In Memoriam – Christopher Lee – 1922-2015

För många människor, mig inkluderad, är Christopher Lee den skådis man allra mest förknippar med den blodsugande Greve Dracula. Det är klart att det finns andra som har spelar den blodtörstige greven och visst är både Bela Lugosi och Max Schreck (Greve Orlock) starkt förknippade med rollen. Men det är ändå Christopher Lee och Hammer Horror som är de mest klassiska av filmerna. De mest romantiserade och mest skräckinjagande Greven står Christopher Lee för.

Horror of Dracula kom 1958, då var Christopher Lee 36 år och hade redan åratal av skådespelartid bakom sig. Debuten, om man får tro imdb, gjordes redan 1946 i TV-serien Kaleidoscope och 1948 var det dags för första filmrollen. Jag är inte sårskilt bevandrad i denna tidigare karriär men man kan väl anta att det inte rör sig om särkilt stora roller. Likaså kan man inte påstå att rollerna han gjorde i slutet av sin karriär var särskilt stora. Men så sent som 2014 såg vi honom som Saruman i The Hobbit filmerna.

Han var med i Star Wars och han var med i Mio min Mio! Faktum är att han var med i så mycket att det knappast går att lista allt. En av de mest karismatiska Bondskurkarna var han i Man with the Golden Gun och han var också en utmärkt Barytonsångare som för inte särskilt många år sedan gav ut en hårdrocksplatta!

Gör man ett försök till någon sorts överskådlighet över karriären får man inte mindre än 281 träffar som skådespelare på imdb. Men med en skådespelar karriär i 68 är det kanske inte så konstigt.

Christopher Lee blev 93 år, vila i frid!

In Search of Dracula – 1975 – Dokumentär/Mondo

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av den riktige Dracula. Alltså inte den karaktär som Bram Stoker skrev om och som var vampyr, utan den person som han delvis grundade sin roman på. Det lär nämligen vara en historisk figur, en härskare grym som få.

Jag hade hoppats på en riktigt ingående genomgång här men jag är besviken. Nästan genast börjar Christopher Lee, ett fantastiskt val av berättarröst, tala om de gamla legenderna i Östeuropa. Således börjar själva dokumentären med just det jag inte var intresserad av. Givetvis inser jag att det inte finns något annat sätt att ta sig an uppgiften. Först måste man förklara myten, sedan kan man gå in på riktig historik.

Jag vet inte om det har att göra med att filmen numera är över trettio år gammal men det känns inte som att den levererar något nytt. Kanske är undertecknad redan allt för kunnig i ämnet eller så griper dokumentären helt enkelt inte tag i mig. Bilder från gamla filmer ackompanjerar berättandet och under stundom undrar jag om inte bilderna tillhör något helt annat ämne egentligen. Detta skulle i så fall innebär att filmen förflyttas från dokumentärernas värld till Mondofilmen. Jag vet faktiskt inte. Det känns emellanåt som att man vill visa mer arkivbilder än vad man klara av. Jag är inte säker på att alla bilder verkligen föreställer det som man påstår.

Är man ute efter kunskap skulle jag nog hellre rekommendera ett bibliotek. Är man ute efter underhållande Mondo finns det också annat som är mer lämpat. Men vem kan då vara intresserad? För det första är det förstås en kulturskatt och för det andra är det alltid sevärt att se Christopher Lee som Dracula. För han agerar inte bara berättare, han tar också på sig rollen som Dracula och Vlad Tepes. Att klippa in scener från de Draculafilmer han har medverkat i känns väl inte så svårt förstås. Nä, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer!

4/10

Månbas Alpha Vol 2 - 1975

Matter of Life and Death – S01E13 – Första episoden på Noble Entertainments andra utgivning av Månbas Alpha eller Space 1999 som det heter i original, är en ganska typisk historia och det som egentligen är essensen i hela berättelsen. John Koenig och den andra besättningen på basen tror sig ha hittat den perfekta platsen att kolonisera och gör sig redo att lämna månbasen till förmån för den tillsynes gästvänliga planeten. De upptäcker dock snart att detta inte är möjligt och att allt som placeras på planeten konfronteras med antimateria.

Earthbound – S01E14 – Helt klart en höjdpunkt i sammanhanget. Inte bara för att historien är välgjord och väldigt mycket Science Fiction utan även för att skådespeleriet från en av gästskådespelarna – Christopher Lee, är magnifikt! Historien behandlar politik och pacifism och jag kan inte låta bli utan att reagera för vilket egoistsikt svin en populationsmedlem är. Att man inte kommer någon vart med det beteendet och att man i slutändan inte får ta något med sig dit man går blir förstås uppenbart. Jag gillar den här episoden skarpt! Hatten av för Noble Entertainment som gett ut box nummer 2 med resten av första säsongen!

Full Circle – S01E15 – Lika mycket jag än tyckte om förra episoden Earthbound lika mycket tycker jag den här faller till korta. Jag kan inte låta bli att jämföra den med Star Trek episoden The Gallileo Seven som också behandlar grottmänniskor och liknande fenomen. Spänningen saknas dock här och det känns lite grand som om man skapat den här episoden för att kunna ge Zienia Mertons lite mer tid framför kameran med sin karaktär Sandra Benes. Jag sätt nästan och väntade på att de skulle klä av henne också, men det kom aldrig längre än till djurhudar och det var ju skönt att man inte fastnade i den fällan! Hur som helst var det lite för lätt att räkna ut hur allt hängde ihop när besättningen uppenbarligen hade betydligt större problem att klura ut mysteriet. Jag ser dock fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Another Time, Another Place – S01E16 – Vad vore väl Science Fiction utan några tidsparadoxer då och då? Jag får lite vibbar av Star Trek Voyager episoden Blink of an Eye och liksom den är det här är en ganska trevlig historia. Den slarvas dock bort utan att man utforskar den ordentligt. När man väl kommit fram till att besättningen klonats och befinner sig i två olika tidsåldrar hade man kanske kunnat göra lite mer av det? Som det är nu ägnar man mycket mera tid åt uppbyggnaden än åt att skapa teorier om vad som hänt och/eller problematisera händelserna. Man konstaterar sonika att det är ett problem och tar det första bästa alternativet som lösning på problemet och tar sedan det förödande resultatet med en lite för stor klackspark. Kanske har Koenig och de andra gjort sig allt för hemmastadda på basen och skräms lite av tanken att lämna den som deras hem? Jag tycker de borde kämpat mer! Men skulle de lämna basen skulle det å andra sidan inte finnas rum för fler episoden i den här andra boxvolymen från Noble Entertainment och så vill vi ju inte ha det!

The Infernal Machine – S01E17 – Helt klart en av de bättre episoderna från första säsongen. Och jag vet att jag måste sluta jämföra med Star Trek, men jag få lite vibbar av The Corbomite Maneuver när jag ser den här. Det borde jag egentligen inte få för historierna är egentligen inte särskilt lika varandra, det är bara spänningen när det okända rymdskeppet konfronteras som påminner en smula. Det finns förstås en maktkamp mellan Koenig (Martin Landau) och den främmande intelligensen som också påminner men mycket mer än så är det faktiskt inte. I vilket fall som helst är det fina miljöer i den här episoden och man får verkligen känslan av att den främmande farkosten är enorm. Jag ser helt klart fram emot nästa avsnitt på Noble Entertainments Månbas Alpha box Vol 2!

Månbas Alpha: Ring Around the Moon – S01E18 – När det är utomjordiska krafter iblandade, som på ett eller annat sätt attackerar eller inkräktar på våra huvudpersoner, väcks mitt intresse verkligen till liv. Här är det utfört lagom spännande och lagom korkat för att vara riktigt underhållande. För visst är det väl så att man måste ifrågasätta en del handlingar som besättningen gör. Inte står man väl först helt handfallen när någon handgripligen försöker tömma databankarna på information för att sedan ropa på befälhavaren Koenig (Martin Landau) för att sedan bli instruerad att kalla på säkerhetsavdelningen? Det känns som lite för många steg i min värld, men de funkar trots allt. Hur som helst var det här ett av de mer spännande avsnitten hittills på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment.

Månbas Alpha: Missing Link – S01E19 – Det här avsnittet var ingen höjdare. Det är visserligen kul att se Peter Cushing som gästskådespelare, men mycket mer än så blir det inte. Avsnittet fokuserar på tok för mycket på en inre kamp som kommendör Koenig (Martin Landau) för med sig själv som för oss – åskådarna, utspelar sig på en annan planet. Det känns som något man set om och om igen redan och även om det är över trettio år sedan just det här skapades hjälper inte det. Det finns andra som visualiserat liknande tillstånd på ett bättre sätt och gjort et mera intressant även om det här skulle var gjort tidigare. Nä, på Månbas Alpha Boxen Vol 2 utgiven av Noble Entertainment är det här nog det sämsta avsnittet hittills. Kanske om man räknar in första volymen av boxen också förresten!

Månbas Alpha: The Last Sunset – S01E20 – Fördelen med att titta på en serie av den här slaget när den finns utgiven i en box såsom Noble Entertainment han gjort är enorm. Man behöver inte följa något slaviskt och man behöver heller inte anpassa sin tid efter TV-sändningarna som man fick göra i min barndom när serien visade på TV1 eller om det var TV2, det fanns ju inte fler kanaler… Det här är i vilket fall som helst en klar uppryckning jämfört med förra avsnittet Missing Link som jag inte gillade alls. Här ställs besättningen återigen inför möjligheten att en planet i deras väg har potential att kunna bibehålla mänskligt liv. Deras förhoppningar grumlas dock när någon form av mackapär anländer och dess mening inte kan fastslås. Är det en fientlig varning från planeten de strävar efter att befolka eller en vänlig hälsning från densamma?

Månbas Alpha: Space Brain – S01E21 – Nu var det ett bra tag sedan jag såg något överhuvudtaget av Månbas Alpha, men eftersom jag är ett stort fan av dylika serier och finner dem tidlösa kommer man snabbt in i det igen efter bara några få minuter. Den här gången attackeras månen av en främmande makt som först och främst tar sig in i basens datorer. En ”Eagle” skickas förstås ut för att undersöka när man finner varifrån de inträngande signalerna kommer ifrån, för att genast stöta på problem och attackeras av den främmande intelligensen. För att göra en lång historia kort så tar den främmande intelligensen slutligen en av besättningsmännen i besittning, eller kontrollerar åtminstone hjärnan på densamme. Månbasen, som inte kan styra sin kurs måste passerar genom det farligaste området, precis där fienden, som tycks vara en gigantisk hjärna, håller till. Därför behandlas Alpha som om den vore en bakterie för den främmande hjärnan. Vita blodkroppar ska ta kål på den… Idén i sig är inte ny utan användes i Star Trek (TOS) The Immunity Syndrome redan 1968 även om det naturligtvis inte rör sig om en exakt kopia här. Hur som helst ett klart underhållande avsnitt i serien!

The Whip and the Body - 1963 - Jag har skådat ljuset!

