Shrooms - 2006 - På droger kan man se nästan vad som helst, men är det sant?

Shrooms

Regi: Paddy Breathnach

2006

Horror

Ett kompisgäng åker tillsammans till Irland för att bli höga, men det är inte knark i vanlig bemärkelse som hägrar utan en speciell sorts svamp som säga kunna göra underverk om man gör te på den. De anländer och får en kort instruktion av svamparnas utseende och verkan av en irländsk kamrat som möter upp dem. Strax därefter ger de sig ut i skogen för att plocka grunden till den tripp de planerar, allt är noga beräknat att räcka precis lagom till just det antal de är. Spända av förväntan och kanske lite skrämda eller uppjagade av den kusliga berättelse kamraten berättar. Den om den mystiska sekt som en gång i tiden hade sin hemvist i ett övergivet hus inte långt därifrån, de ska ha varit särdeles sadistiska till sin läggning och mycket sträng i sin uppfostran av de unga. Vidare sägs medlemmar av sekten fortfarande spöka i skogarna i samband med att folk försvunnit under mystiska omständigheter. Dessutom påstår kamraten att historien är helt sann och att en falsk svamp, enbart igenkänningsbar på en svart prick enligt legenden åstadkommer föraningar om vad som komma ska, om den inte leder ovillkorligt till döden…

Direkt när man hör talas om den falska svampen förstår man ju att någon kommer att utsättas för denna och det dröjer heller inte speciellt länge innan detta besannas. Vad som sedan händer är väl inte helt självklart som verklighet och fantasi blandas framgångsrikt med vad som verkligen verkar hända. Hallucinationerna är ibland självklara, men man har långt ifrån alltid full koll på vad som verkligen händer eller har hänt. Det är ett grepp som jag gillar och som förmodligen fick sin början för min personliga del i Wes Cravens: A Nightmare on Elm Street.

Detta innebär att man aldrig kan vara helt säker på om de, till synes, inavlade karlarna gänget stöter på i skogen, eller de föraningar som tycks besannas en efter en, är verkliga eller bara den av en hallucination. Samma sak kan gälla om medlemmar av den sadistiska sekt som det enligt sant skräckfilmsmanér berättas om kring lägerelden verkligen existerar eller om de bara är syner för det inre. Jag kan tänka mig att man förstärker historier som påverkat en ytterliggare under drogpåverkan så det är väl inte helt långsökt att det enbart är en fabrikation från brukaren av den falska svampens hjärna.

Men denna balansgång på verklighetens rand är inte allt vad denna film besitter. Självklart är det en mycket stark ingrediens och gillar man inte detta sätt att berätta en historia på gör man sannolikt bäst i att undvika filmen. Nej, den är faktiskt även något så ovanligt som spännande, man är inte helt säker på hur det ska gå även om man när man i filmens inledande skede bestämmer att man ska lämna sina mobiltelefoner kvar för att inte göra bort sin med några dumma samtal under trippen, förstår att de kommer att ångra det där valet bittert!

Jag ska inte avslöja hur det går, men gillar man relativt oblodiga filmer med en mystisk touch, sekter eller slashers med twists, tror jag säkert att man kan ha ett stort utbyte av denna. Den är klart välspelad och har ett precis lagom tempo. Kanske är det faktumet att den faktiskt är irländsk och inte amerikansk som är den avgörande faktorn. Europeisk film brukar ju som bekant inte riktigt följa samma publikfriande konventioner som sina amerikanska ekvivalenter.

The Alphabet Killer - 2008 - seriemördarfilm med Michael Ironside

The Alphabet Killer

Regi: Rob Schmidt

2008

Thriller

En 10-åring hittas våldtagen och mördad. Det är något skumt med fallet och Paige (Eliza Dushku) som ska utreda fallet upptäcker att flickans initialer sammanfaller med platsen hon hittas på. I sitt sökande efter sanningen blir Paige mer eller mindre besatt av fallet och närmar sig med stormsteg vansinnets boning. Det går så långt att hon försöker ta livet av sig och slutligen blir av med både jobb och fästman och så småningom hamnar i psykiatrisk vård. Hon hallucinerar och har svårt för att skilja verkligheten från dessa fantasier. Efter två år hittas åter en lite våldtagen mördad flicka som följer samma mönster. Paige, övertygad om att hon har rätt och nu är fullt frisk, övertalar chefen att få börja utreda fallet. Men hennes svåra hallucinationer är inte långt borta och gör sig snart påminda.

Egentligen är det här väl en ganska ordinär seriemördarfilm. Den bygger på ett verkligt fall och det är väl en sak som gör den väldigt intressant! Men det är inte allt. Man har, i manuset, lagt in de där hallucinationerna som gör historien mycket intressantare och som faktiskt skiljer den här filmen från många andra, lite som att skilja agnarna från vetet.

Det är faktiskt en ganska spännande historia där man inte på förväg kan räkna ut hur det kommer att gå, inte i detalj i alla fall. Visserligen har man väl goda chanser att gissa sig till mördarens identitet ju närmare upplösningen man kommer men det finns inga direkta bevis som stöd, så det blir – gissningar!

Skådespelarmässigt, och framförallt av Eliza Dushku, är det hur bra som helst och det finns inget att klaga på när det gäller realismen heller. Det är som sagt kul att man har vävt in lite psykisk sjukdom i det hela även om jag inte direkt har koll på vilka symptom schizofreni kan ge. I den här filmen handlar det i alla fall om hallucinationer! Man det spelar ingen roll om det inte skulle råka vara helt medicinskt korrekt, det funkar i filmen och känns trovärdigt och det är egentligen allt som behövs. Dessa mörka syner gör att filmen blir lite av en hybrid mellan thriller- och horror och det funkar utmärkt!

Förresten så gör min gamle favorit Michael Ironside en liten roll i filmen och det är ju ett plus bara det. Men det är ingen speciellt stor roll och han skulle nog kunna göra den i sömnen. Han spelar en inte så trevlig och tillmötesgående polis, som, kanske inte sätter käppar i hjulen för utredningen men som i alla fall inte underlättar den. En ganska osympatisk typ!

En av de bästa seriemördarfilmerna jag har sett på länge. På omslaget jämför man med Silence of the Lambs men jag tror faktiskt att den här har ett bättre andrahandsvärde än den. Jag älskade Silence of the Lambs första gången jag såg den men var inte lika imponerad andra och tredje gången. Den här tror jag håller för flera gånger. Men det är förstås svårt att sia om. Riktigt bra är det i alla fall!