The Tomb - 2007 - Baserad på HP Lovecraft

The Tomb

Regi: Ulli Lommel

2007

Horror

Några människor utan någon egentlig inbördes relation vaknar upp en efter en i en lagerlokal och utsätts för sadistiska lekar där de ska komma på vem deras frihetsberövare är. De får hela tiden ledtrådar men allt eftersom att de sadistiska lekarna och de kluriga gåtorna eskalerar desto mer ökar också fångarnas frustration.

Det här tillhör de filmer där det är svårt att beskriva en utförlig handling djupgående, för det finns ingen. Eller, det är klart att det finns en handling, men den verkar mest vara designad att visa just det som sker i bild och inget mer. Några personer i ett rum som ser några makabra syner, men man får säga att några av föremålen, såsom dockor och liknande, i rummet faktiskt är riktigt lyckade. Andra saker är istället rent ut sagt korkade och fullständigt ologiska men man kan inte få allt.

                        

Faktum är att man egentligen borde lyfta ett varningens pekfinger mot sig själv när man ser att Ulli Lommel regisserar. Han har väl egentligen bara lyckats hyggligt med en enda film i sin karriär (Boogeyman, 1980) och då har han ändå pumpat ut en hel del direkt till DVD vid det här laget.

Filmen bygger tydligen på HP Lovecrafts verk, riktigt vad vet jag inte och jag tror uppriktigt sagt att det är en mycket lös basering. Visserligen nämns både HP Lovecraft och några av hans karaktärer (som Charles Dexter Ward) ett flertal gånger i filmen men det stannar vid det. Man får inte den där rätta känslan som man brukar kunna få av Lovecraft-filmatiseringar.

Hur som helst så drog jag ett antal paralleller till annat när jag såg filmen, en del väldigt långsökta och en del mer jordnära. Förutom att man inte kan ta miste på Lommel sätt att filma så skulle man kunna jämföra filmen med till exempel Cube, eftersom flera människor vaknar upp i en, för dem, okänd miljö och därefter försöker hitta gåtans lösning och hitta ut. Samma sak kan väl nästan gälla Breathing Room, som också placerade, för varandra, okända människor i ett rum tillsammans. Vidare finns det helt klart paralleller till succéserien Saw, eftersom de inblandade tvingas lösa frågor och plågas om de inte lyckas. Naturligtvis är det också så att alla fångar faktiskt har något gemensamt och det är detta som de måste klura ut.

Det här är ingen bra film, långt ifrån, men kan ändå vara av intresse för den som hyser en fanatisk fascination för Ulli Lommels filmer eller för den som måste se allt som överhuvudtaget kan förknippas med Lovecraft. Jag själv är så klart intresserad av en mer akademisk anledning, medan man naturligtvis alltid håller hoppet uppe och tror att Lommel någon gång ska lyckas göra något riktigt bra! Jag kommer att fortsätta följa honom och hans filmer i jakten på perfektion men mina förhoppningar blir mindre och mindre desto fler filmer jag ser.

Recension: Re-Animator - 1985

Re-Animator

Regi: Stuart Gordon

1985

Komedi/Horror

Är döden verkligen slutet? Detta tror i alla fall inte Herbert West (Jeffrey Combs) ett smack på. Hans experiment går nämligen ut på att återuppväcka de döda och han gör det också med viss framgång. Tillsammans med läkarstudenten Dan Cain (Bruce Abbott) försöker han fullända sina teorier utan att ta hänsyn till vem eller vilka som står i hans väg. Men än mer hänsynslös är Dr. Carl Hill (David Gale) som vill stjäla Wests upptäckter till varje pris. Han är också besatt av Dans flickvän som dessutom råkar vara sjukhuschefens dotter och med honom ur vägen finns det inga gränser för vad han kan göra…

Stuart Gordon är väl framförallt förknippad med filmatiseringar av HP Lovecraft även om han gjort mycket annat i sin karriär. Orsaken, enligt mitt förmenande, grundar sig definitivt i den här filmen. Få rullar kan titulera sig med sådan kultstatus och de är heller inte ovanligt att folk, som normalt sett inte ens gillar eller bryr sig om splatterfilmer av det här slaget, känner till den här filmen. Som splatterfilm är den kanske lite ovanlig, inte för att den är gjord med glimten i ögat och har en stor portion överdrivet våld, utan för att den är fantastsikt välgjord. Då menar jag inte enbart effekter och liknande som brukar vara splatterfilmens starkaste stöttepelare. Nej, hela produktionen doftar kvalitet. Allt från den mycket passande musiken, som åtminstone får mig att tänka på gamla klassiska matinéskräckisar från 50-talet, till skådespeleriet och manuset. Låt vara att det är en ganska enkel historia egentligen och att man inte ens försöker att undvika klichéerna, men det är helt klart en del av charmen.

                                                             

Även Jeffrey Combs, som blivit en av mina absoluta favoritskådespelare med åren, har säkerligen mycket av sin karriär att tacka för den här rollen. Han liksom är Herbert West, såsom ingen annan skulle kunna vara det, fylld av sin egen galenskap eller om det är genialitet. Vem vet, de båda egenskaperna kanske går hand i hand. Han har repriserat rollen två gånger än så länge (och en fjärde installation i serien ska vara på gång). Det går heller inte att klaga på övriga skådespelarprestationer. Visst, det förekommer överspeleri vid några tillfällen, men inte på annat sätt än att det passar mycket bra in i produktionen. Det tillför en del av den humor som är närvarande hela tiden och som gör det här filmen så underhållande!

Självklart förekommer det lite naket och lite sex i filmen också. Men det känns upplyftande att dessa scener faktiskt är motiverade av handlingen och inte bara inskriva i manuset för att locka lite extra testosteronstinna tonåringar att se filmen. Jag har sett allt för mycket omotiverade nakna bröst för att bli vidare imponerad av det förfarandet, men inte här alltså, bra och smakfullt genomfört, dessutom under tämligen naturliga former. Man underskattar inte publiken och det är något som jag verkligen gillar.

Men bara för det innebär det inte att allt i manuset fungerar helt logiskt, inte ens i den lilla värld som filmen utspelar sig i. Hur kan till exempel ett huvud separerat från sin kropp tala (och andas utan lungor)? Att det lever och kan styra sin huvudlösa kropp har jag inget emot men ibland förundras man över i vilka banor manusförfattarna tänkt. Hur som helt är några logiska misstag här eller där inget att haka upp sig över, historien funkar kontinuitivt och det är det viktigaste!

Recension: HP Lovecrafts - THE CALL OF CTHULHU - 2005

The Call of Cthulhu

Regi: Andrew Lehamn

2005

Horror

När en man ombeds vara testamentsexaminator åt sin farfars bror hittar han en låst kista. I dödsögonblicket av farfaderns bror får han nyckeln som öppnar kistan. Han börjar omsorgsfullt gå igenom pappren som finns däri. Han upptäcker snart ett mönster som fascinerar honom. Det talas om ”de gamla” och om en kult som tillber ”Cthulhu”. Intresserat tar han del av de nedpräntade upptäckterna som sakta men säkert tar honom till vansinnet brant.

Lovecraftadaptioner finns det gott om. Det är bara det att de allra flesta av dem inte är något vidare bra och verkligen inte trogna den litterära förlagan. Dessutom är Lovecrafts verk erkänt svåra att anpassa till den rörliga bildens berättarteknik. Som bekant måste man ta till andra medel för att visa en historia snarare än att berätta den med ord. Hur beskriver man det obeskrivbara i bilder? Men här är det HPLHS (H.P. Lovecraft Historical Society) som ligger bakom och vilka kan väl vara bättre på att skapa något som ligger i samma anda som mästaren själv?

Helt sonika gör man något som får det hela att funka, man gör inte en vanlig film utan en film i 1920-talets anda – en stumfilm! Jag kan förstå att många blir rädda för det här och ryggar tillbaka för den föråldrade tekniken men jag vill påstå att mer suggestivt än så här blir det inte. Det gör heller inget att skådespelarna spelar över, det märks inte så mycket i produktionen eftersom alla som sett några stumfilmer vet att det brukar vara så. När man inte hade dialog att berätta med var man tvungen att ta till överdrivet kroppsspråk och bildspråk för att berätta historien. I det här fallet och med den här historien som bygger så mycket på läsarens egna fantasier är det ett genialt drag!

