvändighet de stora rollerna, men det finns några lösa trådar som hänger och slänger. Dessutom är slutet, även om jag inte tänker avslöja det här, öppet för tolkningar – minst sagt! Trots detta finns det, som jag nämnde tidigare, en spänning som är ganska ovanlig. Händelserna är inte helt väntade hela tiden även om man inte kan säga att man blir direkt överraskad heller. Det är svårt att beskriva.

Dock måste jag hävda att filmen tappar en smula när det inte längre finns några direkta mysterier kvar att lösa. Det blir liksom bara yta och inte särskilt mycket innehåll, ett gediget hantverk men inte så mycket mer och skulle jag inte skriva den här recensionen hade jag säkerligen inte heller funderat lika mycket som jag faktiskt gör på vad som verkligen hände, vilka ligisterna, även om man får veta det ganska tydligt i filmen, är.

Intresse väcks slutligen för om det verkligen finns en eskimålegend av den typ som beskrivs i filmen. Än så länge har jag inte brytt mig om att forska vidare i den men det är kanske det som är den här filmen starkaste egenskap – nyfikenheten på vilken verklighetsbakgrund som historien har?

Spännande och effektivt men utan innehåll.

Recension: Lucker the Necrophagous - 1986

Lucker

Aka: Lucker the Necrophagous

Regi: Johan Vandewoestijne

1986

Horror

John Lucker, en beryktad och mycket farlig seriemördare, ligger i koma, bedövad av mycket starka doser bedövningsmedel. Åtminstone är det var sjukhuspersonalen tror att han gör… Dock dröjer det inte särskilt länge innan han vaknar upp mördar de som står i vägen för hans flykt och blir fri att fortsätta med sina sjuka och groteskt perverterade böjelser, som innefattar både våldtäkt och nekrofili. Anledningen till att han från början var inlåst var nämligen att han, för tre år sedan, dödat och torterat flera unga flickor, för att sedan våldta liken – flera veckor efter de ursprungliga dåden så kropparna blivit riktigt genomruttna…

Handlingen i den här flamländska filmen är faktiskt precis så grotesk som ovanstående antyder. John Lucker är en mycket sjuk man med, vad vi vanliga människor skulle kalla, vidriga böjelser. Han finner stort nöje i sexuella aktiviteter med ruttnande lik och är också osedvanligt uthållig i sin väntan på sin partners mest perfekta konsistens. Tankarna vid det här laget går naturligtvis till Jörg Buttgereits Nekromantikoch Nekromantik 2 men, som liksom med Nacho Cerdas Aftermath, ligger mycket mer åt det konstnärliga hållet. Här tycks istället fokus ligga på själva chockelementen och filmens regissör medger också detta i extramaterialet. Recensionen avser förresten den nyligen släppta directors cut, som är en restaurerad version av originalet med både bortklippta originalscener, för ett bättre flyt i tempot, och inklippta nya scener, som ursprungligen klipptes bort då de ansågs allt för vågade av distributionsbolaget.

                                                         

Skådespelarmässigt finns det en hel del att önska, men vem ser egentligen en film av det här slaget för sina eminenta skådespelartolkningar, eller för den delen för sin djupa logik? Det förekommer nämligen några direkta fel i filmens tidslinje som man helt kan ignorera. Att John Lucker behållit ett lik i fyra veckor i sin vänta på rätt konsistens och att detta sedan refereras till som endast en vecka är tämligen oviktigt. Dessutom gäller det ju här att äntligen få ta del av en omtalad kultrulle som redan när den var helt ny hade oerhörda problem med att få distribution.

Samma sak kan gälla den, rent ut sagt korkade, polismyndighet som inte hittar honom, trots att man gått ut med tydlig information i media om var Luckers enda överlevande offer från förra våldsturnén bor idag. Lägg till detta de fyra veckor jag talade om här ovan så förstår Ni hur inkompetent polisen måste vara. I extramaterialet talar förresten filmens regissör om en ny version av Lucker, ett omskrivet manus helt enkelt som ska vara en mer straightforward och mainstreamsk berättelse där polisens arbete ska få en klart mycket större del av handlingen. Det vore naturligtvis trevligt om en sådan kunde bli av, det finns alldeles för få nekrofilistiska mainstreamfilmer idag…

När det gäller gore är det allt som oftast väldigt välgjort och det är till och med så vid vissa tillfällen, att jag tycker att man inte tagit i tillräckligt. Våldet är så utstuderat att det inte räcker med den, förvisso realistiska, visualisering man skapat. Som karaktär är Lucker härligt känslokall även om man samtidigt får tydliga inblickar i hur dåligt han egentligen mår. Han är besatt av den överlevande kvinnan och måste till varje pris ha tag i henne.

