Prison Break – 2005-2009 – Inte en fängelseserie egentligen.

Det ligger i sakens natur att inte hela serien utspelar sig på ett fängelse. Det är alltså inte en fängelseserie såsom till exempel OZ var. Dock har den sitt ursprung i fängelset där Michael ska försöka frita sin bror Lincoln. I början är det väl inte mycket mer än så. Det är en finurlig plan, det kan inte förnekas, men essensen är en fritagning. Undan för undan växer historien till något helt annat än vad den var från början och det kan inte ses som något negativt. Efter ett par säsonger är bröderna och deras bundsförvanter indragna i något av en storleksgrad de inte hade kunnat förutse från början.

Det som är kul med serien från början är Michaels dedikation och intelligens. Han har planerat in i minsta detalj och även om han stöter på patrull här och där verkar det alltid finnas en backup plan. Wentworth Miller som gör rollen har en perfekt genomträngande blick som gör att man tror att det verkligen är som att han lägger märke till alla små detaljer.

Brodern Lincoln gestaltas av Dominic Purcell. Rollen är helt olik Michael, här är det inte frågan om ett överlägset intellekt. Dock finns det en nästan onaturligt stark broderskärlek mellan dem. Allt eftersom uppdagas det allt som de har gjort för varandra under årens lopp. Lincoln är inte bara en buse och småskurk, han har gjort det han har gjort för Michaels skull. Nu sitter han i dödscell för ett mord han inte begått.

Under resans gång får vi förstås även följa andra karaktärer. Det är fångvaktare och medbrottslingar, lejda torpeder och jag vet inte vad. Gemensamt för nästan alla av dem är att de vi ett tillfälle varit en fiende för att vid ett annat tillfälle jobba mot samma mål som Michael och Lincoln. Jag gillar de här vändningarna. Man vet aldrig var man har människorna på det sättet. Alla är förstås inte med hela tiden. Några dör och några är borta i långa perioder. Det är en serie där man inte väjer för att ta livet av de stora rollerna om man säger så. Det är väl inte lika omtumlande som det var i LOST men se serien så får ni se.

En av de slemmigaste typerna är Theodore ”T-Bag” Bagwell. Han har en förmåga att alltid se till att han klarar sig. Egentligen är han hur intelligent som helst men klarar liksom ändå inte av att leva efter samhällets normer. Snart kommer det fram att det beror på hans uppväxt, inget konstigt i sig kanske. T-bag får ses som den komiska sidekicken många gånger. Det han gör kommer liksom alltid snett bakifrån snarare än rätt på som många av de andra karaktärerna. Han spelar med bravur av Robert Knepper och är den som förändras mest under seriens gång. Ändå förblir han likadan, det är svårt att förklara.

Andra stora roller är till exempel Amaury Nolasco, Michaels medfånge Fernando Sucre i den ursprunglige cellen. Det är också en kille som går från klarhet till klarhet. Sarah Wayne Callies gör rollen som läkaren Sara Tancredi, en person med en helt annan bakgrund än vad vi först tror oss veta. Slutligen vill jag nämna William Fichtner i rollen som Alex Mahone. Det är kanske den karaktär som ligger närmast Michael när det gäller intelligens. Han är en FBI agent som inte räds att ta till hårdhandskarna för att nå sina mål. Och så medverkar vår svenske Peter Stormare förstås…

Serien är slut och jag har nu sett hela. Jag gillade den. Den tappade lite under säsong två men det är klart värt mödan att fortsätta då det blir betydligt bättre igen. Kanske till och med bättre än första säsongen. Det finns en film också som jag inte har sett än men det dröjer nog inte så länge skulle jag tro. Serien var i alla fall mycket bra!

8/10

Recension: Svenska rysaren MARIANNE – 2011

Man ska väl inte gnälla men det här är nog bland det västa jag har sett på mycket länge! Själva historien, som handlar om hur Krister hemsöks av en Mara efter en bilolycka som kostade sambons liv, är det i grunden inget fel på. Men utförandet säger något helt annat! Det är frågan om syner och drömmar man det är inte tillräckligt tydligt när det är det ena eller det andra, eller om det rent av är verklighet. Till slut får man väl någon sorts poäng med det hela men det är på tok för sävligt innan man kommer så långt.

