Thriller – En Grym Film - 1974 - Den mest ökända av alla filmer!

Recensionen har nu ett antal år på nacken och filmen är inte alls lika svårtillgänglig längre. Den har till och med fått release på DVD.

Thriller – En Grym Film

Aka: They Call Her One Eye

Regi: Bo Arne Viberius

1974

Drama

Redan som liten utsätts Madeleine för grova sexuella övergrepp och förlorar talförmågan. När hon många år senare missar bussen får hon istället lift av Tony (Heinz Hopf) som genast smider planer på att använda henne för sina egna syften. Han charmerar henne och bjuder henne på middag med fin mat, champagne och grejer. Allt för att få henne full och redlös. Han ordnar så att hon blir beroende av heroin och tvingar henne att arbete som lyxprostituerad för honom, sköter hon sig får hon sina två påsar heroin om dagen. Till en början är hon väldigt bångstyrig och Tony måste straffa henne, han skär ut hennes ena öga. Nu blir Madeleine mera medgörlig, hon vill ju inte förlora ett öga till, men efter att Tony ordnat så att hennes föräldrar begår självmord av sorg mal bara en enda tanke i hennes huvud – HÄMND!

Jag anser mig vara lyckligt lottad eftersom jag är en av de få som faktiskt sett den här filmen i sin fulla längd på den stora vita bioduken. Den har mig veterligen inte visats på bio mer än två gånger, en gång vid premiären i Cannes och en gång på Fantastisk Film Festival i Lund för några år sedan. Jag såg den senare visningen och var alldeles tagen efteråt. Då hade jag inte sett nånting som kom i närheten av den här. Den är grym, blodig, pornografisk, medlidsam och avskyvärd. Allt på samma gång och i en enda röra.

Filmandet börjar direkt med starka scener när lilla 7-åriga Madeleine våldtas av en skäggig äcklig gubbe. Man får naturligtvis inte se några detaljer här. SÅ stark är inte ens den här filmen och det är jag väldigt tacksam för! Händelsen är så stark för henne att hon tappar talförmågan och förblir stum ända upp i vuxen eller i alla fall nästan vuxen ålder.

Christina Lindberg, som från början var utvikningsbrud passar utmärkt för rollen, hennes barnsliga och oskyldiga ansikte ihop med starka och vuxna sexuella situationer är ett lyckodrag. Kanske är det också tur att hon faktiskt inte har några repliker, dels för att det stärker det medlidande man känner för hennes rollkaraktär och dels för att hon faktiskt inte var en speciellt bra skådespelerska.

Heinz Hopf gör också han ett strålande jobb som den vidrige hallicken Tony och det är tveksamt om någon annan hade klarat att göra rollen lika slemmig och avskyvärd, jag hatade verkligen honom och ville inget hellre än att se honom dö en plågsam död. Den enda som jag möjligtvis skulle kunna tänka mig klara av det är Ernst-Hugo Järegård och det är ju ingen dålig jämförelse!

De pornografiska scener som förekommer i filmen kanske inte alltid är helt nödvändiga för att förstå Madeleines lidande, men de gör sannerligen inte saken sämre. Man får uppleva hennes lidande ända in på det allra heligaste och man kan nästa känna smaken av förnedrelse. Samma sak med de ganska långa slow-motion sekvenserna framåt slutet på filmen. De visar grovt våld på ett sätt som aldrig tidigare har skådats i svensk film, och inte senare heller för den delen. Hämnden är ljuv och Madeleine tänker njuta av den till fullo, alla som gjort henne orätt är i livsfara och hon tänker inte låta någonting stoppa henne.

The Sinful Nuns of Saint Valentine - 1974 - nunsploitation

The Sinful Nuns of Saint Valentine

Regi: Sergio Grieco

1974

Drama

Lucita (Jenny Tamburi) är inlåst i ett kloster helt i enlighet med sin fars vilja. Bakgrunden är den att hon förälskat sig i Esteban (Paolo Malco), som tillhör ”fel” släkt – en släkt som länge legat i fejd med Lucitas. Esteban, i sin tur anklagas för att vara en kättare och jagas av kyrkans män. Han såras svårt och då han befinner sig när klostret under händelsen faller det sig naturligt för honom att ta sin tillflykt där. Han får hjälp av kyrkvaktmästaren att gömma sig men snart börjar intrigerna blossa upp på allvar. Lucita anklagas för mord på en av sina medsystrar och den ökända inkvisitorn Onorio (Corrado Gaipa) som vägrar lyssna på rim och reson fängslar henne i väntan på den slutgiltiga domen. Den verkliga skulden finns dock att finna hos abbedissan (Françoise Prévost) som driver klostret – detta syndens näste!

När man hör ordet nunsploitation tänker man genast på sleaze, nunnor som tar varje tillfälle i akt att stilla sina perverterade lustar. Åtminstone gör jag det. Men här är det egentligen inte frågan om särskilt mycket av den varan – ok, man får se ett par bröst några gånger men mycket mer än så är det faktiskt inte. Man hålls liksom på sträckbänken och om inte den förväntade nakenheten förekommer så åtminstone borde det åtminstone finnas rejäla sadistiska tendenser. Tyvärr måste jag säga att jag blev besviken även där trots att det förekommer en del riktigt grymma scener, de är dock inte särskilt visuella.

                                     

Men trots detta gillar jag handlingen. Det är intressant att ta del av den utrednings som faktiskt gör i och med att ett mord är begånget. Det är kanske inte jätteovanlig grundhandling, där de två älskande är beredda att offra allt för att skydda den andra, till och med sina egna liv. Det är kanske heller ingen högoddsare att abbedissan skulle vara fullständigt sexgalen och eftersom det är hon som bestämmer så är det endast hon som får njuta av männen.

Allt detta sker naturligtvis i hemlighet och inte ens när sanningen uppdagas gör det någon stor sak av det. Dock förekommer det ett straff som kollektivt delas ut till hela klostret. Just det är en riktigt bra scen enligt min bok och det som gjorde starkast intryck på mig.

