Devils of War – 2013 – inget nytt under solen

Filmen handlar i princip inte om något som vi inte har sett förut. Nazisterna försöker vinna andra världskriget genom att använda genmanipulation eller magi för att framställa supersoldater. Man kan kalla dem för vad man vill, de är i alla fall svåra att ta död på och det blir förstås de allierades uppgift. Mycket pang pang men för övrigt inget som går till i historien i min värld.

5/10

Nazi Zombies – 2006 – Aka: Horrors of War

Jag tycker att det är en rolig idé att kombinera nazister med zombies. Det är i sig inget nytt grepp men å andra sidan är den här filmen några år gammal. Tyvärr måste jag säga att den suger… och det finns inte många förmildrande omständigheter heller. Skådespelarna är faktiskt inte katastrofalt usla och det får väl räknas får något men på det hela taget är det verkligen inte bra. Det är en försvinnande liten del av filmens om verkligen behandlar något man kan kalla för zombies. Det är dock förståligt att man försöker sölja in filmen med dessa premisser. Allt som oftast är det soldater som skjuter på något som man inte riktigt ser vad det är. Filmen innehåller också något som för räknas som varulvar och det är väl snarast så att alla övernaturliga varelser som finns i filmen får samsas under benämningen zombies i titeln. Trist och poänglös.

3/10

Första divisionen – 1941 – Hasse Ekman

Regi: Hasse Ekman

1941

Drama/Krigsfilm

Jag såg den här för ett bra tag sen och hade egentligen inte tänkt skriva om den alls. Men jag kan inte riktigt få ur den ur mitt system, blodomloppet eller hjärnbarken – kalla det vad ni vill. Under alla förutsättningar borde jag inte tycka om det här men jag finner mig vara oroväckande tillfreds med filmen. Jag växte upp med gamla svenska filmer som visades på TV1 eller TV2 och var väl mer eller mindre fientligt inställd till dem under hela min barndom. Det händer ingenting… men det är det som är charmen med dem har jag insett nu. Det är avsaknaden av styrda händelseförlopp som gör att karaktärsutvecklingen kompenserar för allt annat.  I just den här är det väl frågan om ganska grovhuggna karaktärer men det är det som är roligt.

Jag kan inte tillräckligt mycket om vare sig Hasse Ekmans filmer eller om tiden för filmens inspelning men det är uppenbart att det är en moraliserande film som behövdes under andra världskriget. Dock är karaktärerna som sagt grovhuggna och det är mycket frågan om ära och heder. Det är inte vidare realistiskt från den synvinkeln jag har att man är så förälskad i sitt flygarofficersyrke att man är beredd att offra allt för att få flyga även om det skulle innebära livet. Men är man inte lycklig på marken utan måste flyga så är det väl så.

På det hela taget var det som sagt ett underhållande möte med en gammal film. Det var också en film som innebar att jag känner att jag måste utforska regissören Hasse Ekman bättre. Filmerna är kanske intressantare än vad man först kan tro! Därför är det med glädje jag kan meddela att jag ämnar publicerar ett antal recensioner av hans filmer inom den närmsta tiden.

Jag är inte så bra på skådespelarnamn överhuvudtaget och jag är det definitivt inte när det gäller gamla svenska namn. Det är många man känner igen men jag kan inte utveckla det där så väldigt mycket. Hasse Ekman själv är förstås med och Stig Järrel, det är ungefär dem jag har någon sorts relation till.

Så, ska man se detta som någon sorts propagandafilm? Eller rent av antipropaganda kanske? Ett sätt att höja moralen i den svenska armén under mobiliseringstiden andra världskriget innebar? Strunt samma, det är en underhållande film, i synnerhet om man är ordentligt bakis…

6/10

Slakthus 5 - 1972 - En mycket märklig film om tidens eventuella icke-existens...

Slaughterhouse-Five

Regi: George Roy Hill

1972

Krig/Drama/Sci-Fi

Historien tar sin börjar i andra världskrigets slut. Vi får bekanta oss med Billy Pilgrim som är en ganska märklig personlighet, hur märklig vet vi inte ännu. För tiden som vi känner till den existerar inte för Billy. Vi får ta del av hans fragmenterade levnadsöde, i krigets fasor och i andra perioder av livet och till och med döden faktiskt. Han besöker planeten Trafalmadore, följer sitt yrke som optiker och sin plats i andra världskrigets historia – allt på samma gång…

Jag ska villigt erkänna att jag i början av denna film inte var särskilt imponerad. Felet är absolut inte George Roy Hills och man känner lätt igen hans stil i denna film. Eller är det kanske hans sätt att välja den typ av manus som lätt kan förvirra och verka röriga, manus som rör sig på flera nivåer, lite som många tyckte att Inception gjorde. Personligen tycker jag att det här är en mycket ”svårare” film är Inception. Inte för att den är speciellt svår när man väl har fått alla pusselbitarna på plats men man ges inte så mycket information och det är inte förrän alldeles i slutet som man kan börja skönja berättelsens storhet.