Av de skådespelare som medverkar så är väl huvudrollsinnehavaren Thomas Hedengran helt ok. Tintin Anderzon medverkar nästan ingenting trots att hon står som etta eller två i förtexterna. Jag tror inte hon har en enda replik, men jag ska inte ta gift på det. I så fall var det något i förbigående. Peter Stormare medverkar i en mindre roll som psykolog och är tveklöst den bästa skådespelaren här, den mest kända också naturligtvis. Att rabbla upp namn på den övriga skaran för att skriva ner dem i smutsen ser jag ingen direkt mening med. Övriga är ungefär jämdåliga så det är heller ingen inbördes konkurrens. Man skulle kunna tycka att någon av dem skulle visa en trovärdig känsla någon gång under filmens lopp men så är alltså inte fallet.

Dialogen är inte bättre den. Oftast är den så löjeväckande att det faktiskt på något sätt blir underhållande, men det är knappast på rätt grunder. MEN… det finns ett par bildkompositioner framåt slutet som jag gillade riktigt mycket och som räddar filmen från en total katastrof. Faktum är att det faktiskt blir en smula obehagligt till slut. Det är synd att man inte tagit tillfället i akt mera kontinuerligt under hela filmen. Hade man hållit samma stämning som i avslutningsscenerna hela vägen hade det varit en riktigt otäck film vill jag påstå!

3/10

2001 Maniacs - 2005 - Välgjorda goreeffekter!

2001 Maniacs

Regi: Tim Sullivan

2005

Komedi/Horror

Några ungdomar kommer till en stad i tid för hundraårsfesten. Efterhand blir de varse att invånarna lever som om det vore sydstaterna på riktigt och än mer snedvriden samhällssyn ändå förresten. Flykt är det enda alternativet om du vill överleva men det är något som visar sig lättar sagt än gjort.

Faktum är att jag såg den här före jag såg HG Lewis orignal som jag skrev om för några dagar sen. Jag avskydde verkligen den här men lyckades ändå med bedriften att se om den för att ge den en ny chans. Kanske fanns det något som jag hade missat som verkligen gjorde den till en underhållande film. På sätt och vis kan man väl säga att jag gjorde det. Inte för att jag kommer att ägna några stavelser på att hylla filmen på något sätt, det är fortfarande en katastrof, men jag insåg att det faktiskt finns en del humor i splatterscenerna.

Det är uppenbart, mer uppenbart än i originalet faktiskt, att det hör sig om en film med glimten i ögat. Som vanligt kan jag inte låta bli att jämföra… Det som var lite charmigt uselt i filmen från 1964 är här bara tramsigt. Skillnaden är tydligt, då handlade det om skådespelare och handling som var uselt men kanske mer av misstag än något annat. Här är det uppenbart att man försöker göra en rulle med blinkningar till den gamla filmen, alltså en film som försöker vara sämre än vad den egentligen klarar av att vara. Det finns en skillnad på att göra en film med intentionen att den ska vara tramsig kontra en som råkar bli det på grund av manus, skådespelare, budget eller annat.

Och ska sanningen fram så är alla goreeffekter faktiskt ganska välgjorda i den här. Robert Englund spelar en helt ok roll och det gör Lin Shayne också! Ingen av dem har någon huvudroll men som tokig ortsbefolkning är de viktiga! Det är en blodigare film än originalet som faktiskt var relativt subtil vid jämförelsen. Det är over-the-top och det är precis vad man har varit ute efter.

Hade jag inte lyckats se filmen igen skulle jag absolut inte varit lika snäll mot den som jag nu har varit men med originalet i bakhuvudet och med min bästa förlåtarskjorta på mig kryper den upp lite på betygskalan.

3/10

Recension: Isolerad - 2010

Isolerad

Regi: Johan Lundborg, Johan Storm

2010

Drama/Thriller

Frank är en smula introvert läkarstudent. Hans sociala kompetens är bristfällig och när han träffar Lotte vet han inte riktigt hur han ska bete sig. Hon är påflugen långt över vad Frank egentligen klarar av och när han dras in i någon form av triangeldrama blir det alldeles för mycket för honom. Han är redan tillräckligt stressad över alla tentor och studier att han verkligen inte behöver ytterligare ett orosmoment. Men efter att ha upptäckt blåmärken etc. på Lotte blir han allt mer indragen i hennes våldsamma pojkväns värld av terror. Till slut vågar han knappast gå utanför dörren…

Jag hade verkligen inga förväntningar på den här filmen och det är oftast det bästa sättet att förhålla sig. Ganska snart inser jag att det här inte handlar om en svensk dussinfilm utan något mycket bättre. Skådespelarna lär inte få någon utmärkelse för sina prestationer men jag tycker att det funkar mycket bra ändå! Mycket, för att inte säga det mesta, kretsar kring läkarstudenten Frank och hans nedgång i helvetet, metaforiskt uttryckt förstås. Emil Johnsen gör mycket bra ifrån sig och frustrationen han känner blir hur påtaglig som helst och det blir till och med spännande!