Själva tonen i filmen kan man kanske också ha en åsikt om. Det finns en uppenbart komisk röd tråd genom hela filmen även om den inte är direkt framträdande, som jag nog skulle vilja jämföra med den satiriska känsla vi såg i Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales, en slags drift med kristendomen helt enkelt. Jag vet inte om jag är riktigt förtjust i den men efterhand så tar den mindre och mindre plats och det fokuseras mer på allvarligheten i historien.

Inte den bästa filmen jag har sett i genren men helt ok för den som vill utforska djupare och dessutom en film som absolut bör finnas i referensramen!

Recension: Giallon - Puzzle - 1974

Puzzle

Regi: Duccio Tessari

1974

Thriller

Ted (Luc Merenda) vaknar upp i London utan minne efter en bilolycka. Åtminstone är det vad en mysisk man påstår att han heter. Efter åtta månader av sökande efter sin identitet får han ett dock ett telegram från sin fru Sara (Senta Berger) i Portofino. Samtidigt får hon ett telegram av honom där det står att han ska komma med tåget samma dag, det är åtminstone vad de först tror. Men ingen av dem har i själva verket skickat något telegram. Mysteriet tätnar, men med hjälp av sin fru börjar pusselbitarna långsamt falla på plats. Till exempel så får han reda på att han bara kallas för Ted av sina vänner, men i själva verket heter Edvard. En främling som påstår sig vara hans vän hotar också att mörda både honom och frun om han inte hostar upp den million dollar som narkotikan han gömt undan är värd. Efterhand kommer minnesbilder tillbaka, men kommer han att minnas tillräckligt innan den tidsfrist han fått av sin vän gått ut och vem ligger egentligen bakom?

Till en början är det här en obegriplig gåta även för oss tittare, men det gör den inte mindre intressant, snarare tvärtom. Att inte veta mera än karaktärerna i filmen gör att man känner sig mer delaktig på ett annat plan än om man blir överöst med en massa kunskap. Det ökar spänningen helt enkelt. Till råga på allt presenteras själva amnesin ganska hastigt innan man byter plats och koncentrerar sig ett tag på en parallellhandling. Även detta bidrar till ökad nyfikenhet på själva mysteriet. Man förstår att händelseförloppen kommer att mötas så småningom men inte hur eller varför.

Stämningen känns definitivt igen från giallon, men den här skiljer sig ändå lite från vad som kan anses vara standardbegreppen i genren och resultatet hamnar, i alla fall enligt mig, lite närmare en vanlig thriller. Det förekommer till exempel ingen mystisk seriemördare i svarta handskar som måste avslöjas och nakenheten som äger rum i filmen är mycket sparsam. Filmen kantas inte heller av överdrivet mycket våld utan endast så mycket som krävs för att driva historien framåt. Men det som kanske är ovanligast är att de knappast förekommer några villospår. En giallo brukar ju som bekant innehålla mängder med förvillande ledtrådar som är designade för att villa bort tittaren. Jag kan dock inte säga att något av det här är någon nackdel då jag ofta förespråkar film som vågar bryta lite mot de vedertagna konventionerna.

Något som däremot är närvarande på bästa giallomanér är det musikaliska temat. En stämningsfull melodi som smälter in så bra att den nästan går obemärkt förbi. Men bara nästan, den bidrar också till att bygga upp atmosfären och resultatet är faktiskt enastående!  Jag rekommenderar den här filmen skarpt och även om den inte innehåller lika mycket våld och nakenhet som man kanske är van vid från andra giallos, får man trots allt sitt lystmäte tillfredställt framåt slutet där både motorsågar och rakblad kommer in i bilden. Ett litet, men ack så litet, minus måste jag tyvärr också ge eftersom det var lite för lätt att räkna ut vem som till slut låg bakom alltsammans.

En superb film – men kanske ingen nybörjargiallo!

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 1974

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Tobe Hooper

1974

Horror

När Sally (Marilyn Burns) får höra om att kyrkogården där hennes farfar ligger begraven åker hon och hennes rullstolsbundne kusin Franklin (Paul A. Partain) och några vänner dit för att undersöka om graven fortfarande är intakt. När de ändå är i krokarna bestämmer de sig för att ta en titt på den döde förfaderns gamla hus. Olyckligtvis råkar en galen, mordisk kannibalfamilj bo i huset bredvid. Vännerna försvinner en efter en i händerna på familjen och till slut är Sally ensam kvar, jagad av den mest skrämmande av dem alla, ”Leatherface”, som bär en mask av människohud framför ansiktet och som älskar sin motorsåg…

En av de mest betydelsefulla skräckfilmerna som har gjorts. I Sverige var den till exempel en av de filmer som låg som grund för videocensuren och en av de filmer som hjälpte till att mynta uttrycket ”videovåld”. Men det här är egentligen ingen våldsam film, framförallt är den inte blodig. Nej, det är snarare en krypande film som får det att krypa längs ryggraden och slå ut sinnena ett efter ett i ren terror.

Filmens storhet ligger sålunda inte i vad filmen visar utan i vad den inte visar. Det man får använda sin egen fantasi till är ju oftast mycket starkare och otäckare än vad filmskaparen kan frambringa i bild och ljud och med tanke på hur mycket skrönor som det uppkommit om den här filmen verkar det ju ha varit ett lyckat drag av Tobe Hooper. Filmen har t.ex. varit anklagad för att vara äkta ”snuff”, d v s film där man har filmat riktiga mord på människor. Man har också sagt att den skulle vara extremt blodig och våldsam. Inget av det där är sant, bara påhitt eller kanske smart marknadsföring.

