Raze – 2013 – filmen som ger överklassdräggen ett ansikte

På pappret verkar den här filmen vara hur grym som helst. Kidnappade kvinnor tvingas slås med varandra till döds i en slags modern gladiatorkamp för att överleva. Som extra krydda på moset är inte bara deras eget liv på spel utan också de av nära och kära. Förlorar man kampen och dör, avslutas också livet på de anhöriga. Att kalla det för makabert är en underdrift. På pappret är det definitivt en film som borde väcka starka känslor hos åskådaren även om denna skulle råka vara av så pass luttrad natur som undertecknad.

Och jag må säga att våldet mången gång är riktigt brutalt. Man ryggar faktiskt inte tillbaka för att visa rätt så rejäla skador. Man får se hur ögon trycks ut och höra hur nackar knäcks. Med andra ord, man har lyckats bra på detta plan. Ska man göra en film med en sådan skräckfylld handling är det bäst att man löper hela linan ut och det har man verkligen lyckats med.

Skulle inte det vara nog har man lyckats hitta riktigt slemmiga typer som skurkarna bakom hemskheterna. Individer som det inte är svårt att känna avsky emot. Riktiga överklassdrägg om man får uttrycka det så. Dock får man lov att säga att det blir ganska tjatigt i längden. Den ena scenen efter den andra är en kamp mellan två kvinnor. Visserligen finns det lite drama mellan fighterna för att ge karaktärerna lite personlighet; för att skapa relationer mellan kvinnorna. På gott och ont kanske. Det är lätt att hata någon som just har dödat en väninna, men svårt att tvingas strida mot någon man har lärt sig tycka om. Till döds till råga på allt.

Ett par saken överraskade mig faktiskt. Jag kan tyvärr inte gå in på detaljer men låt oss säga att alla fighterna inte slutar som man först hade kunnat tro. Det finns utrymmen för att vad som helst kan hända. Nu var jag nog tillräckligt vag hoppas jag. Men som helhet blev jag besviken. Filmen infriade inte mina förväntningar fullt ut men lyckades trots allt underhålla mig måttligt under den tid den pågick. Troligen kommer jag att glömma bort den ganska snart. Det fanns inget i den, mer än den makabra idén, som är värt att minnas nån längre tid.

5/10

Bron III - Fantastisk tredje del i serien!

Nu har jag äntligen börjat titta på den efterlängtade Bron III. Det känns så långt som att man inte kommer att kunna toppa första och andra säsongen. Det är fortfarande väldigt bra, det bästa som kommit i thrillerväg från Sverige och Danmark faktiskt. Nu känner jag i och för sig inte till särskilt många samproduktioner inom detta område så det kanske inte säger någonting. Men det är riktigt riktigt bra och Sofia Helin förtjänar alla utmärkelser som finns för hennes tolkning av Saga Norén, Länskrim Malmö.

 För er som inte känner till det så har Saga bland annat väldigt svårt för socialt interagerande. Det ligger i hennes diagnos(er) och är egentligen inget konstigt. Det blir en hel del krockar mellan hennes beteende och omvärlden som inte förstår henne mer än hon förstår omvärlden.

Jag är tre avsnitt in i serien som jag hoppas kommer att få många många fler säsonger. Jag älskar Saga, kanske för att jag känner igen mig så mycket i hennes beteende. Hon är överdriven så klart men det finns tydliga drag av mig i henne. Detta är en kanonserie, Bron, Bron II och nu Bron III är bland de bästa serier jag har sett över huvud taget. Jag återkommer med mera analys senare. Kanske…

27 Sekundmeter snö – 2006 – Insnöad mordgåta

Det tog inte särskilt många sekunder innan jag fattade att jag skulle störa mig på den styltade dialogen i 3 timmar. Dialogen är verkligen under all kritik om man räknar naturligt framförd dialog som något positivt. Det finns ingenting som är naturligt med hur skådespelarna levererar sina repliker och jag kan inte tro annat än att det är meningen att det ska låta som teatersvenska. Det är den enda möjligheten jag kan se. Alla andra alternativ låter befängda för mig. I alla andra fall borde man ha upptäckt sitt misstag som regissör och rättat till fadäsen.

Manuset, själva storyn, känns också tämligen teaterinspirerad. Någonstans om omslaget till filmen görs jämförelser till en mordgåta signerad Agatha Christie och det är kanske inte så dum jämförelse. Det är i princip vad det går ut på. Ett antal personer samlas i en stuga medan snös yr utanför. Snart blir en av dem mördad och alla är egentligen misstänkta för dådet. Alla har haft möjlighet och alla har haft motiv. Låter det som Agatha Christie? Klart att det gör! Det finns till och med möjlighet att läsa in en Miss Marple i det hela. Om man vill alltså.

Det är dock ganska krystat och jag antar att man försöker att utveckla karaktärerna och göra dem tredimensionella. Dock lyckas man inte med detta och det blir egentligen bara pannkaka av alltihop. Visserligen klarar skådespelarna av att leverera känslor emellanåt. Men på det hela taget går det inte att ta på allvar. Jag räknade ut vem mördaren var några minuter efter mordet och fick lida mig igenom den ena anklagelsen efter den andra från i princip alla karaktärerna mot de övriga. Det blev lite för mycket för min smak.

Eftersom det är en miniserie i två delar är längden onödiga 3 timmar. Man hade kunnat korta detta betydligt då jag finner en hel massa onödigt dravel längs vägen mot målet. Speciellt som att mördarens identitet inte kom som en överraskning för mig. Dock vill jag påstå att kostymerna är snygga och tidstypiska för handlingen som utspelas i en svunnen tid. Det är svårt att säga en exakt tid men jag gissar på tidigt 1900-tal. Det finns saker som tyder på detta.

Den som vill se en svensk korsning av Agatha Christie och italiensk giallo (dock utan blodiga mordsekvenser) bör se den här. Den som vill se kvalitativ underhållning med naturligt framförd dialog bör undvika den som pesten.

4/10

22 Bullets – 2010 – Vackert gangsterepos med moral

Den här har jag haft stående i hyllan väldigt länge men dragit mig för att se. Jag har hela tiden haft höga förhoppningar. Anledningen är att den är producerad av Luc Besson, en av mina favoriter när det kommer till fransk film. Samtidigt är anledningen till att jag inte har sett den just att det är en fransk film. Inte för att jag på något sätt har något emot sådana, tvärtom faktiskt. Men det har varit en period i mitt liv då jag har haft svårt med koncentrationen. Och eftersom jag inte kan franska måste jag läsa texten… Ja ja.. Lång historia men nu är den i alla fall sedd och jag tänkte fälla något slags dom över den.

Initialt är det en väldigt vacker film. Ultravåld blandas med klassisk musik som får en paradoxal effekt som ja verkligen gillar. Det är något som verkligen får mig att bli lockad. Det är vackert filmad och det dröjer inte länge förrän man inser att skådespelarinsatserna är fantastiska som sig bör i en film av den här typen. Med den här typen menas att man lätt kan lockas till att tro att det handlar om en actionfilm med en massa skjutande. Så är dock inte fallet. Jag skulle mer klassa det som ett drama där karaktärer och handling står i centrum. Det är vackra sekvenser men samtidigt är det en fabulöst rå film i sin våldsframställning.

Charly Mattei (Jean Reno) som är en pensionerad yrkesmördare, blir i början av filmen skjuten med 22 kulor. Därav filmens titel. Han överlever dock och ger sig efter den ende som kan tänkas ligga bakom dådet. Resten av filmen går mer eller mindre ut på hämnd. Ibland är den våldsam men oftast är den smart. Dock kan sägas att det till slut blir för mycket av den goda. Man drar ut på historien lite för länge och till slut blir det lite tjatigt och drygt. Dessutom krävs ingen Einstein för att räkna moraliteterna som kommer att avsluta filmen. På så sätt kanske historien är lite tråkig och till slut på tok för sentimental.

Hur som helst är jag ändå glad att jag till slut såg den. Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att se den igen faktiskt. Detta trots att den till slut visade sig vara förutsägbar och moraliserande. Betyget hamnar någonstans på mitten.

6/10

Sushi Girl – 2012 – Förbannat rå!

Vid första anblicken kan man väl tro att det här är en stjärnspäckad film. Eller rättare sagt, det är en stjärnspäckad film, men kanske inte med A-kändisar. Jag vet inte hur det står till med kunskaperna om Tony Todd, Danny Trejo och Michael Biehn hos massorna. Bland de som läser den här bloggen gissar jag att det är solklart. Det är lite kult över dem förstås även om jag genast ska dräpa stämningen genom att säga att ett par av dem inte är med särskilt länge innan de går hädan.

Det är däremot Mark Hamill, som väl alla känner till från George Lucas storfilmer om en viss Jedi riddare. Det är förstås Star Wars filmerna jag syftar på. Han kommer väl alltid att vara förknippad med dem och ska sanningen fram är han inte speciellt bra skådespelare. Här funkar han hyfsat men det är definitivt lite karikatyr över rollen. Något som däremot är riktigt roligt att se är Noah Hathaway som åtminstone inte jag har sett göra en roll sedan The Never Ending Story! Och när var det?? 1984!! Han har visserligen haft några roller sedan dess men har inte varit med i överdrivet många produktioner. Jag måste säga att han är filmens pärla och står för den klart bästa prestationen. Han är ingen söt lite pojke längre…

På omslaget stoltserar man med Tarantinos namn. 100 % Tarantino Style, kan man läsa. Det är förstås ren bullshit! Jag ser åtminstone inte något åt det hållet men jag antar att man bygger sitt påstående på att det finns vissa vaga likheter med Reservoir Dogs. Jag kan icke för mitt liv förstå hur man vid sina sinnens fulla bruk kan jämföra men det är säljer väl ett och annat exemplar av filmen kanske. Men lite märkligt blir det, eftersom jag bestämt hävdar att Tarantino är en imitatör när det kommer till filmskapande, att man hävdar att filmen är en lik en skapelse av en imitatör. För mig blir det syntax error i huvudet.

Men alldeles oavsett namnets dragplåster så gillar jag filmen. Den är både rolig och förbannat rå! Det var ingen ordvits menad där, ingen anknytning till filmens titel även om man skulle kunna tro det. Nej, det är riktigt rått våld och faktiskt nästan lite otäckt emellanåt. Inte så att man som luttrad filmtittare ryggar tillbaka på nåt sätt, men jag blev klart imponerad över hur välgjort allting var. Det finns helt klart en nerv i filmen som inte ska förringas.

Manuset i sig är väl inte superintellektuellt. Vi har sett det förr i en eller annan form, eller åtminstone till innehåll. Det som är speciellt med den är här kanske som titeln antyder – Sushi Girl. Under hela filmen, som mestadels utspelar sig i ett enda rum, ligger en naken kvinna på bordet som en jättelik levande tallrik. Hon serverar sushi på sin nakna kropp. Om det är en verklig japansk tradition som filmen vill göra gällande, eller inte förtäljer inte historien. Hon ska ligga där och inte reagera på vad som händer runt om kring henne, vilket blir lättare sagt än gjort. Men är man ordentligt tränad på saken så ska det gå.

7/10

Cannibal Fog – 2015 – oerhört makabert

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns helt klart premisser som är intressanta här. Skådespelet är heller inte så dåligt även om det förstås är ganska skiftande på den fronten. Kim Sønderholm gör den mest stabila insatsen i mitt tycke. Jag vill inte påstå att det är klasskillnad men han känns mer äkta på något sätt. Det kanske är danskan han talar, jag vet inte…

Eftersom det här är en screener är jag inte helt säker på vad som sägs i vissa scener där det talas på ett språk jag inte behärskar. Men oavsett om det är textad eller inte så går själva budskapet fram. Tänk att man har lyckas få matlagning så sexigt! Det är förstås bara första steget på vägen mot målet i den här erotiskt laddade filmen. Slutmålet är förstås sexuell extas genom kannibalism! Det låter ju oerhört makabert eller hur?

Jag hade önskat att filmen kunde ta sig lite mer på allvar. Förutsättningarna är goda med en sådan historia. Nu tycker jag att det slarvas bort lite i försök till satir eller annan komik. Varför finns det en lust att lustiggöra sig över sådana här perversiteter? Håll det allvarlig och försök chocka publiken istället. Det är min åsikt!

Naturligtvis går det inte att komma runt likheterna med ”den tyske kannibalen” Arwin Meiwes. För ovanlighetens skull överträffar verkligheten dikten.

5/10

Der Samurai – 2014 – Från Last Exit Entertainment

Först och främst måste jag konstatera hur glad jag är att vara medlem på Facebook. Utan det medlemskapet hade jag nämligen aldrig hört talas om Der Samurai och knappast kunnat kontakta distributören, det utmärkta svenska bolaget Last Exit Entertainment som vid det här laget har gett ut tre filmer om jag har förstått det rätt.

Der Samurai är ingen film för den breda massan, så mycket kan vi säkert komma överens om allihop. Faktum är att jag tror att få tyskspråkiga filmer går hem hos den stora publiken i Sverige. Och så sitter vi och gnäller på amerikanarna som inte orkar läsa undertexter och därför gör om filmerna till engelska. Nyinspelningar alltså. Vi kanske inte är bättre själva om vi inte kan öppna ögonen och se en bra film bara för att det råkar vara på ett ”udda” språk.

För hur man än vänder och vrider på det är Der Samurai bra! Den är udda och det kanske inte är helt tydligt vad som verkligen händer och vilken symbolik som laddar den. Men det finns en närvaro och en nerv i den som jag gillar. Faktum är att jag fick se den ett par gånger innan jag kunde tränga under skalet på den riktigt. Jag inser att detta på sätt och vis är en negativ upplevelse, att man som åskådare inte riktigt hänger med första gången. Men samtidigt kan man också se det som ett högre andrahandsvärde. Något som allt som oftast är tämligen långt när det gäller spänningsfilm, thrillers och liknande. När man väl vet hur det går är det liksom inte spännande längre. Här kommer man ifrån det.

Det beror också på att det faktiskt är en film som ser oerhört bra ut. Det är ingen stor hollywoodproduktion och förväntar man sig det är man fel ute. Det betyder att en film faktiskt kan se bra ut utan dyrbara explosioner varannan minut. Men det behöver jag förstås inte tala om för läsarna av den här bloggen. Det är väl ganska välkänt vid det här laget vad jag egentligen tycker om originalitet och hur originellt jag tycker det är med dussinactionfilmer.

Jag ska inte ens gå in på vad filmen handlar om eftersom jag tror att tolkningsmöjligheterna är så pass stora. Fast det är klart, den enkla ytliga handlingen är i tjuv och polis tema. Det är mindre viktigt. Det som är riktigt väsentligt är formen. Jag kan tänka mig att filmen kan verka oerhört provocerande på en del personer och är man homofob kanske man bör undvika den helt och hållet. Det finns nämligen ett erotiskt skimmer över hela produktionen och man räds inte för lite hederlig erektion heller.

8/10

Piggy – 2012 – mer utstuderat och explicit våld

I avdelningen filmer som jag förväntade mig skulle vara något helt annat, har jag idag kommit till brittiska Piggy. Visst ser det ut att vara en riktigt gastkramande skräckfilm? Och gastkramande kanske den är till en viss gräns, men så mycket skräck blir det inte. Det är mest drama och kanske en gnutta thriller.

Det handlar om Joe, en tillbakadragen yngling som egentligen inte trivs alls bland folk. Det enda som egentligen får ut honom är hans bror som Joe verkligen hyser tillit till. Men eftersom lagen om alltings jävlighet existerar i världen där den här typen av filmer utspelar sig bär det sig inte bättre än att brodern blir mördad av ett gäng ligister. Joe Isolerar sig och kan inte ta för sig något, förrän Piggy kommer in i bilden. Piggy, som egentligen heter något helt annat, vill hämnas Joes bror genom att kidnappar en av förövarna och plåga ur honom informationen om vilka de andra var. Joe är först passiv men tar efterhand allt större del i den utstuderade hämnden.

Det är inte en grafisk film i den bemärkelse det skulle ha kunnat vara om man betänker det våld som faktiskt åsyftas. Men det är klart att det inte är en blodlös betraktelse heller. Jag skulle gärna ha sett lite mer utstuderat och explicit våld faktiskt. Oftast gillar jag när filmskaparna håller oss i det fördolda men här tycker jag faktiskt att det hade varit på sin plats med lite mer tydlighet. Det är inte det att jag gillar själva hämnden mer än i någon annan film, det känns bara som att filmen är realistisk no att kunna bära upp ett realistisk visualiserande av våldsamheterna.

Det innebär att filmen faktiskt blir lite tråkig när den inte hade behövt vara det. Det brittiska sävliga tempot är oftast av godo men här blir det inte riktigt bra. Det blir inte så rysligt som jag hade hoppats på men det finns helt klart en poäng med filmen, en tanke! Det är absolut inte våldsamheter för sakens egen skull. Det finns en början och ett mål med historien som kanske inte blir uppenbar förrän precis i slutet. Med det sagt kan jag tillägga – stå ut med de långsamma partierna, det kommer att löna sig.

5/10

Cosmopolis – 2012 – Cronenbergs svagaste?

Man märker direkt att det här är en speciell film. Det går kanske inte att sätta fingret på det direkt från början men undan för undan blir man varse vad det är för en film, vad den handlar om. Det ytliga handlingen är kanske inte så svår, det unga finansunderbarnet och multibiljardären Eric Packer åker runt i sin Limousin och pratar med människor lite här och där, framförallt inne i bilen.

Men det är mer där än så. Eric Packer, som spelas föredömligt av Robert Pattinson, kanske mest känd från Twilight, gör också saker som inte känns särskilt rationella. Åker tvärs igenom stan för att klippa sig när det finns möjligheten finns att uträtta detta ärende på betydligt närmare håll. Det är inte det enda han gör. Han genomgår till exempel en läkarundersökning varje dag och hans prostata blir undersökt i limousinen mitt under ett samtal. Han är ett underbarn när det gäller finanser men har ingen aning om hur den verkliga världen fungerar.