På samma sätt kan man resonera när det gäller själva filmen. Nu när det finns en restaurerad utgåva tillgänglig, finns det inte längre någon ursäkt att inte äga den längre. För det här är helt enkelt en kultfilm som man måste ha i sin ägo innan man dör…

Tracys Hämnd - 1986 - En hämnd i tre delar

If Tomorrow Comes

Regi: Jerry London

1986

Drama

Tracy (Madolyn Smith Osborne) hör inte riktigt hemma i de kretsar hon rör sig i, hennes fästmans familj är en av de mest inflytelserika i landet och status är väldigt viktigt för dem. Samma sak kan gälla hans vänner, det är inte fint nog att jobba på bank, banker är något man äger. Men Tracy skäms inte för sin bakgrund, hon tycker att honom kommer från en framgångsrik familj där föräldrarna startade med två tomma händer och skapade ett framgångsrikt företag. Det finns ingen skam i att detta företag mestadels tillverkade avgasrör. Men så begår mamman självmord några år efter pappans död och Tracy får veta vilken gangster som egentligen ligger bakom denna händelse, den som lurat mamman och plockat ut alla tillgångar ur företaget. Det finns bara en saka att göra – att hämnas!

Att det handlar om en produktion gjord för TV är från början väldigt uppenbart. Dessutom är själva historien uppdelad i tre delar, vilket naturligtvis sammanfaller på ett utmärktsätt med de tre diskar Nobles Nya utgåva innehåller. Självklart vävs allt samman i slutändan och det är en naturligt serie händelser som sker, men ändå men klara och tydliga avbrott mellan dem.

Först ut är Tracys egentliga hämnd. Hur hon försöker hämnas på gangstern som låg bakom plundringen av mammans företag och saker och ting går snett. Det visar nämligen att han har alldeles för mycket kontakter inom rättväsendet och att Tracy dessutom är allt för blåögd, vilket naturligtvis resulterar i ett långvarigt fängelse straff. Hennes fästman bryter med henne eftersom familjens status verkar viktigare, kort sagt så går ett antal sanningar upp för henne innan hon kommer ut.

Samtidigt fokuseras det även på Jeff Stevens (Tom Berenger) som livnär sig på att blåsa rika människor på deras pengar, hur han kommer in i samma familj som ratat Tracy och hur han förstår skillnaden på att blåsa folk som enligt honom förtjänar det och de som inte gör det, han får inblick i de rikas liv på ett helt annat sätt än tidigare helt enkelt.

Nåja, Tracy Kommer ut och hämnden som hon tänkt ut under fängelsestraffet skall verkställas. Det är en trevlig del och även om det kanske inte är helt realistiskt hela tiden så är det en ganska underhållande och påhittig hämnd hon har tänkt ut. Den här den slutar på strax över två timar.

Sedan är det såklart dags för Tracys återgång till samhället, hur hon går från klarhet till klarhet i att ingen vill anställa en gammal fängelsekund som hon, även om hennes avsikter från början varit begripliga. Till slut finns det inget annat väl än att ge sig in på brottets bana och bli juveltjuv. Jeff Stevens finns med även här, faktum är att han går som en röd tråd genom historien, det är han som är den konstanta motparten till Tracy och det är inte svårt att räkna ut var deras relation ska hamna i slutändan.

Efter diverse äventyr är det sedan dags för utveckling till fullfjädrad lyxbrottsling, det vill säga, bara de finaste (och rikaste) offren duger och det är detta tredje delen handlar om. Här gör också Liam Neeson och David Keith framstående roller, som interpoolpolis respektive försäkringsagent. De gör visserligen inte sin debut i serien just under den här episoden, men det är här deras roller har störst betydelse för handlingen. Detta gäller i synnerhet David Keith som visserligen länge jagat Tracy, men som nu lyckats övertala interpool att samarbeta med honom. Hans inre demoner, som vi stiftat bekantskap med sedan tidigare, gör sig mer och mer påminda och det är uppenbart att han inte tänker ge sig. Det känns som tvångsbeteenden inte ligger långt borta från hans sida och han måste helt enkelt lyckas för att få sinnesfrid och detta känns starkt kopplat till traumatiska barndomsminnen.