Direkt i början märker man direkt hur samhällskritisk filmen är men det är kanske inte något som den genomsnittlige filmtittaren bryr sig så mycket om. Framförallt inte så här många år efter den gjordes. Kanske det snarare är den otroligt ruggliga och makabra stämningen som gör att den här filmen funkar så bra än i dag. Handlingen som är ytterst realistisk och ligger  väldigt nära vardagslivet gör att man skräms av den här filmen på ett helt annat sätt än många andra skräckfilmer och även om skådespeleriet inte ligger på topp är karaktärerna tydliga och de är väldigt lätta att ta till sig.

Filmen är löst baserad på psykopaten Ed Gein som minst sagt var en morbid man. Han jagade inte folk med motorsåg men gjorde dräkter av hud som han sen bar som kläder, man hittade också skålar gjorda av kranium etc. i hans hus. Andra filmer som har influerats av denne man är t.ex. Psycho, Deranged, Three on a meathook, Nekromantik 1 och Nekromantik 2 och Silence of the lambs.

Recension: Rapport från Stockholms Sexträsk - 1974

Rapport från Stockholms Sexträsk

Regi: Arne Brandhild

1974

Dokumentär

På omslaget till filmen står det att den avslöjar allt och att den även visar allt. Det är enligt min uppfattning inte riktigt sant. Möjligen var den här sexdokumentären chockande när den först gjordes 1974 men 2013 är det här vardagsmat och minst lika mycket finns att se i public service TV. En otrolig utveckling egentligen på bara lite över 30 år! Det finns några utmanande scener i form av striptease men så där väldigt upphetsande eller upprörande är det inte. Var det här sexig och åtråvärt beteende 1974 så är det verkligen inte det längre. Jag antar att gränserna flyttas med tiden.

Eftersom jag inte bor i Stockholm får jag heller inte den nostalgiska känslan av historisk kännedom om ”min” stad. Men jag förmodar att det existerade liknande etablissemang runt om i Sverige även om det kanske inte var lika storstadstätt mellan kubbarna på mindre tätbefolkade orter. Jag har själv ingen som helst erfarenhet av sexklubbar och med det i bakfickan kan det vara intressant att på detta sätt få en inblick i vad för typ av underhållning som gick att få där.

Det är också ett dokument om en svunnen tid. En tid före diverse förbud, både lagförändringar och moraliska synsätt, tvingade bort industrin från de upplysta gatorna till de mörka bakgatorna. Förbuden förflyttade den legitima branschen till skumrasket. Idag är det ingalunda en rumsren bransch och jag funderar lite över vad som hade hänt om man inte moraliserat så mycket över den. Hade branschen i så fall utvecklats på samma sätt, hade gränserna flyttats på samma sätt som de har gjort eller skulle det fortfarande finnas en vis ”mysfaktor” över pornografin?

Jag kan inte säga att den här dokumentären var särskilt underhållande för mig. Den var intressant på sina ställen men på det hela taget hade jag nog föredragit en riktigt hederlig porrvåffla! Det är förvisso massor av pornografiskt extramaterial som hör denna svunna tid till som kan vara av intresse. Självklart endast som ren kuriosa!

4/10

Recension: The Night Porter - 1974

The Night Porter

Aka: Il Portiere Di Notte

1974

Drama

Året är 1957 och Max (Dirk Bogarde) jobbar som nattportier på ett hotell i Wien. Han har dock ett förflutet som SS-officer och när Lucia (Charlotte Rampling), en av hans före detta fångar från koncentrationslägret av en slump checkar in på hotellet, kommer alla minnena tillbaka för dem båda. Det uppstår en ömsesidig fasa och fascination. Hon är å ena sidan ett farligt vittne mot hans krigsförbrytelser och han är å andra sidan en gammal förtryckare. Trots detta attraheras de till varandra och återupptar det sadomasochistiska förhållande som de hade i hennes fångenskap.

Redan vid första mötet känner man att karaktärerna dras oundvikligt mot varandra på ett mycket smakfullt sätt. Det är mycket tillbakablickar som förtydligar deras relation men även händelser i nuet hjälper till att bygga deras karaktärer. Hon vill till exempel inget hellre än att genast ge sig av från både hotellet och staden men hennes man, som är dirigent, kan inte åka utan måste närvara vid en konsert. När det sedan blir dags att åka till nästa stad har hon tvärvänt och insisterar på att stanna ytterliggare några dagar.

Han lider av ett liknande dilemma. Den nazistgrupp han tillhör håller på att röja krigsförbrytarbevisen mot honom ur vägen och de vet att det möjligtvis finns ett enda levande vittne mot honom. Men istället för att berätta vad han vet gör han istället allt för att mörka kännedomen och en märklig kärlekshistoria påbörjas. Han gör allt för det omöjliga förhållandet och får hela organisationen efter sig. Tillbakablickarna till lägertiden är fortfarande närvarande men allt eftersom film fortgår behövs de inte längre och trappas successivt ned.

Vi befinner oss i nuet och får följa en dekadent nedgång av både Max och Lucia, galenskapen blir allt mer tydlig och utvecklar sig till en psykologisk studie av deras förfall. Men vem kontrollerar egentligen vem, är det han som fortfarande för befälet eller är det hon som manipulerar honom till avgrundens rand? Spänningen både dem emellan och mellan organisationen och Max eskaleras och hela tiden kantas vägen av strålande skådespelarprestationer som verkligen förhöjer filmens påverkan på åskådaren.

Man måste dock betona att det här är så långt ifrån nazisploitation eller hakkorsporr (en benämning docent Olle Sjögren frekvent använder i sin mycket intressanta bok ”inte riktigt lagom”) man kan komma. Det är snarare en betraktelse av det så kallade Stockholmssyndromet, som i korta ordalag kan beskrivas med att offret tar gärningsmannens parti. Enligt många forskare handlar det hel enkelt om att rädsla för att råka ännu värre ut och är i så fall, i mångt och mycket, en vädjan till gärningsmannens inre godhet. Filmen gjordes endast ett år efter Norrmalmstorgsdramat, då uttrycket ursprungligen myntades.