Det är en film som inte visar för mycket och jag tror inte att det är en nackdel om man känner till historien sedan tidigare, åtminstone i stora drag. Nödvändigt tror jag inte att det är men nog kan man ha viss glädje av att vete de ungefärliga linjerna. Jag gillar greppet starkt med det är väl ingen som blir förvånad över? Ska sanningen fram finns det dock några scener som inte fullt ut är övertygande, när det tydligt syns att man han använt sig av modeller och sedan försökt att få dessa att se stora ut. Men å andra sida, när man ser på extramaterialet och upptäcker att det använt sig av greenscreenteknik i helt andra scener blir man oerhört imponerad. Det var inget jag hade det minsta tanke på kan jag säga. Det märks inte alls och resultatet är mer eller mindre fantastiskt.

Eftersom det är en stumfilm gjord att se ut som om den vore gjord på 20-talet, komplett med skador på filmen och allt, är det nog bra att den inte är längre än trekvart. Det räcker dessutom för att berätta historien och jag misstänker att det hade varit svårt att behålla spänningen om man inte hade hållit historien så komprimerad. Man får med det man behöver utan att sväva ut från ämnet och enligt min åsikt är det också väldigt troget den litterära förlagan!

7/10

Recension: Dreams in a witch house - 2005

”Masters of Horror”

Dreams in a witch house

Regi: Stuart Gordon

2005

Horror

Walter Gilman (Ezra Godden) Söker och får en liten lägenhet i ett fallfärdigt trehundra år gammalt hus. Det är sjabbigt men det enda han har råd med under sina universitetsstudier. Han får snabbt kontakt med den unga kvinna (Chelah Horsdal) som bor vägg i vägg med sin son, när han hjälper henne att jaga ut en stor råtta från hennes lägenhet. Han påtalar också denna infektion för hyresvärden medan dennes nyfikne granne intresserat lyssnar med dörren på glänt. Vid ett senare samtal med denna granne får Walter reda på att råttan i själva verket är en grym häxas medhjälpare och att denne har människoansikte. Han avfärdar detta som rena fantasier från den excentriske grannen, men kort därefter uppenbarar sig råttan för honom i en dröm. Häxan kommer och tänker tvinga honom att utföra ett ohyggligt dåd – att döda grannens nyfödda son. Men allt är bara en dröm – eller är det?

Den här filmen bygger alltså på en berättelse H.P. Lovecraft, av många ansedd som den okrönte konungen bland skräckförfattare och vem skulle vara mer lämpad att filmatisera en sån historia än Stuart Gordon? Man kan väl säga att det är lite av hans specialitet att ta sig an berättelser av denna författare. Några av de mest kända är Castle Freak, Dagon och framförallt Re-Animator.

Hur står sig den här emot dem då? Jo, känslan finns där även om kanske själva historien känns lite krystad. Man måste också komma ihåg att budgeten är av helt annan storleksordningen när vi pratar TV-film. Detta innebär ju naturligtvis att man inte kan göra lika mycket rent effektmässigt och även att man inte har råd med hur många omtagningar och dylikt som helst. Nu menar jag inte att det nödvändigtvis skulle behövts, åtminstone inte skådespelarmässigt, men ibland kan man uppleva filmen som en kompromisslösning och det är kanske inte att föredra.

Det som är intressant i berättelsen, enligt mitt sätt att se det, är inte den ytliga handlingen om häxan och hennes försök att förmå Walter att döda barnet genom manipulation, utan kontrasten mellan mardröm och vaket tillstånd, mellan galenskap och förnuft. Filmen utforskar dessa tillstånd och befinner sig ofta i gränslandet mellan dem. Finns det verkligen en passage mellan vår och en angränsande dimension vid en speciell vinkelformation? Kan vi verkligen lita på att vi vet sanningen i alla lägen – även när ingen tror på ens upplevelser?

Helt klart en film för Stuart Gordon och/eller H.P. Lovecraft fans!