På det stora hela tycker jag det här helt klart är en sevärd och underhållande miniserie. Handlingen är komplex, åtminstone i det avseendet att det händer ganska mycket, att karaktärernas väga korsar varandra och att handlingen sträcker sig över ganska många händelser och lång tid. Å andra sidan pratar vi på en speltid som ligger över fem timmar också, så det finns ju verkligen utrymme att får plats med en hel del.

Det är lite tantsnusk över det, även om det är Sidney Sheldon som skrivit boken. Men lite romantik har väl aldrig heller skadat någon och det är faktiskt ganska nöjsamt med all glamour. Skådespelarna är snygga och propra och passar onekligen bra in i kontexten. Även rollerna runtomkring huvudkaraktärerna är stabila och hela produktionen är tämligen följsam. Den bryter inga givna konventioner, och skapar inga direkta överraskningar men är å andra sidan lättsam förströelse som lämpar sig utmärkt att lägga ned några timmar på.

Recension: Hands of Steel - 1986

Hands of Steel

Regi: Sergio Martino

1986

Action/Sci-fi

Alltsammans börjar med ett mord på pastor Arthur Mosely (Franco Fantasia). Mördaren råder dock inte över sina handlingar utan är programmerad att utföra dådet enligt instruktioner. Han är 70 procent maskin och bara 30 procent människa men 100 procent dödsmaskin. Det är åtminstone vad hans ”tillverkare/utvecklare” tror. Men sanningen är den att någon gjorde ett fatalt misstag under processen och att Paco Queruak (Daniel Green), som han heter, har mer mänsklighet kvar än vad någon kunnat ana. Han misslyckas därför med sitt uppdrag och blir själv ett villebråd. Nu är både stormagnaten Francis Turner (John Saxon) som ligger bakom alltsammans och FBI ute efter honom. Han måste fly och söker en fristad hos den vänliga Linda (Janet Ågren). Men tiden hinner snart ifatt honom och han måste kämpa för sin egen och för Lindas överlevnad.

Det tar förvisso några scener innan insikten är helt klar, men det här är en stenhård film! Det råder ingen som helt tvekan om det. Den är fylld med machotestosteron till den mildra grad att rummet nästan börjar lukta lite illa när man tittar på filmen. Det är absolut inget negativt det betyder bara att filmer når igenom TV-rutan på ett ovanligt bra sätt. Det är mycket underhållande att se på även om manuset är taffligt och skådespelarna spelar över en smula.

Men att spela över behöver heller inte det vara något negativt, inte om man är medveten om det i själva filmskaparprocessen, och det upplever jag att Sergio Martino har varit i det här fallet. Det gör inget att George Eastman spelar över som han gör, det ger bara lite extra höjd åt filmen och han är ju för övrigt riktigt fabulös på det han gör! Är han Italiens svar på Charles Bronson? Och faktum är att det skådespelarmässigt fungerar ovanligt bra. Jag är väl inte riktigt förtjust i John Saxons insats men han har ändå en mindre roll och kan lätt ignoreras.

Nej, det mest intressanta är filmens futuristiska handling, den ska ju utspela sig 1997, ett årtal som vid filmens skapelse låg några år framåt i tiden. Hmm… Låt oss säga att 1997 inte riktigt såg ut på det sättet, men en del gissningar har de lyckats rätt bra med! Intressant är också machomaktkampen mellan filmens huvudroll Paco (Daniel Green) och George Eastmans Karaktär Raoul. Vad kan vara mer macho än armbrytning? Synnerligen underhållande!

Det är inte svårt att uppmärksamma likheterna med James Camerons The Terminator från 1984, filmen där Arnold Schwarzenegger fick sitt definitiva genombrott. Och om man tar en av filmens alternativa titlar – Return of the Terminator, med i beaktandet står saken helt klar! Det är fullständigt uppenbart att det kommit inspiration från just den filmen när denna skapades, men det gör ingenting. Det är underhållning och det är det viktigaste. Om man sedan har kopierat någon enstaka scen är mindre viktigt. Förresten så finns det en ganska tydlig referens till Ridley Scotts Blade Runner också! Men jag ser detta mer som en hommage än som ren stöld! Kort och gott en kul och underhållande film, precis så som det ska vara!

