Recension: The Sting - 1973

The Sting

Regi: George Roy Hill

1973

Drama/Komedi

Två småfifflare lurar pengarna av en “gångare” en kurir till gangsterbossen Doyle Lonnegan. Detta vet de förstås inte om eftersom de inte är tillräckligt dumma för att röra gangsterpengar. Men skadan är redan skedd, strax blir en av dem mördad – Luther, som redan har bestämt sig för att lägga av. Den andre – Johnny Hooker, flyr hals över huvud och säker rätt på Henry Gondorff, ett tips han fick från hans nu mördade kollega. Deras första möte blir en överraskning för Johnny, han ser inte den store svindlare framför sig som Luther talat om. Istället ser han en försupen karl som inte verkar kunna lära honom någonting som han inte redan kan. Men skenet bedrar och snart förbereder de hämnden för den gemensamma vännen Luther. De tänker blåsa gangsterbossen, men de måste vara försiktiga. Får Doyle Lonnegan minsta misstanke och vad de ämnar göra är deras liv i stor fara. Han får inte veta om att han har blivit blåst, inte ens när bluffen är färdigspelad. En svår stöt planeras in i minsta detalj.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer och att jag har sett den hur många gånger som helst är faktiskt ingen överdrift. Jag har för länge sedan tappat räkningen. Men vad är det som tilltalar mig så då? Ja, det ska vi snart klura ut. För det första är den oerhört välspelad. De stora rollerna Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR sina roller, de spelar inte dem. Det är åtminstone sant i ett metaforiskt perspektiv. Vidare är miljöerna fantastiskt tidstrogna och dialogen är helt perfekt i kontexten. En mycket stor del av behållningen bör också tillskrivas Scott Joplin, vars musik kantar filmen. Man skulle kunna säga att den förser filmen med guldkant om man vill vara lite mer målande.

Sen har vi det där med poker, för en del av filmen utspelar sig kring ett pokerbord. Jag gillar filmer där kortlekar förekommer och i synnerhet där sådan fingerfärdighet används som knappast kommer från skådespelarna utan från mer rutinerade kortmanipulatörer och close-up magiker. Som gammal amatör trollkarl brinner jag helt enkelt lite extra för det, men favoritrekvisita har alltid varit kortleken.

Sen har vi förvecklingarna. De är ganska många och kanske inte helt lätt att överskåda för en nybörjaråskådare. Jag vet många som verkligen inte har förstått hur filmen slutar och det är ett grepp som jag gillar. Jag vill visserligen inte påstå att filmen någonsin ställt till liknande problem för mig men det är i alla fall lite sådär lagom klurigt att man får tänka till lite.

Jag vill inte gå så långt som att kalla filmen för heist men visst finns det tendenser och man driver lite med själva formen också. Inte på ett överdrivet komiskt sätt för det här är inte en rolig film i det avseendet. Enda anledningen till att jag har benämnt den som partiell komedi ovan är egentligen att det är en film man blir glad av. Underhållningsfaktorn är oerhört hög och att kalla det för en ”feel-good” film är en gigantisk underdrift.

10/10

Recension: Beatrice Cenci aka Conspiracy of Torture

Beatrice Cenci

Aka: Conspiracy of Torture

Regi: Lucio Fulci

1969

Francesco Cenci är en grym och hänsynslös adelsman som tar vad han vill ha och inte tar hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna behov.  Hur osmakliga och perversa de än må vara. Till och med hans egen dotter Beatrice är föremål för hans incestuösa perversioner, när hon inte sitter inläst i den mörka källaren, allt enligt hennes fars nycker. Hon får slutligen nog och planerar i samråd med sin styvmor och tjänare, samt en lokal buse, att mörda sin far. Handlingar som leder fram till deras arrestering och kyrkans grymma straff för brottet.

Det här är en av de makabraste filmer jag har sett på mycket länge. Det är mycket tortyr och realistisk sådan också! Det är brännmärkning och sträckbänkar och Lucio Fulci har verkligen haft fantasi när han har tänkt ut de olika metoderna som använts i filmen. Inget är over-the-top på något sätt och fällan att publikfria med våldet fastnas aldrig i, det är inga effekter för effekternas egen skull så att säga. Självklart finns det en stilistisk skönhet i hur det framställs, åtminstone för ett gammalt skräckfilms- och Fulci fan som undertecknad, men det är på en helt annan nivå än i mer publikfriande filmer.