Ett psykologiskt bra drama om vem som egentligen kontrollerar vem!

Nude for Satan - 1974 - Erotik för Satan...

Nude for Satan

Regi: Luigi Batzella

1974

Horror/Erotik

Efter en trafikolycka tar Dr. Benson med sig Susan till närmsta hus. Det är förtsås inte vilket hus som helst utan att lyxigt gods med allt man kan önska sig. Men de får lite mera än vad de begär av situationen. Dr. Benson stiftar nämligen bekantskap med en mystisk kvinna som ser exakt ut som den skadade Susan. Den är bara det att kvinnan kallar sig för Evelyn och honom för Peter. Det dröjer heller inte länge förrän Susan har liknande syner. Ingår man en pakt man med Honom är man fast för evigt…

Njutafilms utgåva av den här filmen innehåller XXX-versionen vilket, enligt mig, inte behöver vara någon fördel. Är det bara inklippta hardcorescener, som ibland till och med kan vara med uppenbart andra skådespelare, ger det inte så mycket. Närbilder på könsdelar tillför ingenting tycker jag. Men i den här filmen är det inte så. De sexscener som förekommer ser ut att tillhöra filmen och känns således inte inklippta för att piffa till filmen. Det här förstås mycket nakna kvinnokroppar, det är fellatio och det är lesbisk sex. Det senare känns mestadels fejkat även om det vid något tillfälle förekommer att en tunga vidrör ett könsorgan.

                                  

Men trots detta blir det inte en ursäkt för att visa pornografi. Det sex som finns existerar av en anledning även om denna förstås är ganska tunn. Det handlar nämligen om människans innersta och mörka sida och den som varje man och kvinna kanske helst skulle vilja förneka existerade. Till detta har man lagt en story som involverar Djävulen och det är väl en alldeles lysande koppling till synden? Och det finns ett par scener som kan räknas som sadistiska och det stämmer ju väl överrens med Djävulen också, åtminstone enligt min förebild.

Så värst spännande är inte filmen, man räknar snabbt ut hur det ligger till med både det ena och det andra. Man kan väl säga att det här är en av de filmerna där formen är viktigare än innehållet, för det ser faktiskt ganska snyggt ut. Karaktärerna är genomarbetade och kostymerna granna. Jag har förstås inget emot de nakna kvinnokropparna heller, som tidsenligt pryds av varsin rejäl buske!

I stort sett alltså inget unikt eftersom likande handlingar säkerligen gjorts hundratals gånger både före och efter den här. Men på något sätt finns det ändå en charm i denna som jag gillar, eller så är det bara en ursäkt för att få se lite kvinnlig fägring…

Recension: Nyckelhålet - 1974

Nyckelhålet
Aka: The Keyhole, Nøglehullet
Regi: Paul Gerber
1974
Komedi/Erotik

Søren får i uppdrag att skriva och göra en ny sorts porrfilm för sin producent Hansen. Det ska vara realistisk sex och inget annat. Søren som har ett hemligt förhållande med Hansens dotter Mette skrider genast till verket. Tillsammans kartlägger de Mettes föräldrar och Hansens medarbetares sexvanor. Detta blir grunden för projektet realistisk pornografi! Naturligtvis passar de också på att under tiden njuta av egen sex, både tillsammans och var för sig!

Det verkar inte som att jag kan se en film med en sexspionerande ung kvinna utan att referera till Hon Älskade en Sommar och så även här. Marie Ekorre – Ludvikatjejen är fantastiskt söt i rollen som Mette. Hon deltar inte i någon av de hårdpornografiska scenerna men är med sin uppenbarelse det mest sensuella med filmen ändå. Det är uppenbart att producenterna till filmen har tyckt likadant för allt kretsar kring henne. Det är hennes skönhet som gör filmen till vad den är!

Då filmen är på danska är hon dubbad men det är bra gjort och det är knappast så det märks. Har man sett några kultrullar från Italien har man lärt sig att leva med det helt enkelt. Det är grym skillnad på tyskdubbad pornografi och de kvaliteter som finns här. Och faktum är att det inte är så taskiga skådespelarprestationer heller. Inte från någon av skådespelarna faktiskt. Inte från Marie och inte från någon annan heller. Man är ju inte direkt van vid att hylla porrskådisar men även de som blir penetrerade i filmen håller förvånansvärt hög klass!

Man skulle kunna säga att som porrfilm betraktat innehåller väldigt lite porr och som vanlig spelfilm innehåller lite för lite handling. Det är alltså en porrfilm utan så mycket hardcore sex men med porrfilmshandling. Tja, vad ska man säga? Det är inte de djupa dialogernas film men det var det väl ingen som hade räknat med heller? Det är en vacker film som ligger någonstans mellan dansk gladporr och riktiga grejor.

Det är dock inte tidstypisk musik under samlagsscenerna. Den som har lite koll på det här området vet att det inte är en skröna att man inte kunde ha sex utan ett gitarrsolo på sjuttiotalet. Den myten slår den här filmen i alla fall hål på och det är ju alltid något. Det är faktiskt ganska bra musik rakt igenom filmen!

Den här utgåvan innehåller också en hårdpornografisk alternativ version av filmen dubbad till engelska under titeln My Teenage Daughter. Det är väl skojigt som extramaterial att se alternativa versioner men jag brukar klara mig rätt bra utan inklippta närbilder på könsorgan när det är uppenbart att det inte är skådespelarnas egna i alla fall. Det förtar liksom lite av upplevelsen.