                                         

I grund och botten handlar det om en gammal teori om tidens existens, eller icke existens kanske. Att allting egentligen existerar samtidigt och att tiden som begrepp är något som vi människor har skapat för att kunna hålla ordning på det kaos som annars skulle uppstå. Inte vet jag vem som för myntade denna teori, men särskilt ovanlig är den väl inte? Jag vet förstås inte om det finns någon annan film som exploaterar teorin så framgångsrikt som denna men det är en annan historia.

Michael Sacks, som spelar huvudrollen, gör ett utomordentligt strålande jobb. Han får porträttera Billy Pilgrim i alla möjliga sinnesstämningar och åldrar – och det känns helt äkta hela tiden! Det är inget lätt jobb han har utfört, det är som att spela multipla roller egentligen och det vet jag inte många som skulle kunna klara av, och samtidigt göra det trovärdigt.

Tempot i filmen är ganska lågt och det är väl lite till filmen nackdel kanske. Det finns några scener som är väldigt svåra att förstå meningen med och det skapar både ett intresse förstås, men även en hopplöshet om att man inte riktigt begriper signifikansen och kanske, som följd av detta, får intrycket av att filmen är allt för svår. Men som sagt, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. När väl slutet kommer knyts allting ihop och allt (nåja, nästan i alla fall) blir fullständigt begripligt!

Alien Origin – 2012 – found footage från dårhuset.

Som vanligt när det gäller Produktioner distribuerade av The Asylum är det fråga om ett väldigt ”annorlunda” manus. Den här gången är det inget positivt epitet. En grupp soldater ska ge sig ut för att sätta upp automatiska kameror i djungeln. Det är väl drogsmugglare som ska fångas på film har jag för mig. Alla försvinner förstås, soldaterna plus de civila som följer med för att dokumentera expeditionen. Senare återfinner man deras bildmaterial, vilket är vad vi får se i filmen. Naturligtvis bullshit! Det är inte frågan om någon försvunnen expedition i verkligheten. Det är bara den nya flugan att berätta historien på. Skakig kamera med usel kvalitet som ska förstärka dokumentärkänslan.

Faktum är att på just det planet är den här filmen ovanligt bra! Det är oftast tämligen tydligt vad som filmas och det är inte överdrivet skakigt heller. Om det är positivt när det gäller dokumentärfilmskänslan kan man förstås diskutera. Det gör väl kanske snarare att det ser ännu mer fejkat ut kanske. Hur som helst så snubblar expeditionen över något som inte är mänskligt och dör en efter en i kampen efter överlevnad.

Det är ingen bra film men den kan faktiskt vara rätt underhållande ibland. Jag tror inte att det är roligt av fel anledning egentligen. Jag tror helt enkelt att filmskaparna driver med oss, ger oss en utomordentlig töntig historia för att de vet att den kommer att sälja. The Asylum brukar ge publiken något som låter som den äkta varan, en storfilm, men i själva verkligheten är något helt annat. Det finns alltid dårar som är beredd att betala för galenskaperna, här är en till exempel.

3/10

CDON

Discshop

Ginza

Recension: Missing in Action – 1984 - Chuck Norris hittar krigsfångar!

Den här såg jag för många år sedan men såg nyligen om den för att fräscha upp minnet. Det är ingen bra film, den behandlar möjligen ett intressant och politiskt laddat ämne – om det fortfarande existerar krigsfångar i Vietnam efter kriget. Överste Braddock (Chuck Norris) är övertygad om det sedan han själv flydde från ett sådant fångläger men bevisen är tunna eller icke existerande. För att göra en lång historia kort har naturligtvis Braddock rätt och tar sig in i landet för att rädda sina landsmän. Självklart lyckas operationen och således kan bevisen presenteras bortom allt rimligt tvivel.

Jag har egentligen inte då mycket emot filmen men den är seg och det händer inte särskilt mycket, det finns helt enkelt inte mycket dynamik i den. Spänningen uteblir och det blir mest pang-pang av det. Det kan förvisso vara underhållande under stundom men på det hela taget är det en ganska trist film.

4/10

Tali-Ihantala 1944 - 2007 - En film om kriget i Finland

Tali-Ihantala 1944

Regi: Åke Lindman

2007

Krig

Efter tyskarnas nederlag vid Stalingrad 1943 smider ryssarnas planer på att slå den finska armén. Tre dygn efter att de allierade landstigit i Normandie 1944 inleder den röda armén ett anfall på Karelska Näset där finnarna tvingas falla tillbaka och förlora värdefull mark. Ryssarnas överrumplingsattack är effektiv men finsk jävlaranamma ska inte underskattas och snart står den finska armén fast besluten att inte låta fienden ta ett enda steg till in i Finland. Uppoffringar, hjältemod och en närmast omänsklig uthållighet gjorde att finnarna stod som segrare vid det största, och kanske viktigaste slaget, även för svensk del, i nordens historia!