Recension: Guinea Pig: He Never Dies - 1986

Guinea Pig: He Never Dies

Regi: Masayuki Kuzumi

1986

Horror

En man sitter instängd i sin lägenhet, deprimerad och tyngd av att ingen tycks sakna honom. När han till slut har sjunkit så djupt man överhuvudtaget kan sjunka återstår bara för mannen att ta livet av sig. Han börjar skära sig i handlederna bara för att upptäcka att han faktiskt slutar blöda och att det inte alls gör ont. Frustrerad över det han upptäcker hos sig själv, att han inte kan dö. Börjar han vanställa sin kropp på alla möjliga sätt. Han ringer också till en arbetskollega som han ber plocka med sig lite saker till honom. Kollegan har ingen aning om varför han ska plocka med sig t.ex. en yxa och en häcksax men gör det i alla fall. Synen som möter honom i mannens lägenhet är en groteskt lemlästad man som fortfarande lever.

För de av er som läst mina andra recensioner på de tidigare filmerna i serien kan jag säga att det här inte ens kommer i närheten av att vara chockerande på nåt sätt. Visst är de sekvenser där riktigt med blod förekommer välgjorda men lika ofta kan man direkt se hur det är konstruerat och trickfilmat, någon som inte varit alls lika påtagligt i de tidigare delarna.

Filmen har heller inte den amatörkänsla som återfinns i de tidigare två filmerna även om man inleder med att berätta lite om olika seder och bruk runt om i världen. Detta är en trovärdig inledning som ser ut precis som om en collageprofessor ska redogöra för en ny upptäckt. Man påstår i denna inledning att tittaren ska få se en film av en händelse som ägt rum och att det som syns i filmen är på riktigt. Det blir nästan lite komiskt och det känns nästan som om man driver lite med sig själv eller kanske rent av mondo genren, eller åtminstone det som mondo förknippas mest med idag – Faces of Death.

Tror du att du ska bjudas på samma motbjudande film som tidigare är du helt fel ute. Det här påminner mycket mera om de mest komiska inslagen i Faces of Death än något annat. Visst blir man säkert chockad av det här om man inte är insatt, men de personerna skulle å andra sidan aldrig införskaffa det här. Guinea Pig har ju ord om sig att vara bland det värsta som finns att uppbringa men det stämmer absolut inte in på den här filmen. Jag gillar stark film men det här blir bara för komiskt. Skådespelarinsatserna är inget vidare och även om det kanske inte är på just dessa som filmen byggs, är det trots allt en viktig del av förklaringen till att det tyvärr inte blir trovärdigt.

Nu ska det väl sägas till filmens försvar att den trots allt är nästan tjugo år gammal och när den kom mottogs den med all säkerhet i en helt annorlunda filmklimat.

Jag vill ha tillbaka amatörkänslan!

Recension: Female Market - 1986

Female Market

Regi: Yasuaki Uegaki

1986

Thriller

Unga kvinnor rövas bort av en liga för att sedan säljas som sexslavar till rika och betydelsefulla män. Bland de senast infångade finns dock en kvinna som vägrar underkasta sig och uppviglar de andra till rymningsförsök. Ligan slår tillbaka hårt och skoningslöst mot rymmarna och det dröjer inte länge innan kvinnor trots allt är kuvande, nästan alla i alla fall.

Är man ovan vid filmer som tar upp ämnet fångenskap, sex och slaveri i alla möjliga kombinationer kommer den här filmen antagligen att upplevas som mycket stark! Den innehåller en del grovt förnedrande scener även om man aldrig går i på detaljnivå rent visuellt. Tur är väl det förresten, för japanerna har en förmåga att maskera ”farliga” saker med en dimma i bilden. Den här filmen innehåller endast sparsamt den typen av censur men det kan inte hjälpas av man stör sig ofantligt mycket på de få scener som finns där.

Handlingen är inte särskilt genomtänkt och relativt förutsägbar. Det gör att filmen måste förlita sig på sin chockerande effekt. Men som jag tidigare nämnde här ovan är bilderna inte filmade på detaljnivå, viket i sin tur innebär att man måste fånga en känsla med filmen, en känsla av hopplöshet och förnedring. Detta åstadkommer man genom bildspråket som är väldigt betraktande. Man känner sig delaktig i filmen även om man inte kan vara riktigt säker på om man sitter vid sidan av förövarna eller en av sexslavarna.

