Recension: Cecil B. Demented - 2000

Cecil B. Demented

Regi: John Waters

2000

Komedi

Filmen tar sin början med den outhärdliga divan Honey Whitlock (Melaine Griffith) som utåt visar upp en älskvärd fasad. Hennes riktiga jag är däremot van att få som hon vill och hon skändar sannerligen inte orden när hennes ego talar. Redan från början planeras hennes kidnappning av den excentriske regissören Cecil B. Demented (Stephen Dorff). Han håller på att göra revolution mot hela studiosystemet i Hollywood med sin film. Till en början tvingas hon medverka mot sin vilja, men efterhand inser hon mer och mer att budskapet i filmen faktiskt är det rätta och så småningom blir hon mera medgörlig och tar mer och mer aktiv ställning mot mainsteamfilmen.

Det här är en film som driver med hela etablissemanget och kanske framförallt de stora breda hollywoodproduktionerna. Man slutar emellertid inte där, utan John Waters driver också ganska kraftigt med sitt eget filmskapande. Allt i en salig röra av sarkasm, ironi och framförallt dålig smak.

Jag kan inte låta bli att tycka om det här eftersom jag helt och fullt håller med om observationerna som görs. Det kanske inte alltid är den stora breda kommersiella filmen som är bäst, utan man kan faktiskt försöka att vidga sina vyer ibland och se lite längre in i filmdjungeln. Detta gäller förstås på andra hållet också, bara för att en film har kostat en massa miljoner behöver den ju inte vara dålig och oartistisk.

Det här är en film som kanske kräver lite mer kunskap av tittaren än genomsnittsfilmen. Den får ytterliggare en extra dimension om man är bekant med de olika kontroversiella filmskapare som det refereras till och jag gillar när man inte underskattar tittaren genom att förklara för mycket hit och dit.

Filmens skådespelare gör ett bra jobb, framförallt är det Melaine Griffith och Stephen Dorff som bär upp filmen rent skådespelarmässigt. Detta innebär naturligtvis inte att de andra inte är bra, för det är de! Karaktärerna är tydliga och alla väldigt speciella, nästan karikatyrer. När filmen är slut sitter man fortfarande och tänker på hur bra karaktärerna refererar till filmskaparna. Det här är en film som sitter kvar länge och som växer när man fått smälta den lite.

Demented Forever!

Alone in the Dark - 2005 - Bland de sämsta filmerna genomtiderna? ICKE!

Den här filmen verkar sannerligen inte ha så hög status bland filmälskare världen över och tittar man på databaser som IMDB ligger den placerad på en mindre smickrande lista över de sämsta filmerna genom tiderna. Uppriktigt talat förstår jag inte varför för jag tyckte den var rätt bra! Det handlar förstås om en film som bygger på ett TV-spel och enligt vad jag har förstått så har folk ännu svårare att acceptera differenser mellan dessa media än när det gäller filmer som baseras på litterära verk. Lägg också till att Uwe Boll står som regissör och han har ju inte hög status heller bland folk. Men jag tycker som sagt att filmen fungerar utmärkt, den är actionfylld och har hyggligt skådespeleri från de större namnen såsom Christian Slater och Stephen Dorff. Fast dessa behöver kanske å andra sida inte överdrivet med regi för att utföra sina roller på ett bra sätt. Jag gillar också handlingen, man har blandat in en uråldrig kultur som upptäckt en passage mellan den goda och den onda världen och sedan misslyckats med att stänga dörren i tid. De varelser som det insinueras att ha slunkit igenom öppningen gestaltas på ett bra sätt. De är förstås datoranimerade men inte dåliga på något sätt. Man har lyckats att lägga sig precis på gränsen till att inte visa för mycket men samtidigt inte dölja mer än vad man behöver. Nej, jag förstår inte kritiken, jag gillar det här! 

7/10