Genast från början sätter man tonen i den här finska krigsfilmen med hjälp av metadokumentär. Det vill säga att man låter personer i handlingen agera dokumentärfilmare av den stundande sammandrabbningen. Detta är sedan något som aldrig riktigt går ur, även om det är tämligen sparsmakat med den typen av inslag, eller rent av autentiska inslag, till framåt slutet av filmen. Jag säger autentiska inslag, för de ser verkligen verklighetstrogna ut även om jag inte har någon möjlighet att kontrollera dess dokumentariska egenskaper. Men detta grepp drabbar på sätt och vis också produktionen negativt genom att den voyeuristiska och iakttagande kameraföringen får oss – publiken, att vara lite för mycket åskådare och lite för lite delaktiga i kalabaliken. Man får emellanåt känslan av att det inte är några riktiga stridigheter utan snarare någon form av krigsspel iscensatt av riktiga entusiaster.

Detta är dock något som filmen lider allt mindre av ju längre den pågår. Också de ointressanta karaktärerna, som till en början besätter rullen, förändras allt eftersom, kanske i takt med att de faktiskt blir skjutna eller råkar ut för andra missöden och skyttegravsrealismen, om man nu kan tala om en sån, förstärks rejält i den avslutande halvan. Det är också här som dramaturgin äntligen kommer till sin rätt. Det är fortfarande ganska mycket anonymitet över karaktärerna men det är ju å andra sidan den menige soldatens lott och strider vinns och förloras just av sådana människor – soldater som offrar sina liv för en större sak än sina egna liv.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt och även om finska inte är det vackraste språket i mina öron skulle det knappast funka på något annat sätt. En del repliker är förstås på svenska men eftersom delar av filmen behandlar frivilliga svenskar på finnarnas sida är detta också helt i sin ordning. Hur historiskt korrekt detta, eller för den delen andra delar av filmen, är vet jag inte, men jag övertygas i alla fall om att stor kraft lagts ned på research för att åstadkomma just detta. Krigshistorikerna får gärna rätta mig om jag har fel, men filmen är som sagt väldigt övertygande på detta plan.

Man lyckas också fläta in lite hakkorshistoria i handlingen när det ifrågasätts varför finnarna måste ha hakkors på sina stridsvagnar. Svastikan måste alltså inte med nödvändighet symbolisera nazismen, även om det har fått den betydelsen idag. Hitler tog en redan existerande symbol och vred lite på den, om han sedan tog den från finnarna eller asiaterna kan kanske diskuteras men helt klart att det redan var en viktig symbol i Finland. Jag gillar informationsvärdet i den typen av detaljer, om det sedan beror på att jag är en besserwisser som tycker om att ha korrekt kunskap i bagaget istället för antaganden låter jag vara osagt.

Slutligen vill jag bara säga att en film som skildrar den våldsamma och påfrestande verkligheten för de soldater som gav sina liv för att hålla Finland fritt från ryssarna måste vara essentiell i sammanhanget, och även om den kanske inte riktigt når ända fram i alla lägen, så är den i alla fall tillräckligt stark och gripande för att få mig att lyfta på hatten för alla som strider utan personlig vinning för något större –för frihetens kamp!

7/10

Recension: River Queen - 2005

River Queen

Regi: Vincent Ward

2005

Drama/Action/Krig

Britterna ockuperar Nya Zeeland. Vid den yttersta utposten mot vildmarken lever Sarah O’Brien (Samantha Morton) och hennes familj och trots att hennes far (Stephen Rea) ingår i de brittiska styrkorna förälskar hon sig i en ung maorier – Tommy. Efter en enda natt tillsammans med honom blir hon gravid, Tommy dör, men hon är fast besluten att föda hans son som hon sedan uppfostrar enligt bästa förmåga. De lever idylliskt i sju år men sedan händer något. Boy, som pojken heter, blir kidnappad av sin egen farfar efter att britterna röjt helig mark, allt enligt order. Sarahs kamp för att återfinna sonen är outtröttlig och längs floden lär hon sig känna igen krigets fasor från båda sidor. Hon finner äntligen sin son, men han har nu blivit uppfostrad som maorikrigare och är fylld av hat…

Dvd-omslaget pryds av en bild på en skäggig Kiefer Sutherland som spelar menige Doyle, en roll som han faktiskt gör ganska bra. Hans irländska accent är fullt trovärdig och överlag är jag imponerad av honom. Att han återfinns på omslaget har dock troligare att göra med att han är ett av de mest kända namnen och inte att han på något sätt har en betydande roll. Inte heller Stephen Rea, vars namn också pryder omslaget är särskilt betydande för filmens helhet, men de scenerna han medverkar i är naturligtvis stabila.

                                  

Nä, huvudrollen innehas av Samantha Morton, ur vilkens ögon filmen berättas ur. Stora roller innehas också av Nya Zeeländarna Cliff Curtis och Temuera Morrison (som i alla fall jag lärde mig att älska i Lee Tamahoris: Once were Warriors). Det finns inget att klaga på inom detta område, inte heller går det att gnälla på de mycket trovärdiga gestaltningarna av folket runt omkring, allt från de mindre birollerna till statisterna. Kostymmässigt är filmen suverän och den här ju också vunnit New Zeeland Screen Award, i just detta avseende!

