OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

Paulie - 1998 - En sockersöt film!

Paulie

Regi: John Roberts

1998

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

Paulie som är en intelligent talande papegoja, berättar historien om sitt kämpande till en rysk invandrare som arbetar som vaktmästare på ett forsknings institut där Paulie blir försummad. Paulies historia börjar många år tidigare när han blev present åt en liten flicka vid namn Marie (Hallie Eisenberg) som hade svårigheter med sitt tal, hon stammade. Pappan tyckte inte om fågeln så han såg till att Paulie kom därifrån. När sen Paulie som har en mycket stor personlighet flyger iväg för att hitta tillbaka till sin bästa vän, upptäcker han att hans förmåga att tala ofta sätter honom i trubbel. Men Paulie lyckas alltid snacka sig ur situationen. Han kan konsten att babbla, hans hjärta är fullt av hopp och han upptäcker att världen är fylld av udda vänner som kan hjälpa honom att förverkliga sin dröm – att komma hem igen! Paulie går igenom en hel del äventyr med en pantbanks ägare, en åldrande änka, en mexican-amerikansk trubadur och en tjuv innan han blir omhändertagen på institutet som han är på just nu.

Paulie är en bra film om en fantastisk papegoja och de liv han rör vid. Alla mötena är speciella på sina egna sätt. Till slut hamnar han på ett laboratorium, där han en dag får kontakt med en rysk invandrare som spelas av den fantastiska Tony Shalhoub.

Vi ser ett desperat upp och ner liv genom de mest oskyldiga tänkbara ögon: en fågels. En trevlig liten film som får dig att både skratta och gråta och ge dig en känsla av hopp. Har flera förvånansvärda, starka prestationer, även Jay Mohr som den lömska skurken, Gena Rowlands som en snäll gammal dam och Cheech Marin som en musikalisk invandrare. Filmen berör inte bara hjärtat utan är en riktigt bra och vänlig familjefilm också. Den tar dig tillbaka till alla oskyldiga delar av din barndom och du funderar över vad magin har tagit vägen.

Filmen Paulie är utomordentligt bra gjord, väl producerad, har överlag bra karaktärer och är verkligen genomtänkt. Brilliant djurträning som får djuren att spela fantastiskt bra. Får dig att gråta och du begriper inte hur du kan gråta för en papegojas skull. Den lyckas vara bitterljuv och hjärtvärmande på samma gång, stjärnor som Tony Shalhoub får liv i berättelsen och historien i sig är inspirerande.

En vacker blandning av flöjtinstrument och blåsinstrument förhöjer filmen till en punkt av ren hänryckning. Kamerasvepningarnas vinklar och andlösa omgivningar, förskönar historien till och med mer. John Roberts vet verkligen hur man kommer åt tittarnas hjärtan.

Filmen är så söt, rolig, gripande, sorglig och mycket mer. Fågelns mod och den starka längtan av att finna Marie är så rörande. Slutet är både sött och sorgligt på samma gång, men du måste se det för att förstå vad jag menar.

Efter att ha hört Paulie berätta sin historia så bestämmer vaktmästaren att han ska hjälpa Paulie att finna Marie. Kommer han någonsin att hitta sin Marie som han längtar så mycket efter?

Ringu - 1998 - Filmen som startade den asiatiska vågen

Ringu

Regi: Hideo Nakata

1998

Horror

Ryktet om att det ska finnas ett videoband som dödar sju dagar efter att man sett det figurerar och reportern Reiko Asakawa undersöker historien. Hennes undersökningar visar att flera ungdomar, bland annat hennes egen systerdotter, dött under mystiska omständigheter efter att ha sett den beryktade inspelningen. Mer och mer inser hon att det inte bara handlar om en modern legend utan om något mycket värre. I sin jakt beger hon sig till Izo, där ryktet säger att bandet har sitt ursprung. Mycket riktigt hittar hon bandet, ser på det och därefter ringer telefonen – hon har sju dagar kvar att leva. Det som därefter följer är den rafflande jakten på ledtrådar och lösningen på mysteriet, mysteriet hon måste lösa för att överleva…

En nästan helt trovärdig film som håller ett ganska lågt tempo, detta är ingen nackdel då det helt klart bidrar till att hålla spänningen uppe. Endast långsamt avslöjar man bitar av handlingen och man gör det med stil och finess. Självklart är detta mer sanning i början av filmen då tempot höjs en aning framåt slutet, dock utan att för den skull bli ologisk.

