Lone Wolf and Cub: Sword of Vengenge – 1972 – den första filmen i en serie av sex!

Regi: Kenji Misumi

Action

De flesta som är intresserade av den här recensionen har nog sett en av de våldsammaste filmerna som finns när det gäller det feodala Japan – Shogun Assassin! Det är min gissning i alla fall. Det är nämligen den första i en serie av sex filmer som den amerikaniserade Shogun Assassin bygger på. Det som är intressant är att handlingen i den här skiljer sig ganska markant ifrån den som vi har lärt oss att det handlar om i Shogun Assassin, det är helt annorlunda och personer som har en roll i Shogun Assassin har en helt annan roll här. Jag skulle lite slarvigt vilja uttrycka det som att Shogun Assassin faktiskt är tämligen obegriplig jämför med det här. Shogun Assassin har massor av action i sin uppbyggnad och att blodet sprutar åt alla håll är lite av själva poängen med den, här finns det faktiskt en handling också!

Därmed inte sagt att den här är en bättre film på alla plan. Den tenderar faktiskt att bli lite seg emellanåt. Den underliggande handlingen kräver att man hänger med på ett annat sätt än vad man behövde i Shogun Assassin. Det är också bra om man har, åtminstone lite basal kunskap om Japanska seder. Det är mycket ära och lojalitet på ett sätt som vi västerlänningar aldrig skulle drömma om, åtminstone inte i modern tid. Fast filmen utspelar sig förstås inte i modern tid heller.

Det här är början på historien, hur Ogami Itto börjar sin vandring mellan elden och vattnet med sin son Daigoro. Jag misstänker att de övriga filmerna i sviten inte kommer att beröra så mycket historia som den här första naturligtvis måste göra. Vi måste förstå varifrån de kommer och vilken ambition de har. Det räcker inte att Ogami Itto är en herrelös samurai som blir lönnmördare för den som kan betala. Det finns politiska aspekter i bakgrunden och om jag inte har helt fel för mig bygger filmsviten också på en Mangaserie. Något som möjligen kan förklara de blodfontäner filmen kantas av.

Hur som helst så gillar jag filmen! Jag gillar att man få lite mer begriplig bakgrundsfakta till berättelsens ursprung och jag gillar att hela konceptet känns mer realistiskt än det i Shogun Assassin. Det är dock en film som dras lite med ett för lågt tempo, allt eftersom vi måste förstå Ogami Ittos överlägsenhet med svärdet. Han är inte bara en annan bandit i mängden. Han är ute efter att rättfärdiga och hämnas de oförätter som har drabbat honom och hans familj. Han är ute att hämnas sin frus död och strövar omkring i sin förhoppning att finna den skyldige!

7/10

Recension: Samurai Rebellion - 1967

Samurai Rebellion

Regi: Masaki Kobayashi

1967

Drama

Japan 1725: Länsherren Masakata Matsudaira (Tatsuo Matsumura) entledigar en av sina konkubiner efter en respektlös incident från hennes sida. Det beslutas att den trogne Isaburo Sasaharas (Toshirô Mifune) äldste son Yogoro (Takeshi Katô) ska föräras Ichi, (Yôko Tsukasa) som hon heter. Isaburo är först motvillig att ta emot en konkubin, som dessutom redan fött barn, men efter att hans son uttryckt intresse av att ta emot äran ger han med sig. Mot alla odds förälskar sig sedan Ichi och Yogoro i varandra och får en dotter. Något händer emellertid och länsherrens arvinge dör plötsligt. Det beslutas då hur olämpligt det är att den nya arvinges mor – Ichi inte bor i borgen tillsammans med sin son. Länsherren kräver således tillbaka Ichi, men Isaburo och Yogoro vägrar att ge med sig och riskerar på så sätt inte bara sig själva eller hela familjen, utan hela släkten står på spel.

Är man ute efter en lika blodig och actionfylld film som Shogun Assassin lär man bli gruvligt besviken på den här. Våldsorgier är nämligen väldigt frånvarande här, istället handlar det om en mycket politisk film och för att få fullt utbyte av den tror jag att det är en fördel om man är någorlunda bevandrad i det japanska systemet under den här tiden. Hur överheten kunde diktera alla underordnades liv och leverne och dessutom beordra dem att begå självmord – seppuku, vid särskilt respektlösa handlingar. Om man inte valde att skicka en dödspatrull och döda de inblandade förstås.

Som alla vet är politik väldigt närbesläktat med diplomati och det är kring detta ämne mycket av filmens behållningar ligger. Man kan inte säga rent ut att man inte accepterar överhetens önskningar, som i själva verket kan kategoriseras som informella befallningar, utan man måste kringgå det hela genom att blanda in ära och hävda att man inte är värdig den ära som överhetens önskningar innebär osv. På liknande sätt kan man inte heller gå till motangrepp i annan form än genom indirekta insinueringar och det är något som jag finner högst underhållande!

Toshirô Mifune, var status jag benämnde lite ytligt när jag nyligen recenserade Samurai Assassin, är inte lika imponerande och karismatisk här som i nyss nämnda film. Hans karaktär är inte lika over-the-top och således egentligen mera övertygande och jordnära, vilket är bra. Detta ger en känsla av verklighetsförankring och inte bara ett filmat äventyr, vilket som helst i mängden. Det här skulle lika gärna kunna ha varit ett historiskt dokument som en uppdiktad historia och det tycker jag är synnerligen imponerande. Att filmens vackra foto är i svart-vitt gör sannerligen inte den saken sämre.

Man vad ska man då jämföra det här med. Det är ju sannerligen ingen våldsorgie, även om slutstriden är mycket vacker och memorial. Nej snarare skulle jag vilja jämföra med stora klassiska tragedier i bästa Shakespearestil där den olyckliga kärleken tar överhanden och där utgången, hur mycket man än önskar annorlunda, är ofrånkomligt slutgiltig!

Banne mig det bästa jag har sett på länge!

Recension: Samurai Assassin - 1965

Samurai Assassin

Aka: Samurai

Regi: Kihachi Okamoto

1965

Drama

En grupp män planerar att lönnmörda Naosuke Ii (Koshiro Matsumoto), en mäktig man i ledande ställning i shogunatet. Till dessa män sällar sig en mäktig herrelös samuraj, en ronin vid namn Tsuruchiyo Niiro (Toshirô Mifune), som till varje pris vill finna ära och berömmelse och på så sätt avancera sin status till en riktig samuraj. Medan dessa lönnmördarplaner smids, upptäcks att någon läcker ut uppgifter om attentatet och Niiro är bland de misstänkta. Att hans leverne är allt annat än sunt, med mer saké än vad som är nyttigt gör inte saken bättre. Men Niiro är en komplicerad natur och hans hemligheter är många, inte minst de som han själv söker svaren på.

Toshirô Mifune, som vi bland annat sett i Akira Kurowawas mästerliga Seven Samurai och Yojimbo men även i den populära miniserien Shogun, visar än en gång varför han är Japans kanske skickligaste skådespelare genom tiderna, eller åtminstone den som rönt störst framgång, till och med hos oss i västerlandet. Han bjuder här på en mångfacetterad karaktär som ömsom är full, ömsom ilsken och ömsom hur passionerad som helst. Detta stämmer förresten in bra på filmen också, för den är inte heller helt enkel och linjär utan berättas i en till synes slumpmässig ordning med återblickar och återblickar i återblickarna.

                                              

Detta är naturligtvis inte sant, då det självklart finns en tanke bakom berättartekniken och publiken ges så många detaljer som behövs för att hålla historien spännande men inte mer än så, för att avslöja vitala delar av handlingen i förtid, eller att gå in för djupt på karaktären Niiro för snabbt hade varit ödesdigert. Det är nämligen i dessa twists och avslöjanden mycket av filmens behållning ligger och det gör även att det svårare att skriva om den utan att avslöja för mycket.

Däremot kan man skriva om det vackra svartvita fotot och om de bländade stridsscenerna som infinner sig framåt slutet. Det är explicit våld på ett mycket närgånget sätt men utan att för den skull exploatera sig själv. Det finns där som en extra krydda och som realismhöjare och inget annat och är faktiskt ganska påträngande i sammanhanget. Man kan också nämna att filmen faktiskt bygger på en verklig händelse, vilket jag inte hade en aning om innan jag påbörjade recensionen och gjorde ett par smärre efterforskningar. Tydligen så inträffade ett dylikt lönnmord på just den plats filmen gestaltar (Sakurada Gate, Edo Castle) 1860 vilket ledde till shogunatets utarmning och i förlängningen till samurajernas avveckling. Sett ur det perspektivet är det ganska paradoxalt att det enda filmens huvudperson vill är att bli så uppmärksammad för sina insatser att han höjer sin status från ronin till samuraj.