Detta innebär att vi får ta del av en mycket trovärdigt berättad historia, där grymheter hör till vardagen och de magnifika naturbilderna känns äkta. Det är ett mycket vackert foto och framförallt den överskådande bilden, där floden ringlar sig fram som en orm genom landskapet, etsar sig gärna fast på näthinnan. Skönheten och odjuret kan man säga, för krigets fasor gör sig också påminda i idyllen. Britterna som ska trycka tillbaka vildarna och ge plats för fler nybyggare, och maorierna, som vill försvara sitt land och kämpar mot allt vad de kan.

Inte för att detta är en utpräglad krigsfilm på något sätt, för det är det absolut inte, men jag vill inte påstå att det tas ställning, varken för eller emot, någon av de två fiendesidorna. Snarare utmålas själva krigets fasansfullheter. Detta tycker jag är en bra lösning, framförallt då filmen berättas utifrån den berättelse filmens huvudperson ser. Hennes mål är inte att utkämpa eller vinna ett krig, hennes ambition är en helt annan, att få återförenas med sin son och detta är kanske filmens viktigaste budskap. Acceptans för olika synsätt och kulturer så länge kärleken lever. Konsten att leva i harmoni helt enkelt.

Det är inte svårt att se paralleller till allehanda indianfilmer där den vite mannen antingen tillfångatagits av indianerna eller adopterats som en i stammen. Filmer som A Man Called Horse, Little Big Man, Soldier Blue och Dances With Wolves ploppar upp i skallen. Det handlar om var man ska lägga sina lojaliteter, vän kan plötsligt bli fiende och fienden plötsligt den beskyddande tillflyktsort man såväl behöver vid tillfället. Lägger man sin lojalitet hos sitt ursprung eller där man är uppvuxen? Kanske är det så att man faktiskt har möjligheten att, utifrån ett så kallat objektivt synsätt, göra de intellektuella bedömningar som krävs för att avgöra rätt eller fel i en specifik kontext?

Hur det än är med den saken så är det här framförallt en film om integritet, om att välja sin egen väg och stå för den i alla lägen. Att utnyttja situationen till sin egen fördel och att inte vara rädd för att offra både liv och lem för de man håller kära. Kanske kan man också lära sig när det är dags att ge upp och det är kanske detta som är den största vinsten, att förstå när man inte längre kan vinna?

En rörande film!

The Red Baron - 2008 - Flygaresset!

The Red Baron

Aka: Der Rote Baron

Regi: Nikolai Müllerschön

2008

Drama

Under första världskriget gör sig snabbt den skicklige och mycket effektiva stridspiloten Manfred Von Richthofen sig ett namn. Det är början till den ära och berömmelse som sedan följer i hans fotspår. Han avancerar till tysklands främsta flygaress, får ta emot diverse utmärkelser och anses dessutom vara något av en levande legend. Hans skicklighet i luften måste således utnyttjas till propagandasyften varvid han erbjuds en högre maktposition. Detta innebär dock att han måste sluta flyga, vilket är en större uppoffring än vad han klarar av att göra.

Filmer med verklighetsbakgrund och då kanske i synnerhet när det gäller hjältar av olika slag är oftast synnerligen fascinerande och vem har inte hört talas om den legendariske röde baronen? Utan att egentligen ha någon som helst historisk kännedom är det ett smeknamn som på något sätt letat sig in i folksjälen och alla vet direkt att det rör sig om någon form av, nästan övermänsklig skicklighet det är frågan om när man hör hans namn omnämnas.

Det här är utan tvekan en romantiserad version av hans liv och leverne även om jag, på grund av sviktande historiska kunskapar, inte kan vara riktigt säker på hur mycket som förskönats eller vilken gentleman han var i verkligheten. Här framstår han i alla fall som en rättskaffens man som den plågsamma vägen får erfara skillnaden mellan att döda människor och på att förgöra fienden. En hårfin pragmatisk skillnad kan tyckas men en gigantisk sådan om man ser det ur ett mer filosofiskt perspektiv eller som ren propaganda för att effektivisera soldaterna. Att förgöra fienden torde ju vara enklare att ha på sitt samvete än att döda människor menar jag.

Hur som helst så framställs Baronen som en riktig gentleman som anser att man kan föra krig på ett civiliserat sätt, åtminstone ända fram tills att han inser att hans kamrater stupat en efter en. Det är väl också just i det gränslandet, mellan insikten av vad som verkligen sker och vad man kan intala sig själv att det handlar om – döda eller förgöra, som filmen lyfter sig ett snäpp från den ganska sega och intetsägande inledningen. Vi får följa med upp i luften och vi får följa med till fronten där man faktiskt lyckats skapa en väldigt realistisk skyttegravsmiljö. Man märker också att Baronen ryggar tillbaka lite för den skitiga verkligheten som återfinns där och det kanske rent av är det som gör att han inser vad som händer runt om honom.

Ska man ta med sig några visdomsord från filmen så skulle det vara att det är bättre att fly från en strid om man inte kan vinna den. Det är precis det motto som baronen lever efter och som, enligt honom själv, hållit honom vid liv så länge. Hans öde är dock oundvikligt och det är heller inte särskilt svårt att räkna ut varthän det kommer att barka. Dock vill jag säga att även om det inte är särskilt svårt att lista ut vad som kommer att hända finner jag det väldigt känslosamt. Det här är en film, inte bara om piloter utan även om kärlek och kanske framförallt om respekt och det största hederstecknet av dem alla måste vara att bli respekterad av sin fiende!