Skådespeleriet förstärker också den känslan av filmen. Kvinnornas rädsla under de tysta våldtäktsscenerna gestaltas mycket bra. Man kan väl i och för sig få intrycket av att de kunde kämpat emot lite mer men man måste komma ihåg att när hoppet inte längre finns där, finns det heller inte mycket kvar att kämpa för.

Överlag tycker jag att den här filmen kravlar sig upp till medel, men jag inser samtidigt att den hade varit bättre om man inte redan sett en massa andra liknande referensfilmer. Nackdelen med att hela tiden söka efter det grövsta och mest deprimerande/utmanande är ju att man hela tiden måste gå ytterliggare ett steg längre för att det ska får sin avsedda effekt.

Sevärd om man gillar genren men inget mästerverk!

Recension: Convent of Sinners - 1986

Convent of Sinners

Regi: Joe D’Amato

1986

Drama

Susanna våldtas av sin far i ung ålder och skickas sedan mot sin vilja till ett kloster för att sona sina synder. Där blir hon kär i en ung präst som visar sympati för hennes situation och hon får även abbedissan på sin sida. De andra nunnorna visar emellertid avundsjuka och gör livet surt för henne. Framför allt får hon abbedissans närmaste underhuggare emot sig eftersom denne är för att bli brädad av den nyanlände. Allehanda anklagelser yr i luften, som att hon skulle vara besatt av Djävulen t.ex. Allt medan maktkampen pågår ägnar sig dock nunnorna och synd… riktig synd!

Under förtexterna står namnet Dario Donati som regissör men det är bara en av Joe D’Amatos många pseudonymer. Joe D’Amato är förresten inte heller regissörens riktiga namn men jag väljer ändå att använda det eftersom han faktiskt är mest känd så, egentligen hette han Aristide Massaccesi.

När man då hittar filmer med denne Joe D’Amato bakom kameran vet man att man kommer att få något speciellt, kanske inte alltid i positiv bemärkelse, men killen visste hur man skulle ta ut svängarna och han använde väldigt ofta sex i sina filmer. Det är ju också ett av de största kännetecknen inom nunnefilm så det verkar ju lovande.

Som titeln alltså antyder så utspelar sig filmen på ett kloster, ett nunnekloster närmare bestämt. En miljö som tycks vara som ett himmelrike för Joe D’Amato med sina perversioner och udda sexuella böjelser. Här exploaterar han med stor framgång men trots det har det Ingenstans smugit sig in några riktigt grova scener, som närbilder på penetrering eller könsorgan. Filmen är dock fullspäckad med softcore sex. Ibland bara antydd lesbianism och ibland mer tydlig onani, dessutom finns där ett par heterosexuella relationer. Vinklingen på filmen är både politisk och religiös oftast t.o.m. på samma gång och det är däri den största behållningen ligger.

För det här är faktiskt en ganska komplex film under den ytliga fasaden, som man kan säga handlar om maktkampen på ett nunnekloster. Sexet kan man egentligen sätta i parantes och fokusera mer på hur man anklagar varandra för att vara besatta av djävulen och annat som finns till hands. Självklart hjälper allt sleaze till att hålla stämningen uppe och man sitter och väntar på hur mycket regissören ska våga chocka oss. Jag kan nog säga med ganska stor sannolikhet att Joe D’Amato hade kunnat ta ut svängarna betydligt mer och att han gjort det i ett flertal andra filmer också. Killen slutade ju trots allt sina dar med att, mer eller mindre, producera hårdporr.

Men lagom är bäst och jag tycker att den här filmen är en väl avvägd maktkamp/chockerande sex.

Recension: Big Trouble in Little China - 1986

Big Trouble in Little China

Regi: John Carpenter

1986

Action/Komedi

Kurt Russell är lastbilschaffisen Jack Burton som hamnar i mitten av en urgammal legend mitt i Chinatown. Bakgrunden är att Jacks gamla polare Wang Chi’s (Dennis Dun) blivande fru Miao Yin (Suzee Pai) kidnappas av gatugänget Lords of Death när de ska hämta henne på flygplatsen. Det uppdagas att hon har ögon gröna som flytande jade, en mycket ovanlig ögonfärg på en asiatisk kvinna. Detta gör att hon också är mycket attraktiv för den förbannade Lo Pan (James Hong) som behöver just en grönögd brud för upphäva sin odödliga förbannelse och bli dödlig igen. De tar hjälp av det vänligt sinnade gänget Chang Sings och Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna, mot de Lo Pan Styrda Wing Kongs i kampen att återta Wang Chi’s brud.