Antagligen hade jag inte intresserat mig för filmen överhuvudtaget om inte David Cronenberg hade varit regissör. När den till och med har ord om sig att vara en blandning mellan Crash och Videodrome höjer jag på ögonbrynen en smula. Båda är fenomenala filmer enligt min mening! Med facit i hand förstår jag att det är de provocerande scenerna med sexuella undertoner som refereras till Crash och den surrealistiska verklighet som filmen utspelar sig i som blir Videodrome. Det senare är betydligt tydligare, det finns hela tiden en känsla av att det som sker inte gör det på riktigt, att det sker i huvudrollens huvud.

Det är denna känsla som är det bästa med filmen tycker jag. Dialogen är helt fantastisk och förstärker denna känsla till 100 %! Det gäller att vara med och inte sitta och slumra för denna dialog väcker en och annan tanke, en och annan metatanke också kanske. Själva händelseförloppet tar oss till ruinens brant men jag måste nog ändå säga att det är bland det svagaste Cronenberg någonsin har presterat.

6/10

Sabotage – 2014 – Arnold Schwarzenegger

Jag tror att jag har sett de flesta av de ”gamla” filmerna med Arnold Schwarzenegger. För visst kan man säga att det finns en filmografi före guvernörskapet och en efter? Storhetsperioden låg helt klart före politikens värld men eftersom jag i skrivandets stund inte sett de andra två filmerna ha har gjort efter sin ämbetsperiod ska jag hellre fria än fälla.

Men Sabotage har jag uppenbarligen sett. Efter att den tog slut infann sig känslan ”jaha, var det allt?”. Det känns lite som en serietidning i sitt upplägg. Nu har väl vi i svenskan ingen bra motsvarighet till ”cartoonish” men det är precis vad jag känner. Det är en väldigt svart och vit film. Det finns liksom inga nyanser även om det känns som att man har försökt få till det. Kanske beror det på att handlingen verkligen inte är ny. Man kanske inte har sett precis alla vändningar på samma sätt tidigare men överlag innehåller filmen inga överraskningar.

Schwarzenegger spelar ledaren för ett specialförband, eller om de är specialagenter, som specialiserat sig på att nästla sig in hos knarkkarteller. Schwarzenegger röker cigarr, rätt så fet cigarr också och tar ingen skit från någon annan. Det är hans regler som gäller och inte de lagar som styr landet. Känns det igen från Rovdjuret? Att rollkaraktären heter John är inte det enda som påminner mig om hans gamla film Commando men jag tror att det mest är en ren slump. Men när en efter en av hans gamla gäng dödas på våldsamma sätt kan jag inte låta bli att göra kopplingen. Speciellt inte när det tidigt klargörs att hans fru och son har hållits som gisslan för att få honom att dansa efter skurkarnas sida.

En central del av handlingen kretsar också kring pengar som försvunnit från ett tillslag. Det rör sig om 10 miljoner dollar, ganska mycket pengar men av hela den PALL men pengar som tillslaget handlar om är det väldigt lite. Hur som helt bestämmer sig gruppen för att hjälpa sig själva lite. Det är bara det att när de ska hämta bytet är det borta. Mycket av filmen har sedan detta som drivkraft.

Överlag blir det lite för platt, och i slutändan lite för enkelt. Det finns onekligen bra skådespeleri i filmen. Främst tänker jag på Harold Perrineau. Jag gjorde först hans bekantskap i Lost men har även uppskattat honom i både Oz och Sons of Anarchy. Han är en riktigt duktig skådis! Vidare känner jag inte igen så många, det är helt klart en styrka så de ofta blir mer äkta på det sättet. Här når man inte riktigt ända fram. Det känns på något sätt som en Expandebles wannabe actionfilm, men ironiskt nog är det mittenpartiet i filmen, som lutar mer år thriller, som är det bästa! Ett par stycken till kan jag namnge men mer är det inte. Joe Manganiello förkommer i True Blood och Josh Holloway var liksom Harold Perrineau med i Lost. Det är idel serier.

Överlag blev jag besviken även om jag inte tyckte att filmen var särskilt seg. Lite ointressant och inte särskilt medryckande men inte dålig egentligen. Fast det är klart, hade man klippt bort 20-25 minuter och fått ner den till en och en halvtimme som filmer var förr i tiden hade onekligen tempot utvecklas till det bättre.

5/10