Recension: Mr. Majestyk - 1974

Mr. Majestyk

Regi: Richard Fleischer

1974

Action

Mr. Majestyk bryr sig bara om sina meloner. Det enda han vill är att skörda dem och att göra det på sitt eget rättskaffens sätt. Han tycker inte om när folk försöker tvinga honom att anställa arbetare eller de som förtrycker den latinamerikanska minoriteten. Därför säger han ifrån på skarpen, vilket i sin tur leder till en polisanmälan. Han säga ha misshandlat en man med ett gevär och det är egentligen helt sant. Det är bara att det var mannens eget gevär och att det sekunder tidigare var riktat mot Majestyk. Polisen tror honom förstås inte och det ena leder till det andra och snart sitter han på en fångtransport tillsammans med en ökänd torped. Istället för att hjälpa gangstern undkomma när transporten kraschar smider istället planer för att få honom återfängslad och återgå till att skörda sina meloner. Detta gör att torpeden – Redna, får ett personligt agg mot honom och nu till varje pris vill ha honom likviderad. Men Mr. Majestyk är inte en man som man bråkar med…

För många år sedan, innan det blev otidsenligt att hyra film, gjorde jag osannolika räder mot min hemorts samtliga videobutiker och såg så mycket filmer med Charles Bronson jag kunde komma över och det blev faktiskt en hel del! Ungefär i samma veva såg jag Swamp Thing eller om det var uppföljaren Return of the Swamp Thing där en tjej blev hotad av några skurkar. Jag undrar förresten inte om det var Heather Locklear? Hur som helst skulle hon försöka skrämma sina förföljare och påstod att det var poliser på väg mot platsen, FBI, CIA och… CHARLES BRONSON!! Likaså framstod hans om det ultimata vapnet i en radiosketch. Jag tror programmet hette Sextio Sekunda Minuter och sketchen handlade om hur den Amerikanske presidenten och Sovjetunionens ledare hotade varandra. Det var helt enkelt en sketch om kapprustning/nedrustning. Hur som helst hotade de varandra med dubbeldubbelkatapulter och megasuperkärnvapen innan den Sovjetiske ledare näpsades med att hämta CHARLES BRONSON!

Han hade alltså ett personligt rykte, åtminstone humoristiskt sett att vara en riktigt hämndmaskin och den här filmens omslag stoltserar också med ett par obetalbara citat. Don’t Fuck With Bronson till exempel. Kan man säga att Charles Bronson är hämndfilmerna obestridlige kung? Ja, jag tror nog man kan säga det! Han har gjort hur många som helst och med en skådespelartalang som förlåter ett agerande med ett enda ansiktsuttryck kan man inte misslyckas!

Det är en hård film och Charles Bronson gör den än hårdare. Initialt var det planerat att Clint Eastwood skulle medverka men jag tror inte det hade blivit lika bra. Clintan är visserligen en bra filmtuffing men lika hård som Bronson blir han aldrig. Själva handlingen är rätt korkad egentligen, precis som den alltid brukar vara i de här hämndfilmerna. Att torpeden skulle vara så enfaldig att han måste hämnas, istället för att fly landet, är befängd. Och att Bronson skulle vara så manipulativ att jag skulle överlista en sådan typ med hela hans organisation är väldigt långsökt.

Men det gör ingenting, det ska vara så! Vi vill ju se vår hjälte lyckas! Och vi bryr oss heller inte om vilken rollkaraktär det handlar om. När Charles Bronson gjorde sådana här filmer gjorde han dem med sig själv i huvudrollen. Jag menar att det är BRONSON vi vill se, vi bryr oss inte om vad hans rollkaraktär heter eller om han är melonodlare. Det ultimata vapnet ÄR Charles Bronson!

Recension: Let Sleeping Corpses Lie - 1974

Let Sleeping Corpses Lie

Aka: The Living Dead at the Manchester Morgue

Regi: Jorge Grau

1974

Horror

Polisen jagar ett yngre par, som bara några timmar tidigare och av en ren slump på grund av en mindre olycka, stött på varandra och tvingats slå följe då kvinnan kört på mannens motorcykel, för ett mord de är övertygade om att paret begått tillsammans med kvinnans drogberoende syster. Nu är tyvärr inte sanningen så enkel, vilket det unga paret snart blir varse. Det handlar istället om de döda som väckts till liv igen av en experimentell apparatur designad att, med hjälp av ultraljud, slå ut insekternas nervsystem och på så sätt öka skördarna i området. Nu måste de bevisa sin oskuld för polisen samtidigt som de måste slåss mot de levande döda, som av någon anledning blivit otroligt starka och aggressiva under sitt uppvaknande, och hur dödar man något som redan är dött?

Någon gång emellanåt dyker det upp en riktig klassiker som man inte redan sett, något mer sällsynt är att denna klassiker faktiskt är riktigt bra. Det är under dessa, förhållandevis ovanliga, omständigheter som man inser att det finns något speciellt med att se en kanonrulle första gången, och det kan jag bara konstatera att jag faktiskt lyckats med det här. Jag hade läst hur mycket som helst om den här filmen, kanske framförallt i min ungdoms favorittidning Fangoria och andra skräcktidningar och länge velat se den. Det har liksom inte blivit av bara… Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge och jag kan bara konstatera att det här mästerverket tog mig med storm!

                                      

Den är upplagd på ett lite annat sätt än de mest kända filmerna i zombiegenren, här handlar inte likens återuppståndelse om någon oförklarlighet, eller att helvetet skulle vara fullt, som annars är en vanlig undanflykt. Nej, här är det snarare en vetenskaplig förklaring som gäller och den är inte särskilt svår för oss att förstå och köpa heller. Lägg till detta att miljöerna, som utspelas på den brittiska landsbygden, är mycket verklighetstrogna.

En annan sak som är bra med filmen är också att man inte överdrivit så förbannat för att nå sin effekt. Det är inte horder av zombies som varken vandrar, hasar eller springer runt på hedarna, man nöjer sig med några få och gör istället deras närvaro så obehaglig som möjligt genom briljant kameraarbete och suggestiv musik. Man har heller inte vräkt på med makeup utan istället hållit sig på en nivå där man gjort den obehagliga och spöklika, istället för maskätna och med tarmarna hängande ned till marken. Faktum är att jag får lite vibbar av ryska Vij när jag ser dem, men jag vet inte riktigt varför, det är bara en känsla jag får. En annan känsla som dyker upp i skallen är också den att den flera år senare, och irländska, Dead Meat har lite av samma stil på landsbygdsrealismen, själva filmen har dock en helt annan komisk ådra över sig än vad det är frågan om här.

För det här är inte roligt och visst är det upplyftande att idag, när var och varannan amatörfilmare måste göra halvkomiska zombierullar, se en film där all humor, åtminstone i form av slapstiskliknande estetik, är bortskalad. Det är också klart upplyftande att man väver in polisens arbete i den allvarsamma historien och på så sätt skapar ytterliggare dimensioner i karaktärernas och handlingens uppbyggnad.

Ett riktigt guldkorn i zombiefilmhistorien som man helt enkelt bara måste ha!

10/10

Recension: Lady Snowblood 2 - 1974

Lady Snowblood 2

Regi: Toshiya Fujita

1974

Drama

Yuki (Meiko Kaji) blir efter sina hämndaktioner i den föregående filmen arresterad av polisen men blir snart befriad av den hemliga polisen som erbjuder henne ett sätt att få amnesti för sina brott. De vill att hon ska infiltrera motståndsrörelsen och lägga vantarna på ett mycket viktigt brev som, om det hamnar i orätta händer, kan riskera rikets säkerhet. Snart står det dock klart för Yuki att hon blivit manipulerad och att den verkliga planen är att undanröja de, ur regeringssynpunkt oliktänkande människorna.

Liksom i Tarantinos Kill Bill handlar det här om en radikal nedskärning av actionscenerna i andra filmen. Inte för att första filmen var en sprudlande actionäventyr heller men den hade trots allt styrkan av att problematisera situationen en smula, här känns det som det varken blir hackad eller malt. Det är mycket snack och blir på tok för politiskt för min smak. Det känns som om man tar varje tillfälle i akt att kritisera en situation som för länge sedan är passerad och slut. Det känns aningen krystat och en inte lika naturlig hämndhistoria som tidigare. Undrar förresten om inte Luc Besson hittat en smula inspiration här när han skapade den fullständigt briljanta Nikita sisådär 15 år senare.

Våldet, i den mån filmen innehåller explicit våld, är av en betydligt tamare natur än i föregångaren även om vi framåt slutet faktiskt får oss några värdiga scener till livs. Dock vill jag påstå att vägen dit är tämligen blodsfattig och att de blodsfontäner vi faktiskt bjuds på snuddar en Monty Pythonsk stämning. Jag tänker framförallt på scenen i The Holy Grail där den svarte riddaren vägrar ge upp trots att han förlorat både armar och ben. Så illa är det förstås inte här men tankarna vandrar helt klart till såna jämförelser.

Att kopplingen mellan början av den här filmen och slutet av förra är fullständigt obegriplig tycker jag inte gör så mycket. Läser man på lite, och litar på vad andra skrivit runt om på nätet, så upptäcker man att tidslinjen mellan de två filmerna inte stämmer ett dugg och att det måste ha gått åratal mellan dem för att de verkliga referenserna ska kunna funka på ett tillfredställande sätt. För mig, som inte är ett dugg insatt i japansk historia och politik är det dock av föga betydelse. Jag vill se våldsorgier av hämnd på ett realistiskt plan och inget annat. Tyvärr tycker jag filmen bristar lite även när det gäller detta och även om svärdhanteringen var hel övertygande i första filmen heller så har trovärdighetsfaktorn sjunkit en nivå här.

Hur sammanfattar man då det här? Läser jag igenom ovanstående ger jag onekligen en relativt nattsvart bild av mina känslor efter att ha sett filmen, men riktigt så dålig är det sannerligen inte. Är man ett fan av första filmen bör man definitivt se den här också. Om inte annat för att få helhetsbilden av historien, och avsaknaden av action har ju trots allt sin förklaring i att det faktiskt inte är någon actionfilm. Som jag nämnde i början så är det mycket politik och i det avseendet tror jag filmen är mycket intressant för dem som är mer insatta i sådant än jag…

Recension: Kidnappes aka Rabid Dogs - 1974

Kidnapped

Aka: Rabid Dogs

Regi: Mario Bava

1974

Thriller

Fyra skurkar har satt sig för att råna avlöningskassan till ett av stan stora företag på själva avlöningsdagen. Det är en kupp som till viss del är framgångsrik, de kommer undan med pengarna, men det resulterar också i att en av den blir skjuten och dör. Polisen jagar dem in i ett parkeringshus där de, för att undgå polisen, tar ett par unga kvinnor som gisslan samt byter bil. I tumultet som följer råkar de dock skära halsen av den ena kvinnan medan den andra kvinnan blir deras enda trumfkort mot polisen. Med ett visst försprång flyr de undan och är heller inte sena att tvinga sig in i en ny bil för att skaka av sig poliserna ytterliggare. Mannen som kör bönfaller dem att låta honom föra barnet i bilen till sjukhuset eftersom det krävs brådskande kirurgi för att rädda honom, men banditerna vill inte lyssna på det örat och tvingar honom skoningslöst att köra dem ur staden. En mardrömsfärd tar sin början…

Det finns två versioner av den här filmen, som visserligen är ganska lika varandra men ändå olika på flera sätt. Versionen under namnet Rabid Dogs känns aningen ”skitigare”, och lite som den oavslutade film det faktiskt är. Konkurser och rättighetsproblem gjorde nämligen att de ursprungliga filmrullarna arkiverades i sisådär tjugotre år i väntan på utgivning. Regissören han på denna tid lämna jordelivet och versionen under namnet Kidnapped, som bland annat innehåller lite annorlunda musik, en del kortade scener och faktiskt även några nya scener, färdigställdes av Marios son Lamberto Bava samt av Alfredo Leone, som producerade filmen för den amerikanska marknaden.