Lotte som spelas av Ylva Gallon ligger till en början någonstans i gränslandet mellan riktigt bra och riktigt amatörmässig leverantör av repliker. Men efterhand förstår jag vilken briljans hon exekverar rollen med! Hon är konsekvent i sitt skådespelande hela vägen igenom och faktiskt mycket trovärdig i sin rädsla för pojkvännen Micke (Peter Stormare). Han i sin tur klarar sig bra på sin rutin och sin fallenhet för att spela våldsamma och hotfulla typer. Han är inte fantastiskt men i sanningens namn bör det också tilläggas att hans inblandning i rollistan är mycket sparsam!

Det finns också några andra småroller, med Margreth Weivers i spetsen, som förhöjer filmen utan att för den skull vara särskilt viktiga. En del av filmen utspelas i skolmiljö där det förstås främst är frågan om statistutfyllnad men Lars Väringer som föreläsare kan nämnas. Inget över sig kanske men i alla fall passande i rollen!

Men det mesta kretsar som sagt kring Frank och under stundom går funderingarna runt i cirklar kring hur mycket hans sociala isolering egentligen bidrar till det som händer. Det vill säga om det är i Franks egen hjärna en del av händelserna utspelas. Det är alltså en film där man kan ifrågasätta om det som verkligen händer händer. Dock finns det inga direkta belägg för att det skulle vara varken si eller så, det finns bara möjligheter och det är ett säkert sätt att bygga spänning tycker jag.

Personligen fann jag den här filmen oerhört tillfredställande och det var dessutom länge sedan jag såg en film av en sådan kaliber att den nästan lyckades att trollbinda mig, det är inte varje dag man får förmånen att uppleva det direkt.

9/10

Recension: Boot Camp - 2007

Boot Camp

Regi: Christian Duguay

2007

Drama

Långt ute i stilla havet finns en liten ö med ett speciellt uppfostringsläger som föräldrarna till särskilt stökiga ungdomar skickar bort sina barn till när de inte längre klarar av situationen. Vad föräldrarna inte har full koll på är vilka metoder som egentligen används för ändamålet: hjärntvätt, fysiska bestraffningar i form av kompanistryk eller motsvarande och med fångvaktare som utnyttjar ungdomarna för sina egna njutningar. Av olika omständigheter hamnar Sophie (Mila Kunis), till pojkvännens stora smärta på ön. Han är fast besluten att få hem henne igen, men först krävs det att han skickas till ön, något som är lättare sagt än gjort…

Själva idén med fångläger långt ute till havs, även om de inte råkar ligga mitt ute i stilla havet är förstås ingen ny idé. Ett gäng filmatiseringar om fängelseön Alcatraz, med Don Siegels Escape From Alcatraz och Papillon med Steve McQueen och Dustin Hoffman är väl de första som ploppar upp i skallen kanske. Tittar man på, för gemene man, mer okända rullar finns det förstås andra fånglägerfilmer med ingredienser som liknar den här ännu mer även om det inte nödvändigtvis utspelar sig på en ö, ta Turkey Shoot för att bara nämna en film!

Fast här är de ju egentligen inte frågan om ett fångläger utan om en plats där de stökiga ungdomarna ska disciplineras under överinseende av Doktor Hail (Peter Stormare) som med sina metoder ändå tycks komma någon vart med dem, åtminstone tills han stöter på motstånd från Sophies pojkvän Ben (Gregory Smith) som sätter hela verksamheten i gungning med sin blotta närvaro. Lite tramsigt kan tyckas eftersom det inte känns riktigt realistiskt att en person kan ställa till med sådan oreda som det gestaltas i filmen.

Överlag för man väl också säga att den är lite tam och även om bestraffningarna kan tyckas hårda blir man inte direkt påverkad av dem. Om detta beror på att man numera har blivit så luttrad att man kräver mer och mer för att överhuvudtaget känna något eller på att filmen de facto är svag på detta område kan förstås diskuteras men det faller lite platt för min del i alla fall och det är lite synd för filmen hade helt klart potential att kunna vara riktigt stark. Visst finns det tillfällen då vissa personer får precis vad de förtjänar och tillfällen när man verkligen känner med ungdomarna och ett och annat tillfälle då våldet känns riktigt naket. Men det går över ganska snabbt och strax efteråt är det lika platt igen.

Men nu har filmen trots allt ett litet ess i rockärmen som förstärker den och som faktiskt gör den lite motbjudande trots allt. Den bygger nämligen på verkliga händelser och enligt filmens för och eftertexter är det här en företeelse som inte varit helt ovanlig och hur allt detta skett utan insyn av myndigheterna. Man berättar också att 40 barn och ungdomar dokumenterats ha dött under förhållandena och det är något som faktiskt får min fantasi att skena i alla fall! Kanhända är inte filmen i sig något mästerverk, men den bygger på händelser som känns enormt viktiga att förmedla till människornas medvetanden och som sådan är den förstås enormt rekommendabel!

Recension: The Brothers Grimm - 2005

The Brothers Grimm

Regi: Terry Gilliam

2005

Äventyr

Bröderna Wilhelm (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) Grimm åker runt på landsbygden, orädda som få och bekämpar ondska varhelst de råkar snubbla över den. Åtminstone är det vad de utger sig för att göra. Sanningen är dock den att de genom diverse tricks fuskar sig fram och det hela har inte ett dugg med vare sig monster, häxor eller något annat övernaturligt att göra. Sanningen når dock till slut ifatt dem och de står öga mot öga med riktig magi och en riktig saga. Det är nu som de en gång för alla måste bevisa sitt mod och att de talanger de utgett sig för att besitta verkligen står sig mot en ondskefull sagodrottning.

Redan i öppningsscenen känns det här som kraftigt överdrivet och överdramatiserat men en stund senare får detta sin förklaring och man behöver inte längre bekymra sig över det. Istället förstår man mer och mer ju längre filmen varar att den faktiskt är väldigt visuellt genomtänkt och dessutom konsekvent i sitt bildspråk. Känslan av sagoberättande är alltjämt närvarande och i och med detta kommer man undan med att en del av miljöerna etc. ser lite tillverkade eller konstgjorda ut och kanske till och med dataanimerade på sina ställen.

Man känner också igen sig i Terry Gilliams stil, mannen som förutom filmer som 12 Monkeys, Brazil och Time Bandits även låg bakom de klassiska animerade episoderna i Monty Pythons Flying Circus. Mycket av humorn känns igen ifrån den tiden även om det naturligtvis inte går att jämställa på något sätt.

Eftersom det handlar om sagoförfattare, eller åtminstone sagonedtecknare, är det roligt att det förekommer regelbundna referenser till just sagor och då i synnerhet referenser till just Bröderna Grimms sagor. Dessa är ofta väldigt uppenbara men vid ett par tillfällen får man tänka efter lite för att placera dem, det är också så att man har blandat sagorna lite med varandra och det tycker jag personligen är ett spännande grepp. Och det underskattar inte tittaren heller!

Trots detta fokuserar filmen en förbluffande stor del på verkligheten och på historiskt riktiga frågor och det gör att filmen trots allt breddas lite och kanske passar en större målgrupp. Samtidigt kan det vara just en sån sak som drar ner upplevelsen för dem som bara är ute efter ett visst mått av underhållning och struntar fullständigt i historisk ackuratess.

Är det här bra då? Nja, det beror nog lite på vad man är ute efter. Jag själv hade förväntat mig en lite vuxnare film (fråga mig inte varför) och blev lite besviken. Är man dock fullt medveten om filmens egentliga målgrupp och matinéliknande stil kommer saken i ett annat läge och jag tror den yngre delen av publiken uppskattar den här betydligt mer. Peter Stormare, som går från klarhet till klarhet, gör förresten en bejublad insats som den excentriske hejduken Cavaldi.

En film man kanske kunde klarat sig utan men som trots allt har ett visst underhållningsvärde.

Jägarna 2 - 2011 - Uppföljaren till Kjell Sundvalls tveklöst bästa film!

Jägarna 2

Regi: Kjell Sundvall

2011

Thriller

Ett mord begås och rikskrim kallas in för att någon utomstående ska ta hand om undersökningen. Uppgiften faller på Erik Bäckström som en gång tidigare varit upp i norrland och tampats med en utredning som slutligen ledde fram till hans egen bror. Motvilligt åker han dit och börjar sina undersökningar. Han märker snart att det förekommer personliga vendettor i utredningen och att alla poliserna inte har rent mjöl i påsen. Att övertyga chefen på plats om saken visar sig dock inte vara en helt enkel uppgift.

Jag brukar vara bra på att minnas vad jag tyckte om filmer men detaljer om handlingen, oavsett hur centrala och väsentliga kan tyckas vara är inget som jag brukar lägga på minnet. Jag minns alltså inte detaljer kring brotten och/eller upplösningen i Kjell Sundvalls första film. Det finns lyckligtvis några snabba tillbakablickar som förklarar de stora dragen för förvirrad publik såsom jag själv.