The Whip and the Body

Regi: Mario Bava

1963

Horror

Kurt (Christopher Lee) är en sadistisk och hänsynslös adelsman som återvänder hem efter många år. Konflikten är oundviklig och omedelbar med både den invalidiserade pappan (Gustavo De Nardo) och den till synes ryggradslösa och fega brodern Christian (Tony Kendall) som dessutom är gift med Kurts före detta älskarinna och tillika kusin Nevenka (Deliah Lavi). Snart hittas Kurt emellertid död i sitt rum med halsen avskuren, detta hindrar förstås inte honom från att gång efter annan uppsöka Nevenka. Är det ett spöke hon set eller är han verkligen död och i så fall – vem mördade honom?

Skulle en film enbart bestå av skrämmande foto och atmosfär skulle det här vara mästerverket framför alla andra. Tyvärr är det ju inte så enkelt och man måste, trots att det rör sig om Mario Bava, bita i det sura äpplet och medge att det finns några saker som inte alls funkar särskilt bra i filmen också. Framförallt är det skådespeleriet som inte är bra alls. Detta naturligtvis med undantag av Christopher Lee som briljerar och dominerar i varenda scen han medverkar i! Dock anser jag att avsaknaden av ekvilibristiskt skådespeleri är tämligen lättförlåtligt när det kompenseras med ett så krypande, ja rent av läskigt bildspråk!

                                                  

Det finns en sadistisk, erotisk och spöklik ton över hela filmen som, förutom att hämta inspiration från en av mina personliga favoritförfattare - Edgar Allen Poe, även för tankarna till den ökände Markis De Sades berättelser. Det är inte utpräglat explicit som i fallet Saló or the 120 Days of Sodom utan snarare kolossalt subtilt. Bara som en extra nyans i spökhistorien.

För även om det faktiskt även rör sig om en mordhistoria, där man på bästa giallomanér döljer vem mördaren är in i det sista, är det här först och främst en spökhistoria och att jämföra med andra av Bavas ”spökfilmer” som Baron Blood eller Black Sunday ligger nära tills hands! Kanske kan man tycka att The Whip and the Body står sig något kort i så förnämt sällskap men det är egentligen väldigt små detaljer som skiljer dem åt. Daliah Lavi är helt enkelt ingen Barbara Steele och slottet är inte Kreuzensteins fästning – en ren smaksak egentligen!

Filmen behandlar sadomasochistiska ämnen som visserligen känns tama i dagens vågade filmklimat men man kan tänka sig vilket ramaskri dessa orsakade 1963. Inte för att det blir mindre intressant i våra dagar då det förgylls av kusligt vackra bilder och skrämmande spöklika miljöer. Det är tydligt vilken inspirationskälla filmen varit för senare filmskapare och den hör helt klart hemma bland Mario Bavas allra bästa filmer!

Jag har skådat ljuset och dess namn är Mario Bava!

8/10

Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10

The Oddyssey - 1997 - Grekisk mytologi!

The Oddyssey

Regi: Andrei Konchalonsky

1997

Fantasy

Efter det mångåriga trojanska kriget vill Odysseus inget hellre än att återvända hem till sin älskade Penelope. Att hans son Telemachus var precis nyfödd när han tvingades fara till stridens hetta gör sannerligen inte saken mindre åtråvärd. Men hans högmod gör havsguden Poseidon vred på honom. Straffet blir att han för alltid ska irra omkring på Poseidons hav och aldrig få återse sitt kungarike Ithaka eller sin älskade hustru Penelope. Fast besluten om att lyckas med bedriften att ta sig hem trots gudens bestraffning börjar en av de mest kända äventyrsresorna genom historien.

Trots att det här faktiskt är en TV-film håller den förvånansvärt hög standard. Men med en budget på 400 millioner kronor kanske man kan kanske begära en del av slutresultatet också!? Visserligen kan inte en del av filmens stjärnor varit helt billiga att anlita. Till exempel så medverkar Armand Assante som filmens huvudkaraktär Odysseus och gör ett riktigt bra jobb. Isabella Rosselini spelar gudinnan Athena som visserligen är en mindre roll i sammanhanget och så är även Christopher Lee’s gestaltning av siaren Theresias. Vidare hittar vi till exempel Greta Scacchi som Penelope, Vanessa Williams som Calypso, Eric Roberts som friaren Eurymachus och Michael J. Pollard som Aeolus.

Personligen anser jag att Greta Scacchi gör det bästa jobbet av alla. Hon är helt trovärdig rakt igenom medan en del andra karaktärer kan framstå som lite löjliga emellanåt. Hon visar sin saknad efter sin make Odysseus på ett mycket bra sätt. Jag kan visserligen inte påstå att Armand Assante gör mycket sämre ifrån sig på det planet, det är aldrig någon tvekan om hur mycket han saknar sin älskade hustru. Men han är ändå ute på äventyr och så mycket annat händer honom att det inte blir hans huvudsakliga uppgift.

Man har inte tagit med alla Odysseus äventyr längs den långa resan hem i filmen men den är ju trots allt bara tre timmar lång så allt får hur gärna man än vill inte plats. De mest centrala delarna finns naturligtvis med och jag gissar att äventyret den väldiga cyklopen Polyphemus är den mest kända av dem alla. Odysseus lurar honom listigt att tro att hans namn är ”ingen” och när Odysseus män stuckit ut cyklopens enda öga kan han bara ropa till sina bröder att ”ingen har stuckit ut mitt öga” – helt brilliant egentligen!

Effektmässigt fungerar filmen väl utan att vara något referensverk i sammanhanget. Monstren Scylla och Charybdis ser utmärkta ut och gudarnas budbärare Hermes flyger med en trovärdighet som skulle funka i vilken äventyrsmatiné som helst.

En mytologisk fantasyfilm som jag helt klart rekommenderar!

Mio Min Mio - 1987 - Se för guds skull den engelskspråkiga originalversionen!

Mio Min Mio

Aka: Mio in the land of Faraway

Regi: Vladimir Grammatikov

1987

Äventyr/Fantasy

Bosse har inte det lätt, hans fosterföräldrar behandlar honom riktigt illa, hans jämnåriga mobbar honom och han har bara en enda vän. En dag när allt blir för mycket för honom smiter han från sitt rum och driver runt på stan. Han får ett äpple av tanten i affären som ber honom posta några vykort åt henne. Slutligen hamnar Bosse på en parkbänk, han sparkar till en flaska och ut ur flaskan kommer en ande! Anden ser att Bosse bär tecken, ett äpple av guld i sin hand och tar honom med till landet i fjärran. Här är allt nytt för Bosse, eller Mio som hans fader konungen kallar honom. Alla tycker om honom och han kan göra allt han vill bara modet finns. Mio träffar här på Jum-Jum (Christian Bale) som blir hans följeslagare på det stora äventyret. Legenden säger nämligen att endast en kungason som reser med en enda vän kan besegra den hemska Riddar Kato som bor bortom den förtrollade skogen i landet utanför…

Den här filmen är ganska svår att hitta på sitt originalspråk engelska då den nyligen släppta svenska utgåvan bara innehöll en dubbad version. Denna version kanske passar de yngre bättre men för oss som vill njuta av filmen som vuxen är det originalversionen som gäller. Jag påstår dock inte att det inte finns problem med denna. Det känns till exempel lite fånigt när man på engelska försöker uttala namnen Bosse, Benke och Sixten, det låter lite löjligt. Man kanske borde ha ändrat dessa namn för att öka trovärdigheten.

Själva historien är bedårande och funkar både för barn och vuxna. Som barn kanske vi tenderar att fokusera på det fantastiska äventyr som Mio och Jum-Jum beger sig ut på. Den historia om ondskans och godhetens kamp mot varandra som pågått under tusentals år och där allt redan verkar förutbestämt. Det är helt enkelt en fin saga om vänskap fylld av dramatik och platser med mystiska namn.

Som vuxen kanske man ser på filmen med lite andra ögon. Det finns gott om metaforer i filmen och själva äventyret kan självklart ses som en dröm. Bosse klarar helt enkelt inte av att leva som han gör och drömmer sig bort till sin fantasi värld där hans far är konung, hur många föräldralösa barn delar inte den drömmen? Istället för att bli mobbad av sina jämnåriga blir han istället älskad av alla i konungariket och hans enda vän Benke blir hans vän Jum-Jum i drömmen. Många av karaktärerna runt om i äventyret känns igen från Bosses verklighet och det är inte svårt att koppla samman dem sin motsvarighet i Bosses fantasi.

Några skådisar man lägger märke till är naturligtvis Christopher Lee som den elaka Riddar Kato. Det är väl egentligen ingen stor utmaning för honom och han tycks göra rollen på rutin, men han funkar i alla fall bra. Det är skönt att få höra hans egen röst i den engelska versionen i stället för den svenska dubbningen. Likaså stjäler faktiskt en ung Christian Bale, som senare gjorde filmer som American Psycho, The Machinist och Batman Begins, showen nästan hela tiden för Nick Pickard som spelar titelrollen Bosse/Mio.

Filmen funkar svenskdubbad men hittar du den på engelska är den helt klart att föredra och ett par klasser bättre!

Mask of Murder - 1985 - En film av Arne Mattson!

Mask of Murder

Regi: Arne Mattson

1985

Thriller

En maskerad seriemördare härjar i en liten kanadensisk by. Denne spåras slutligen till sitt gömställe där han, efter att saker och ting gått helt åt pipan, skjuts till dös av polisen. Efter detta skulle man kunna tro att saken är utagerad, men icke. Fler kvinnor hittas mördade enligt samma mönster som den nu döda seriemördare använde – en sylvass rakkniv, tätnar mysteriet. Är det en imitatör polisen har fått på halsen eller ligger det andra saker i bakgrunden? Ledtrådarna är få och vittnesmålen ringa, men de få spår som trots allt finns pekar alla på användandet av samma mask som man tidigare hittat och som sedermera visar sig vara försvunnen…

Det jag hittills har sett i regi av Arne Mattson har allt varit av väldig hög kvalitet, men det är väl tveksamt om jag vill sträck mig så långt i det här fallet, åtminstone inte i de initiala scenerna. Det är en slarvigt berättad historia, med ett manus som verkligen får en att hungra efter mer fyllighet. Karaktärerna är taffliga och träiga och det hjälper inte att en sådan prominent herre som Christopher Lee axlar rollen som polischef. Han fungerar visserligen bra i den lilla roll han har, men det känns som om han enbart går på rutin och jag vet inte hur mycket regi han fått att basera sitt agerande på. Han är högt aktad av sina kollegor och verkar nästan uppfattas som någon form av övermänniska i utredningssammanhang, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken nivå hans kollegor verkar befinna sig.

Poliserna är överlag extremt korkade och det är nästan ofattbart vilket klumpigt och ointelligent polisarbete de utför. Hade det här varit i verkligheten hade inte ett enda brott blivit löst och mången oskyldig människa hade fått sätta livet till, för att inte tala om de utredande poliser som råkar befinna sig på plats. Till filmens försvar kan man nämna att den verkligen kommer igång direkt och att det inte dröjer särskilt länge innan mördaren har slagit till två gånger, innan förtexterna faktiskt!