                        

Denna version är mer följsam till sin struktur, historien flyter på lite bättre och den har snyggare förtexter. Fast egentligen är det en smaksak, båda versionerna är klart sevärda och ska sanningen fram finns det någon kortad scen i Kidnapped som jag tycker var mer lyckad i Rabid Dogs. Originalversionen lider heller inte av den övertydlighet, som visserligen inte är överdrivet framställd i Kidnapped heller, men som efter att man sett båda versionerna inte kan låta bli att reta sig lite på.

Annars är terrorn likartad, de tre överlevande bovarna, där kanske George Eastmans karaktär – ThirtyTwo (som naturligtvis syftar på hans manlighet) är den galnaste, utövar sin vilja på gisslan och skådespeleriet är i absolut toppklass. Det finns dock gott om motsättningar och inbördes maktkamp även mellan illgärningsmännen, ”doktorn” försöker vara ledaren och bestämma över de andra med viss auktoritet och, åtminstone till en början, har viss framgång med detta. Mellan dessa båda ytterligheter, den kallt beräknande ”doktorn” och den obetänksamma ”ThirtyTwo” finns ”Blade”. Han är nästan lika galen som ”ThirtyTwo” men inte utan eftertanke och det finns en viss medmänsklighet i hans karaktär.

Att i stort sett hela filmen utspelar sig i en bil förhöjer också behållningen en hel del. Dels är jag svag för filmer med sparsamma miljöombyten, det kräver liksom lite mera av regissören och skådespelarna för att fungera på det viset, dels skapar det en tät stämning av instängdhet och med det begränsade utrymmet en bil faktiskt har, finns det ju ingenstans där gisslan kan gömma sig eller komma undan sina antagonister. Slutsatsen blir att terrorn ökar ännu mer samtidigt som stressen för våldsverkarna förstärks. Det är intensivt och spännande, fantasieggande och realistiskt. Det är skitigt framställt som i vilken western av Sergio Leone som helst och jag gillar det.

En eurocrime/terror rulle i absolut toppklass!

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

Recension: Earthquake - 1974

Earthquake

Regi: Mark Robson

1974

Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Blazing Saddles – 1974 - Mer galenskap får man leta efter!

Visst är det lite tröttsamt att nästan alla Mel Brooks filmer fick prefixet ”det våras för” i Sverige? Så även denna, Det Våras för Sheriffen kan man läsa på omslaget. Nåja, det är väl ett mindre problem egentligen. Filmen är precis så galen som man kan förvänta sig av en film där Mel Brooks står för manus och regi. Eller vänta… den är faktiskt rejält mycket galnare! Faktum är att jag knappt kan tänka mig en film som tar ut svängarna mer, åtminstone inte i slutsekvensen som är det mest utflippade jag någonsin sett tror jag. Jag använde den som referens i recensionen av MontyPython and the Holy Grail och de är faktiskt ganska lika. Det är bara det att Mel Brooks tar ut svängarna ännu mer än vad de galna britterna gjorde året efter.

Skådespelarprestationerna, utom möjligen av Mel själv är alla fantastiska och det är ett oerhört starka birollsinnehavare: Gene Wilder, Madeleine Kahn och Harvey Korman är alla magnifika! Precis lagom överspelande när det behövs. Mel Brooks själv har väl mer en roll för att han ska synas än för något annat. Det är min egen åsikt förstås! Huvudrollen som den svarte sheriffen (bara det är ju helt och hållet absurt i den amerikanska västern) Bart, gör med bravur av Cleavon Little.

Nu har jag inte sett varenda film som kommit från Mel Brooks penna eller så men den här har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte den bästa filmen av Mel Brooks, men i alla fall bra nära och faktum är att trots att den är nästan 40 år gammal känns den inte ett dugg daterad! Det är få förunnat att kunna leverera en så pass tidslös film! Bara det skulle egentligen ge extra pluspoäng!

9/10

Flavia The Heretic - 1974 - Nunsploitation

Det här är egentligen inte en nunsploitationfilm i ordets rätta bemärkelse. Smädelserna mot den kristna kyrkan är inte framstädande och några egentligen sexorgier förkommer inte heller. Nåja, det finns väl någon sekvens framåt slutet, men det är inte alls lika centralt som det annars brukar kunna vara i nunsploitation. Istället handlar filmen om Flavia som upptäcker världen omkring sig, om hur hon upplever att kvinnorna får stå tillbaka mot männen som har makten, både i samhället i stort och inom kyrkan. Ett kvinnoförtryck, där olika moraliska regler gäller olika för de båda könen, helt enkelt. Till slut får hon nog och slår följe med några muslimer som attackerar och hämnas på den värld som hon anser ha oförättat henne. Det är en mycket seriös film som inte skyler över något av det som visas med humor eller väljer att dölja sitt budskap i exhibitionistiska sexorgier. Det finns väl, som jag tidigare var inne på, några scener framåt slutet där några tuttar tittar fram och en och annan buske syns men mycket mer än så är det inte. Istället är det historien som berättas som berör och det är intressant att se hur Flavia förändras allt efter filmens gång. Allt efter som att hon förundras över människan grymhet och dubbelmoral desto galnare blir hon. 

8/10

Baby Love - 1974 - Erotik av regissören till fäbodjäntan!

Baby Love

Aka: Girl Meets Girl, Vild på Sex

Regi: Joseph W. Sarno

1974

Erotik

Bibi (Marie Forså) hälsar på sin faster och får ett sexuellt uppvaknande. Hennes lustar känner ingen gräns och hon är beredd att göra vad som helst för att tillfredställa dem. Frågan är dock om det i slutändan är värt det eller om de3t är hon som utnyttjar de människor som kommer i hennes väg eller om det är de som utnyttjar henne?