Recension: Miracle at St. Anna - 2008

Miracle at St. Anna

Regi: Spike Lee

2008

Krig/Drama

1983 skjuter en svart man ner en man som vill köpa frimärken av honom. Det är ett besynnerligt fall och det verkar högst osannolikt på många sätt. Den svarte mannen – Hector Negron (Laz Alonso) har bara ett par månader kvar till pensionen men hotas nu av ett livstidslångt straff i fängelse. Fallet blir än besynnerligare när man hittar en gammal artefakt, förlorad sedan andra världskriget, i hans lägenhet. En ung reporter, fast besluten att hitta anledningen till dödsskjutningen får ta del av en fantastisk historia som utspelar sig fyrtio år tidigare på den italienska lansbygden, där fyra färgade soldater kämpar för sin överlevnad.

Jag gillar början på den här filmen, den får mig fängslad och jag vill veta exakt vad som har hänt och hur historien kunde sluta på det sättet. Jag menar, en dödskjutning är inget litet steg att ta och den till synes lugna Hector Negron verkar till en början inte alls ha den typen av våld i sig. Man märker förstås redan från början att det här är en film om rasproblematik, vilket väl i och för sig kan vara underhållande, men jag tycker man får det lite väl nedkört i halsen i den här och det gillar jag inte. Det hade varit mycket bättre om det hade insinuerats lite mer tycker jag.

                                          

Nåja, sedan börjar filmens stora parantes. För själv krigsskildringen, som vara det mesta av filmens 154 minuter är egentligen inget annat. Det är en tillbakablick, som förvisso är viktig för filmens handling, men det filmen verkligen handlar om händer före och efter detta enligt min mening. Kan hända att jag är lite färgas av min uppfattning om krigsfilmer, som jag generellt inte är jätteintresserad av och så är det det där med rasproblematiken. Filmen ska förvisso ha en eloge för att man tar det hela fullt ut och inte gör någon halvmesyr av det men jag tycker ändå att det blir för mycket. Det är väl kanske lätt att tycka som om man inte befinner sig på den ”förtryckta” sidan men jag kan inte låta blir det. Generellt sätt är filmen förstås ett mycket gediget hantverk, men något annat hade man ju kanske inte heller väntat av Spike Lee!

Det betyder att det skådespelarmässigt fungerar mycket bra och att miljöer och liknande är i topp. Inget förtäljer egentligen att något skulle vara fejk någonstans och uppbyggt för filmens skull (det har vi ju tyvärr sett exempel på i andra annars mycket bra filmer som Full Metal Jacket till exempel). Jag gillar att man verkligen använt olika språk i filmen, den utspelar sig mestadels i Italien, så det är mycket italienska, tyskarna för krig så det är en del repliker på tyska och de fyra soldater som filmen främst handlar om är amerikaner och det märks också ganska tydligt. Kanske har man tagit just deras dialektala egenskaper ett steg för långt i gestaltandet av deras ursprung, men på det hela taget tycker jag som sagt att man gjort det hela väldigt trovärdigt. Det är också tydliga karaktärer som man lär känna väldigt snabbt.

Vad som är själva miraklet i filmen är nog en tolkningsfråga och jag tänker inte ens ge mig in på att försöka förklara min tolkning här. Jag tror att det är en av de stora poängerna med filmen, att tolka den utifrån sitt eget huvud och att förstöra det nöjet för någon annan vill jag förstås inte göra. Med facit i hand måste jag dock konstatera att jag blev en aning besviken på denna, jag hade väntat mig någonting mer och belönades bara med ”jaha, då har man sett den då” när filmen var slut. Ett gediget hantverk, men inte så mycket mer alltså.

Recension: Men Behind the Sun 2 - 1992

Men Behind the Sun 2

Regi: Godfrey Ho

1992

Drama/Krig

Våren 1945 har japanerna etablerat en hemlig bas i Östra Kina, närmare bestämt i den kulturgeografiska region som kallas Manchuriet. Denna enhet ”731” är en forskningsbas som framförallt undersöker olika möjligheter till bakteriologisk krigsföring. Som försökspersoner till de inhumana experiment som bedrivs används framförallt kineser, koreaner och mongoler men även ryssar som alla anses ha lägre människovärde än japanerna. De är alla ”maruta” (stock) enligt japanerna och duger efter experimenten bara till att elda med.

Det finns ytterliggare en liten bit försök till handling i den här filmen men historien om den unga läkaren som förfäras av experimenten och hans fästmö som kommer till lägret förklädd som kines försvinner nästan helt i försöken att chocka och äckla tittaren. Till råga på allt lyckas filmen inte alls gripa tag i åskådaren och alla de försök till magstarka experimentsekvenser som förekommer faller bara platt. Missförstå mig inte nu, alla (nästan) grymheter ser väldigt realistiska ut och vore detta den enda bedömningsgrunden skulle filmen få ett högt betyg.

