Recension: The Last Mimzy - 2006

The Last Mimzy

Regi: Robert Shaye

2006

Science Fiction/Fantasy

Syskonen Noah (Chris O’Neil) och Emma (Rhiannon Leigh Wryn) hittar ett mystiskt föremål när de badar vid familjens sommarställe. Föga anar de att innehållet i den märkliga lådan kommer att förändra deras liv för alltid, för vad kan väl några stenar, en tygkanin och en glasskiva ha för betydelse? Undan för undan märker dock både deras mamma (Joely Richardson) och pappa (Timothy Hutton), samt deras lärare (Rainn Wilson) hur barnen förändras, blir mer intelligenta och tycks besitta kunskaper som definitivt inget vanligt barn skulle göra. Vilken del i barnens plötsliga genialitet har den lilla tygkaninen som Emma snabbt döper till Mimzy?

Redan i inledningsscenerna, men kanske framförallt senare får man lite E.T. vibbar av filmen. Nu menar jag inte att den kvalitativt ligger i närheten av detta, enligt mig, största referensverket i sammanhanget, men feelingen finns där. Det är en ganska söt historia och även om den inte lockar fram lika strida strömmar av tårar som E.T. så fuktas i alla fall ögonvrån vid några tillfällen. Få saker är så bedårande som barns kärlek till sina gosedjur och det finns gott om känsloyttringar angående detta i filmen. Extra rörande är kanske motviljan att skiljas från dessa gosedjur och man förstår ganska tidigt varthän det barkar.

Låt vara att varken Chris O’Neil eller Rhiannon Leigh Wryn imponerar så där väldigt som barnskådespelare och att övriga skådisar agerar på gränsen mot överspeleri. Detta är dock något man kommer undan med då filmens egentliga målgrupp är barn och familjeunderhållningsfaktorn är förhållandevis hög. Skulle man få önska skulle jag dock gärna ha sett att man hade lagt till antingen lite mer matinékänsla, åtminstone i de mest spektakulära scenerna eller ett genomgående mörkare tema. Det sistnämnda skulle förstås innebära en markant höjning av åldersgränsen och det vore kanske inte särskilt bra heller!?

För designen på produktionen ser riktigt bra ut, specialeffekterna funkar alldeles utmärkt men det är kanske inte så konstigt. Filmens regissör – Robert Shayne har stor erfarenhet av att producera film och var bland annat inblandad i Sagan om Ringen trilogin som fick en hel värld att häpna! Han är dessutom en av grundarna till bolaget New Line Cinema som jag håller som ett av de absolut intressantaste i Hollywood. De brukar kunna snappa upp intressanta historier som passar just mig känns det som, oavsett om det handlar om brännskadade mördare i mardrömmarnas värld (A Nightmare on Elm Street) eller lekfullt fantasifulla filmer som den här.

Så placera hela familjen framför rutan, bjud gärna in grannungarna också och tag del av det här sprakande familjeäventyret i gemenskap. Framtiden knyts ihop med nutidsäventyret och även om historien innehåller en del moraliserande scener, som jag vanligtvis skulle ha spytt rejält med galla över, så gör det ingenting. Jag kommer på mig själv med att sitta och smånjuta av filmen och underhålls snarare av de typiska klichéer som filmen under stundom begagnar sig av.

Recension: Super

Super

Regi: James Gunn

2010

Komedi/Action/Drama

Frank (Rainn Wilson) har upplevt två perfekta ögonblick i sitt liv. Det första var när har gifte sig med sig fru Sarah (Liv Tyler) och det andra när han hjälpte polisen att fånga en skurk. Nu står han och steker hamburgare på ett gatukök och är allmänt led på livet, han finner helt enkelt inga glädjeämnen. Än värre blir det när hans fru lämnar honom för Jacques (Kevin Bacon) – en knarkhandlare som förser henne med precis det hon vill ha. Frank, som inte kan skilja helt på verklighet och dikt tänker ut en plan och börjar att sy upp en dräkt – en superhjältedräkt, som ha kan ha när han stoppar brotten som sker i den lilla staden. Han söker inspiration i den lokala serietidningsaffären där han träffar Libby (Ellen Page) som är expert på superhjälteserier och på den vägen är det. Han ger sig ut för att stoppa alla onda skurkar!

Jag har sett den här filmen hyllas som bästa filmen 2010 och jag har sett den sågas jämns med fotknölarna. Själv lägger jag mig närmare en hyllning än en sågning även om bästa film för året kanske var en smula överdrivet. Men underhållande är den trots att det finns en hel den allvarsamma undertoner i den. Skrattet fastnar ibland i halsen och man kan inte annat än att tycka synd om den, lätt begåvningshandikappade Frank. Det här är alltså en ganska tung film samtidigt som den blinkar åt trams och med andra superhjältefilmer, t.ex. Batman the Movie med sina utskrivna ljudeffekter: KAPOOW!! SPLASH!! BOOM!!

Det är alltså en film som både har ett budskap, man känner verkligen för Frank, och sanslöst roliga perioder som är så dumma att man nästa måste vara ett geni för att komma på dem. Man har heller inte sparat på effekter och blod, då vissa scener faktiskt är rejält blodiga och våldsamma. Snabbt som ögat byter filmen karaktär och blir istället ett ångestladdat drama där hjälten (eller antihjälten) hämnas oförrätter. Andra gånger är det komiskt överdrivet utan att för den skulle vara speciellt roligt. Man känner bara frustration, till exempel när någon tränger sig i kön och Frank känner sig tvungen att byta om till The Crimson Bolt – som är hans superhjältenamn, och straffa den skyldige.

Det vilar en känsla av total oförståelse för andra människor, för orsak och verkan och för vad som verkligen händer om man drämmer en rörtång i huvudet på någon. Men samtidigt känner man hur rätt han verkligen har i den han gör. Det är bara det att vi vanliga, mentalt friska människor har en spärr som hindrar oss från att ta till allt för brutala metoder för att poängtera vårt ställningstagande.

Jag tycker filmen är snudd på genialisk och driver inte bara med superhjältefilmer, den utvecklar dem och placerar situationer som aldrig tidigare skådats i en sådan film. Sexuella anspelningar, för att inte i klarspråk säga sex, och oerhört våldsamma sekvenser som ligger inom gränsen för vad som är realistiskt men samtidigt vackert. Det är bra effekter och ett fantastiskt skådespeleri.

Det är svårt att inte tänka på Defendor med Woody Harrelson när man ser denna. Det är i princip samma upplägg fast denna har ett mera genomtänkt budskap kanske. Det finns en poäng med allt som händer och slutligen handlar det nog trots allt om att bekämpa ensamheten och att finna sin egen mening med livet!