Vidare höjs trovärdighetsfaktor avsevärt av att en berättarröst ger oss vissa nödvändiga fakta i historien och illusionen av ett dokumentärt dokument förstärks, men den absolut största behållningen, som jag var inne på i början av recensionen, ligger i den svarta humor som huvudpersonens livsöde kantas av.

Samurajäventyret - 13 ASSASSINS - 2010

13 Assassins

Regi: Takashi Miike

2010

Action

Det politiska spelet i Japan 1844 gör att den nuvarande shoguns halvbror stiger närmare och närmare makten. Detta upprör känslorna hos hans motståndare eftersom denne halvbror är känd för sin sadistiska läggning. Till exempel har han – enbart för sitt eget nöjes skull – huggit av en kvinna både armar och ben, samt skurit ut tungan och sedan hållit henne som fånge. Han är helt enkelt en mycket grym härskare som tror på att hålla sina undersåtar i en mycket sträng disciplin. Men nu ska han stoppas! 12 modiga män ger sig iväg för att döda honom, även om detta sker på bekostnad av deras eget liv. I bergen stöter de på en ensam jägare som slutligen blir den trettonde deltagaren i skaran. Rättvisa måste skipas och det spelar ingen roll om oddsen för en lyckad insats är dåliga. De är nu tretton mot en armé på ett par hundra män, alla beväpnade med samurajsvärd. Striden kan börja!

Själva upptakten till historien i filmens början är ypperligt intressant och så sadistisk att det nästan känns en lite klump någonstans i mellangärdet. Det tillhör inte det vanliga att filmen påverkar mig på det sättet så det var med stort intresse jag fortsatte titta på filmen. Jag tänkte att det här kans bara sluta på ett sätt, som en förträfflig film som sätter standarden för andra!

Och det är väl sant på ett sätt också! Det är onekligen en mycket väl genomförd film på alla sätt och vis! Den är politisk, våldsam, blodig och motbjudande. Det jag personligen har lite svårt för är när man presenterar lite för många karaktärer och sedan förutsätter att man kommer ihåg alla när slutet börjar närma sig. Jag minns helt enkelt inte för många karaktärers bakgrund och/eller egenheter och så är det bara. Det blir naturligtvis inte lättare av att de heter en massa namn som är i princip outtalbara för oss västerlänningar. Hade de hetat Bo, Kjell och Stig hade jag kanske kunnat särskilja dem på ett annat sätt!

Men nu är det en film om den japanska maktstrukturen och som sådan gillar jag den. Det blir lite för mycket svärdsslagsmål med tiden och jag hade önskat att man hade kunnat hålla sig lite mer på den politiska sidan under större del av filmen, eller varit tydigare med den kanske. För det gäller att man är insatt i de japanska sederna med Harakiri och Seppuku, ära och lojalitet för att man ska kunna göra sig fullt utbyte av den. Det är helt enkelt en helt annan värld än vad vi är vana vid och är man ovan vid filmer om Japan och samurajer kan det nog vara ganska förvirrande.

På filmens omslag står det något om att det här skulle vara en av de bästa samurajfilmerna någonsin och jag tror nog att jag kan hålla med om det. Det finns kanske inte så mycket konkurrens mellan de absolut bästa och denna, favoriter som Shogun Assassin och De Sju Samurajerna ligger i en egen klass för sig verkar det som. Men det är onekligen en genomtänkt film och även om jag tycker att slagsmålsscenerna är lite för långdragna och dominerande är de onekligen väl utförda. Skådespeleriet i dessa scener, liksom i övriga filmen, är riktigt bra och det känns ibland som att man har gjort en poäng av att inte behandla samurajerna stereotypiskt. Jag tror aldrig jag har sett samurajer som skrattat före den här filmen till exempel. Det gör att det känns mer verkligt än om allt hade varit precis som det brukar vara. Jag kan inte tänka mig att alla var lika bittra och humorbefriade som det framställs i Shogun till exempel. Det här bli mer levande på det sättet.

Man har också lyckats bra med den komiska befrielsen. Den trettonde medlemmen i sällskapet säkerställer en komisk sidekick, men bara på ett sätt som inte är det stereotypiska. Åter har man lyckats att undvika normerna och resultatet blir mer levande.

När jag nu läser vad jag har skrivet tycker jag att jag kanske har varit för snål med betyget, men faktum är att stridscenerna drar ned det hela så pass mycket för min del att det stunder, och det finns ganska många sådana stunder, när det är riktigt bra får ge vika för den tristess som slagsmålen innebär. Det är jättebra, men lite för träligt under stora delar av filmen.

6/10