En del filmer tröttnar man aldrig på och Big Trouble in Little China är en sån. Det är en actionfylld resa från början till slut med tillhörande kinesisk mysticism. Det är heller inte en film som tar sig själv på allt för stort allvar och Kurt Russells rollkaraktär Jack Burton är mycket komiskt framställd. Han är lastbilschaffisen som vill vara hur tuff som helst men som kanske uppfattas som lite väl kaxig av sin omgivning. Mycket snack och lite verkstad eller stor i orden men liten på jorden skulle man kunna säga. Med en ständig otur lyckas han heller inte särskilt ofta blanda sig i de slagsmål som sker runt om kring honom.

                             

Men han är egentligen en komisk sidekick och inte huvudkaraktären, detta trots att det naturligtvis är huvudrollen. Det jag menar är att han står liksom lite vid sidan om och tittar på utan att ha en aning om vad som egentligen händer runt omkring honom. De gamla kinesiska legenderna som blir allt tydligare verklighet är okända för honom och han är också en främling i de miljöer där filmen utspelas.

Jag kan inte påstå att den övriga rollbesättningen är särskilt originell, utan snarare tämligen stereotypisk faktiskt. Detta går lite hand i hand med den självdistans filmen är gjord med och passar ypperligt in i sammanhanget. Vi har kinesen (Dennis Dun) som jobbat stenhårt i åratal för att äntligen få råd med att skicka efter sin blivande brud från Kina, Egg Shen (Victor Wong) som tycks veta allt om de gamla legenderna och Gracie Law, (Kim Cattrall) den frustrerade advokaten som med alla medel försöker skapa lag och rätt. Kim Cattrall spelar förresten över en hel del i den rollen, men det passar utmärkt då filmen, som jag tidigare nämnde inte tar sig själv på alldeles för stort allvar. Vi har också en reporter på jakt efter sitt livs scoop och man kan nog påstå att hon får vara med om sitt livs äventyr.

Legenden Lo Pan spelas av den lika legendariska James Hong som tillhör de mest kontrakterade asiatiska skådespelarna i USA. Han har gjort över trehundra filmer och man skulle kunna anta att första tjing alltid går till honom när det gäller asiatiska biroller, inte vet jag. Kul är att han nobbades i rollen som Sulu i 60-tals serien Star Trek och att rollen den gången istället gick till George Takei men det är en annan historia…

Slutligen har vi också de tre stormarna ”Rain, Thunder och Lightning”. Som säkerligen är inspirerad av de tre bröderna Lone Wolf möter i Shogun Assassin (eller rättare filmserien Lone Wolf and Cub som Shogun Assassin är ett hopklipp av). Det skulle i alla fall förvåna mig mycket om det inte finns något samröre där.

Man skulle kunna säga att den här filmen verkligen har allt, hur ovanligt det än kan låta. Actionfyllda slagsmålscener, fantasyinspirerade monster, rena skräckinfluener, Kung Fu och mycket mycket mer. Filmen är också, enligt filmens regissör John Carpenter lite av en hyllning till Kung Fu filmer från forna dagar.

Jag kan nog hålla på hur länge som helst med att hylla den här filmen, men efter sisådär 650 ord har jag nu insett att det inte finns tillräckligt starka superlativ för att beskriva min kärlek till den i alla fall!

America 3000 - 1986 - Post apokalypse!

America 3000

Regi: David Engelbach

1986

Action / Äventyr / Sci-Fi

Skrivet av: Linda Snöberg

I Colorado, 900 år efter ett kärnvapenskrig i USA, är vi tillbaka till stenåldern. Amazonkvinnan Vena (Laurene Landon) leder stammen, männen är stumma eller hålls som slavar, leksaker och som befruktningsmaskiner (Där mannen klär upp sig i en speciell utstyrsel och gör en fastbunden kvinna gravid) eller lever som vilda djur. Bara Korvis (Chuck Wagner) och hans vän Gruss (William Wallace) är intelligenta nog att rymma och bildar sin egen stam. Korvis som blir ledaren i den manliga stammen snubblar på en hemlighet som kan vändas till mannens fördel, eller att ena dem med kvinnorna. Kommer de att kunna lära kvinnorna att man kan älska män och inte bara utnyttja dem till vad man vill?

Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Det är uppenbart att man inte ska ta filmen på allvar. Den är rätt så dum om jag får säga det själv och du kan t.o.m. bli frestad att stänga av, men ge den en chans ändå. Det är sparsamt med handling, men de låter inte filmen bli seg för det, filmen fortsätter i sin egen takt ända tills den blir rätt meningslös faktiskt. Det är mycket som bara skriker FEL i den här filmen. Eftersom det var 900 år efter det att tredje världskriget hade brutit ut, tyckte jag allt att det var lite konstigt att ALLA led av 80 talets frisyrer. Alla kvinnorna utom en gammal tant ser ut som om de vore direkt hämtade från Playboy, med ton av hårspray och smink och inte speciellt bra skådisar heller.

En del underbara repliker finns det dock: När Korvis hittar bunkern och möts av ett meddelande som var ägnat åt Presidenten, ”ingen bad om det här kriget, men jävlar, det är Presidenten, vi vann kriget”! När Korvis visar den kvinnliga ledaren runt och hon sträcker sig efter fjärrkontrollen, säger han med en urusel ton: ”försiktigt! Vi vill ju inte förstöra världen”

Den har också en charmig händelse (När den kvinnliga ledaren upptäcker för första gången vad en ”man” är för något). Rolig händelse: Ledaren rider ut klädd en glittrande gul radioaktiv kostym bärandes på en bandspelare som är 900 år gammal och spelar metal, konstigt. Även en del slutscener är faktiskt riktigt bra, visar efterdyningar av en förödande kamp, fält med skräpiga lik och det har en överraskande effekt.

Filmen har gjorts med schvung, alla verkar verkligen ha kastat sig själva rakt in i filmen och de förstår att detta inte är så svårt som att utföra en hjärnoperation och inte heller är det borta med vinden de ska spela in. Allt du ser i filmen är gjort med den bästa an intentioner, men utan talang.

Chuck Wagner som man tidigare har sett i Automan som gick som serie 1983, har inte precis haft någon fortsatt lycka i filmbranschen. Laurene Landon är också hon en skådis som inte har direkt fortsatt i filmens värld, hon hade dock en roll i Maniac cop och Maniac cop 2, men därefter är det inte så mycket liv runt henne.

Filmen är rätt så dum, banal, platt och bedrövlig, men jag lockas av att se den ändå.

Recension: April Fool's Day

April Fool's Day

Regi: Fred Walton

1986

Horror

Skrivet av: Linda Snöberg

April Fool`s Day råkar vara den dagen då Muffy (Deborah Foreman) fyller år, så hon bjuder in en del vänner hon hade när hon gick på skolan Vassar till sina föräldrars sommarställe för att fira och ha en trevlig helg ihop. Med anledning till dagen så vill man givetvis luras och på färjan över till ön uppstår det kaos efter ett practical-joke, ståhej med oväntad blodutgjutelse, vilket gör att allas stämning bli dämpad. När de väl kommer till ön så väntar Muffy ivrigt på sina vänner. Men möts av panik och ledsamheter, kommer det bli så som hon har planerat eller kommer allt gå i stöpet…

Det här är verkligen en toppfilm i mina ögon. Underbart skriven, karaktärerna är fantastiska och strålande, levnadsförhållandena är otäcka och realistiska och jättefin atmosfär. Den har ett briljant huvudsakligt tema, en underbar titel och ett chockerande slut, ett slut så underbart som du kan dö för det och absolut det bästa slutet jag någonsin har sett. Filmen är ett snilledrag och när du tror du vet precis vad som händer, så uppstår något som gör att du tänker i andra banor, detta sker rätt ofta under filmens gång. Handlingen är väl beskaffad, den är otäck och allvarligt smart, mystisk och har en hel del roliga skämt, anklagelser och halshuggning.

Rollbesättningen är superb, ljuvlig och underhållande. Thomas F Wilson har jag inte sett mycket av sen jag såg honom som Biff H. Tannen, i filmen ”Back to the future”. Här har han rollen som Arch Cummings, en rätt så komisk person, men han klarar det galant. Amy Steel ger oss som vanligt en bra prestation, här som Kit Graham, kommer mest att tänka på hur hon var i Friday the 13th part 2 när jag ser henne, en av mina favoritslashers. Deborah Foreman skiner varje gång hon är i rampljuset: hon är oerhört vacker, söt och vet hur man agerar framför en kamera, undrar varför hon inte fortsatte med sin karriär? Clayton Rohner spelar Chaz Vyshinski, han är kanske inte den bästa skådisen, men han är så snygg så man kan vila sina ögon på honom i alla fall, förövrigt har jag sett honom i Modern Girls och i Hardcover, i dessa filmer kommer han mer till sin rätt.