Recension: Lurking Fear

Lurking Fear

Regi: C. Courtney Joyner

1994

Horror

Den lilla staden Lefferts Corner har under decennier plågats av omänskliga varelser. Få människor finns kvar i staden men bland dem som ännu dröjer sig kvar och som bekämpar den onda som gömmer sig under kyrkogården finns bland annat; en präst, en läkare och en gravid kvinna. De har barrikaderat sig inne i kyrkan och t.o.m. spikat för ett stort hål i golvet med plankor och brädor. Samtidigt följer John Martense en karta som tydligen ska leda till familjeskatten och ska finnas någonstans på kyrkogården. I hans fotspår följer några skurkar som också vill lägga vantarna på skatten. Oundvikligen stöter alla dessa grupper ihop och de groteska varelserna väntar bara på rätt tillfälle att sätta in sin slutstöt på.

Ytterliggare en film som aldrig borde ha gjorts. Poängen med filmen är väl, så vitt jag förstår, att visa de deformerade monstrerna i en så dålig dager som möjligt.

Något som slår en efter filmen är att man fortfarande inte har full koll på vad filmen egentligen handlade om, något som inte kan vara ett bra tecken. I ett fall där en komplicerad historia ska vävas tillsammans och själva syftet är att konfundera tittaren kan jag mycket väl förstå poängen med detta, men i en sån här simpel produktion är det alltså endast ett tecken på filmens misslyckande.

Redan i filmens första scen slås man av de usla skådespelarna, som faktiskt bättrar sig ju längre filmen går - det ska erkännas. Eller också dör de av en efter en och ersätts med skickligare kollegor. Jag tror i mångt och mycket att detta beror på regissörens undermåliga yrkesskicklighet då även erkänt duktiga skådisar inte gör sig själv full rättvisa. Namn som Ashley Laurence som kanske är mest känd för sin roll som Kirsty i Hellraiser-serien kan mycket bättre än så här. Men framförallt klarar Jeffrey Combs (Re-animator, The Frighteners, Castle Freak, Fortress etc. etc.) av betydligt mera än så här. Det känns visserligen som om han går på tomgång och inget riktigt bryr sig om vad han gör och kanske tyckte varken han eller de andra skådespelarna att de hade speciellt intressant material att jobba med.

Filmen bygger på en berättelse av H.P.  Lovecraft och såna filmer brukar vara ypperligt intressanta, åtminstone tycker jag det. Hans historier har ofta det där lilla extra som gör att man får en extra touch på produktionen. Andra filmer byggda på denne mans berättelser är t.ex. nämnda Re-Animator och From Beyond. Tycker du förresten att det finns likheter mellan Lurking Fear och Hemaglobin, (eller Bleeders som den också kallas) med bland andra Rutger Hauer är det inte så konstigt, det är nämligen samma novell som ligger i grunden.

Sminkjobben som är väldigt viktiga i monsterfilm av det här slaget är i det närmast helt misslyckade. Det som borde vara skrämmande ser endast löjligt och skrattretande ut. Nu tror jag inte att filmen har fått ett speciellt stort uppsving om dessa saker hade varit i ordning, men det hade sannerligen inte blivit sämre.

Finns det överhuvudtaget någon vits med att se filmen, så ska det vara för en få se Jeffrey Combs i helskägg…

The Whisperer in Darkness - 2011 - HP Lovecraft filmatisering

The Whisperer in Darkness

Regi: Sean Branney

2011

Horror/Sci-Fi

Professor Wilmarth debatterar med den berömde författare Charles Fort om det övernaturligas existens. Wilmarth är av den uppfattningen att det som inte går att bevisa faktiskt inte heller finns medan motståndarsidan hävdar något helt annat! Wilmarth, som är folklorist hävdar att det finns mycket lite sanning bakom de sägner som nu verkar ploppa upp i Vermont som riktiga händelser. Allt avfärdas till han träffar på George Akeley som lägger fram fotografier som påstås bevisa ”någots” existens. Wilmarth är ännu inte övertygad och har redan sedan länge brevväxlat med George far, Henry. Påståendena har över tid blivit värre och värre och till slut råder det ingen annan bot än att åka och träffa honom. Vad är det egnetligen som pågår och vilka mystiska varelser tillhör egentligen den märkliga fotavtrycken på fotografierna. Professor Wilmarth ska snart bli varse sanningen.

Jag är en stor beundrare av HP Lovecrafts verk, liksom de flesta skräckfilmsfans verkar vara. Det är trots allt en författare som inte bara har stått för nyskapelse inomskräck och science fiction genren utan som också har ett otal berättelser i sin portfolio. Just därför måste jag inleda med att be om ursäkt för min beskrivning av filmens synopsis ovan, den gör verkligen inte handlingen rättvisa. Jag simplifierar grovt för att jag överhuvudtaget ska få plats med det på rimligt utrymme.