Vad som sedan följer är hela vägen en förbättring faktiskt, det som började lamt blir till slut faktiskt ganska spännande och även om det egentligen är helt självklart vem mördaren är hela tiden, kan det inte hjälpas att man tvivlar lite längs vägen. En del villospår läggs ut och flera andra möjligheter skulle ha kunnat arrangeras om man hade velat leda storyn åt de hållen. Att filmen är inspelad i stockholmstrakten, eller åtminstone i Sverige är ganska uppenbart. Det finns flera saker som avslöjar detta, även om man inte skulle känna igen de exakta miljöerna. Till exempel så finns jag det högst osannolikt att den kanadensiska polisen, där ju filmen ska utspelas, använder sig av svarta Volvo 740 med orden ”Police” i vita bokstäver på sidan som polisbilar.

Nåväl, historien berikas av den sidohistoria om otrohet som blir mer och mer närvarande i den utredande polisens McLaines värld. Hur vetskapen om att hans fru bedrar honom med hans kollega trots att hon påstår sig har rest på semester till Bermuda, förändrar honom. Det märks också tydligt vilken inverkan denna kärleksaffär har på kollegan och det hela blir lite som ett maktspel dem emellan. Hur mycket de vet om varandra är inte helt självklart även om vi som åskådare får ta del av hela dramatiken. Det är oundvikligt att en konfrontation kommer att ske, det är bara en fråga om när.

För övrigt består filmens starkaste intryck, åtminstone vad gäller skådespeleri, av en fullständigt briljant Heinz Hopf i rollen som en knivskuren barberare!

Sagan om Ringen trilogin - 2001-2003 - Tre filmen, en regissör

När filmerna av Peter Jackson först kom ut införskaffades de förstås men jag såg dem med viss skepsis. Jag vet inte riktigt varför jag intog en sådan repellerande inställning men kanhända hade jag Peter Jacksons tidigare filmer, som inte alls är i samma sfär av storslagenhet, som måttstock. Kanhända var också mitt agg emot stora Hollywood produktioner vid den här tiden allt för ansenligt för att jag skulle ta till mig filmerna på ett sätt som de förtjänar. Jag menar inte att jag på något sätt gör avbön från mina tidigare åsikter men när chansen gavs såg jag möjligheten att se om filmerna i perfekt blu-ray kvalitet för att ge filmerna en ny chans så att säga. Den här gången handlade det också om de förlängda versionerna, ska det vara så ska det vara på riktigt!

Men låt mig börja med lite bakgrundshistoria om Peter Jackson. När de här filmerna blev verklighet blev hans namn över en natt väldigt känt även bland de stora massorna som aldrig hade hört talas om Bad Taste och Braindead, de filmer som än idag räknas som de stora kultfilmerna av denne Ny Zeeländare. Det var så kallade splatterfilmer men en budget så liten att den inte ens är jämförbar med Lord of the Rings. Många var chockade över att det kunde vara samma regissör som gjort filmerna men faktum är att det finns rätt så många likheter. Peter Jackson är inte bara killen som kom upp sig och gjorde mastodontfilmerna. Hans berättarteknik är tydligt även i de första filmerna och att han är en mycket kunnig filmskapare är uppenbart. Det är en regissör som verkligen brinner för det han gör och jag skulle nog räkna honom som ett minst lika stort filmfreak som Quentin Tarantino. De har bara tagit lite olika vägar, medan Tarantino stjäl friskt från det som andra gjort före honom och refererar flitigt till exploitationklassiker och kultrullar i sina filmer har Peter Jackson tagit en helt annan väg. Det är uppenbart att han behärskar alla tekniker och stilar men är inte lika tydlig med att visa dess ursprung. I Sagan om ringen är det oerhört mycket lek med olika vinklar t.ex. för att skapa en illusion av att varelser och platser är olika stora. Man kan väl säga att Peter Jackson mer är en tekniker än en person som tydligt måste referera till tidigare alster.

Några av de som kände till och kanske rent av älskade dessa tidigare filmer av Peter Jackson förfärades och förfasades över dessa kommersiella Hollywoodrullar, några rent av förvånades. Själv tycker jag inte att utvecklingen är särskilt märkligt och jag har älskat alla Peter Jacksons filmer för vad de är fram till den här trilogin vill säga. Meet the Feebles hade sin charm, Forgotten Silver är fullständigt briljant i sin kontext, The Frighteners det naturliga steget mot större Hollywoodproduktioner och Heavenly Creatures var länge min absoluta favorit bland hans filmer. Och faktum är att jag tror att det fortfarande är den svåraste filmen att införskaffa, trots internetåldern och region 1 utgåvor. Det är i vilket fall som helst inte en film man ser varje dag på filmförsäljningssidorna!

Men vid min första kontakt med de här filmerna var jag alltså inte överväldigad och imponerade, jag refererade till och med till dem som fiaskon under stundom. Inget kan förstås vara längre från sanningen, åtminstone inte i kommersiell mening. Det är onekligen de här filmerna som satt hans namn på filmvärldens världskarta och säga vad man vill om dem men till det yttre är de oerhört visuella och vackra. De är fulla av kameratricks, som jag var inne på tidigare och de är oerhört långa…

Men ska det göras så ska det som sagt göras ordentligt, jag införskaffade blu-ray boxen med de förlängda versionerna på 6 blu-ray diskar och med 9 DVD med extramaterial. Själv är jag vanligtvis oerhört ointresserad av extramaterial och bakomfilmer men allt kommer ju i ett paket så att säga och är man intresserad finns det ju timtal med extramaterial att förkovra sig med!

