Recension: Lucio Fulcis THE SMUGGLER aka CONTRABAND - 1980

The Smuggler

Aka: Contraband

Regi: Lucio Fulci

1980

Thriller/Drama

Luca är en familjefar som sköter smuggling åt en större gangster än honom själv. Polisen är den på spåren och de måste fly för att inte bli tagna och satta i fängelse. Vem är det egentligen som har tjallat? För Luca är övertygad om att det måste vara något som har pratat bredvid mun, annars hade aldrig polisen kunnat känna till deras exakta position. Där sen dessutom hans bror mördas förstår han att något är i görningen. Det verkar som att det är en ny gangster som vill slå sig in på marknaden. Det finns inga hämningar och våldet mot konkurrenterna är skoningslöst. Därför blir Lucas hämnd lika skoningslös…

Är man ett fan av kultfilm måste man mer eller mindre tycka om Lucio Fulcis filmer. Det viktigaste är att tycka om hans skräckfilmer och de är också de överlägset mest kända. Men även atypiska filmer som den här bör ingå i det man kallar för favoriter. Det där är förstås skitsnack och det går inte att säga att man måste gilla den eller den filmen bara för att man har en viss preferens när det kommer till kategorier av filmer. För min personliga del kan jag säga att jag mestadels tyckte den här filmen var rent skräp, då finns det bättre filmer av The Godfather of Gore att välja – även utanför skräckgenren!

Det är förstås svårt att säga att skådespelarna spelar över väldeliga när det hela är dubbat men rösterna är i alla fall inte särskilt trovärdiga. Klippningen är emellanåt rent löjeväckande och det är onekligen en svårt daterad film! Man får säga att den är rejält våldsam och det ska Fulci förstås ha en eloge för. Det är en gangsterfilmer men med Gore som ibland påminner mer och en skräckfilm är de flesta skräckfilmer. Det hela ser mycket bra ut med tanke på omständigheterna. Dock vågar jag påstå att effekterna allt som oftast ser så fejkade ut att det är svårt att ta dem på allvar.

Nu ska jag erkänna att gangster- och maffiafilmer inte är min kopp kaffe någon gång, helt oavsett hur de ser ut eller vem som har regisserat. Det är helt enkelt inget som generellt tilltalar mig. Kanske gör det mig olämplig att bedöma den här filmen säger Ni? Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Jag gillar onekligen kultfilmer som är riktigt skräpiga och ostiga och skulle man lyckas hitta en film inom en genre som man generell inte gillar och gilla den är det ju dubbel vinst så att säga.

Men tyvärr, detta var inget för mig och jag får nog säga att det är det sämsta filmen jag hittills har skådat av Fulci. Den är slarvig och historien är alltför enkel för att det ska bli intressant. För mig känns det egentligen mer eller mindre som en enda lång förevändning för att visa några specialeffekter framåt slutet. Det finns mer, men av förklarliga skäl återfinns det mesta framåt slutet. Strukturen så till vida är det inget fel på!

Det jag kommer att minnas från filmen är ett skott i ansiktet, en blåslampa i ansiktet och en av de råaste våldtäktsscener jag har sett.

4/10

Recension: Kings of Crime - 2005

Kings of Crime

Aka: Romanzo Criminale

Regi: Michele Placido

2005

Drama

Fyra vänner, som betraktar sig själva som bröder påbörjar sin kriminella bana redan i unga år. De stjäler en bil, vilket leder till ett fortsatt liv i kriminalitet och våld, väljer sina egna smeknamn: Libanesen, Kall, Snobben och Stor. De arbetar sig uppåt i den undre världen och blir både fruktade av sina fiender och älskade av sina vänner. Men det är en värld av svek och bedrägeri och inte sällan tvingas de statuera exempel av dem som egentligen står dem närmast.

Till att börja med får jag väl erkänna att jag inte är särskilt förtjust i maffiafilmer eller romantiserad brottslighet som det så ofta handlar om. Några få har jag väl sett och uppskattat genom åren men någon större referensram har jag inte så några djuplodade analyser och jämförelser lär det inte bli tal om.

Skådespelarmässig fungerar dock filmen bra och att den är på italienska kanske gör att den doftar lite mera maffiarealism än vad som skulle vara fallet annars. Fast realism är väl inte riktigt rätt ord kanske. Snarare handlar det väl som sagt om någon form av romantisering av de fyras vänskap. Dock tycker jag inte att man faller i fällan att glorifiera det våld som huvudpersonerna trots allt blir en del av. Inte för att man visar det på ett avskräckande sätt heller, det bara finns där – liksom.

Något som jag finner vara väldigt märkligt är musikvalet. Redan i filmens första skede konfronteras man av död och destruktion på ett eller annat sätt vilket sekunderna senare ackompanjeras av The Sweets gamla hit The Ballroom Blitz. Det förefaller mig ungefär lika märkligt som att inleda den indonesiska kannibalfilmen Primitif med Kraftwerks We Are The Robots. Och det är inte enda gånga musikvalet till och omkring olika scener verkligen sticker ut rejält.

Filmens längd är dock något som ligger den i fatet. Det blir lite segt att spendera nästan två och en halvtimme med den, och i synnerhet om man inte är särskilt intresserad av genren till att börja med. Fast det är väl å andra sidan kanske inget direkt problem förutom för den som tagit sig på att recensera den då (haha). Men faktum är att jag gillade vad jag fick se! Det är en film man blir glad av hur konstigt det än låter och ger man sig till tåls får man också sitt lystmäte av politiska kommentarer fyllt.

Analyse That - 2002 - En blek skugga

Endast en blek skugga av första filmen Analyse This som kom tre år tidigare. Överspelet är mer konstant i den här rullen och det begränsar sig heller inte bara till Robert De Niro utan Billy Crystal är också långt ute och seglar emellanåt. Borta är den klockrena betraktelsen av respektfull vänskap mellan gangsterboss och psykiatriker och kvar är bara trams som känns framtvingat bara för att göra en fortsättning på den framgångsrika första filmen. Måste man se allt som finns bör man väl även se denna, men om man inte är komplettist finns det ingen anledning att offra tiden på denna. – 5/10

Analyse This - 1999 - klockren noir-gangster-pastisch

Egentligen en ganska klockren noir-gangster-pastisch där Billy Crystal briljerar väldeliga. Jag vill inte påstå att Robert De Niro gör ett dåligt jobb heller, men filmen innehåller några scener där han spelar över till den mildra grad, kanske för en komisk effekt, att det bara blir tramsigt av det. Handlingen i korthet går ut på att en psykiatriker (Billy Crystal) ska ha samtal med gangsterbossen Paul Vitti (Robert De Niro) om dennes problem, vilket är lättare sagt än gjort då Vitti har en fallenhet att lösa saker och ting på en gangsters sätt. Det gäller med andra ord att hålla tungan rätt i mun för psykiatrikern om han inte vill ha en ståplats i Nybroviken så att säga. Efterhand utvecklas dock en sorts vänskap mellan de två som bara fungerar på grund av gangsterns filosofi om ära och att till varje pris ställa upp för sina egna och så vidare. – 8/10