Hur som helst kan jag inte minnas att jag har läst just den här novellen, jag tror inte den finns med i Vertigos Skräcknoveller av författaren även om det finns en hel del matnyttigt i den annars. Jag ska inte ta gift på något och får kolla när tillfälle ges men jag minns i alla fall inte att jag skulle ha läst den. Men alldeles oavsett detta får jag intrycket av att det är en filmatisering som ligger väldigt när den litterära förlagan. Det är liksom en aura av Lovecraft över det hela och jag vet inte riktigt vad det är som gör det. Kanske är det noirkänslan i den berättade historien, en berättarröst behöver förstås inte per automatik betyda att det är frågan om noir i någon form men här blir det lite pastisch av det hela i alla fall.

Filmen är gjord i svartvitt om nu någon skulle hoppa över filmen av den anledningen. Själv anser jag att det förhöjer stämningen i just den här filmen även om jag inte tycker att det är ett grepp som ska användas allt för ofta. Det kan lätt urvattnas. Men här funkar det bra och känslan av att det egentligen är en film från 40- eller 50-talen är överhängande. Det är nästan helt övertygande och då gäller det inte bara det tekniska aspekterna utan även sådana saker som skådespelarstil till exempel. Man har inte lurat sig själva med att göra en svartvit film och struntat i det som finns runt omkring utan går hela vägen och skapar en fantastisk illusion faktiskt. Den är nästan fulländad!

Jag säger nästan för det är något som gör att jag inte riktigt köper konceptet som äkta. Jag vet inte vad det är, delvis är det förstås eftersom jag vet att det är en tämligen nyproducerad film och det kan också vara att det faktiskt ser för bra ut. Det är inget som stör mig och det är heller inte förrän framåt slutet, när vi får se varelserna, som man önskar att man hade lämnat mera åt fantasin. Lovecraft själv var ju en mästare på det, att beskriva utan att beskriva, men i filmvärlden är det förstås annorlunda. Något måste man visa för att det ska fungera och måste man så måste man och med det i bakhuvudet har man lyckats riktigt bra!

Jag önskar att jag fick chansen att se fler nyproducerade filmen baserade på HP Lovecrafts verk som håller så här hög klass och som faktiskt har en Lovecraftsk känsla över sig. För det här är riktigt bra! Matinékänslan är också mycket mycket bra! Så värst skrämmande är kanske inte filmen men det är å andra sidan mer en science fiction rulle än en skräckfilm tycker jag.

8/10

Recension - Fyren - 2010

Fyren

Aka: Keeper of the Light

Regi: Robert P. Olsson

2010

Horror

Det verkar vara ett tillsynes lätt jobb för unge Philip att ersätta Frank för att ta ut varor till den mystiska fyrvaktaren. Den skrupelfria handlaren Eskarius Staaff avslöjar inte för mycket om det mystiska uppdraget och tror inte att Philip ska ha några problem med färden dit heller.  En och en halvtimme på Vänern och sedan lika lång tid tillbaka ska det ta. Väl framme konfronteras Philip med fyrvaktaren som slutligen släpper in honom och erbjuder honom att stanna eftersom klockan hunnit bli alltför mycket.  Det enda Philip behöver göra är att följa fyrvaktarens regler, dörren hålls reglad från insidan, inget slipper ut och inget slipper ut.

På framsidan av den här filmen står det att den är inspirerad av H.P. Lovecrafts skriverier och det är skönt att man inte har tagit steget fullt ut och påstår att den bygger på något enskilt verk! Jag är visserligen inte så väl förtrogen med nämnda författare att jag skulle kunna isolera vartenda verka av honom utan har snarare läst endast några få. Filmen nämner dock Dagon som nog de flesta som är intresserad av Lovecrafts mytologier har hört talas om – så även jag.

Hur som helst är den gjord i svartvitt vilket man kanske kan ha en åsikt om, men jag känner att det finns en mening med det. Samma sak gäller dialogen som på samma gång känns oerhört styltad och konstgjord som en hommage till äldre filmer från 40-50 talen. Den är helt enkelt skriven på ett sätt som inte talas nuförtiden, men så är det uppenbart att filmen utspelar sig för ganska länge sedan också. Så både det svartvita fotot och dialogen har en poäng med att vara precis som den är.

Och när man väl har kommit på det (det gick ganska snabbt) blir man också mycket mer förlåtande mot skådespelarinsatserna som lämnar en del att önska. Det är förstås inga djupare porträtt som hinner avhandlas under filmens blygsamma längd på runt 25 minuter. Jag har verkligen inget emot kortfilmer men jag känner att den här borde ha varit lite längre för att kunna få sig ett värdigt slut. Det är hur spännande som helst när Philip och fyrvaktaren befinner sig i fyren. Det är en uppvisning i hur man skapar spänning med hjälp av väldigt enkla medel, lite musik och mystiska föremål gör susen! När sedan vår huvudperson hittar boken Pater Dagon och fyrvaktarens egen dagbok blir det intressant på allvar! Vi får slutligen reda på varför fyrvaktaren är så rädd för skuggorna utanför.

Men slutet är som sagt lite magert liksom handlingen i stort är. Men det är en film som i första hand handlar om stil och inte innehåll och som dessutom gör det på ett utomordentligt sätt. Det känns verkligen som om H.P. Lovecrafts ande har övervakat inspelningarna av den här filmen och lärt Robert P. Olsson att berätta utan att beskriva och gjort det mycket mycket bra!

Recension: Castle Freak - 1995

Castle Freak

Regi: Stuart Gordon

1995

Horror

Baronessan på ett gammalt italienskt slott dör plötsligt och hela rasket – slottet, inventarier och adelstiteln ärvs av John Reilly (Jeffrey Combs)s, en amerikan som inget hellre vill än att avyttra alltihop som fort som möjligt och plocka ut pengarna som arvet kan generera. Han har en dyster historia eftersom han några månader tidigare kört ihjäl sin son på fyllan, en olycka som dessutom gjorde hans dotter blind. Han har inte förlåtit sig själv än men har i alla fall hållit sig nykter i flera månader, något som inte hindrar hans fru från att lägga mer skuldkänslor på honom. Saker och ting blir heller inte bättre när de väl befinner sig på det nya arvegodset, tvärtom faktiskt! Och slottet döljer också en hemlighet, för i källarvalven finns en förvriden och hungrig varelse som snart slipper fri och sprider skräck omkring sig. Ett extra gott öga verkar denna monstruösa individ ha till den blinda dottern. Bättre blir saken heller inte av att John Reilly blir misstänkt och arresterad för de våldsamma dåden.

Jag vet inte när jag såg den här filmen första gången, det kommer jag inte ihåg. Jag vet i alla fall att jag såg den under ett besök på FFF i Lund något av de år jag besökte denna festival. Jag minns också att jag hade mycket goda minnen av filmen, det vill säga att jag mindes filmen som mycket bra utan att för den skull ha några detaljer att se tillbaka mot. Det är som det brukar vara helt enkelt. Förutsättningarna för ett återseende är inte bra, eftersom man trots allt utvecklat både sin kunskap och referensram på de år som gott och det är lätt att man ser tillbaka med nostalgi på det som har varit.

                                                               

Och jag kan väl heller inte förneka att det finns en viss nostalig där. Det är inte en lika bra film som jag minns den, men jag är petig och det är väl kanske en del saker som jag inte borde bry mig om som jag reagerar för. Jeffrey Combs, som den favoritskådespelare han är, har jag inget emot även om hans spelar över lite vid något tillfälle, och jag har väl egentligen inget emot något av skådespelarna heller, men särskilt blind verkar inte dottern vara. Det finns flera scener när hon verkar vara allt utom blind faktiskt. Ingen större skada är skedd men helhetsintrycket dras förstås ned något.

Jag är dock fascinerad av Stuart Gordons filmer, det brukar jag vara och då framförallt de som bygger på HP Lovecrafts berättelser på något sätt – och det gör alltså den här historien. Jag har inte läst berättelsen som ligger till grund men jag blir helt klart sugen på att göra det. Således vet jag inte om det är en bra adaption eller inte men jag tycker helt klart at den fungerar väl. Det finns lite inslag av The Shining i det hela, och då tänker jag alltså på relationsproblemen paret emellan. Det är säkert en överanalys från min sida men också att de befinner sig på ett slott är en likhet till den berättelsen.

