The Expedables 3 – 2014 – Idel stora namn

Tja, vad ska man säga om det här då? Har vi inte redan sett allt som den här filmen har att erbjuda? Den enkla sanningen och svaret på den frågan är förstås JA! Låt vara att man här har lyckats få med Harrison Ford och Mel Gibson i rollistan. De sköter sig precis lika bra som man kan förvänta sig. Det gör också Wesley Snipes som också är med. Övriga roller besätts som vanligt av Sylvester Stallone, Jason Staham, Dolph Lundgren, Jet Li och Arnold Schwarzenegger. Bruce Willis återfinns däremot inte såsom han har gjort i de två tidigare filmerna. Jag har egentligen ingen åsikt om det. Det är Harrison Ford som har tagit över funktionen och det funkar för mig.

Alltså idel stora namn men det har vi ju å andra sidan vant oss vid sedan de två tidigare filmerna. Bara stora namn gör ju som bekant ingen film, det krävs någon form av handling och eftersom det här är en högexplosiv actionfilm behövs det också tilltalande actioneffekter, explosioner och massor av skjutvapen.

För min del fallerar filmen på alla plan utom just kända namn i rollistan. Det är en ganska tråkig story, skådespelarna känns ganska trötta och det exploderar på tok för mycket för att det ska vara underhållande att se på. Bara action för dess egen skull är inget jag förespråkar.

I enkelhet handlar det om att gänget, som förstås är ute på uppdrag stöter på Conrad Stonebanks som spelas av Mel Gibson. Snart står det klart att det är skurkarnas skurk och att det dessutom finns en historia mellan honom och ledaren för gänget, Barney Ross (Stallone). Riktigt vad kommer förstås inte fram förrän senare men det är inte alltför svårt att räkna ut hur det ligger till. Överhuvudtaget är det en ganska förutsägbar film, även med actionfilmsmått mätt.

Hur som helst ska Barney ge sig efter skurken och skaffar för det personliga uppdragets skull nu personal. Låt oss säga att det inte går helt smärtfritt. Han kommer att behöva all hjälp han kan få och under tiden smäller det omkring honom. Vi kan alla räkna ut hur det kommer att gå…

Överlag en ganska trött film alltså. Det smäller och exploderar men det räcker inte. Historien är tråkig och karaktärerna får inget utrymme att jobba på klichékomiken heller.

4/10

Inför Expendables 3

	Expendables 1	Expendables 2	Expendables 3
Sylvester Stallone	X	X	X
Jason Statham	X	X	X
Jet Li	X	X	X
Dolph Lundgren	X	X	X
Eric Roberts	X
Randy Couture	X	X	X
Terry Crews	X	X	X
Steve Austin	X
Mickey Rourke	X
Bruce Willis	X	X
Arnold Schwarzenegger	X	X	X
Chuck Norris		X	X
Jean-Claude Van Damme		X
Harrison Ford			X
Mel Gibson			X
Robert Davi			X

Sabotage – 2014 – Arnold Schwarzenegger

Jag tror att jag har sett de flesta av de ”gamla” filmerna med Arnold Schwarzenegger. För visst kan man säga att det finns en filmografi före guvernörskapet och en efter? Storhetsperioden låg helt klart före politikens värld men eftersom jag i skrivandets stund inte sett de andra två filmerna ha har gjort efter sin ämbetsperiod ska jag hellre fria än fälla.

Men Sabotage har jag uppenbarligen sett. Efter att den tog slut infann sig känslan ”jaha, var det allt?”. Det känns lite som en serietidning i sitt upplägg. Nu har väl vi i svenskan ingen bra motsvarighet till ”cartoonish” men det är precis vad jag känner. Det är en väldigt svart och vit film. Det finns liksom inga nyanser även om det känns som att man har försökt få till det. Kanske beror det på att handlingen verkligen inte är ny. Man kanske inte har sett precis alla vändningar på samma sätt tidigare men överlag innehåller filmen inga överraskningar.

Schwarzenegger spelar ledaren för ett specialförband, eller om de är specialagenter, som specialiserat sig på att nästla sig in hos knarkkarteller. Schwarzenegger röker cigarr, rätt så fet cigarr också och tar ingen skit från någon annan. Det är hans regler som gäller och inte de lagar som styr landet. Känns det igen från Rovdjuret? Att rollkaraktären heter John är inte det enda som påminner mig om hans gamla film Commando men jag tror att det mest är en ren slump. Men när en efter en av hans gamla gäng dödas på våldsamma sätt kan jag inte låta bli att göra kopplingen. Speciellt inte när det tidigt klargörs att hans fru och son har hållits som gisslan för att få honom att dansa efter skurkarnas sida.

