Argentos DRACULA – 2012 – aka Dracula 3D

Regi: Dario Argento

Horror

Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som att majoriteten av de som följt Dario Argentos karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.

Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta på efter fiaskot med Mother of Tears och Giallo nu senast. Det är trots allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt. Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra Draculafilmer jag har sett.

Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina yngre dar, översatt av Beppe Wolgers av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.

Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller inte. Thomas Kretschmann är till exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan scenerna.

Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.

Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism, innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen. Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.

Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen. Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det – det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen med en jättelik bönsyrsa!

5/10

Recension: Scarlet Diva - 2000

Scarlet Diva

Regi: Asia Argento

2000

Drama

Anna Battista är en 24årig skådespelerska på toppen av sin karriär. Hon är dock trött på branschen och på sitt jobb som skådespelerska, hon vill göra så mycket mer, hon vill vara konstnären bakom filmen, regissera! Men överallt möter hon motstånd eller manschauvinism som hellre vill ha henne i säng och utnyttja hennes kropp än att lyssna på hennes idéer eller läsa hennes manus. Hon går ner sig i en värld av droger och bara den sanna förälskelsen – en rockstjärna, kan hjälpa henne på fötter igen. Snart inser hon dock att hon inte kan lita på någon annan än sig själv.

Låt oss vara fullständigt ärliga, Asia Argento hade inte varit där hon är idag om det inte vore för att hon är Dario Argentos dotter! Så fick vi det sagt och jag kommer sannolikt att få en del mothugg på det påståendet också! Därmed inte sagt att hon skulle göra ett dåligt jobb eller inte vara en duktig skådespelerska, för det tycker jag definitivt att hon är och jag sällar mig absolut inte till dem som tycker att hon inte kan agera för fem öre! Hon har det så att säga i modersmjölken!

Hennes mamma Daria Nicolodi spelar även hennes mamma i filmen och det är ju faktiskt lite roligt. Det är också kul att återse Daria Nicolodi som jag inte har sett i något sedan Opera 1987 eller så. Jag har förstås inte alla titlar i huvudet så jag kan mycket väl ha fel men här passar hon i alla fall in på ett mycket bra sätt!

Men kan Asia regissera då? Hon har skrivit och regisserat filmen samt spelar själv huvudrollen. Läser man på omslaget påstås det att filmen är halvbiografisk och det kan mycket väl vara så. Det är förstås svårt att veta vad som är sant och vad som är dikt men det känns i alla fall som en oerhört ärlig film! Den är närgången och skitig och faktiskt ganska påträngande, rent av obehaglig vid flera tillfällen! Det påverkar definitivt mig som åskådare och då måste jag hävda att: ja, hon kan verkligen regissera!

Jag har velat se den här filmen i många år men det har liksom inte blivit av. Man kan kanske skylla på att distributionen inte har tillåtet mig att införskaffa ett ex. utan en för stor arbetsinsats i förhållande till min lättja. Men när Njutafilms bestämde sig för att distribuera den fanns inga svepskäl längre! Och jag är väldigt glad att jag äntligen såg den. Den motsvarande absolut inte mina förväntningar. Jag hade räknat med en ganska sötsliskig historia som omslagsbilderna kanske lurar en att tro men lyckligtvis fick jag något mycket bättre. Jag fick en film som känns in i märgen, som behandlar ett viktigt ämne och som känns väldigt utelämnande. Det här är riktigt bra! Fantastiskt bra!

Recension: Mother of Tears - 2007

Mother of Tears

Aka: La Terza Madre

Regi: Dario Argento

2007

Horror

Under en utgrävning hittar man en mystisk kista som kedjats samma med en ännu gåtfullare urna. De hemlighetsfulla symboler som pryder urnan skvallrar om dess innehåll, men kräver ockulta kunskaper för att tolkas korrekt. Kistan beordras att åter begravas medan den lilla urnan förseglas och skickas vidare till en expert på mysticism och ockulta legender. Tyvärr hinner den öppnas innan den når rätt händer vilket orsakar att något ondskefullt släpps ut och Roms våldsbrottslighet plötsligt ökar dramatiskt. Det visar sig att den tredje modern – Tårarnas Moder, fått nya krafter och nu sprider sin ondska över Rom. Den enda som står mellan henne och världen är nu konststudenten Sarah Mandy (Asia Argento), ättling till en av de mäktigaste motståndarna av ”de tre mödrarna” och som verkar besitta mycket användbara, och övernaturliga, förmågor.

Jag har sett samtliga av Dario Argentos filmer utom hans enda komedi – The Five Days of Milan från 1973, och hans senaste film – Giallo, före den här. Det var min första favoritregissör som jag upptäckte när mitt filmintresse fortfarande var ungt och oförstört av en massa referens material och de flesta av hans tidiga filmer står sig än idag som favoriter. Tyvärr måste jag säga att det här inte är en av filmerna som han kommer att bli ihågkommen för som stor regissör… Tvärtom är det, tillsammans med Phantom of the Opera, bland det svagaste som har kommit från Mäster Argento – någonsin!

                          

Hade filmens intention varit att hylla sig själv eller sin livsgärning inom filmskapandet genom att driva med sig själv och stapla så mycket klichéer ovanpå varandra som det bara är möjligt hade det här varit en fantastisk film. Men jag tror inte alls att det är meningen att det ska vara en löjeväckande film men värdelösa gore-effekter och intetsägande, för att inte säga uselt, skådespeleri och en handling som är så grund att det knappt skulle duga till en serietidning av enklare modell.

Asia, regissörens egen dotter, som spelar huvudrollen kanske inte är den bästa skådespelerskan genom tiderna men nog brukar hon kunna prestera bättre än så här. Och med tanke på att det verkligen inte bara är hon som är oinspirerad lägger jag hellre skulden på Dario själv som inte verkar ha kunnat motivera sina skådespelare! Våldssekvenserna som brukar vara Argentos stilistiska storhet har hamnat i fällan att vara alldeles för överdrivna och driver filmen ännu närmare löjet. Det är splatter utan finess på ett sätt som gör att det bara blir löjligt och verkar vara där för att försöka tillfredställa dem som trots allt tycker att detta ursäktar de andra problemen som filmen har.

Som tredje filmen i en trilogi, även om filmerna egentligen inte har mycket samband med varandra, har naturligtvis en hel värld av fans sett fram emot den här filmen. Inferno, den andra delen i serien är det väl ingen som tänker på direkt men Suspiria, trilogins första del brukar ju anses vara ett mästerverk och bland det bästa som någonsin skapats i hela skräckfilmsgenren och jag tycker det här inte är något mindre än ett hån mot dem som verkligen sett fram emot filmen.

The Stendahl Syndrome - 1996 - DARIO ARGENTO!

När jag såg den här i samband med att den först släptes på den svenska marknaden i form av en VHS-kassett var jag helt tagen redan innan förtexterna ebbat ut. När jag såg om den några år senare var jag väl inte lika lättflirtad men visst tusan är det här en bra film! Man kan helt enkelt inte komma över de visuella sinnesstämningarna som gestaltar Stendahlssyndromet är hur vackra som helst och det betyder mycket i den här filmen. Det betyder såklart inte att den övriga handlingen är eftersatt på något sätt utan bara att vi, som följt Mäster Argentos karriär vant oss vid en lägstanivå som i sig är mycket hög. Det är en våldsam historia om jakten på en mördare som utspelar, tack vare syndromet, i en verklighet där man inte kan vara helt säker på vad som verkligen händer och vad som är en illusion. – 8/10