Man lyckas att med små medel skapa en spänning som faktiskt till viss del sätter sig hos tittaren, man behöver inte alltid visa makabra detaljer i utstuderade närbilder för att det ska bli otäckt. Man behöver heller inte överraska publiken med plötsliga ljud till otäcka bilder för att lyckas. Visserligen innehåller filmen ett par just sådana scener, men de är så pass få att man i princip kan ignorera dem.

Att filmen är japansk märks ganska tydligt på dess bildspråk och dess berättarteknik. Den skiljer sig helt och hållet från vad man är van vid från det stora landet i väster – USA. Man fokuserar på att berätta en korrekt historia istället för en massa plötsliga lösningar som verkar ha kommit till just för att de är bekväma att använda just då. Den är också i viss mån vackrare än många amerikanska filmer även om jag personligen tycker att den har en bit kvar till europeisk standard vad gäller bildspråk och estetik.

Något som man också märker stor skillnad på jämfört med amerikansk och europeisk skräckfilm är hur sparsamt soundtracket är. Det är nästan en total avsaknad av musik och oftast är det endast subtila mörka ljud som förstärker känslan av obehag. Detta göra att skådespelarnas sinnesstämningar måste tydliggöras för tittaren på ett annat sätt som vid första anblicken kan tyckas vara genom ett visst överspel. Denna illusion splittras dock snart och man förstår att skådespelarprestationerna faktiskt är betydligt bättre än så.

Kanske inte den bästa filmen i världshistorien men långt bättre än sin amerikanska motsvarighet.

7/10

Recension: Unlucky Monkey - 1998

Unlucky Monkey

Regi: Sabu (Hiroyuki Tanaka)

1998

Drama/Komedi

Ett par rånare planerar en stor stöt mot en bank som ska generera dem en obeskrivligt stor förmögenhet. Tillfälligheterna gör dock att rånet misslyckas även om en av rånarna kommer undan med stålarna. I sin flykt från polisen råkar han även sticka ned en hårfrisörska som han stöter ihop med. Fylld av panik slänger han sin rånarluva i soptunnan och gräver ned pengarna på ett säkert ställe. Samtidigt eller strax efter hittas rånarluvan av en gangster som bestämmer sig för att skämta med sina kumpaner. Detta resulterar i att de råkar döda en mera ansedd och inflytelserik mafioso i yakuzan. De måste nu göra sig av med liket och väljer att gräva ned det… i samma område ligger pengarna från bankrånet.

Framförallt i början är det här en mycket rolig film. Kanske inte för alla och envar eftersom humorn är ganska svart och inget med direkt gapskrattar åt. Likväl är det med visst välbehag man ser på hur det går mer och mer åt skogen för huvudrollsinnehavaren. Det är väl den sanna skadeglädjen som gör sig påmind kanske. När man tycker att det inte kan bli värre, så gör omständigheterna att det blir just det – värre!

Formen övergår sedan från misslyckad heist till att moralisera och filosofera kring händelserna. Om flickans död var hans fel, om huruvida har ska/bör känna skuldkänslor osv. I vilket fall som helst så kommer han inte undan. Han ser bilder av henne i tidningen, i drömsekvenser ser han henne på gatan och som om inte det vore nog så råkar han dessutom bli upplockad av den bil som de närmast sörjande åker i tillsammans med askan.

Den parallellhistoria, om smågangstrarna som gör sig av med ett lik och som hela tiden är påpassade av den riktiga yakuzan, är inte alls lika intressant. Lyckligtvis fokuserar filmen inte heller lika mycket på detta, bara precis så mycket som behövs för att historien ska gå ihop. Exempelvis så finns det vissa karaktärer som existerar i båda parallellhistorierna och som gör handlingen mera komplex och välskriven. Inget känns utelämnat och även om filmens mittenparti inte alls är lika tydligt humoristisk som ingressen finns de klockrena dialogerna kvar.

Det här är helt klart en välgjord film som förtjänar att ses. Dess lite annorlunda uppbyggnad tyder på en hantverkarglädje och eftertanke hos upphovsmannen. Den är fylld med metaforer och symbolism och skapar helt klart eftertanke åt tittaren. Den har också styrkan av att låta sig tolkas, det finns inga definitiva rätt eller fel, det finns händer tolkas i betraktarens öga och det är väl så det ska vara?

En sevärd film!

Recension: Pariah - 1998

Pariah

Regi: Randloph Kret

Drama

1998

Steve (Damon Jones) och hans flickvän Samantha (Elexa Williams) råkar befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Ett gäng skinheads överfaller nämligen dem och förnedrar Steve genom att tvinga honom se på när en efter en våldtar Samantha tills blodet rinner mellan hennes ben. Illa däran kommer de till slut därifrån, men händelsen ger Samantha sådana själsliga men att hon inte orkar leva längre. Steve blir besatt av hämnd och börjar utarbeta en plan för att verkställa sina innersta behov. Han rakar av sig håret och skaffar sig lämpliga kläder för att infiltrera den lilla grupp som är ansvarig för hans flickväns död.

Den här filmen bygger mycket på hat och våldsamheter och nu ska jag göra något som jag aldrig gjort i en filmrecension förr, nämligen att citera Mikael Wiehe ”Okunskapen värjer sig mot det den inte vet” och ”Självföraktet hävdar sig med hjälp av knogjärn och batong”. Det är egentligen den enda man behöver för att sammanfatta andemeningen i den här filmen. Ja, och så att våld föder våld också naturligtvis. För mycket handlar om det, hat för hatets eget skull utan att egentligen veta varför. Detsamma kan gälla våldet, som kanske inte alltid fyller någon funktion annat än at bryta den vardagliga tristessen för de inblandade.

                                              

Skådespelarmässigt är det väldigt skiftande kvalité, vissa insatser funkar hur bra som helst medan andra är alldeles för bleka för min smak. Det här är ett starkt ämne, oavsett om man väljer att se det här som en film som förnedrar skinheads och rasism/nazism eller som en lite annorlunda rape/revenge historia. Med annorlunda menar jag att det inte är den utsatta kvinnan som utkräver hämnden utan hennes pojkvän. Rasfrågan kan man i så fall egentligen lämna helt utanför själva historien.

Intressant är att följa hämnaren, hur hans utvecklig sker och vilka personliga gränser som flyttas för honom. Att han förändras, kanske delvis för att smälta in i den grupp han försöker infiltrera, med rollen han spelar är helt klart. Han är till exempel tvungen att ta till våld mot homosexuella för att inte avslöja sig och man kan då fråga sig hur mycket man kan rättfärdiga med hämnden som motiv? Ger en oförrätt automatiskt rätten att begå en oförrätt mot en tredje person och så vidare? Var slutar det i så fall? Min slutsats är helt klar, våld föder våld helt enkelt, men det innebär naturligtvis heller inte att man alltid och i alla lägen har viljestyrka att alltid vända andra kinden till.

Personligen blev jag aningen besviken på den här, jag hade föreställt mig ett mycket starkare drama där känslorna, och kanske framförallt analysen av de psyken som befinner sig på den hatfulla sidan av samhället, var starkare. Fler motsättningar, både mellan de olika samhällsskikt som kommer i kontakt med varandra i historien och inom skinheadgruppen. Och kanske framförallt de känslosammandrabbningar hämnaren – Steve, torde ha med sig själv. Det blir lite platt och livlöst och man han svårt för att tro att det faktiskt rör sig om en verklighetsbaserad historia.

Filmen är dedicerad till Dave Oren Ward som omkom cirka en månad innan filmens premiär.

Recension: Crime and Punishment - 1998

Crime and Punishment

Regi: Joseph Sargent

1998

Drama

Rodja Raskalikov har mördat en gammal kvinna och dennes syster. Hon var ockrare och livnärde sig på andra människors fattigdom. Hon var en lus, ingen kommer att sakna henne, han gjorde världen en tjänst. Det är åtminstone det som Rodja försöker intala sig själv. Systern däremot var ett misstag och förtjänande inte att dö. I feberyra springer Rodja omkrng på St Petersburg gator och kämpar mot sitt dåliga samvete. Ska han erkänna sitt brott, fast han inget brott har begått?

Det här är första gången i hela mitt liv som jag sett en film med boken i färskt minne. Det var till och med så att jag såg filmen med intention att jämföra de två kulturformerna. Det är något som jag aldrig har gjort under mitt filmskrivande liv som sträcker sig tio eller femton år tillbaka i tiden. Dessutom har jag varit motståndare till allt vad jämförelser av det här slaget heter. Att boken skulle vara bättre än filmen är så befängt som det kan vara, det är inte samma typ av media helt enkelt. Det är vad jag har hävdat i många år och jag tänkte inte gå in närmare på denna tes här. Men det kanske kommer en artikel om detta så småningom, det har jag nog redan skrivit ett par gånger förstås.

Men oavsett om jag hyser agg mot jämförelser eller inte så råder det ingen tvekan om att en massa detaljer har gått förlorade i och med filmatiseringen. Då ska man också veta att jag personligen tyckte att boken var lite för ”enkel” och att jag har önskat lite mer kropp när det gäller den. Här blir det under stundom tämligen obeskrivligt och vissa centrala händelser har helt och hållet försvunnit. Dessutom är händelseförloppet alldeles för snabbt. De inre monologerna från boken gestaltas alldeles för snabbt och illusionen av att Raskalikov plågas under en längre tid går förlorat.

Att det är en film gjord för TV blir också smärtsamt uppenbart redan i inledningsscenen. Det gör kanske inte så mycket egentligen och man har snart vant sig. Skådespelarna har jag dock inget emot. Patrick Dempsey i huvudrollen är utmärkt och Ben Kingsley (Polischefen) är minst lika karismatisk som vanligt. Det här är helt klart en film som bärs fram av skådespelarprestationerna!

På det hela taget alltså en besvikelse men samtidigt för jag erkänna att den här ”magrare” varianten av historien gjorde att ett par frågetecken rätades ut för mig. Något har alltså filmen bidragit med förutom skådespelarinsatserna.

5/10

Black Cat, White Cat - 1998 - Rörigt, charmigt och fullständigt galet!

Black Cat, White Cat

Regi: Emir Kusturica

1998

Komedi

Någonstans i ett samhälle som mest verkar bestå av småtjuvar, bedragare, de som gärna vill framstå som fullfjädrade maffialedare, några gamlingar som sitter inne med verklig makt men som fortfarande har ett begrepp om heder, samt några få nästan helt oskyldiga människor pågår en ständig maktkamp. Är det inte ett giftermål mellan en ovillig brudgum och en om möjligt ännu mer ovillig brud, så är det smuggling av bensin eller handel med några skurkaktiga ryssar som då och då kommer förbi med sin båt för att idka handel. Glömde jag nämna att lura andra för att i slutändan tjäna så mycket som möjligt för egen del är filmens främsta epitet? Inget är heligt, bara förtjänsten är stor nog.

Att inget är heligt om förtjänsten bara är stor nog är i mångt och mycket vad den här filmen går ut på. Miljöerna är perfekt utvalda och passar ypperligt in i karaktärernas vardag, vad vore till exempel bättre än det fallfärdiga hem som filmens ena familj bebor. Det belyser verkligen, om något, vilken loser pappan egentligen är. Han har försökt komma upp sig och göra det riktiga klippet flera gånger men hela tiden blivit blåst då han, antingen är allt för korkad för det han försöker sig på, eller haft en förskräcklig otur. När man tittar på filmen får i alla fall jag intrycket av det första. Att han i sin tur inte är speciellt omtyckt av sin pappa, som uppenbart ser vilken loser sonen egentligen är gör saken ännu roligare. Farfar och barnbarn kommer däremot riktigt bra överens och det är uppenbart redan från början att detta barnbarn, som inte är intresserad av några ofattbara rikedomar eller ett liv i kriminalitet, kommer att få farfaderns alla pengar.