En central del av handlingen kretsar också kring pengar som försvunnit från ett tillslag. Det rör sig om 10 miljoner dollar, ganska mycket pengar men av hela den PALL men pengar som tillslaget handlar om är det väldigt lite. Hur som helt bestämmer sig gruppen för att hjälpa sig själva lite. Det är bara det att när de ska hämta bytet är det borta. Mycket av filmen har sedan detta som drivkraft.

Överlag blir det lite för platt, och i slutändan lite för enkelt. Det finns onekligen bra skådespeleri i filmen. Främst tänker jag på Harold Perrineau. Jag gjorde först hans bekantskap i Lost men har även uppskattat honom i både Oz och Sons of Anarchy. Han är en riktigt duktig skådis! Vidare känner jag inte igen så många, det är helt klart en styrka så de ofta blir mer äkta på det sättet. Här når man inte riktigt ända fram. Det känns på något sätt som en Expandebles wannabe actionfilm, men ironiskt nog är det mittenpartiet i filmen, som lutar mer år thriller, som är det bästa! Ett par stycken till kan jag namnge men mer är det inte. Joe Manganiello förkommer i True Blood och Josh Holloway var liksom Harold Perrineau med i Lost. Det är idel serier.

Överlag blev jag besviken även om jag inte tyckte att filmen var särskilt seg. Lite ointressant och inte särskilt medryckande men inte dålig egentligen. Fast det är klart, hade man klippt bort 20-25 minuter och fått ner den till en och en halvtimme som filmer var förr i tiden hade onekligen tempot utvecklas till det bättre.

5/10

Idag i filmhistorien...

...är det 6 år sedan Ingmar Bergman lämnade oss!

...är det 46 år sedan muskelberget Arnold Schwarzenegger föddes.

Recension: Commando – 1985

Det här var en döhäftig film när jag såg den första gången. Jag gissar att kassetten hade kopierats några gånger så ljud och bild var verkligen inte det bästa. Jag gillade onelinerskämten och jag gillade att man exploaterade Arnold Schwarzeneggers armmuskler. Det var helt enkelt en riktig machoactionfilm!

                                    

Nu har ju bluray gjort sitt intåg i var och varannans hem och naturligtvis var jag tvungen att ta tillfället i akt och se min ungdoms favoritfilm (en av dem i alla fall) med riktigt bra kvalitet. Att det var en helt annan upplevelse än den gryniga VHS-kopian är självklart men blurayutgåvan är sannerligen inte det bästa som går att uppbringa i kvalitet! Det ser inte dåligt ut men för det mesta ser det ut som en vanlig DVD. Inget märkvärdigt alls i denna tid av kvalitetstänkande.

Alyssa Milano

Själva filmen isig kände jag lätt igen. Det var visserligen många år sedan sist men nästan varenda replik satt i mitt minne. Med nuvarande referensram på plats gillar jag fortfarande filmen men det är inte vad jag mindes den som. Det är krystat och överspelat och machoreplikerna är mer pinsamma än humoristiska. Jag ångrar ingenting men kan åter konstatera att nostalgin ibland spelar oss små spratt.

Faktum är att det är roligare att se en ung Alyssa Milano än Arnold Schwarzenegger själv och jag funderar över varför jag inte har fler filmer med Bill Duke. Iskallare blick än den killen har blir svårt att finna. Det är action från början till slut (nästan) och det är en perfekt film om man inte orkar engagera sig särskilt mycket. Jag vet inte hur många skott som avlossas i filmen men det lär vara en hel del. Till slut vinner den goda sidan och kidnappningsdramat får sitt slut – så klart!

7/10

Bill Duke

Recension: Conan the Barbarian - 1982

Conan the Barbarian

Regi: John Milius

1982

Fantasy/Action/Äventyr

Redan som liten pojke ser Conan hela sin by slaktas av den onde Thulsa Doom. I synnerhet är det hans föräldrars död som gör att han allt sedan denna dag präglas av tanken på hämnd. Han växer upp, blir större och större och bryter sig till slut loss från den fångenskap han tillbringat hela sitt liv i. Han påbörjar sina efterforskningar efter det standar han sett som barn, två ormar som slingar sig mot varandra och med solen och månen över och under. Hans resa börjar och kommer inte att sluta förrän han är fram vis sitt mål – hämnd!

Det här är en av de få filmer där jag envist har hävdat att dess uppföljare – Conan the Destroyer från 1984 var en bättre film. Efter att ha skaffat mig ett färskt minne av denna första film är jag inte lika säker längre. Jag menar, jag har ju denna i mitt färskaste medvetande nu medan uppföljaren vara åratal sedan jag såg. Naturligtvis orsakar denna medvetenhet ett sug efter att åter bekanta mig med uppföljaren igen inom kort. Vi får väl se hur det blir med det.

Arnold Schwarzenegger gör onekligen en fantastisk roll här! Jag har aldrig betecknat honom som någon topp-skåis men faktum är att han kanske är underskattad trots allt. Det här är något han gör bra i alla fall! Tyvärr tycker jag att själva historien är ganska seg och tråkig, det är kanske därför jag alltid har föredragit uppföljaren som är mera lagd åt äventyrshållet. Det här är egentligen en anda långa karaktärsutvecklingen av Conan som sedermera leder till äventyren. Det är den slutsats jag nu har dragit!

Produktionsvärdena är fantastiska, miljöerna är sagolika och vore det inte för något annat skulle det här vara kanske den bästa filmen i världshistorien. Men det finns ingen riktig geist i skådespelarna eller så kanske snarare det är regissören som inte riktigt förmått att förmedla det som behövs till dem. Det är onekligen stoslaget och jag skulle rent av vilja ta ordet episkt i min mun! Men det fallet som sagt på bristande engagemang. Men så har vi James Earl Jones som är filmens mest överlägsna talang! Hans karisma gör att det finns några scener där han och Arnold slutligen gör upp som är helt magnifika.

Så ska vi ge oss på någon form av slutsats så är filmens styrka onekligen sina fantastiska miljöer, inte sin handling och inte sina skådespelare. Utom möjligen James Earl Jones och Arnold Schwarzenegger. Det är en storslagen film men fungerar bäst som ett preludium för fortsatta äventyr!

6/10

Total Recall – 1990 - Originalet!

Egentligen är det här helt fel sätt att skriva saker och ting på. Jag borde först ha skrivit om den här och sedan om nyinspelningen från 2012. Men så blev det inte och eftersom jag precis nu sett om den här filmen igen på Blu-ray tänkte jag att det trots allt kunde vara på sin plats att utöka bloggen med ett omdöme! Paul Verhoeven gjorde ett lysande jobb med den här. Den har allting som nyinspelningen saknade. Det är en riktig film och inte bara ihopklippta nödlösningar för att få till konceptet. Jag har inte läst Philip K. Dicks novell, även om det kanske vore läge att faktiskt göra det. Bara för att se hu lika de egentligen är.

Hur som helst utspelar sig denna, till skillnad från nyinspelningen till stora delar på Mars. Själva inympningen av minnen är mycket trovärdigare och det är stora skådespelare i rollerna. I huvudrollen ser vi förstås Arnold Schwarzenegger, men vi har också Sharon Stone och Michael Ironside i rollistan. Samtliga presterar mycket bra. Det är en actionfylld film som inte sparar på krutet och det finns makeupeffekter som slår nyinspelningen med hästlängder!

I den här finns också tvivlet på vad som verkligen har hänt kvar i slutet. Eftersom filmen trots allt leker med tanken på inympade minnen som är lika verkliga som riktiga minnen är det väl på sin plats att man i slutändan inte riktigt vet om det som har hänt verkligen har hänt eller om det är påhittat i en ympningsmaskin med specialprogrammet ”hemlig agent som räddar hela planeten och dödar alla skurkar”. Precis det som Douglas Quais (Schwarzenegger) ber om när han kommer till Rekall…

8/10

Recension: The Exendables 2 – 2012

Gillade man första filmen har man mer av samma vara här! Där skulle egentligen recensionen kunna sluta för så enkelt är det egentligen. Det är underhållande hjärndöd action som inte skäms för att använda sig av klichéhumor och oneliners när det behövs. Men trots att den är med glimten i ögat och med blinkningar till äldre filmer blir det aldrig tramsigt.

Sedan förra gången har man dessutom tryckt in ett par actionskådisar till. Man nöjer sig inte bara med Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Dolph Lundgren, Bruce Willis och Arnold Scwarzenegger. Som antagonist har man tagit in Jean-Claude Van Damme och så har vi som extra grädde på moset även Chuck Norris i en mindre roll. Det hindrar dock inte att man lyckas få med en Chuck Norris fact i manuset. En kul gliring helt enkelt. Vilken av alla de ”fakta” som finns om Chuck Norris får du se när du ser filmen!

Handlingen är inget man behöver lägga tid på att varken förklara eller veta om innan man ser filmen. Det som trots allt finns där skulle lätt kunna rymmas på baksidan av en tändstisksask i alla fall. Att skjuta mycket, explosioner och springa runt är i stället filmens epitet.

Action!

6/10

Recension: Eraser

Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat den här Schwarzeneggerrullen från 1996. Under hela tiden jag tittade tyckte jag att filmen kändes hur åttiotalig som helst och satt och funderade på om den drev med sig själv eller inte. Framförallt i början, eller första halvan eller så upplevde jag rejäla klyshor och fantastiskt överspel av nästan samtliga skådisar. Om det avtog efter detta är jag inte helt säker på eller om det var så att jag vande mig vid det. Men som vanligt gäller förstås att det finns ett problem om man inte kan avgöra om det finns en medvetenhet över dessa saker eller inte. Är det medvetet överspelat etc. så kan jag stå ut med det på ett annat sätt. Hur som helst är det rejäl action och det både smäller och exploderar mycket runt huvudkaraktärerna mest hela tiden. Det är också en stjärnspäckad film med en massa kända ansikten framför kameran. Till det stora Namnen hör James Caan, Vanessa Williams och James Coburn samt självklart Arnold Schwarzenegger då, men det finns betydligt fler man känner igen, utan att man med nödvändighet kan nämna dem vid namn, än så. Så vad har jag kommit fram till? Jo, det är stabil underhållning hela tiden oavsett om glimten i ögat är närvarande hela tiden. 

7/10

Recension: The Expendables

Det känns som om jag gått in för ganska många filmer på senaste tiden med alldeles för höga förväntningar. Det här är ytterligare en film i raden som jag hört mycket gott om (men också en del dåligt) och rollistan är verkligen imponerande. Inte några briljanta karaktärsskådespelare kanske, men för en actionfilm nöjer jag mig med namn som Sylvester Stallone, Eric Roberts, Jet Li, Dolph Lundgren, Jason Statham, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis. Dessutom har jag säkert glömt bort någon i min uppräkning. Men man ska vara på det klara med att vissa av namnen inte är med särskilt mycket, Schwarzenegger och Willis har till exempel helt meningslösa roller som knappast hade behövts om det inte vore att just de hade spelat dem. Större cameos kan man säga kanske, ett par tre repliker eller så. Och visst är det en actionfilm, det råder ingen tvekan om det. Den är till och med ganska underhållande längs vägen och det är väl tur det för någon större handling är det inte frågan om. Jag vet knappt vad den handlade om efter att jag sett klart den om jag ska vara lite elak. Men replikerna är småkul och hela filmer dryper av macho bullshit vilket förmodligen är ungefär vad som var meningen med den. Stallone har varit med och skrivit den samt står för regin och det funkar väl så där. Underhållande och kul för stunden, men bra? Nja… 

6/10

The Running Man

The Running Man – Den här framtidsskildringen känns verkligen inte som något som har sitt ursprung i Stephen Kings penna, men det har den. Och det är en ganska cynisk betraktelse av vad framtiden möjligen kan komma att ha i sitt sköte. En värld som styrs av tittarsiffror och manipulerade TV-bilder där den med mest pengar är den som har mest makt. En verklighet där en TV-show – The Running Man, är folkets enda verklighetsanknytning och där allt är fusk. Historien är inte helt olik Lucio Fulci rullen The New Gladiators eller för den delen originalinspelningen av Rollerball (remaken är ett kapitel helt för sig själv). I huvudrollen ser vi muskelberget Arnold Schwarzenegger och han passar utmärkt in i filmen. Det är en ganska stereotypisk betraktning av hjältepekoralet och den amerikanska frihetsdrömmen och faktiskt mycket underhållande! – 7/10