Det här är en sensuell och erotisk film som för den sakens skull aldrig övergår till att bli pornografisk även om det skulle finnas goda möjligheter att trycka in (haha) penetreringsscener och liknande i den. Men nu finns det alltså inga sådana detaljer, trots att regissörens mest kända film torde vara Fäbodsjäntan, en film som nästan varje vuxen svensk känner till och där en viss falukorv får agera i en minnesvärd scen, och man får vackert tänka sig hur den lesbiska kärlek, som filmen mestadels visualiserar, skulle se ut i ett mer öppet perspektiv.

                                                 

Det är tämligen usla skådespelare som knappast behärskar den engelska de talar i filmen. Det är väl å andra sidan inte det viktigaste i filmen heller och eftersom det inte finns någon egentligen handling att hålla reda på kan man istället sväva ut i orgierna. Det är kanske detta som är urtypen för en riktig sexploitationrulle, en knapphändig handling som sedan kan kryddas med allahanda ovidkommande erotik?

Marie Forså är söt och attraktiv och hon gestaltar det sexuella uppvaknandet bra. Dock är det lite märkligt att Bibi, som alltså upptäcker sin egen sexualitet för första gången, har den typen av erfarenhet som hon faktiskt har. Jag menar, hon ska väl föreställa ungefär sexton eller sjutton i filmen och det förefaller mig vara väldigt avancerade sexlekar för en så pass ung tonåring emellanåt. Hon tar oftast kommandot i de erotiska lekarna och denna dominans står lite i motsats till den upptäckarglädje hon, å andra sidan, gestaltar. Hon verkar allt för erfaren för si oskuldsfullhet om ni förstår vad jag menar?

Men även om softcore-scenerna i sig är estetiskt tilltalande och mycket snygga blir det lite tjatigt efter ett tag, jag hade gärna sett lite mera handling och lite mindre av det erotiska äventyret. Det finns någon enstaka heterosexuell relation med i filmen men mestadels handlar det, som en av alternativtitlarna också antyder, om lesbianism.

Avslutningsvis måste dock nämna några detaljer som jag lade märke till. Jag vet inte om jag överanalyserar nu men jag kan inte låta bli att ställa mig själv frågan om den mörkhyade kvinna som spelar Bibis faster är en direkt produkt av att man vill efterlikna Emanuelle-filmerna med Laura Gemser i huvudrollen på ett eller annat sätt. Inte för att jag i så fall tycker att man hamnar i närheten men jag kan inte släppa tanken. Jag satt också och funderade på vilka lämpliga referenser man skulle kunna nämna i en recension av denna film, vilket var svårt eftersom det nästan inte finns någon handling. Dock tyckte jag att några av de mest voyeurismiska scenerna där Bibi tittar på andra älskog förde tankarna till Andrei Fehers smått klassiska porrulle Hon Älskade en Sommar!

Recension: The Mini-Skirt Gang

The Mini-Skirt Gang

Regi: Chi Lu

1974

Komedi/Action

Njutafilms

Ett knallhårt gäng av brudar huserar på gatorna. De är allt annat än så oskuldsfulla som deras utseende skvallrar om. Istället är de fullfjädrade kung-fu experter som tjänar sitt levebröd på att stjäla från intet ont anande män.

Så kan man väl sammanfatta den här filmen. Det är inte frågan om någon regelrätt actionfilm i den bemärkelsen att den kan tas på allvar. Det är faktiskt ganska tafatta försök till slagsmål som oftast kommer till. Med detta inte sagt att det inte finns stunder av realism då och då, på sätt och vis i alla fall. Men filmens främsta egenskap är heller inte hisnade och innovativa slagsmålsscener a la Jackie Chan, utan snarare att sexualisera de kvinnliga skådespelarna. Det är ett gott försök och lyckas väl till vis del men på det hela taget är det allför grund handling för min smak. Det blir lite för mycket trams av det för att jag ska trivas.

Det är inte det att det egentligen är en gladporr rulle fast utan så mycket porr. Lite softcore erotik är väl vad man kan få till livs men inget mer och det är knappast tillräkligt för att upprätthålla intresset. Det är heller inte att det är inslag av karatesparkar och dyligt, sådant brukar vara underhållande att titta på och det är definitivt inte humorn. Men det blir liksom lite för mycket av det hela, det blir varken hackat eller malt. Och med risk för att upprepa mig själv, det blir tramsigt. Annars har jag inget emot vare sig gladporr, kung-fu eller komiska situationer.

Filmens stora stjärna, åtminstone så här snart fyrtio år efter premiären är danskan Birte Tove. Hon passar väl in i filmen bland asiatiskorna och blir en frisk fläkt med sitt blonda hår. Att hon är dubbad till kinesiska(?) är väl ofrånkomligt men det vore på något sätt roligare om hon fick använda sin egen röst i filmen. Fast jag ska väl inte gnälla om dubbningar egentligen, sådana använde ju italienarna hela tiden och där fungerar det utmärkt.

Jag tycker inte om att säga det egentligen men i det här fallet var faktiskt omslaget mer underhållande än filmen. Men det är inte den det är fel på egentligen, det är mig! Hade bara filmen varit mer seriös hade jag nog fått ut mer av den…

Blue Eyes of the Broken Doll - 1974 - En klassisk gaillo... från Spanien!

På många sätt en klassisk giallo även om en sådan, enligt de flesta definitioner ska komma från Italien och inte Spanien som här. Bildspråket är estetiskt tilltalande och de enkla melodislingorna, som är så typiska för genren funkar hur bra som helst. Kanske är historien lite för komplicerad med lite för många lösa ändar för min smak. Jag menar, visst gillar jag när man lockas på villospår av alla möjliga konstiga ledtrådar men här blir det liksom lite rörigt. Det är många intressanta karaktärer och många intressanta intriger dem emellan, men det blir som sagt lite mycket av det. Det spretar åt alla håll liksom. Morden är för övrigt snygga även om blodsfärgen inte riktigt är det rätta, man känner dock igen estetiken och gillar man gialli, lär man komma bra överens även med den här. – 6/10.