Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10

Recension: Semestersabotören aka Les vacances de Monsieur Hulot – 1953

Det här är svår film för mig att bedöma. Å ena sidan är den helt fantastisk, manuset och slapstickkomiken är helt briljant! Ändå är den subtil, inte ett dugg förutsägbar och med helt fenomenal mise-en-scène. Jag får verkligen känslan av det den utspelar sig på en semesterort och att den här klantskallen, som förvisso vill väl, strular till allt för de andra gästerna. Det är som Herr Gunnar Papphammar fast utan överspelet och tramset, det är som Blake Edwards Pink Pantherfilmer med Peter Sellers fast utan skrattsalvorna. Allt som kan går fel för Monseiur Hurlot gör också det, det är bara det att det inte orsakar kramp i skrattnerven, snarare ler vi igenkännande och känner oss lite skamsna över att vi faktiskt känner igen oss i situationerna.

Därigenom är också filmens styrka dess svaghet. Tempot blir lite lågt och humorn som skulle underhålla oss är visserligen underhållande men blir aldrig riktigt rolig. Antagligen beror detta på att Monseiur Hurlot porträtteras som en riktig människa och inte bara som karaktären som ställer till allting hela tiden. Det är nog förresten det som skiljer den här filmen från de uppenbart skrattframkallande filmerna – den mänskliga sidan av tönten, klantarslet ät mycket varmare än i alla de andra filmerna.

Men trots all fabulös briljans är det inte en film som passar mig. Jag gillar slapstick lika mycket som någon annan men det blir lite för långsamt tempo för mig. Det är inte tillräckligt uppenbart roligt för att jag ska uppskatta humorn. Så nu står jag inför uppgiften att balansera min högst personliga smak med den här filmens reella kvaliteter. Ingen lätt uppgift kan jag säga.

6/10

Witness Protection

Witness Protection – Egentligen en ganska dålig film, men som man trots allt inte kan låta bli att underhållas av. I grund och botten är det väl en ganska stereotypisk historia där ett missförstånd blir upprinnelsen till hur huvudpersonerna – stjärnvittnet i en större rättegång under vittnesskydd och en lokal vicesheriff. Han tror att hon är kidnappad och ”räddar” henne, i själva verket är hon skyddad av FBI. Att allt inte är riktigt som det först utger sig för att vara blir mer och mer påtagligt ju längre filmen går och trots att det är en ganska låg humoristisk nivå tvärt igenom hela filmen lyckas man ändå få till dialogen på några ställen. En filmisk bagatell är det helt klart även om det är roligt att återse min gamle favorit Yaphet Kotto i en roll som han visserligen skulle kunna göra i sömnen. Medverkar gör också Peter Stormare med en överdriven (men charmig) brittisk accent och Eric Roberts i en roll som förväntas av honom. Slapstick blandat med en nästan ofattbart korkad handling som trots allt inte går att undgå att roas av och mot alla odds får den ett högre betyg än vad den egentligen förtjänar. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

The Gods must be Crazy

The Gods must be Crazy – När jag såg den här I min ungdom tyckte jag den var hur bra som helst och jag mindes den som en hejdlös skrattfest. När man ser om sådana filmer blir man dock allt som oftast besviken och så även denna gång. Inledningsjämförelserna är fullständigt briljanta och ironin klär filmen som en smäck, men den slapstickhumor, eller vad man ska kalla den tilltalar mig inte lika mycket längre. Det blir fånigt och tramsigt och utan den eftertanke som inledningsscenerna utlovar. Själva grunden i filmen, att någon kastar ut en coca-cola flaska från ett flygplan är egentligen så dum att det inte finns. Dock fungerar den som en utmärkt symbol för västerlandets korruption, ägandets baksida och allmänt fördärv för bushstammen. Några småskratt lockar den väl fram i kulturkrockarna men överlag en ganska dum historia. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm