Holes – 2003 – Vad är det egentligen de söker efter?

Regi: Andrew Davis

Äventyr/Komedi

Egentligen är det här ingen film som borde tilltala mig. Visserligen är jag en sucker för äventyrsfilmer som främst riktar sig till de yngre åldrarna, kanske tonåren, men det här är ingen sån. Självklart är det en barnvänlig sak eftersom det är Walt Disney Pictures som ligger bakom den, men det är inte något egentlig äventyrsfilm. Det är lite småkomiskt och bisarrt också, bisarrt på ett lite barnsligt sätt. Filmens huvudperson heter Stanley Yelnats (ja, det är en palindrom) och har en far som forskar i hur man får bort odör från använda skor. Bara där borde man ryggat tillbaka. Men det är inte så hemskt som det låter, det är inte så väldigt framträdande.

Det som däremot är framträdande är att Stanley råkar bli anklagad för stöld och skickas iväg på läget för att lära sig veta hut. Ja, mer eller mindre är det då! På detta läger, där han naturligtvis inte är ensam, får han gräva hål i öknen. Det sägs att det är i uppfostringssyfte men det förstår man snabbt att det inte är. Det är endast ett svepskäl för att få dessa ungdomar, nästan barn, att gräva och leta efter något specifikt. Länge får man gissa innan man får svaret och jag måste säga att det är nästan det bästa med filmen: ovissheten, absurditeten i att gräva hål på hål mitt ute i öknen. När man väl får alla pusselbitarna är det inte lika intressant längre!

I de stora rollerna, förutom Shia LaBeouf som Stanley återfinns Jon Voight som spelar över lite för mycket. Det funkar i en film som denna som vänder sig till yngre men det blir lite för mycket karikatyr tycker jag. Det är synd för jag brukar gilla honom! Sigourney Weaver är däremot fantastisk! Och ung ser hon ut att vara också. Fast det är klart, filmen har ju trots allt ett tiotal år på nacken.

När filmen är slut ställer man sig frågande till vad det var som var så speciellt med den. Det är inte riktigt så att den trollbinder men den har onekligen något som håller intresset uppe. Jag kan ännu inte sätta fingret på det. Dessutom finns det lite äckelsensmoral som jag egentligen är totalt allergisk mot. Men man lyckas väva in det i precis lagom mycket komedi för att det faktiskt ska funka. Detsamma kan gälla parallellhistorien som är tämligen antirasistisk till sin natur. Det är tillräckligt medvetet och tillräckliga klyshor för att det ska funka. Det blir inte den bästa filmen i världshistorien och inte den bästa från Disney heller men klart underhållande för stunden i alla fall!

6/10

You Again - 2010 - Jag har aldrig sett en fulare Kristen Bell!

You Again

Regi: Andy Fickman

2010

Komedi

Marni (Kristen Bell) har det tufft i high school, hon är skolans ständiga hackkyckling och mobbingoffer. Värst av alla förtryckare är hennes ärkefiende Joanna (Odette Annable) som verkligen ser till att göra livet så surt som möjligt för Marni. Men tiden går och Marni blir en mycket framgångsrik PR-konsult, hon flyttar från stan och har just blivit befordrad till vice VD för New York kontoret när hennes storebror ska gifta sig. Alla i familjen är förstås mycket glada åt händelsen men för Marni blir det en kalldusch att få veta att den tilltänka bruden inte är någon mindre än hennes ärkenemesis Joanna. Konflikter är oundvikliga när gamla tider hinner ikapp dem. Men Joanna bedyrar att hon har förändras sedan förr och att hon verkligen inte minns Marni överhuvudtaget. Frågan är hur det egentligen ligger till med den saken!

För att vi ska kunna tillgodogöra oss filmen till fullo börjar den med en tillbakablick där vi får stöta på den fulaste Kristen Bell jag någonsin sett. Tja, ful är hon väl inte i den bemärkelsen men hon är finnig, har glasögon och tandställning. Hennes tillvaro är lite tragikomisk, åtminstone för oss tittare, när hon är så förtryckt att inte ens nördarna låter henne vara med. Personligen blir jag förbannad när jag ser mobbing av det här slaget även om det är på film och i en komedi till och med. Mobbing och utanförskap är helt enkelt starka ämnen för mig!

                             

”Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt”

Vi får sedan se hur hon ändå ha lyckts med sitt liv och kommit över alla förödmjukelser från skoltiden. Och det är inte annat än att man känner lite tillfredställelse över hennes triumfer. Själva handlingen kommer som ett brev på posten, den behöver i och för sig inte heller vara någon överraskning för att fungera. Det här är en komedi som blandar lite lätt slapstick med situationskomik och behöver inte vara direkt överraskande.

Tempot är förhållandevis högt och skådespeleriet bra – och faktum är att det finns lite överraskningar också. De flesta av de inblandade verkar ha ett gemensamt förflutet av något slag och det är inte med nödvändighet med glädje de ser tillbaka i tiden. Det var länge sedan jag såg Jamie Lee Curtis så här bra faktiskt och Sigourney Weaver är ju alltid bra. Det är väl de stora birollerna. Huvudrollerna innehas av Kristen Bell och Odette Annabe (fd. Yustman) som är som klippta och skurna för rollerna de gör. Härligt sockersött blandas med bitterljuvt syrligt och resultatet blir mycket underhållande. Det är svårt att inte skratta rakt ut under de mest komiska situationerna.

Jag vet dock inte om jag kan säga att jag instämmer fullt ut med sensmoralen. Självklart ska man ge människor en andra chans och ingen är väl sämre än man kan ändra sig men samtidigt inser jag hur skönt det måste vara att få trycka ner sin egen framgång i halsen på sin värsta fiende. Jag är nog en dålig människa…

6/10

Recension: Heartbreakers - 2001

Heartbreakers

Regi: David Mirkin

2001

Komedi

Maxine Conners (Sigourney Weaver) gifter sig med Dean Cumanno (Ray Liotta) och allt verkar frid och fröjd. Efter en vild tillställning däckar dock Maxine på bröllopsnatten precis innan det ska till att hända. Frustrerad faller Dean för sin sekreterare, givetvis kommer Maxine på dem och det blir genast skilsmässa. Allt är planlagt in i minsta detalj och sekreteraren är i själva verket Maxines dotter, Page (Jennifer Love Hewitt). Tillsammans har de redan svindlat sig till stora summor, men när skatteverket är efter dem bestämmer de sig för en riktigt stor bluff. De ska blåsa miljardären William B. Tensy (Gene Hackman) på en rejäl summa pengar. Konflikterna mellan mor och dotter sätter käppar i hjulet för planen och att Page dessutom samtidigt råkar bli kär i en bartender gör inte saken enklare.

Till en början lägger man märke till hur skådespelarna och framför allt Sigourney Weaver spelar över ganska kraftigt. Först störde jag mig på det även om orsaken till detta är ganska tydlig. D v s att göra det tydligt för tittaren att hon bara luras och spelar ett spel i filmen. Med det i åtanke gör hon ett alldeles utomordentligt jobb. Det hindrar förstås inte att Jennifer Love Hewitt stjäl showen, för hon är helt klart bäst i hela filmen.

Jag gillar bråken mellan Mor och dotter och mycket av filmens intriger bygger kring detta. Det är väl egentligen inget märkvärdigare än att dottern vill lämna boet, medan mamman inte tycker hon är mogen för det, som hämtat ur verkligheten alltså.

Gene Hackman spelar rollen som den stenrike William B. Tensy och även han spelar över en hel del. Fast man stör sig inte lika mycket på det, för när han kommer in i filmen har man redan satt tonen och det blir accepterat på ett annat sätt. Hur som helst gör han rollen som kedjerökande, äcklig gammal gubbe riktigt bra och jag måste erkänna att det nästan vänder sig i magen vid ett par tillfällen.

Så skådisarna är alltså överlag bra. Vad finns det mer att säga då? Musiken skulle nästan kunna vara hämtad ur Mission Impossible för man får helt klart vibbar därifrån, allt för att framhäva deras svåra blåsning. Det ena efter det andra går på tok och det är inte annat än att man faktiskt får lite sympati för dem.

Hela tiden känns det som om man inte riktigt är säker på vem som blåser vem och man får ständigt vara på sin vakt, för när man minst anar det kommer det en dramatisk vändning på klacken.

Betyget för den här filmen blir till slut gott även om den hamnar i skuggan av filmer som Dirty Rotten Scoundrels med Steve Martin och Michael Caine och framförallt klassikern The Sting med Robert Redford och Paul Newman.