Minnesvärd replik: Ibland, med tidvattnet… kan det ta en hela natten att nå fastlandet och även då, klarar de ibland inte det.

Det är nog troligen den enda slasher som kommer att tilltala människor som hatar slashers.

8 Million Ways to Die -1986 - Den har inte åldrats väl

8 Million Ways to Die

Regi: Hal Ashby

1986
Action/Thriller

Jeff Bridges är Matthew Scudder, en före detta polis som på grund av sitt alkoholmissbruk numera inte har något riktigt hem, ingen fru och inget jobb kvar. Han är inskriven hos AA och försöker vända sitt liv tillrätta igen. Från ingenstans blir han uppsökt av en lyxprostituerad kvinna som ber om hans hjälp. Hon vill hoppa av men är livrädd för sin hallick. Det är i alla fall hennes officiella historia. Scudder försöker hjälpa henne men misslyckas. Kvinnan dör en våldsam död och Scudder super tillfälligt ner sig igen. Men att mörda kvinnan var ett misstag, nu blir det personligt…

Den här filmen såg jag första gången för många år sedan och det är egentligen enbart tack vare Studio S Entertainment som jag får chansen att se om den igen. Men det är som sagt många år sen senast och jag tror att det faktiskt var ungefär i samband med att den kom ut, kanske något år senare. Faran med att se om filmer många år efteråt, och i synnerhet om man minns dem som bra, är att de har en tendens att leva lite på nostalgikänslor. Och tyvärr är det precis vad den här filmen har drabbats av. Den har inte åldrats väl, men är fortfarande underhållande av rent nostalgiska skäl.

Historien är egentligen klassisk, en polis på dekis löser ett fall helt allena och får någon form av upprättelse från sin omgivning, sina kollegor och kanske även från sig själv. Men den här filmen tar det hela ett steg längre. Polisen blir istället av med jobbet och huset och frun och inte förrän då lyckas han ta tag i situationen. Jeff Bridges är fullständigt lysande i rollen och man skulle kunna tro att han aldrig har gjort annan än att supa ner sig och se allmänt sliten ut! Ett bra betyg på en skådespelare tycker jag!

Jag minns att min polare och jag fick för oss att räkna hur många gånger ordet ”fuck”, i någon form förekommer i filmen. Vi kom upp i ett häpnadsväckande antal! Inte för att jag minns antalet just nu och faktum är att när jag ser om den lägger jag inte ens märke till detta språkbruk. Det var nog mer uppseendeväckande under åttiotalets moraliteter än vad det är i dagens ljus, ytterligare ett exempel på vilken utveckling som har sett, både i filmbranschen, men även rent språkligt. Det var ett större tabu att svära på den tiden än vad det är idag, så mycket är helt klart.

Men även om filmen inte har åldrats väl och att dess främsta egenskap är att främja nostalgi är den inte helt värdelös. Den är faktiskt ganska underhållande, även om tempot är lite väl lågt för en actionfilm. Men man får trösta sig med att det också är en thriller och så sådan bör ha ett lite lägre tempo för att inte hämma spänningen. Det är en kul och underhållande film helt enkelt även om den inte når upp till de höjder mitt nostalgiska sinnelag hade utmålat den till.

Allan Quartermain and the Lost City of Gold - 1986 - Uppföljaren till King Solomona Mines

Allan Quartermain and the Lost City of Gold – Richard Chamberlain och Sharon Stone repriserar sina roller i den här uppföljaren till King Solomons Mines från året tidigare. Man känner snabbt igen sig i filmen och den kantas av samma typ av äventyr och humor som gjorde första filmen så underhållande. Den här gången letar Allan Quartermain efter sin försvunna bror och hittar en mytomspunnen stad i guld. Snabbt kastas han och Jesse Hudson (Sharon Stone) in i stadens maktkamp och intrigerna kan börja. Inte fullt lika bra som ettan men fortfarande en klart underhållande film som håller att se om och om igen! James Earl Jones medverkar. – 7/10