Det som saknas är dock den genomgripande filosofi som präglade första filmen. Där fanns det en mening med vad som hände, man kände sympati för offren och det isade lite i ryggraden under de mest fruktansvärda scenerna. Här finns inget av det och även om scen efter scen med grymma experiment, som för övrigt känns kopierade från första filmen, vill driva upp en vanmaktskänsla känns det bara som exploatering och inget annat.

Ska man fortsätta att jämföra med den första filmen ligger väl dokumentärkänslan nära till hands att kommentera, här har man bytt ut den mot en tillbakablick. Filmen börjar nämligen med en man som blir kallad till ett efterkrigstidsmöte. Där har man samlat alla nyckelpersoner från enhet 731 i ett försök att återskapa ett liknande forskningscentrum. Mannen ifrågasätter detta moderniserade iståndsättande av en ny anläggning och påminner de övriga mötesdeltagarna om vad som gick snett förra gången. Därefter får vi följa en tillbakablick.

Vad blir då slutsatsen av det jag har skrivit här ovan? Jag märker när jag läser igenom det att jag kanske låter lite väl negativ i vissa avseenden och det kan mycket väl bero på att mina förväntningar var alldeles för höga på filmen. Att den inte skulle hålla samma standard som första filmen var väl egentligen tämligen väntat menar jag. Trots detta skulle jag absolut inte vilja ha filmen osedd.

Jag tror trots allt att det är en film som bör finns någonstans i referensramen hos dem som älskade första filmen eller är lika sjukligt intresserade av extrem film som jag…

Recension: Men Behind the Sun - 1988

Men Behind the Sun

Aka: Squadron 731

Regi: Tun Fei Mou

1988

Drama/Krig

Under andra världskriget bedriver japanerna ett fångläger i Kina. Man utför allehanda experiment för att förstärka den japanska krigsmakten. Allt från att ta reda på hur mycket kyla en människa klarar innan lemmarna fryser till is, till experiment om bakteriologisk krigsföring. Hit kommer några unga rekryter som ska läras upp och får känna på hur livet i den hårda verkligheten är. Man får följa vardagen genom dessa ynglingars ögon som man systematiskt lär att försökspersonerna bara är objekt eller ”Maruta” som man kallar dem, dugliga endast till japanernas syften.

Filmen börjar i dokumentärstil och beskriver detaljerat japanernas belägring av Kina och var olika anläggningar finns och hur de fungerar. Detta gör att man får en seriös inställning till filmen redan från början. Fasor över hur olika experiment genomförs slår tittaren men det här är också en film om hjärntvätt, propaganda och krigsstrategi. Kanske är filmens starkaste budskap att barn ska få vara barn och inte soldater, det är i alla fall det första man konfronteras med.

Det här är ingen underhållande film, är du ute efter underhållningsvåld – glöm det! Våldet är inte roande i men behind the sun utan snarare ett förnedrande av tittaren. Det filmen gör är att den väcker känslor inom en som man inte trodde var möjliga och man känner djup ilska och ångest inför grymheterna som visas. Några av de starkaste scenerna i filmen är när en pojke på 7-8 år blir obducerad levande och hans organ tas ut. Filmen är också känd för att scenen där katten kastas ut bland tusentals råttor är på riktigt, det ser i alla fall nog äkta ut för min del.

Kineser och andra används för japanernas grymma experiment, då de inte anses ha något människovärde förutom som försöksobjekt. Kanske vore det aningen lättare att ta till sig om filmen istället utspelade sig i Nazi-Tyskland och kineserna i stället var judar? Egentligen spelar det ingen roll, det här är en film om förtryck på ett helt folkslag, av människor som anser sig vara bättre än alla andra.

Oavsett om man tycker om det här eller ej, är det här en viktig film. Viktig i det avseendet att inte glömma bort vår historia, en historia som ibland varit blodig och grym. En historia som under inga omständigheter får upprepa sig och en historia som stundtals varit så avskyvärd att man skäms över den.

Recension: The Last Hunter - 1980

The Last Hunter

Regi: Antonio Margheriti

1980

Krigsfilm

Efter att kapten Harry Morris (David Warbeck) blivit vittne till hur hans bäste vän skjutit av sig skallen på en bordell i Saigon, tar han på sig ett topphemligt uppdrag som leder honom in bakom fiendens linjer. Hans mål är en radiostation som systematiskt sänder ut propaganda till de amerikanska soldaterna designad att bryta ned deras stridsmoral. Till sin hjälp får han ett antal erfarna soldater, som är honom till viss hjälp. Han träffar också, i detta sammanhang, på krigsfotografen Jane Foster (Tisa Farrow) som följer insatsen så objektivt som möjligt, trots att hon sedan länge tappat all tro på kriget. Ett krig är emellertid ett krig och snart står han på helt egna ben, enbart med Jane vid sin sida, fast besluten att lyckas med sitt uppdrag.

På något sätt känns det som om man kan klassificera krigsfilmer i två kategorier. Dels dem som visar krigets fasor på ett så skitigt och naturtorget sätt som möjligt, och dels de som mera känns som grabbäventyr, där klatschiga tillrop och nästan löjeväckande machosnack tillhör dialogen. The Last Hunter, som i Njutafilms nya utgåva heter Djungelmassakern, innehåller helt klart delar från båda dessa ärketyper när det gäller krigsfilm. Visst är det enormt blodigt emellanåt, där realismen faktiskt är imponerande närvarande, men under samma stridsscen kan det också vara enormt blodfattigt vilket skapar ett lite förvirrat intryck. Något som talar emot den förstnämnda typen av krigsfilm som jag nämnde här ovan, är det musikval, som visserligen måste betecknas som tidstypiskt, man valt att använda. Det kanske funkade 1980, men nu känns det malplacerat och nästan lite komiskt vid flera tillfällen.

Skådespelarmässigt funkar det dock förvånansvärt väl, inte bara David Warbeck och Tisa Farrow imponerar utan kanske till ännu större del de skådespelare som finns runt omkring, i allt från större biroller till mera statiskliknande inslag. Det känns helt på sin plats att slänga in en synnerligen cynisk Major (John Steiner), som man placerar i en, till synes, strategiskt oviktig grotta i handlingen (och på så sätt föder hans cynism ytterliggare) som avlösande humor när det faktiskt börjar bli lite segt och lite tråkigt.

En fullt objektiv beskrivning av våldsamheterna är naturligtvis svårt att bedöma, det är fortfarande så mycket politik man måste sätta sig in i för att kunna förstå Vietnamkriget fullt ut att det inte ens är värt mödan, men här känns det som om man, i de mer allvarsamma avsnitten, lyckats fånga andemeningen bakom meningslösheten. Tidigt i filmen konstaterar man krasst att man faktiskt inte vet vem fienden är eller varför man krigar. Går det överhuvudtaget att upprätthålla någon stridsmoral då? I vilket fall som helst så torde fienden – Charlie, ha det betydligt lättare att implementera sin motpropaganda under dessa förutsättningar.

Nåja, när filmen är slut är man tämligen övertygad om krigets meningslöshet, vilket måste anses vara en bra effekt. Under de 96 minuterarna blev man onekligen under stundom underhållen och dessutom, om inte övertygad, så åtminstone medveten, om vilken effekt effektiv propaganda kan ha, hur mottaglig en nedbruten och bräcklig människa kan vara och att en film av den här trashiga kalibern måste vara europeisk för att lyckas!

War Horse - 2011 - Trohet mellan människa och häst!

War Horse

Regi: Steven Spielberg

2011

Drama/Krig

Albert älskar sin häst – Joey. Egentligen är det förstås inte hans häst utan en som hans envisa pappa ropat in på auktion bara för att byns rikaste inte ska få honom. Hur som helst är det Albert som tränar honom, lär honom att plöja och göra allt möjligt annat som alla säger är bortkastad tid. De blir helt enkelt bästa vänner och visar att inget är omöjligt. Detta är i alla fall sanningen tills den dag kriget kommer och Joey säljs till armén. Albert svär Joey evig trohet och lovar att söka upp honom igen oavsett vilka hinder som ställs dem emellan. De går skilda vägar men varthän hästen Joey finns väcker han starka känslor och har förmågan att locka fram det bästa i människorna.

När det gäller mer obskyra rullar brukar man lite slarvigt säga att ”filmen inte är för alla” och liknande. Men faktum är att inte heller en så här stor Hollywoodproduktion tilltalar alla! Den som är fanatiskt inne på europeiska kultfilmer från 70-talet lär till exempel inte vara intresserad av den här. Nu undrar ni varför jag låter den här recensionen ta den här vändningen? Jo, det är nämligen så att jag inte var särskilt förtjust i den men jag kan inte helt enkelt inte med att ge den ett lågt betyg utan att konstatera varför jag gör det. För naturligtvis är det en välgjord film, det finns inte mycket i miljöerna och skådespelarprestationerna som är värt att ändra på och produktionsvärdena är förstås höga.

Det som stör mig och det jag har svårt att ta till mig är att den är så överdrivet sötsliskig. Allting är så fint och tillrättalagt och alla som stöter på hästen är alltför älskvärda. Det betyder inte att krigsmiljöerna på något sätt är fåniga eller orealistiska. Skyttegravsdramatiken känns oerhört äkta och faktiskt lite skrämmande. Men bara lite, för det är även här allt för uppenbart att det handlar om film, att det finns en skapad dramaturgi snarare än ett naturligt flöde av händelser. Där fick jag nog till det, det är i alla fall delvis det jag har problem med. Det känns forcerat hela vägen och det påverkar mig alldeles för mycket för att jag ska kunna njuta av produktionen.

För mig blir det tråkigt när man så pass medveten försöker att trycka på mig känslor som det är meningen att jag ska känna. Men visst finns det scener som jag verkligen gillar. Till exempel finns det en där Joey först fastnat i taggtråd, en mycket tragisk scen där man nästan kan känna hästens smärta. Det visar sig sedan att Joey har fastnat mellan tyska och brittiska skyttegravarna, vilket i sin tur innebär att soldaterna kan lägga sin fiendskap åt sidan för ett ögonblick. Det är en rörande scen som trots allt lockar fram en känsloanstormning.

Överraskningar finns det få i filmen, känslan att allting kommer att lyckas på ett eller annat sätt försvinner aldrig. Det gör att spänningen försvinner och det är fullständigt uppenbart hur det hela kommer att sluta. Jag skulle inte ens betrakta det som en spoiler att avslöja det här, men jag låter trots allt bli.

4/10

Bilder: ©DreamWorks II Distribution Co., LLC. 

Beaufort - 2007 - Skitiga krigsmiljöer!

Beaufort

Regi: Joseph Cedar

2007

Drama/Krig

En grupp soldater är posterade vid utposten Beaufort, som intogs redan på åttiotalet. Det är en viktig plats med Israel har beslutat att överge den och dra sig tillbaka nu, sisådär tjugo år senare. Det är de sista skälvande dagarna och tjugotvå årige Liraz försöker styra sin grupp ur hopplösheten och tillbaka på meningsfullhetens väg igen, trots att granaterna regnar ned kring dem och att en efter en får lämna fortet i en kista. Det är inte lätt att hålla modet uppe, men de gör sitt allra yttersta innan de får lämna platsen och spränga Beaufort i bitar bakom sig.

Filmen tar sin början med en iakttagande, nästan voyeurismisk, känsla. Det är långa tagningar med sparsamfilmmusik som verkligen ger en intim känsla. Det blir nästan lite dokumentariskt av det. Soldaternas isolering och krigets meningslöshet gör att soldaterna tappar sin glöd och den, nästan flegmatiska känslan, visualiseras på ett ypperligt sätt av bildspråket. Det ät trovärdiga miljöer och bra skådespeleri och känslan av verklighet förstärks ytterliggare.

                               

Det långsamma tempot speglar soldaternas tristess på ett effektivt sätt, nästan lite för effektivt då det emellanåt nästan blir för jobbigt att behålla intresset för filmen. Det händer inte mycket och det är inte svårt att förstå varför soldaterna tar varje tillfälle i akt att muntra upp sig själva med allehanda lustigheter mitt i vardagstristessen. Med små enkla medel överlever de dag för dag, fast det är klart att de ibland blir påminda om kriget och sin egen dödlighet också, var gång en kamrat få lämna fortet i en kista.

Men just när man undrar om man verkligen ska orka igenom filmen händer något. Nästan på minuten mitt i filmen blir den plötsligt intressant, man känner med soldaterna och allt medan de själva verkar inse vilken meningslöshet de befinner sig i, gör vi – publiken, också det. Man börjar identifiera sig med soldaterna och deras situation, vilken frustration de måste känna när evakueringsordern låter dröja på sig, kanske på grund av någon mindre politisk finess. Det står helt klart att verkligheten för soldaterna längst fram i ledet och den för kommandocentralen, som tar de strategiska och långsiktiga besluten, är helt skilda från varandra.

Åtminstone en del av sanningen bakom detta ökande intresse från filmen mittpunkt torde ligga i att kameraarbetet förändras steglöst i och med det att vi lär känna dem bättre. Den tycks flytta sig närmare och närmare personerna i fråga utan att för del skull gå över till några utpräglade närbilder.

Gillar man skitiga filmer i krigsmiljö som inte väjer för att visa verkligheten lär man även gilla denna!

Battle: Los Angeles - 2011 - det här tilltalade inte mig alls!

Man ska inte blanda ihop den här filmen med den katastrofala Battle of Los Angeles. Eller varför inte egentligen, den här överhypade science fiction film är faktiskt inte mycket bättre än den som försöker sälja sig själv med ett snarlikt namn. Jag har inga som helst minnen av Battle of Los Angeles (och det säger väl en del om kvaliteterna), bara ett nedklottrat betyg. Enbart baserat på detta måste jag alltså inta ställningen att den här faktiskt är den bättre filmen av de två. Men det säger inte mycket, maken till rörig och skakig, ristig, hoppig film får man leta efter. Det dröjer nästan ända fram till slutet innan vi får någon som helst emotionell koppling till karaktärerna. Annars fanns det helt klart potential, ingen särskilt nyskapande handling kanske men ett högt tempo och invaderande utomjordingar är ju alltid trevligt. Det lilla man lyckas se i allt hoppande och skakande ser rätt bra ut, och då menar jag förstår den invaderande styrkan. Det är på tok för mycket pang-pang och springa runt och skjuta hela tiden. Nej, det här tilltalade inte mig alls! 

3/10 

The Objecive - 2008 - Jag fattar inte...

Precis efter att ha sett den här måste jag erkänna att jag fortfarande inte har någon aning om vad som faktiskt hände i filmen. Det börjar med några soldater som ska ta sig över en öken och upp i några berg för att söka rätt på en man vid namn Mohammed. Något oförklarligt händer dem och antingen ser de syner och hallucinerar som bara den eller så blir de attackerade av utomjordingar eller liknande. I vilket fall som helst så ges ingen rationell förklaring till vad som verkligen hände dem och förutom ett slut som minst sagt är öppet förtolkningar har jag faktiskt ingen aning… Dessutom kunde resan ha varit betydligt intressantare då jag finner allt som händer, även om det inte är så mycket, totalt ointressant. De få saker som skulle kunna utvecklats för att få en intressantare historia lämnas därhän och istället hänges tiden åt... oförklarligheter. Nä, det här var inget för mig! – 2/10