Fellowship of the Ring

Regi: Peter Jackson

2001

Action/Äventyr/Fantasy

Det här är berättelsen om en ring, eller flera ringar egentligen, om hur de kom att spela en avgörande betydelse för den värld som film utspelar sig i. Ringarna smiddes för flera årtusenden sen och gavs till ledarna på älvorna, dvärgarna och människorna. Dessutom smiddes det ytterligare en ring, en med makt att härska över alla de andra. Denna ring, som varit förlorad i hundratals år, har funnit sig väg till Bilbo Baggins, en gammal Hobitt som varit ute på äventyr i hela den stora världen men som nu kommit hem till Fylke för att skriva böcker om sina äventyr. Han längtar dock ut i världen igen och har planer på att åter ge sig iväg och lämna allt han äger till Frodo. Men innan hans planer blivit verklighet upptäcker den mäktige trollkarlen Gandalf att Bilbo innehar ringen. Gandalf vet att den representerar ondskan och ser till att Bilbo, som redan har förtrollats av ringen, lämnar över ringen till honom. Eller rättare sagt till Frodo eftersom han själv är för rädd för att ta hand om den. Tillsammans ger de sig iväg för att göra sig av med ringen, i bästa fall förstöra den, och hamnar i ett äventyr mitt bland mystiska svarta ryttare, alver och dvärgar. Det är en magisk värld där det goda ställs mot det onda och där inte allt är vad det först ser ut att vara!

Först kan jag säga att eftersom det var nästan tio år sedan jag såg filmen för första och enda gånge för det här projektet, har jag verkligen ingen aning om vad som är tillagd i den här förlängda versionen. Det har väl i och för sig ingen betydelse heller, jag ser inget som är saknas och inget som är malplacerat heller så det är gott. Det finns i och för sig ett par scener jag kan tänka mig att jag inte har sett förut men jag är så pass osäker att jag håller detta för mig själv.

Hur som helst inleds filmtrilogin med en hel del bakgrundshistoria som kan tendera att bli lite seg. Det är visserligen intressant att få veta all historia kring ringarnas uppkomst och inte bara intressant förresten, det är nödvändigt, men det blir lite långsamt berättat när man väl kommer till Hobbitarnas by. Självklart måste man ge berättelsen tid att komma igång, det är ju trots allt karaktärer som ska följa oss under tre mycket långa filmer. Det här är presentationer som inte behöver göras igen i ett senare skede.

Men första halvan kan som sagt tyckas lite seg och innehållslös. Det finns några spännande scener och det är förstås makalöst vackert filmat. Blu-ray kvaliteten skäms heller inte för sig och det ser löjligt bra ut under vissa scener. Sällan har högupplösta utgåvor varit så nödvändiga som här!

Men bara yta gör ingen bra film, åtminstone är det väldigt sällsynt. Det krävs någonting mer, det krävs en historia som är intressant och inte bara gömmer sig bakom ett vackert skal med storslagna actionscener och fulländade monster. Och det är där det faller lite tycker jag. Så avigt inställt som jag var efter jag hade sett filmen första gången är jag inte, men jag undrar hur pass bra andrahandsvärdet är på filmen egentligen. Här har jag sett filmen två gången, med nästan tio års mellanrum, och tycker fortfarande att det är lite tunt? Att filmens längd kanske avskräcker någon skall jag inte ens ta med i beräkningarna men räds man 228 minuters film så ska man också veta att det inkluderar 27 minuters eftertexter.

Men där är också en tunn handling som är det enda jag har att klaga på. Det är ett gediget hantverk och jag kan heller inte klaga på skådespelarprestationerna. Elijah Wood passar utmärkt i rollen som Frodo, han är lagom spröd och med fantastiska ögon. Att Ian McKellen och Christopher Lee skulle vara kanon i trollkarlsrollerna var väl ingen högoddsare och det är kul att John Rhys-Davies spelar dvärg (med sina 185 cm), men det finns egentligen ingen anledning att kommentera några skådespelarinsatser, allt fungerar precis som man kan föreställa sig – hur bra som helst.

Men om första halvan var händelselös är den andra dess raka motsats. Allt eftersom att äventyret tar vid ökar tempot och de intressanta miljöerna avlöser varandra. Själva handlingen blir väl varken djupare eller bättre men onekligen hjälper utvecklingen till att bredda den. Till syvende och sist är det en saga om det goda mot det onda, om det svarta mot det vita och det måste man vara medveten om. Det är en visualisering av en fantastisk värld och det kan ingen argumentera emot!

The Two Towers

Regi: Peter Jackson

2002

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam är på väg mot Mordor för att förstöra ringen, de blir förföljda av Gollum som lovar att hjälpa dem. Frodo sätter sin tillit till honom medan Sam fylls av tvivel. Samtidigt ser Saruman till att attackera Rohan med sin mäktiga armé. Det är en tid för att finna bundsförvanter för människorna som slås tillbaka i slaget om Helms Klyfta. Men när de får oväntat hjälp av alverna tänds på nytt hoppet. Det onda slås tillbaka och det goda vinner slaget.

Till det yttre förstås en mycket liknande film som den första. Det är snyggt och tillrättalagt och det är synnerligen episkt! Om detta råder det inget tvivel så jag täcker inte orda mer om det. Det jag däremot vänder mig emot är ånyo att det finns väldigt lite innehåll eller substans i berättelsen. Det går ohyggligt långsamt framåt och även om jag inte klagar på skådespel eller liknande finner jag mig väldigt rastös redan efter någon timme. Liksom första delen av de förlängda blu-ray versionerna så har den här väldigt långa eftertexter, så de 263 minuter som utlovas stämmer inte riktigt. Visserligen är det ”bara” 20 minuters eftertexter här jämför med första filmen 27 minuter men i alla fall.

Karaktärer vi introduceras för är väl inte så många egentligen. Den viktigaste är Gollum/Sméagol som visserligen finns med i berättelsen sedan tidigare men som får ett betydligt bredare porträtt här. Det är några till som tillkommer men ingen som är så där väldigt karismatisk. Vidare är filmen bra mycket klämkäckare än vad jag mindes den som och det stör mig faktiskt lite grand att man lagt så mycket humor i samband med dvärgen Gimlis karaktär. Tillräckligt är nog skulle man kunna säga!