Jag brukar sannerligen inte vara särskilt förtjust i Kjell Sundvalls filmer och TV-filmer. Han är i mina ögon en gravt överskattad filmskapare som bara haft någon enstaka lyckoträff. Jägarna tillhör dem och nu var det intressant att se hur den här uppföljaren stod sig i konkurrensen.

Det är i mångt och mycket en ganska onödig film som egentligen är en enda stor upprepning. Men å andra sidan är de allra flesta svenska polisfilmer upprepningar av varandra även om jag är mycket förtjust i dem. Med det sagt konstaterar jag att det faktiskt är en ganska underhållande film som jag verkligen inte ångrar att jag gjorde mig besväret att se. Det är stabil underhållning och både Rolf Lassgård och kanske framförallt Peter Stormare gör mycket av sina rollkaraktärer. Det är erfaret skådespeleri och det tjänar filmen helt klart på. Om skådespelarna klarar av en trovärdig norrländska vet jag inte om jag är kapabel att avgöra. Det brukar vara rätt uppenbart för dialektalt infödda hur det är med den saken. I mina öron låter det i alla fall bra!

Så vidare spännande är det inte och det mesta räknar man ut i förväg. Det ligger lite i själva filmidén att det ska vara korruption bland polisen och att de håller varandra om ryggen är självklart men det gör inget. Det förhöjer snarare Erik Bergströms (Lassgård) frustration och gör att dramaturgin lyfts upp till en högre nivå. Problematiken är förvisso ganska komplex med de personliga kopplingarna och de tidigare händelserna från förra film. Överlag en riktigt bra film tycker jag. Den kanske kunde ha tjänat på att vara en halvtimme kortare men det fungerar ganska bra ändå!

Anamorph - 2007 - En film som underskattar publiken

Anamorph

Regi: Henry Miller

2007

Thriller

Det har nu gått fem år sedan den beryktade fallet med seriemördaren ”Uncle Eddie” klarades upp. Det vill säga, om det nu verkligen klarades upp för nu verkar det figurera nya fall som påminner om dem. Polisen är förtegen och vet inte om det handlar om en Copycat eller om det verkligen är så att den man som man knöt fallen till för fem år sedan i själva verket var oskyldig och om den verkliga mördaren i så fall kom undan. Stan Aubray (Willem Dafoe) som utredde de ursprungliga morden kallas åter in på fallet. Framför honom målas ett groteskt händelseförlopp upp där man inte kan vara säker på någonting och framförallt inte lita på sina egna ögon.

Den här typen av thrillers, med en polis på dekis efter ett långdraget och ansträngande fall, kanske seriemördare som här, går det väl tretton på dussinet av. Vill man lyckas med premisserna gäller det således att verkligen sticka ut från mängden och göra någonting annorlunda med det. Tyvärr lyckas inte det här och alltihop blir bara en enda ljummen gröt som visserligen funkar som bukfylla men som inte ger någon bestående näring och definitivt inget man håller sig pigg av en längre stund.

                                                    

Skådespelarmässigt är det helt ok, men inte mycket mer än så och jag blir faktiskt lite besviken av att man underskattar publiken på det här sättet. Man kunde väl åtminstone försökt utveckla storyn lite och inte förlita sig på de få (och ganska billiga) kameratricks som används för att gestalta tillbakablickar. Det finns heller inte någon egentligen jakt på mördaren och inte ens några misstänkta och/eller villospår läggs ut. Nej, filmen baserar sig i stället på att följa Aubray (Dafoe) och hans sätt att bearbeta sina intryck. Att han varit med och utrett originalfallen är uppenbart och att det påverkat honom på alla möjliga sätt likaså, Han mår verkligen inte bra, men att spendera 99 minuter på att visualisera detta faktum kräver mer talang än vad denna film kan uppbringa.

Dock vill jag påstå att mördarens metoder är ganska underhållande. Det handlar inte om en vanlig dussinmördare i den bemärkelsen, utan snarare om en kall och beräknande, närmast artistisk, människa som verkar se sina mord som ett slags konst. Jag tycker nog att man kunde ha utvecklat detta lite mer och på så sätt fått lite mer originalitet i filmen.

Vår egen Peter Stormare medverkar förresten också i filmen. Han har en mindre roll men jag tycker han sköter sig utmärkt. Faktum är att det är nog han som gör det största intrycket och spelar skjortan av både Willem Dafoe och Scott Speedman utan större ansträngning. Hans roll är förvisso inte mer mångfacetterad än deras men han har lite mera utstrålning, i alla fall i just den här filmen och så är det ju lite roligt att lyssna när han försöker prata amerikansk engelska. Jag säger inte att han har ett dåligt uttal, men det är trots allt uppenbart att han inte är infödd amerikan!