Å andra sidan har vi den stora mäktiga familjen, eller åtminstone den som vill verka vara det. De har inga skrupler och lurar gärna av de andra sina sista korvören bara för att vara elaka. Deras dilemma ligger dock i den ogifta systern som ingen vill ha. Arrangemangen görs för att gifta bort henne med barnbarnet i den första familjen, allt för att betala av pappans skuld. Verkar det rörigt? Ja, det är precis vad det är det! Det är fullt tempo hela tiden och även om det verkar aningen absurt emellanåt förstår man ganska tydligt vad det är Emir vill ha sagt med filmen. Jag tror inte det handlar om några revolutionerande sanningar utan snarare om att det alltid finns någon som är ämnad för alla. Även den mest udda människa kan hitta någon att älska och som älskar dem tillbaks. Oavsett storlek, längd eller annat.

Något som jag ju bara måste nämna också är ju tänder. Jag har sällan eller aldrig sett så mycket folk med så hemska tänder, jag hoppas verkligen att de är fejkade allihop. Annars tror jag filmen driver lite med de fördomar folk har om de Balkanländer där filmen skulle kunna tänkas utspelas. Kanske driver han också lite med invånarna som skulle kunna bebo dessa länder, det är svårt att säga. Gränserna är hårfina och det är underhållande att titta på och det är kanske det viktigaste!

Rörigt, charmigt och fullständigt galet!

American History X - 1998 - De ultimata gängfilmen?

Det här är en film som jag borde ha sett för länge sen men som av någon anledning förblivit osedd. Alla hyllningar av den på olika forum runt om på nätet har gjort att mina förväntningar var skyhöga och det är sällan bra med sådana förutsättningar före filmtittandet. Och jag var efter några minuter också orolig för att jag skulle bli gruvligt besviken eftersom filmen inte grep tag i mig på det sätt jag hade hoppats. Den blir dock aldrig seg och den växer allt eftersom tiden går, skådespeleriet är bra och det finns mycket att tänka på. Dialogen och monologerna är av toppsnitt och ligger precis på rätt nivå. Man inser hur många som skulle kunna luras av argumenten som läggs fram om man är lite extra mottaglig på grund av frustration eller något annat som gör att man är lite extra bitter på samhället. Samtidigt argumenteras det på en nivå där man som åskådare inser hålen i argumentationen och ser det absurda i slutsatserna och det är väl det som är den här filmens absolut största tillgång enligt mig. 

8/10

Wicked - 1994 - En film med manipulationer

Själva omslaget i sig kändes väldigt lockande när det gällde den här filmen! Jag fick vibbar av May när jag såg den och tillsammans med titeln tändes mina förhoppningar om en riktigt skruvad film. Och ingen kan väl säga att filmen inte lever upp till sin titel! Den kunde kanske varit råare men den är i alla fall tillräckligt påträngande! Fjortonåriga Ellies mamma blir brutalt mördad och hon tar snabbt mammans roll i huset. Med hjälp av hemligheter håller hon snart pappan i ett järngrepp. Hon måste få sin vilja igenom annars tänker hon avslöja honom. Självklart har hon inte dragit sig för att förföra honom, något som han verkligen inte kan erkänna! Det skulle kosta honom både jobbet och fängelsetid då hon, förutom att hon är hans dotter dessutom är minderårig!

Det finns flera olika trådar i filmen, och flera olika misstänkta till mammans död! Åtminstone fyra personer eller kanske fem skulle kunna dra nytta av hennes död och har definitivt motiv! Det fina med det hela är att man inte riktigt får reda på hur det ligger till även om man naturligtvis har sina misstankar. Undan för undan får man ledtrådar men inget hundraprocentigt. Man får lita på sin egen slutledningsförmåga då lösningen faktiskt inte körs ner i halsen på åskådaren (för ovanlighetens skull). Det finns också en Noir-känsla som verkligen förstärks av musiken vid några tillfällen då polisen som har hand om mordutredningen är närvarande i handlingen.

Slutligen verkar det också vara så att alla har ett förhållande med alla nästan. Åtminstone så vänstras det till höger och vänster vilket nästan påminner om en riktig hotellfars. En sådan där som det slås i dörrarna i och folk springer fram och tillbaka mellan rummen i. Jag överdriver förstås lite nu men faktum är att det efter den inledande halvtimmen eller så tätnar ordentligt och att det faktiskt är ett ganska välspelad drama – framförallt från Julia Stiles sida som spelar den beräknande Ellie. Men kan hon gå för långt? Finns det någon som inte faller för hennes manipulationer?

6/10