Recension: National Treasure 2: Book of Secrets - 2007

National Treasure 2: Book of Secrets

Regi: Jon Turtletaub

2007

Action/Äventyr

Under en föreläsning om John Wilkes Booth och mordet på president Abraham Lincoln ställer sig plötsligt en man (Ed Harris) upp och presenterar nya bevis i fallet. Det är ett av de saknade dagboksbladen ur Booths dagbok och kan tolkas som om Bens (Nicolas Cage) farfars far Thomas Gates var en av konspiratörerna och till och med själva hjärnan bakom illdådet. Detta blir naturligtvis för mycket för Ben som måste rentvå sin förfaders namn, och därmed sitt eget, ur smutsen. För att göra detta måste han finna den legendariska guldstaden som Thomas Gates sägs ha skyddat genom att offra sitt liv. Till sin hjälp har han sin pappa (Jon Voight) sin ex-fru Abigail (Diane Kruger) och sin medhjälpare Riley (Justin Bartha). De ger sig ut på skattjakt och finner snart den ena ledtråden efter den andra, några på ett så uråldrigt språk att bara Bens mamma (Helen Mirren) kan översätta det och medan jakten leder dem runt hela världen, både till Buckingham Palace innersta rum och till det ovala rummet i Vita Huset är skurkarna dem hack i häl.

Jag gillar sådana här skattjaktsfilmer a la Indiana Jones och den jämförelsen är faktiskt inte så dum. Visserligen utspelar sig filmen i en annan era än Indiana Jones filmerna men mycket av tankarna är ändå de samma. Ta en modern (eller inte så modern) legend och skapa en någorlunda trovärdig historia om hur saker och ting egentligen hänger ihop, lägg till en skurk som låter filmens huvudpersoner göra grovjobbet för att i slutändan lägga vantarna på skatten och ett gäng kluriga ledtrådar skrivna i svårtolkat kodspråk som bara de allra mest historiskt kunniga klarar av att knäcka.

                          

Handen på hjärtat är det här förstås inte det enda som filmen påminner om. I den moderna dataåldern, och med utslagning av både hela säkerhetssystemet i Buckingham Palace och intrång i det ovala rummet är steget till Mission Impossible inte så långt. Lägg därtill ett stänk av MacGyver, tillsätt lite James Bond och rör om. Vips har du essensen av National Treasure!

Skådespelarmässigt är det mäkta imponerande, idel stjärnor beklär de olika rollerna. Självklart är Nicolas Cage det stora dragplåstret och huvudrollen, men jag är nog mest förtjust i Jon Voight faktiskt. Jag vet inte riktigt varför, jag bara tycker hans karaktär är så skön, lägg också till samspelet mellan Bens mamma (Helen Mirren) och pappa, som efter att inte ha setts på över trettio år genast börjar bråka om en tandborste och vem som bär ansvaret för att ha packat (eller inte packat) en necessär den gången. Mycket underhållande då Cage och Kruger tidigare visat liknande turbulens i sitt förhållande. Sådan far, sådan son skulle man kunna säga. I mindre roller hittar vi också Harvey Keitel och Bruce Greenwood.

Jämför man med första filmen tycker jag det här är en klart värdig uppföljare, möjligen kantas den av lite för mycket humor och Justin Barthas roll som komisk sidekick är kanske lite för uppenbar, men det funkar och betänker man att det faktiskt är Disney som givet ut den har man full förståelse för familjefilmskänslan.

Det är underhållande och ser bra ut och det är ju det viktigaste!

Recension: Kick-Ass – 2010

Om man tittar på den här filmens trailer verkar det vara en nästan ofattbart löjlig och meningslös film. Men om man ser på kommentarer runt om på nätet får man ett helt annat intryck. Nästan allt jag sett den här filmen kommenteras med har varit, om inte fantastiskt så nära på i alla fall. Med sådana lovord blir man ju förstås intresserad och kanske får man också höga förväntningar, för höga till och med. För jag vill inte påstå att jag håller med i hypen kring denna film. Den har väl sina poänger, inget snack om den saken, men så där rysligt mycket mer än så tycker jag inte att den har att bjuda på. Den är dessutom en smula ojämn och fragmenterad. Fragmenterad på ett sätt som inte innebär att man hoppar hit och dit i handlingen eller att berättandet är komplicerat. Nej snarare handlar det om att det inte finns någon direkt följsamhet i berättandet. När vi antas ha tröttnat på den initiala historien om tonåringen som frågar sig varför det inte finns några superhjältar och sedan tar på sig rollen som sådan själv, blandar man in något långsökt hämndmotiv och försöker efterlikna en serietidning. Visserligen finns det vissa spår av detta redan från början, men inget som stör. Det blir lite torftigt och lite nödlösning av det hela tycker jag. Skådespelarprestationerna kan man dock inte klaga på och även om jag vet att det finns de som anser att Nicolas Cage inte ens skulle kunna spela sig själv så brukar jag gilla honom, och så även här. Men det blir tyvärr aldrig ett högre lyft för den här filmen än underhållning för stunden, men det är ju inte det sämsta! 

5/10

Lord of War - 2005 - Nicholas Cage

Det finns de som tycker att Nicholas Cage är en överdriven och usel skådis, men jag sällan mig inte till dem. Tvärtom tycker jag att han ofta gör bra ifrån sig även om han kanske inte alltid väljer de bästa filmerna att medverka i. Här har han dock lyckats hitta ett manus som är både smart och roligt. Det är förstås ingen komedi av något slag, men en hel del ironi smyger det sig in emellanåt. Nicholas Cage gör huvudrollen som Yuri Orlov en vapen handlare, som egentligen blir vapenhandlare av en tillfällighet. Affärerna eskalerar mer och mer och till slut verkar det som om han levererar vapen till jordens alla hörn och regimer. Sensmoralen är dubbelmoralen och belysandet av denna. Och om man som jag avskyr dubbelmoral mer än allt annat (nästan) är detta en film som man lär få stort utbyte av.  

7/10

Recension: Season of the Witch (2011)

Season of the Witch (2011) – Jag gillar den här filmen, inte för att den är historiskt korrekt för det betvivlar jag starkt. Men jag gillar filmer som utspelar sig i historisk miljö, jag gillar riddare och jag gillar övernaturligheter, svart magi och fantasy. I den här filmen får jag allt ovanstående och jag får Nicholas Cage och Ron Pearlman. Dessutom får jag Christopher Lee i en liten roll och det finns väl sämre man kan råka ut för. Handlingen i sig är väl inget att jubla över men det är en underhållande äventyrsfilm och resan med häxan som ska ställas inför sin dom är underhållande. Det finns vissa datorgenererade effekter men jag börjar bli så tröt på att klaga på dessa att jag helt enkelt accepterar dem, dessutom börjar de numera bli bättre och bättre. Något som är lite ovanligt är att man faktiskt vågar sig på att kritisera kyrkan, man hävdar på flera ställen att kyrkan utgett sig för att vara Guds sändebud men i själva verket mördat, torterat och spridit annan ondska i Guds namn. Inget som någon något så när intelligent människa inte visste ändå, men det är ganska ovanligt att vi får så starka sensmoraliska påhopp från Hollywood! Det är inte en film som tar mig med storm men den är sm sagt underhållande och den lyckas också med bedriften att faktiskt överraska lite i slultet, det är inte allt för vanligt nuförtiden.  

7/10

Knowing

Knowing – En tät och spännande actionthriller med science fiction inslag är aldrig fel och det är precis vad vi bjuds på här. Mysterierna är täta och även om de egentligen inte är särskilt många blir man väldigt intresserad av hur det egentligen hänger ihop. Lyckligtvis har man inte satsat allt på ett enda kort utan det finns flera olika trådar som man måste pussla ihop. Vissa av dem är förstås intressantare än andra och vägen innan man förstår hur det hänger ihop är fascinerande. Filmen håller ett högt tempo och den blir aldrig tråkig även om det egentligen inte händer så mycket. Men själva slutet borde de allt ha sett över en gång extra, det är långt ifrån bar och känns ärligt talat ganska krystat. Det finns visserligen möjligheter till tolkningar av religiös karaktär vis sidan av den vetenskapliga vilket jag gillar, men det känns lite som en nödlösning när man inte kunde hitta på mera. Annars är det en klart godkänd film som kunde ha fått ett högre betyg med ett bättre slut. – 7/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm