Evil Dead 2 – 1987 – En jävla röra egnetligen

En gång i tiden gillade jag inte alls denna uppföljare. Jag fann den allt för komisk för min smak. Lite för mycket slapstick helt enkelt. Kort sagt en nyinspelning av det underbara originalet men med mer komisk vinkling. Numera gillar jag den faktiskt bättre. Jag såg om den vara för några dagar sen. Jag anser inte den längre vara en nyinspelning, snarare en annan tolkning av samma historia. Jo, det finns en skillnad.

Men betyder det i sig att det blir så mycket bättre? Nja, det gör det väl inte men när man inte längre förväntar sig en skräckfilm blir det hela mycket lättare att ta till sig. Det har tagit mig några år att inse det och nu tyckte jag att det var dags att återse filmen.

Jag tycker fortfarande inte om all slapstickhumor som kantar filmen, både på längden och på tvären. Det blir för mycket. Och jag tycker att historien är för lik den som utspelas i första filmen. Dock hittar jag den här gången lite kul referenser där man har vänt på händelser från första filmen. Jag kan inte tänka mig något annat än att detta är synnerligen genomtänkt och avsiktligt. Men faktum kvarstår. Det här borde ha varit en skräckfilm. Det här borde ha varit historien men berättat som en gastkramande skräckis och inte med slapstickhumor.

Därmed inte sagt att Bruce Campbell, som bär upp det mesta av filmens skådespeleri gör något dåligt jobb med humorn. Det finns nog ingen som kan se så galet besatt ut som han när han sätter den sidan till. Och det var kul att återse filmen efter så många år också. Och även om jag inte är jätteförtjust i filmen så är jag glad över att jag äntligen äger den på DVD. Dessutom är det onekligen en bra början i slutet av filmen för Army of Darkness. Den har jag heller inte sett på många år.

5/10

Masters of the Universe – 1987 – Dolph i hockeyfrilla

Det här är ytterligare en av de där filmerna som jag ville se redan när den kom utan att faktiskt göra det. Sedan har det inte blivit av trots att jag har haft möjlighet under ganska många år nu. Ibland blir det helt enkelt så. Man prioriterar annorlunda helt enkelt.

 

Filmen i sig är en fantasyfilm och utspelar sig delvis i ett alternativt universum. Det är förstås kampen mellan det goda och det onda som är den huvudsakliga handlingen. För det onda står ”Skeletor” (Frank Langella) som ser ut precis som namnet antyder, den goda motpolen består av He-Man som spelas av vår egen Dolph Lundgren. I övrigt hittar vi en del andra skådespelare som vi känner egen från senare prestationer. Courteney Cox behöver väl ingen närmare presentation. Om hon inte gjorde sig ett namn i Scream-filmerna lär väl de flesta förknippa henne med TV-serien Vänner. Mer okänd är kanske Robert Duncan McNeill som åtminstone jag känner igen från Star Trek Voyager. Slutligen vill jag nämna Meg Foster som, med sina speciella ögon, passar fantastiskt bra in i produktionen och i sin roll!

 

Överlag är det inga fantastiska insatser. Det är inte ens mediokra i de flesta fall, men filmen är ändå en viss charm och jag är svag för fantasyfilmer där kampen mellan det goda och de onda bryts ned till enkla begrepp. Man kan säga att filmen är som en blandning av Star Wars, som i åtminstone ett par scener blir helt uppenbart, och The Tenth Kingdom som låter karaktärer från vår värld interagera med de från det alternativa universumet. Det finns ganska fantasifulla varelser också. Det är förstås inget unikt för en fantasyfilm.

 

Annars bjuder filmen på godkända specialeffekter. Alla kanske inte är bra men man får nog säga att det, plus miljöerna, är filmens främsta tillgång. Framförallt gillar jag miljöerna i Skeletors palats. Det känns som att man lagt rätt mycket krut där. Hur filmen står sig mot de tecknade varianterna av historien vet jag inte.

 

Överlag är det mycket fighting i filmen. Det är laservapen och gamla hederliga svärd. Det är väl svärd som är magiskt laddade förstås och det är ok action. Överlag ångrar jag absolut inte att jag äntligen tog mig tid att se filmen men visst finns det bättre fantastyrullar än så här. Det blir lite väl fånigt emellanåt och det är inte ovanligt att man får glädja åt de kalkonvärden filmen har.

 

5/10

 

 

Gor – 1987 – Oliver Reed som den onda kungen

Jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på när jag började titta på den här fantasyfilmen på Netflix. Den kom upp som liknande ett par andra barbarfilmer, med Conan the Destroyer i spetsen. Eftersom jag hellre ville se något jag inte redan hade sett, även om jag verkligen gillar uppföljaren till Conan the Barbarian, så det fick det bli den. Jag lärde mig snabbt att Gor tydligen bygger på en serie böcker som först publicerades 1966 och så vitt jag vet fortfarande gör det. Enligt wikipedia finns det 33 böcker än så länge. En riktig långkörare kan man väl säga?

Det kommer det dock sannolikt aldrig att bli när det gäller filmatiseringar. Det finns faktiskt en uppföljare, som jag gärna skulle vilja se kan jag tillägga, men kvaliteten är på tok för låg för att locka den stora massan, eller ens de som drar sig till fantasygenren i stort. Det vill säga om man inte är tokig i ila gjorda peplumfilmer och annat som utspelar sig i öknen. Sand, sand, sand och sand verkar vara den här filmens paroll. Jag finner det anmärkningsvärt att man bara genom att klä upp skådespelarna, eller klä av i kvinnornas fall, lägga på lite musik och en synnerligen stereotypisk historia kan få ut så mycket underhållning. Det är inte bra men det är underhållande!

Den som skiljer den här filmen från de andra är kanske det att filmens hjälte – Tarl Cabot, lever i vår moderna värld. Han är en nördig lärare som knappt kan hålla sina elever intresserad av lektionerna. Han har dock en gammal ring som förflyttar honom till en annan dimension, till landet Gor. Han är till en början hur nördig som helst och han måste tränas för att klara sitt uppdrag. Det handlar förstås om att störta den grymma kungen som genom terror håller landet förslavat. Något ditåt i alla fall.

Urbano Barberini som spelar Tarl Cabot är ingen toppskådis. I alla fall inte när jag ska vara så där mesig som han är i början. Det är faktiskt riktigt bedrövligt och det känns som rent löjeväckande dialog. Men man får ge sig tid, det blir bättre. Alltså mer underhållande! Den kvinnliga fägringen är lättklädd och Oliver Reed som den onda kungen är riktigt bra! Det är i särklass den bästa prestationen i filmen. Jag undrar hur man fick honom att medverka men det var väl pengarna förstås. Jag undrar också hur man fick Jack Palance att medverka de ynka få sekvenser han är med. Kanske var uppföljaren redan på gång, där jag har förstått att han har en betydligt mer framtrådande roll.

Jag tror de flesta kommer att tycka att det här är en riktigt dålig film, men låt dem tycka det. För mig är nästan alltid äventyrs- och fantasyfilmer av det här slaget underhållande. Det finns något speciellt med de väldigt enkla historierna. De om en befriare som ska fria folket från en grym tyrann. Om det handlar om en ond kung eller drottning spelar inte så stor roll. Ibland blandas in magi, vilket det är väldigt sparsamt med här, om man undantar resan fram och tillbaka mellan dimensionerna förstås. Det enda jag har emot den är att det framåt slutet blir lite för mycket svärdviftande. Det är lite grand som när man i en actionfilm lägger den sista kvarten på att alla ska skjuta på alla. Det kan bli lite för mycket. Annars gillar jag det här!

7/10

Evil Dead 2: Dead by Dawn – 1987 – Uppföljaren till vår tids mesta skräckfilm!

Regi: Sam Raimi

Horror/Komedi

Självklart har jag sett den här klassiska uppföljaren till den ännu mer klassiska filmen förr. Men jag erkänner att det var allt för länge sedan för att kunna ge den en rättvis bedömning i en text som denna. Helt sonika tog jag tag i problemet, letade upp den och började att förkovra mig. Mitt minne sade mig att det inte var en speciellt bra film, att det egentligen var samma sak som ettan fast med en betydligt mer humoristisk prägel. Med facit i hand är det naturligtvis väl mycket sagt men så där väldigt mycket är det inte som skiljer de båda filmerna åt egentligen.

I båda handlar det om en ensligt belägen stuga där något ondskefullt huserar. Bruce Campbell spelar samma karaktär som i första filmen men omständigheterna till att han hamnar där han hamnar är lite annorlunda. Det ges också mer bakgrund till de dödas bok och hela grejen kring varför det som händer sker. Det är helt enkelt en lite fylligare berättelse i det avseendet.

Men det är också en mycket mer humoristisk film. Gillar man det är det väl frid och fröjd men är man ute efter en film som kan förmedla skräckfyllda känsloyttringar är det inte lika bra. Det är lite för mycket tramsig splatter för min del även om historien som sagt är mer komplex. Det är också mer fokus på trolldomen och det är nästan ett stänk av fantasy i produktionen, i synnerhet när det börjar närma sig slutet. Det är mer av en våldsam splattersaga än en skräckfilm.

Så, de är lika. De är inte identiska och de har en helt annan inställning till humor. Jag tycker själv om den första filmen och tycker att det här är en ganska onödig upprepning. Å andra sidan skulle inte Army of Darkness existera om det inte vore för den här, det är den här filmen som knyter ihop dem och är därför nödvändig för trilogins helhet. Till syvende och sist handlar det förstås om subjektiv underhållningsfaktor och det är också detta jag grundar mitt betyg på.

5/10

Recension: Silent Night, Deadly Night 2 – 1987 - kanske tidernas mest onödiga uppföljare?!

Det här är absolut en oerhört onödig uppföljare till Silent Night, Deadly Night från 1984. Det var egentligen meningen att den första filmen skulle klippas om men några nya scener med Eric Freeman som mentalpatient. Efter att manusförfattarna skrivit lite mer bakgrund till hur saker och ting blev som det blev, kom det istället att bli en mer regelrätt uppföljare. Det ska dock sägas att mycket av filmen består av flashbacks till den första filmen. Faktiskt så mycket att den första halvan eller så består av detta. Skillnaden är att det berättas av Ricky, bror till mördare från första filmen – Billy, och att det vävs ihop till en ny twist.

Efter 39-40 minuter kan man säga att den nya filmen börjar, lite barndomshistoria med Ricky och sedan mord. Han sitter hela tiden och berättar om detta för en psykiatriker så det är fortfarande flashbacks vi pratar om men det är i alla fall nya scener och inget återanvänt. Jag har i och för sig inget emot de återanvända scenerna men det känns lite fantasilöst. Hur som helst följer handlingen en logisk utvecklig, Ricky ska hämnas på den som han tycker bör ställas till svars och som egentligen ligger bakom det som har hänt, i alla fall enligt Rickys sätt att se det.

Överlag en ganska trälig historia men riktigt dåliga skådisar. Jag kan stå ut med det men dialogen är fanimej ännu värre och drar emellanåt ned det till löjeväckande nivåer. Tydligen finns det ytterligare tre uppföljare till denna. Hur det hänger ihop vet jag inte, men även om den här var ganska kass känner jag en omåttlig lust att ta reda på det!

Det roligaste i filmen var att upptäcka att Abbedissan som uppfostrat Ricky och hans bror Billy på barnhemmet numera bor på gatunumret 666.

3/10

Recension: Deathstalker II - 1987

Deathstalker II

Regi: Jim Wynorski

1987

Fantasy

Den här gången ska vår hjälte hjälpa Reena the Seer med några småsaker. Snart vill hon att han ska hjälpa henne med ett betygligt större problem. Det är nämligen så att hon egentligen är Prinsessan Evie! Hon beklagar sig och påstår att en elak trollkarl klonat henne och att den kvinnan som nu sitter på tronen är falsk! Alltsammans är egentligen en plan av den mäktiga trollkarlen för att ta makten i riket.

Jag gillade verkligen den första filmen i denna tetralogi. Självklart såg jag därför fram emot att bekanta mig med den andra delen av den när jag ändå hade den i hyllan. Min besvikelse gjorde sig genast påmind när jag upptäckte att man ersatt huvudrollsinnehavaren med en figur som verkligen inte passar in i konceptet. I denna uppföljare är det John Terlesky som spelar Deathstalker och hans uppenbarelse är verkligen inget som får mig att tänka på kraftfulla barbarer! Det är inte det att han saknar muskler, men har är heller inte det muskelberg som man förknippar filmer av det här slaget med!

Men det är inte bara det heller. Det finns en helt annan nivå av skämt i den här filmen jämfört med den första. Här handlar det uteslutande om trams även om den första filmen heller inte var utan humor. Jag gillar inte det här alls även om jag inser att tramset/humorn är högst medveten. Jag gillar inte att man försöker driva med något på detta sätt. Det finns helt enkelt ingen själ bakom och det blir bara plumpt. Det känns enbart som att man försöker utnyttja något som redan finns och göra en uppföljare bara för sakens skull. Det enda de två filmerna har gemensamt är faktiskt namnet!

De utspelar sig förstås i samma miljö också. Men det finns inte lika gott om annorlunda varelser här. Soldater med gris/vildsvinshuvud finns dock kvar. Det är också lite längre mellan de barbröstade scenerna som passade så bra in i första filmen. Något enstaka tillfälle exploateras väl kvinnokroppen även här med det känns långsökt och konstgjort jämfört med vad vi kunde ta del av i första filmen. Det här är mera en komedi mer barbaringredienser medan första filmen var en barbarfilm men viss humor. Det är en stor skillnad! Jag är fortfararen sugen på att se även del tre och fyra men efter den här katastrofen har jag inte lika bråttom längre…

2/10

Recension: Nekromantik - 1987

Nekromantik

Regi: Jörg Buttgereit

1987

Drama/Komedi

Robert jobbar på ett företag som tar hand om lik och sanerar efter dödsolyckor på vägar etc. Han lyckas ibland smussla med sig olika organ och dylikt hem, där han tillsammans med sin flickvän njuter av den ökande samlingen. En dag får han chansen att ta hem ett helt lik. Att det är halvruttet och inte helt komplett spelar ingen roll, det förhöjer nästan tillfredställelsen. Flickvännen blir eld och lågor när hon får se vad han tagit hem och alla tre hamnar genast i säng. Men Robert har problem på jobbet och är inte omtyckt av förmannen och får sparken en dag. Nu reagerar flickvännen, varför ska hon nu slänga bort sina bästa år på honom? Hon lämnar honom och dessutom tar hon liket med sig…

Som titeln antyder handlar det här i högsta grad om nekrofilism. Det är spetsat med en hel del svart humor och även en hel del romantik som faktiskt är filmens starkaste byggsten. Är du ute efter en riktigt stark och chockerande film är det här inget du ska lägga ner någon större energi på.  För filmen är inte speciellt chockande men är självklart rätt äcklig på sina ställen. De komiska inslagen gör också att den aldrig får den där rätta känslan av att skrämma någon. Jag tror i och för sig att det inte var riktigt meningen heller. Det är helt uppenbart att Jörg faktiskt hade en filosofi med den här filmen och jag vill påstå att den är i högsta grad konstnärlig.

Den handlar om relationen mellan en man och en kvinna, om värderingarna av livet och döden, samt om ångest och depression. Filmen innehåller också en del våld mot djur, något som jag personligen far ganska illa av att se. Filmen belyser helt enkelt de problem som en nekrofil kan bli utsatt för. Kort sagt kan det inte vara lätt, med denna udda sexuella läggning, att få utlopp för sina perversioner och det tar sig ofta extrema vägar.

Hela produktionen skriker amatörfilm och man har svårt för att ta den på riktigt allvar. Skådespelarna är inte speciellt bra men regin måste man berömma så mycket det bara går. Man känner inte att man sitter och tittar på en film som man så ofta känner. Nej, det känns snarare som om man tittar på en hemmagjord video där någon filmat sig själv och sin omgivning, det förhöjer filmens värde en hel del.

Slutscenen är verkligen något i hästväg och kan kanske tolkas som ett slutgiltigt klimax, se och bedöm själva.

Mio Min Mio - 1987 - Se för guds skull den engelskspråkiga originalversionen!

Mio Min Mio

Aka: Mio in the land of Faraway

Regi: Vladimir Grammatikov

1987

Äventyr/Fantasy

Bosse har inte det lätt, hans fosterföräldrar behandlar honom riktigt illa, hans jämnåriga mobbar honom och han har bara en enda vän. En dag när allt blir för mycket för honom smiter han från sitt rum och driver runt på stan. Han får ett äpple av tanten i affären som ber honom posta några vykort åt henne. Slutligen hamnar Bosse på en parkbänk, han sparkar till en flaska och ut ur flaskan kommer en ande! Anden ser att Bosse bär tecken, ett äpple av guld i sin hand och tar honom med till landet i fjärran. Här är allt nytt för Bosse, eller Mio som hans fader konungen kallar honom. Alla tycker om honom och han kan göra allt han vill bara modet finns. Mio träffar här på Jum-Jum (Christian Bale) som blir hans följeslagare på det stora äventyret. Legenden säger nämligen att endast en kungason som reser med en enda vän kan besegra den hemska Riddar Kato som bor bortom den förtrollade skogen i landet utanför…

Den här filmen är ganska svår att hitta på sitt originalspråk engelska då den nyligen släppta svenska utgåvan bara innehöll en dubbad version. Denna version kanske passar de yngre bättre men för oss som vill njuta av filmen som vuxen är det originalversionen som gäller. Jag påstår dock inte att det inte finns problem med denna. Det känns till exempel lite fånigt när man på engelska försöker uttala namnen Bosse, Benke och Sixten, det låter lite löjligt. Man kanske borde ha ändrat dessa namn för att öka trovärdigheten.

Själva historien är bedårande och funkar både för barn och vuxna. Som barn kanske vi tenderar att fokusera på det fantastiska äventyr som Mio och Jum-Jum beger sig ut på. Den historia om ondskans och godhetens kamp mot varandra som pågått under tusentals år och där allt redan verkar förutbestämt. Det är helt enkelt en fin saga om vänskap fylld av dramatik och platser med mystiska namn.

Som vuxen kanske man ser på filmen med lite andra ögon. Det finns gott om metaforer i filmen och själva äventyret kan självklart ses som en dröm. Bosse klarar helt enkelt inte av att leva som han gör och drömmer sig bort till sin fantasi värld där hans far är konung, hur många föräldralösa barn delar inte den drömmen? Istället för att bli mobbad av sina jämnåriga blir han istället älskad av alla i konungariket och hans enda vän Benke blir hans vän Jum-Jum i drömmen. Många av karaktärerna runt om i äventyret känns igen från Bosses verklighet och det är inte svårt att koppla samman dem sin motsvarighet i Bosses fantasi.

Några skådisar man lägger märke till är naturligtvis Christopher Lee som den elaka Riddar Kato. Det är väl egentligen ingen stor utmaning för honom och han tycks göra rollen på rutin, men han funkar i alla fall bra. Det är skönt att få höra hans egen röst i den engelska versionen i stället för den svenska dubbningen. Likaså stjäler faktiskt en ung Christian Bale, som senare gjorde filmer som American Psycho, The Machinist och Batman Begins, showen nästan hela tiden för Nick Pickard som spelar titelrollen Bosse/Mio.

Filmen funkar svenskdubbad men hittar du den på engelska är den helt klart att föredra och ett par klasser bättre!

Recension: In a Glass Cage - 1987

In a Glass Cage

Aka: Tras El Cristal

Regi: Agusti Villaronga

1987

Drama

En gammal nazistläkare som sedermera har blivit en sadistisk pedofil med flera unga pojkars liv och lidande på sitt samvete misslyckas med att ta sitt liv efter att han slutligen börjar inse vad han håller på med. Flera år efter sitt misslyckade självmordsförsök ligger han hjälplös i en järnlunga och måste tas om hand av andra utan förmåga till egna handlingar. En yngre man som besitter mycket känsliga uppgifter om hans sadistiska liv utpressar honom till att anställas som skötare men det visar sig snabbt att han vill mer än så. Han vill leva ut den gamles perversa fantasier och tar åter upp tråden som leder till ännu fler unga pojkars död.

Jag har hört väldigt mycket gott om den här filmen och inledningsscenen, där Klaus (Günter Meiner) begår avskyvärda handlingar mot en ung pojke, är hur stark som helst. Det är ingen dialog överhuvudtaget och bildspråket får tala för sig själv. Händelserna trycks inte ned i halsen på åskådaren även om det är ganska uppenbart vad som händer. Tyvärr lyckas man inte bibehålla spänningen man initialt skapar och när filmer går in i nästa fas tappar den tempo.

Det som följer kanske i och för sig inte är så beroende av tempo som många andra filmer så själva poängen är en krypande stämning, men några av scenerna är lite väl utdragna för att spänningen ska hålla i sig och även om det är avskyvärda handlingar som visualiseras så krävs det ganska mycket för att chockera numera och jag tycker inte filmen lyckas riktigt med det. Att skapa frågeställningar som måste besvaras av åskådaren själv är däremot något som filmen lyckas alldeles utmärkt med. Ynglingens (David Sust) intentioner är inte något som är självklart på något sätt och det finns, åtminstone till en början, flera olika möjligheter.

Och eftersom jag brukar tycka om deprimerande filmer med grådaskigt foto, som denna har, är jag lite förvånad över hur besviken jag blev efter att ha sett In a Glass Cage. Och faktum är att jag, frånsett från att filmen är lite seg, inte vet riktigt varför. Jag kan tänka mig att det har lite att göra med protagonisternas tillika antagonisternas förhållande till varandra, eller kanske snarare deras förhållande till publiken. De blir båda utan sympati och det skapas inte någon sympati för någon annan heller egentligen, frånsett möjligen det tidigaste offret i filmens inledning och prolog. Det är förvisso ett intressant grepp men jag tycker inte det håller hela vägen, för utan sympati blir det också svårt att känna avsky för dem på det sätt som man egentligen borde.

På det hela taget blev alltså inte det här det mästerverk jag hade hoppats på men helt klart en film jag inte ångrar att jag har sett och definitivt en som måste finnas i referensramar hos var filmgalning.

Arkitektens Mage - 1987 - Lite av en klassiker

Arkitektens Mage

Aka: The Belly of an Architect

Regi: Peter Greenaway

1987

Drama

Arkitekten Stourley Kracklite anländer till Italien tillsammans med sin fru för att hålla i en utställning av en italiensk arkitekt – Boullée. Snart börjar han bekymra sig för sin mage, han är övertygad om att det är något fel med den, cancer eller förgiftning eller något annat som gör att han är döende. Han tror till och med att det är hans gravida fru som ligger bakom. Han blir besatt av detta och ju mer saker och ting går emot honom desto större problem får han. En konkurrent som Kracklite inte tycker om verkar försöka ta över utställningen med alla medel och inte bara utställningen, han stöter också på Kracklites fru. Slutligen är allting i gungning runt Kracklite, han har ingen aning om något längre och verkar mest vara fäst vid sitt eget ego och att slåss med näbbar och klor för att inte hans konkurrent ska kunna stjäla showen för honom.

Redan i några av de första scenerna reagerar jag för att filmen verkar bestå av illa utförda scener framför blue- eller greenscreen. Det stör mig en hel del men eftersom filmen trots allt ä från 80-talet väljer jag att hellre fria än fälla. Jag märker också snabbt att jag intresserar mycket mer för filmen är vad jag borde göra. Ämnet om en arkitekt som får magproblem är ju inte så kul kanske men på något sätt blir det oerhört intressant att se vad som kommer att hända ändå. Brian Deenehy gör ett fantastiskt jobb som den plågande arkitekten och jag måste erkänna att jag inte trodde att han ha de sådant skådespel inom sig! Verkligen imponerande!

Det som är intressant är inte heller magproblemen, om Kracklite blivit förgiftad av fikon eller inte. Det är själva bakgrundshistorien som är de väsentliga. Arrogansen som han uppvisar och den spiral av dekadens han tycks nedstiga i. Allting tas ifrån honom på ett eller annat sätt och han har ofta sig själv att skylla. Ingen står till slut ut med hans sätt och slutligen blir han fråntagen äran av att få leda utställningen.

Hans fru försvinner från hans liv och till slut återstår inte något av hans eget liv heller. Han har förlorat allt. Detta är ingen spoiler på något sätt, informationen finns dessutom att läsa på omslagets baksida. Nej, Hur det kommer att gå är tydligt! Det intressanta är vilka vägar det ultimata förfallet tar.

Det finns komiska passager lite här och där och det är inte riktigt ett fullblodsdrama. Och tur är väl det kanske, det kunde ha blivit lite för tungt om det inte fanns möjlighet att pusta ut lite längs vägen. Som det blir nu är det en underhållande film som inte nödvändigtvis dröjer sig kvar i medvetandet särskilt länge men jag känner att jag måsta utforska Peter Greenaway lite närmare framöver!

6/10

Dirty Dancing - 1987 - Den ultimata tjejfilmen?

Dirty Dancing

Regi: Emile Ardolino

1987

Drama/Musikal

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1963 och Baby Houseman som bara är 17 år (Jennifer Grey) är på väg till ett sommarställe med sin familj. Som det är med så många andra familjer så kommer hon inte speciellt bra överens med sin storasyster Lisa (Jane Brucker), och hon är urtrött på de äldre människorna som finns på sommarstället. En kväll får hon syn på Johnny Castle (Patrick Swayze), en dansare på hotellet som hon faller pladask för. När Johnnys danspartner Penny (Cynthia Rhodes) inte kan dansa p.g.a. att hon måste på ett läkarbesök för hon är gravid, så fyller Baby mer än gärna in för henne. Nu börjar den hårda kampen om att bli en bra dansare på kort tid.  Det blir Johnnys uppgift att se till att hon blir färdig i tid. Baby är från en rik och fin familj medan Johnny är en helt vanlig kille som jobbar som danslärare på ett sommarställe. Det är ju bara bäddat för trubbel.

En film som handlar om verkliga människor som handskas med alldagliga saker som man kan relatera till. Jag hoppas att filmen görs till en uppsättning på Broadway. Dirty Dancing är filmen du kan se om och om igen utan att tycka att den är tråkig och tjatig, iallafall om du är tjej. Skådespeleriet är ju inte det bästa jag har sett men det funkar bra ändå. Historien och musiken är så pass bra att du glömmer bort att insatserna inte är de bästa. Dirty Dancing är underbar och rolig och jag kan verkligen rekommendera den.

Dansscenerna ser fantastiskt bra ut och det är något med Dirty Dancing som gör att den är så bra, underbar kemi mellan Patrick och Jennifer, de underbara dansscenerna mellan alla karaktärerna och den varma atmosfären. I många filmer slänger man bara in en sexscen där man tycker det passar in eller för att förlänga filmen lite, men här har vi en genom tidernas bästa kärleksscener enligt mig.

Vad mer kan du begära? Semester, underbara människor, romantik och en massa sexiga danssteg. Jag är verkligen imponerad av vad de kunde göra med inte alltför hög budget precis.

Dirty Dancing handlar om ändringar och relationer inom familjen, som sätts på prov i denna romantiska film. Historien tar sin plats i Augusti , den sista veckan av oskyldighet i Babys liv, innan det för alltid kommer att ändras.

Recension: Body Count - 1987

Body Count

Regi: Ruggero Deodato

1987

Horror

Skrivet av Linda Snöberg &Tommy Söderberg

En grupp av ungdomar ska utforska Colorados obygd och ha lite kul. De stöter på Ben Ritchie, en soldat som liftar för att ta sig hem. Bens pappa Robert (David Hess) och hans fru Julia (Mimsy Farmer) äger ett övergivet campingställe och eftersom ungdomarna inte har någon speciell stans att vara på beslutar de sig för att stanna. Robert, Bens pappa försöker att skrämma bort ungdomarna, men Julia, Bens mamma lägger sig i och bjuder in dem att stanna. Naturligtvis skulle de ha tagit pappan på allvar, han är nämligen besatt av att hitta en mystisk figur mer känd som "The Shaman", som förmodligen var ansvarig för dubbelmordet i prologen. Ungdomarna blir mördade en efter en av en skräckinjagande gestalt och massakern verkar vara resultatet av Julias otrohetsaffär med polismannen Charlie (Charles Napier) många år tidigare…

En av de bättre filmerna i genren, kanske är den inte så välspelad som man skulle kunna önska men när filmen väl kommer igång är det spänning i nästan varje minut, framförallt framåt slutet på filmen. Vägen dit känns lite seg bitvis, men det är ingenting man inte står ut med för handlingen är tämligen klurig och den bjuder oss också på möjligheten att tolka filmen efter vårt eget huvud, vilket är ovanligt för en film av det här slaget. Karaktärsutvecklingen och relationerna mellan karaktärerna är fantastisk bra för att vara en slasher och det ger ytterligare ett djup åt filmen.

Ruggero Deodato, som gjort filmen, har tidigare gjort filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run och man känner på sätt och vis igen hans stil även här. Den har måhända inte den realistiska känsla som återfinns i de tidigare nämnda filmerna, men det är ju å andra siden en annan typ av film också. Flera kända ansikten finns med, men främst är det väl sheriffen som spelas av Charles Napier och den svartsjuka äkta mannen (David Hess) man känner igen.

Själva morden ser oftast bra ut även om man inte får se så mycket. Att man inte får se precis allt är bra och när mördaren håller sig så här dold och man bara får se en skymt emellanåt ökar spänningen. Detta eliminerar dessutom mycket av dåliga sminkjobb etc. Nu menar jag inte att det är något som den här filmen lider av.

Gillar man att se hur ungdomar dödas en efter en ska man se den här filmen, definitivt en av de bästa i sitt slag.

The Barbarians - 1987 - Kanske den BÄSTA barbarfilmen någonsin!

Få filmer har format mitt filmintresse som Ruggero Deodatos The Barbarians. Den ligger nästan helt själv bakom en fascination för en hel filmgenre. Conan Barbaren och dess uppföljare kanske hade andra kvaliteter än den här egentligen men kommer helt enkelt till korta när det gäller underhållningsvärde! Det här är en perfekt avvägning mellan tafflig komedi, fantasy, magi, äventyr och riktigt dåliga monsterscener. Och allt sammans är faktiskt helt underbart! De kroppsbyggande tvillingarna David och Peter Paul kanske inte är de bästa skådespelarna men genomför filmen med en omättlig charm och med glimten i ögat. Michael Berryman har helt säkert gjort bättre rollprestationer än här, men det passar in i konceptet så otroligt bra på något sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad min kärlek till denna film baseras på men det är onekligen så att alla ingredienser finns med och i lagom dos. Den tillhör dock kategorin filmer som jag nästan var lite nervös att se om när jag äntligen fick tag i en DVD utgåva alldeles nyligen. Efter att ha tagit mod till mig kan jag dock konstatera att filmen faktiskt är lika bra som någonsin! George Eastman medverkar förresten i en liten roll och Eva La Rue, som senare gjort karriär i serier som CSI: Miami och All My Children har en av de största. 

8/10

Eat the Rich - 1987 - Lemmy i en riktigt svart komedi!

Eat the Rich

Regi: Peter Richardson

1987

Komedi

Alex (Alan Peelay) är en sur och missnöjd servitör på den svindyra och exklusiva restaurangen Bastard. Han har inte mycket till övers för samhällstoppen och efter att ha fått sparken och blivit utslängd på gatan tvingas han ta itu med problemen på allvar. Han är övergiven av sina forna vänner och bryter med hela etablissemanget. Revolten är ett faktum och med hjälp av några likasinnade tar han upp kampen mot överklassen och tar också över restaurang Bastard med våld. Det nya namnet blir Eat the Rich som också beskriver restaurangens nya meny på pricken…

Det här är en riktigt svart komedi som inte sällan är tämligen smaklös i sin humor. Inte för att det är någon nackdel, snarare tvärtom. Stilmässigt påminner den allt som oftast om filmer från John Waters skalle, till exempel filmer som Pink Flamingos, Serial Mom, Pecker och Cecil B. Demented – fast brittisk. Jag finner alltså att historien har en poäng bortom filmteknisk dramaturgi och utan vidare kan appliceras på en verklig kontext. Det finns en mening med de samhällsparodiska och satirpolitiska inslagen som återspeglas direkt på samhällsstrukturen i den fiktiva värld filmen utspelar sig i.

Handlingen kretsar dels, som nämns ovan, kring den avskedade servitören Alex och dennes anarkistiska kamp mot överheten, dels runt Home Secretary Nosh (Nocher Powell) som dessutom kandiderar för premiärministerposten. Det är en grovhuggen och burlesk typ som inte drar sig för att dricka öl direkt ur burken och lägga av ljudliga rapar på de finaste middagar. Dessutom finner vi i bakgrunden den hemliga brittiska agenten Commander Fortune (Ronald Allen) som dessutom är rysk dubbel agent. Med hjälp av sin underhuggare Spider (Lemmy) manipulerar han Alex och hans anhang dit han önskar med målet att undergräva Nosh’s kandidatur.

Visst verkar det rörigt? Det är det som är lite av humorn! Filmens parallellhandlingar sluter sig sakta samman och korsar också varandras väg emellanåt. Men inte bara historien är klurig, skådespelarna är också bra och det vimlar av kändisar från musikbranschen i rollerna. Allt från cameos där man bland annat kan se Bill Wyman och Paul McCartney till ganska stora roller där framförallt Lemmy från det brittiska hårdrocksbandet Motörhead kan nämnas. Motörhead är förresten också ansvariga för filmens soundtrack och det var faktiskt så jag fick nys om den här filmen för rätt många år sedan nu.

Detta soundtrack består naturligtvis av hård rockmusik och vid ett tillfälle i filmen får vi till och med se när Motörhead framför Dr Rock på en klubb. Bara detta är säkerligen värt pengarna som filmen kostar för de riktiga Motörheadfansen! Själv har jag länge väntat på en ordentlig utgivning av den här filmen men den som väntar på något gott väntar ju som bekant aldrig för länge!

Adventures in Babysitting - 1987 - Det kan man visst kalla "äventyr"!

Adventures in Babysitting

Regi: Chris Columbus

1987

Komedi/Äventyr

Skrivet av: Linda Snöberg

Chris (Elisabeth Shue) har en stor kväll framför sig med sin älskade pojkvän Mike (Bradley Whitford). Men i sista sekund så blir allt inställt för att han ska passa sin sjuka syrra. Chris deppar och bestämmer sig för att sitta barnvakt åt familjen Andersson istället, där finns Brad (Keith Coogan) och Sara (Maia Brewton) som är 2 livliga barn och Brad är dessutom hemligt kär i henne. Hennes bästa kompis Brenda (Penelope Ann Miller) ringer och säger att hon har rymt hemifrån och att hon vill att Chris ska hämta henne. Hon blir tvungen att ta med sig ungarna in till stan, annars skulle de skvallra för sina föräldrar. Detta är bara början på allt elände som de råkar ut för under kvällens lopp. Kommer de att hinna hem innan föräldrarna gör det?

Den här filmen är fortfarande lika rolig som första gången jag såg den, vilket var någon gång på 80-talet. Filmen är så charmig och underhållande och handlingen är enormt genomtänkt tycker jag. Det är ingen djup film utan väldigt enkel med enkla knep som gör att den är så bra. Den bjuder på en massa action och en hel rad äventyr och en massa komiska inslag. Karaktärerna är inte ett dugg komplicerade utan väldigt enkla vilket jag uppskattar i en komedi som den här.

Allt som händer när de börjar sin resa mot storstaden är underbart roligt, det var meningen att det skulle gå fort, bara hämta sin kompis på stationen och sen köra hem igen. Men ödet ville tydligen annorlunda för de råkar ut för bl.a. punktering, pistolskott, medbrottslingar till bilstöld och de jagas av gangsters och hamnar i vägen för gängbråk, knivar mm

Det bästa i filmen är när de blir jagade och springer in på en klubb där det spelas en massa blues och när de ska smita ut så stoppas de av Albert Collins på scenen som säger till dem att de inte får lämna stället förrän de har sjungit en blues. Det är fruktansvärt roligt och absolut det bästa i hela filmen. Chris improviserar fram en låt som får namnet Babysitting Blues.

Alla skådisarna gör ett bra jobb, Elisabeth Shue är så otroligt söt att titta på och hon spelar Chris Parker på ett utomordentligt sätt, hon är mjuk och förstående och väldigt hjälpande och de sidorna får hon fram på det bästa tänkbara sättet. Keith Coogan som spelar Brad är underbart knäpp och hans obesvarade svärmeri av Chris är rörande. Anthony Rapp spelar Daryl som är en smart kille som ser till att det händer saker i alla fall saker som gynnar honom. Men den som skiner i filmen är helt klart den 10 åriga tjejen Maia Brewton som den besatta Thor älskaren. Hennes ansiktsuttryck är klockrena och charmerande.

Vincent D´Onofrio spelar Thor eller rättare sagt en helt vanlig bilmekaniker som Sara tror är hennes idol Thor. Han är inte med så mycket men det piffar upp filmen lite. Sen har vi Penelope Ann Miller som spelar den något hispiga Brenda som råkar ut för en hel del medan hon väntar på att Chris ska hämta henne och hon är karismatiskt bedårande och jobbig på samma sätt. Sen har vi då slutligen Bradley Whitford som spelar Mike, Chris så kallade pojkvän i alla fall från hennes sida, för Mike är en egocentrisk skitstövel som tror att han är Guds gåva till kvinnorna.

Sara är ju hur rolig som helst på sina rullskridskor och hennes underbara Thor utrustning (hammare och hjälm) och i scenen där Chris anländer gör Sara allt för att göra sin bror Brad generad, för hon vet att han har känslor för Chris. Det som är så kul är att han är i tonåren och då är allt pinsamt när det gäller sättet att vara mot tjejer.

Jag älskar inledningsscenen där Elisabeth dansar och gör sig i ordning för sin stora kväll.

Oj Då, En Till!

Oj Då, En Till! – En fars i översättning av Sven Melander, med bland annat Kent Andersson, Meg Westergren, Ulf Brunnberg och sist men inte minst Björn Gustavsson, från 1987. Som i många farser handlar det om missförstånd mellan de olika inblandade som alla får olika mycket information om saker och ting och där vi i publiken måste vara mycket vaksamma då det hela håller ett högt tempo! Björn Gustavsson är helt fantastisk i de tre(!) huvudrollerna! Det är snabba byten mellan hans olika karaktärer och jag har sällan varit så imponerad av en skådespelare! Handlingen är inte rolig från början, som alltid tar det en bra stund innan man hunnit presentera så mycket fakta att man kan börja skämta. Efter en stund ligger man dock dubbelvikt och tjippar efter andan, mycket på grund av Björn Gustavssons briljans, men också tack vare den komiska dialogen och de ”dåliga” ordvitsarna. Det är välskrivet och välspelad och hur kul och förvirrande som helst i slutändan! – 8/10

Bagdad Café aka Out of Rosenheim - 1987

Ibland är det skönt att titta på en film som man inte har några som helst förväntningar på och det här är precis en sån! Ännu bättre blir det när det man ser på faktiskt visar sig vara snudd på mästerligt redan i inledningsscenerna, vilket naturligtvis medför att förväntningarna skjuter i höjden blixtsnabbt. Man fasar förstås för att det ska vara endast inledningen som är magnifik och att man inte förmått fullfölja denna känsla hela filmen igenom. Här kan man säga att man nästan klarar biffen, men inte riktigt. Det är trollbindande och udda, för att inte säga skruvade, karaktärer som framställs av mycket skickliga skådespelare. Det är väl ingen sån där riktigt superkändis, förutom möjligen Jack Palance, som medverkar, men det är absolut ingen nackdel. Man ser ändå inte skådespelarna framför sig då de helt och hållet smälter in i sina roller. Men hur var det med min fasa då? Håller filmen hela vägen? Nja, det tycker jag inte riktigt att den gör, men å andra sidan är det oerhört svårt att bibehålla den initiala närvaron filmen inleder med. Den tappar lite framåt slutet då den blir lite för lycklig och typisk för min smak, men på det hela taget är det helt klart en mycket bra film! – 8/10
Köp filmen på CDON

Bad Taste - 1987 - Peter Jacksons debutrulle!

Det känns inte som om det var särskilt länge sen man läste om den här filmen på olika fjortiscommunities, där det genomgående skröts om att man verkligen hade sett den och att det minsann var Peter Jackson som hade gjort den. Vi som var med långt innan Sagan om Ringen trilogin och dess succé skakade på huvudet, vi hade ju sett de här tidiga filmerna när de var nya och inte i samband med efterkommande succéer. Nåja, det är inte särskilt svårt att se vilken talang som skapat den här rullen, även om det förstås är lätt att hävda det så här med facit i hand. Det finns en genomgående tanke i filmen och det är inte bara en i mängden av otaliga splatterfilmer som glöms bort lika snabbt som det tillkommer nya. Det beror inte på att skådespelarna är särskilt bra eller på att handlingen är speciellt häpnadsväckande. Jag tror heller inte att effekterna är det som gör att filmen höjer sig över andra filmer. Snarare är det kontinuiteten i den som är så bra. Den är gjord på skoj med enkla medel men det finns en sällsynt filmskaparglädje bakom den som smittar av sig på alla som ser filmen. Så tror jag att det är i alla fall! – 7/10