Kärlekshistorier tycks avlösa varandra, i vaken- eller drömform och det blir uppriktigt sagt lite tjatigt i slutändan. Filmen blir ganska seg och även om den, liksom första filmen, kommer igång med fantastiska stridscener framåt slutet känns den tämligen innehållslös. Jag har inte heller här någon aning om vilka scener som är tillagda eller förlängda men inget ser i alla fall malplacerat ut för ögat. För även om det råkar vara innehållslöst och långsamt berättat följer berättelsen ändå den logik som den borde följa. Allt som händer gör det av en anledning och det är ju bra.

Jag mindes den här filmen som de bästa efter min ursprungliga bekantskap med de ”vanliga” versionerna. Efter att ha sett den här har jag ingen aning om varför, första filmen är den här överlägsen då den faktiskt mest känns som en snygg transportsträcka inför slutet. Vi får isserligen ta oss en tid på kartan och orientera oss i geografin vilket alltid är en bra idé när det gäller strategiska krigsfilmer. Vi får se var Mordor ligger i förhållande till de andra kungarikena och förstår varför Sauron nyttjar sig av Saruman och Isengårds arméer för sina egna syften. Saruman påstås flera gånger vara Saurons marionett och visst ligger det något i det. Varför skulle den onde vilja dela sin makt med någon?

Return of the King

Regi: Peter Jackson

2003

Action/Äventyr/Fantasy

Frodo och Sam fortsätter att ta sig till den enda plats där ringen kan förstöras. De vet inte att Gollum planerar att lura dem, döda dem och ta ringen för sig själv. Han tar dem en väg där han är saker på att de ska dödas av ett mäktigt monster. Samtidigt förbereder sig Aragorn, Legolas och Gimli för att ta sig till en plats där inga dödliga återvänder ifrån. Aragorn, som de rättmätige arvingen till de gamla kungarna har ett löfte att kräva in av den odöda armén. Gandalf förbereder försvaret av Minas Tirith, en uppgift som verkar lättare sagd än gjord när horder av orcher väller in och ingen hellre vill än att följa Saurons vilja, döda allt som står i dess väg och bereda väg för den onde!

När jag så de ”korta” versionerna av filmerna i samband med att de först gjordes tillgängliga på DVD var jag mycket besviken på den här filmen. Jag tyckte att det var den sämsta av de tre och att det var helt ofattbart att den fick så pass många utmärkelser. Efter att ha sett denna förlängda version är jag inte lika säker på att den här filmen faktiskt var sämst av de tre, liksom jag inte längre visste varför jag hade gillar The Two Towers bäst första gången jag såg dem. Jag ser nu istället det här som den mest kompletta fantasy-äventyrs film som egentligen bara har de två tidigare filmerna för att berätta lite bakgrundshistoria. Det är här allt händer!

Det är inte bara det att det är ett högre tempo i den här och att de storslagna scenerna avlöser varandra på ett sätt som de tidigare inte riktigt har lyckats med. Det är själva strukturen, det är själva monstren och varelserna och kampen mellan det goda och det ondo som äntligen blir en kamp och inte bara förföljelser och strategi inför slutstriden.

Det här är den enda av filmerna där jag kan minnas några saknade scener. Det där lät lite lustigt men jag menar att det här är den enda filmen där jag minns att jag saknade lite information i den ”korta” versionen. Det glädjer mig att man har fixat till detta här och i den här versionen faktiskt förklarar vad som hände med Saruman…

A alla filmerna tycker jag alltså att den här är den enda som egentligen kan stå på helt egna ben men det betyder inte att det inte finns saker som inte funkar så bra eller som jag skulle vilja ändra på. Först och främst är det ett väldigt långt slut på filmen, man upplever det som om filmen faktiskt skulle sluta flera gånger även om man samtidigt förstår att alla lösa tråda måste knytas upp och att det faktiskt finns en litterär förlaga som måste till viss del. Och det är faktiskt så, åtminstone för undertecknad, att det här inte är en film eller filmtrilogi som nödvändigtvis tjänar på att få ett slut. Det är under tiden den pågår som den når sin fulla potential, inte jakten på ett slut. Ett slut som ofrånkomligen kommer att bli krystat dessutom.

Med alla tre filmerna i färskt minne vidhåller jag att det är väldigt mycket yta men väldigt lite innehåll i filmerna. Det betyder inte att jag inte ser fram emot Bilbos Äventyr för det ska bli mycket spännande att se vad denna berättelse har i sitt sköte. Dessutom har jag beslutet (för femtioelfte gången) att böckerna skall läsas och jag kommer att recensera dem på Bedårande Böcker så småningom!

In the Beginning - 2000 - Gamla testamentet på tre timmar

In the Beginning

Regi: Kevin Connor

2000

Drama

Abraham har fått i uppdrag av Gud att leda folket till en ny plats. Guds vägar äro outgrundliga och tar sig lite underliga och långa vägar ibland och vi får följa vandringen och äventyren i generation efter generation. Filmen tar, som namnet antyder oss med på en resa som börjar i begynnelsen och slutar med utvandringen från Egypten. På vägen finns rättrådiga män, tvivlare och Guds prövningar. Man hittar också en brinnande buske, en blodröd Nilen och tio budord.

Kan man komprimera ner gamla testamentet till dryga 3 timmar? Svart är naturligtvis: Nej! Resultatet blir en berättelse, som visserligen behandlar en ganska lång tid, men som enbart hinner med att skumma lite på ytan. Detta innebär naturligtvis att mer djupgående information som VARFÖR och HUR går förlorat. Man får helt enkelt nöja sig med att veta ATT saker och ting händer. Det blir aldrig riktigt intressant och får man ingen djupgående berättelse kommer man snart på sig själv med att sitta och titta på klockan.