Det är bra miljöer och det ser väldigt autentiskt ut. Det är det säkert också, det enda man kunde önska är att det fanns en riktig virtuos till ljussättare som hade kunnat bidra till en ännu starkare gotisk känsla. Tänk om Mario Bava hade varit inblandad och miljöerna hade sett ut som i Baron Blood, vilken mumma det hade varit!

Men man får vara nöjd med det man får och det är inte så illa faktiskt. Jag tycker inte att filmen är lika vass som jag mindes den, men då jag mindes den som riktigt riktigt bra är det faktiskt inte fy skam heller. Den är fortfarande bra och sevärd och det finns inte många som kan filmatisera HP Lovecrafts berättelser på det sätt som Stuart Gordon kan. Jag var ju tidigare inne på det och Stuart har ju gjort några stycken vid det här laget!

Recension: Terror From The Abyss

Terror From The Abyss

Regi: Daniel Lenneér

2010

Kortfilm/Stumfilm/Horror/Sci-Fi

Millroad Film

När en film är baserad på den stor HP Lovecrafts författarskap blir den per automatik intressant i mina ögon. Berättelsen som ligger bakom den här – At the Mountains of Madness, har jag tyvärr inte läst. Men jag har läst på och vet ungefär de stora linjer i den. Men detta i åtanke känns det som att de inledande scenerna följer berättelsen ganska bra, kanske inte ordagrant med tillräckligt för att man ska se likheterna. Filmen är gjord som en stumfilm, med textskyltar, grynig bild och skador på själva filmen precis som det ska vara. Det enda som förstör illusionen är egentligen att det ser för bra ut!

Mycket av filmen är uppenbart inspelat framför en green screen, skuggorna avslöjar detta om inget annat. Jag har inget emot detta, det blir på något sätt en hommage till de gamla stumfilmerna där man kan se oräkneliga effekter som egentligen fungerar hellre än bra. Det vill säga att ambitionen var stor, och kunnandet också men tekniken fanns inte än. Det gör den förvisso idag och man skulle säkert kunna får det se bättre ut men det kostar ju också pengar och det är inte något som alla kan strö omkring sig, i synnerhet om man inte gör film i Hollywood utan i Svedala. Jag gillar det jag ser!

Jag skulle gärna ha sett hela filmen – även om den bara är 11-12 minuter lång – som riktig film istället för det animerade slutet. Det känns lite som att man driver med HP Lovecrafts verk och det tror jag inte är meningen. Snarare är det antingen konstnärliga ambitioner eller penningbrist som gjort att Daniel Lenneér, som står som regissör, varit nöd och tvungen att ta till detta grepp.

På DVDn finns både en svensk- och en engelskspråkig version av filmen. Då det är en stumfilm är det ju bara att byta ut textskyltarna i princip. Båda versionerna innehåller språkbruk som känns Lovecraft-sk. Det är ohyggliga eller onämnbara upptäckter och varelser. Jag gillar det eftersom jag är ett stort fan av Lovecrafts språkbruk från första början. Det stärker ytterligare känslan av ett hommage.

Slutligen måste jag påpeka att den leranimation som förekommer i filmen är helt fantastisk och passar väl in i produktionen. I samma scen finns det (troligen omedvetet) kopplingar till Batman the Movie – eller så är det jag som överanalyserar igen…

The Dunwich Horror - HP Lovecraft

En berättelse baserad på självaste HP Lovecrafts verk och det märks ganska tydligt. Det handlar väl inte så mycket om vidunder i klass med Cthulhu men om magiska ritualer som innefattar offer och blod. Dessutom finns Necronomicon med i berättelsen! Jag tycker att det är en charmig film från 70-talet där man får ungefär vad man kan räkna med och jag håller den faktiskt högre än många andra filmatiseringar av HP Lovecrafts verk. Sex är ständigt närvarande i berättelsen och jag kan tänka mig att detta fick publiken att sparka bakåt när filmen en gång var ny. Att bejaka kvinnas sexualitet på det sättet kunde man nog inte göra ostraffat. 

7/10