Miljöerna, som ska föreställa medeltid fungerar utmärkt och manuset är också fint anpassat till den tidsperioden. Jag gillar atmosfären och skådespeleriet och jag gillar italienska filmer från den här tidsperioden. Den här är visserligen något äldre än var jag är van vid, men visst känner man igen stilen. Agerandet följer ett speciellt mönster och färgerna ser ut på ett speciellt sätt. Och jag ser ingen anledning till att inte tycka om det här om man är intresserad av: antingen Fulcis filmer, eller filmer som centrerar sig kring att exploatera sexuella perversioner eller tortyr. Är man dessutom intresserad av kyrklig rädsla för heresi och bestraffning därav, torde saken vara helt klar! Jag kan själv inte låta bli att fascineras av hur mycket ont människan kan hitta på att göra i Guds namn.

Filmen berättas inte helt linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Det blir lite förvirrande ibland eftersom karaktärerna inte är de starkaste, men följer man bara med ordentligt ska det inte vara något problem. Ett bekymmer är dock att man inte känner vare sig någon sympati för de inblandade eller avsky för de grymma handlingar som framställs och det är väl inte så bra kanske. Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på för allt är utfört enligt alla konstens regler och borde helt enkelt påverka på ett emotionellt plan.

Hur som helst håller jag det här för att vara en mycket mer seriös film än mycket av det som Fulci gjorde på 80-talet, vilket ju är det mesta kända bland de allra flesta skräckfilmstittare, lättillgängliga filmer såsom Zombie Flesheaters, House by the Cemetary och New York Ripper har inget att sätta emot den här klenoden från Lucio Fulcis skattkammare!

Recension: The Countess

Jag vet inte hur många filmer det finns om Elisabet Bathory men det är onekligen en intressant historisk person! På filmens omslag jämför man, eller åtminstone omnämner, med Dracula. Jag tycker det är en ganska dum jämförelse. Blodtörst är inte bara blodtörst. Men om man istället jämförde med den man som enligt de lärde menas vara Draculas historiske förebild – Vlad Tepes, känns jämförelsen inte längre så konstlad. Fast nu framställs inte Grevinnan Bathory som så blodtörstig som man skulle kunna tro i den här filmen och allt som oftast tycks hon nästan ha lite ånger för sina gärningar. Det är heller ingen riktigt skräckfilm även om filmens omslag gärna vill göra sken av det. Det är istället en film som berättar en historia utan att ta till några direkta skrämseleffekter. Det är ett bättre sätt att skrämmas på förvisso, men det finns inte mycket av den varan heller. Missförstås mig inte nu, jag ser absolut inget negativt i detta, snarare tvärtom. Filmen blir mycket intressant och även om den är lite seg blir den aldrig tråkig. Kanske kunde man önska att man hade tagit ut svängarna lite mer, den känns lite tam faktiskt, men på det hela taget, trots mitt betyg, borde man inte ändra på särskilt mycket. Det finns också en sak som jag uppskattar, och det nämns både i filmens början och i slutet. Det är stridens segrare som skriver historien, sen ifrågasätts det lite vilka dessa egentligen är och om man verkligen kan lite på deras ord. Historien är då sannerligen inte objektivt skriven alla gånger, så mycket står helt klart! Hur som helst, men detta i bakhuvudet lämnar man viss tolkning till åskådaren som får bestämma lite själv vad han/hon vill tro på. Var Elisabet Bathory verkligen en blodtörstig mörderska eller är det ett överdriven rykte skapat av hennes fiender? 

6/10

Barbarosa - 2009 - Nej, nej och NEJ!

Det fanns väl egentligen bara en enda anledning till att jag lockades av att se den här filmen, min gamle favoritskådespelare Rutger Hauer medverkar nämligen och han har till och med en ganska stor roll, titelrollen närmare bestämt! Dessutom är jag svag för storslagna kostymfilmer. Det var bara det att så där särskilt storslaget blev det aldrig. Jag kan inte säga att det var dåligt genomfört egentligen, det var bara lite för tunt på alla plan. Det känn slite som om det vore en TV-film fast det inte är det, åtminstone till viss del. Det är alldeles för överspelat på flera håll och miljöerna ser heller inte trovärdiga ut. Det finns egentligen ingenting som ser särskilt trovärdigt ut och jag betvivlar att det finns någon direkt historisk ackuratess överhuvudtaget. Det är i alla fall inte intrycket som förmedlas. Nej, det här var ett sömnpiller utan dess like och jag är inte ens nöjd med Rutger Hauers insats… 

3/10