Mycket av problemet bottnar i att filmen, eller miniserien som det egentligen är, försöker utspelas sig under så lång tid. Inte bara manuset blir tunt på det viset, skådespelarna hinner heller inte bli varma i kläderna och när vi väl lärt känna deras karaktär ytligt är det dags att ta ett skutt framåt i tiden – till nya ansikten. De karateristiska kännetecknen från miniserier gör sig också plågsamt påminda, kanske är det bara jag som inte tycker om dessa tecken och kanske är jag inte riktigt objektiv i just detta. Jag gillar det i alla fall inte.

Jag tror att man har ett betydligt större utbyte av filmen om man har en del förkunskaper om berättelserna om t.ex. Abraham, Jakob och Moses. Grundläggande religionskunskap med andra ord. Kanske just för att filmen inte går så mycket på djupet.

Varför ska man då se den här filmen när det finns så mycket bättre och mer djupgående religionsfilmer? Jag skulle t.ex. hellre rekommendera Cecil B DeMilles mästerliga epos The Ten Comandments som mycket mer detaljerat behandlas historien om Moses, från födseln till röda havet. Men fördelen med den här är precis samma som dess nackdel, den utspelar sig under lång tid och ger en grundläggande bild av även de mindre centrala figurerna i bibeln, så som Laban och hans tvenne döttrar och jag har inte sett så många filmer som börjar SÅ tidigt i historien.

Bland Skådespelarna märks framförallt Martin Landau som verkligen visar att ha kan agera i rollen som Abraham och den gamle, alltid lika vassa, Draculakungen Christopher Lee gör en roll som egyptisk Farao

Corridors of Blood - 1962 - Boris Karloff och Christopher Lee

Corridors of Blood

Regi: Robert Day

1962

Horror/Thriller/Drama

Dr Thomas Bolton (Boris Karoff) är en brilliant kirurg som förutom jobbet på sjukhuset dessutom driver en egen välgörenhetsklinik. Det han verkligen brinner för är dock sin forskning om smärtstillande medel. Tanken att kniven och smärta är oskiljaktiga är absurd anser han. Han experimenterar på sig själv och snart befinner han sig i en värld av lögner, mord och missbruk.

Det filmen egentligen handlar är kanske mer Thomas Boltons kamp mot drogmissbruket än hans vision att skapa en smärtfri kirurgi. Boris Karloffs insats är adekvat men inte mera och historien känns inte speciellt fräsch. En förvirrad vetenskapsman som experimenterar på sig själv hade gjorts oräkneliga gånger redan när den här filmen kom. Några exempel är ”the invisable man” och ”Mr Jekyll and Mr Hyde”. Den senare finns i ett flertal versioner gjorda både före och efter den här.

Filmen stora behållning anser jag vara Christopher Lee’s tidiga roll som kallblodig mördare. Det är ingen stor roll och egentligen är det väl inget märkvärdigt men det är alltid kul att hitta sina favoriter i gamla småroller. Om inte annat för att se hur mycket de egentligen utvecklats under årens lopp. Just i det här fallet kan jag säga att Lee bara blivit bättre och bättre med åren, även om han redan här visar prov på stor karisma.

The Resident - 2011 - Hillary Swank är bra som alltid

Redan när jag läste handlingen – en kvinna som flyttar till ett nytt boende men känner att hon inte är ensam i lägenheten och därför sätter upp övervakningskameror, kände jag igen den. Inte för att jag egentligen kunde placera varför eller så men det här var jag övertygad om att jag hade sett tidigare, eller åtminstone en film men liknande tema. Och ska sanningen fram är det ju inget häpnadsväckande scenario, det är ett ganska standardiserat format. Men filmen lider inte så mycket av detta, den är visserligen lite för långsam i sitt berättande och den är relativt förutsägbar men den fungerar ändå över förväntningarna. Tyvärr slarvas goda förutsättningar bort och fantastiska skådespelarprestationer kan inte rädda detta. Det blir lite för enkelt och okomplicerat. Hade man bara utforskat fler möjligheter till problematisering eller hållit hemligheten hemlig lite längre hade spänning kunnat ökas, nu får man istället vänta på att situationen ska eskaleras till dess slutgiltiga klimax. Det är en helt ok rulle men inte så bra som jag hade hoppats. Hillary Swank är bra som alltid och Jeffrey Dean Morgan passar riktigt bra som hyresvärden, men störst intryck av alla gör nog ändå Christopher Lee i den lilla roll han gör i filmen!

5/10

The Golden Compass - 2007 - Underhållande och barnvänlig fantasy!

En ganska underhållande, om än barnvänlig, fantasyhistoria. Problemet med den är att det inte är speciellt tydligt vad den egentligen handlar om. Visst finns det en övergripande historia, men det är också mycket bakgrundsfakta som skulle vara intressant att ta del av som helt enkelt utelämnas. Karaktärerna ges inte möjlighet till det djup de skulle kunna innehålla etc. vilket gör att filmen trots allt blir lite ointressant och seg på sina ställen trots att det faktiskt händer väldigt mycket. Visuellt fungerar filmen mycket bra, och även om allt inte ser tipp topp ut så gör det ingenting och man kommer också undan med en del på grund av sin tänka målgrupp. Djuren är gulliga och det är kanske bättre än att de ser helt realistiska ut i alla vinklar. Tyvärr blir det också ett äventyr utan något egentligt slut, det insinueras förstås en fortsättning och vill man veta mer får man nog helt enkelt förlita sig på en uppföljare. Detta drar ned betyget något men det är fortfarande en klart underhållande film för stunden! – 6/10