Recension: Voyage to the Bottom of the Sea - 1961

Voyage to the Bottom of the Sea

Regi: Irwin Allen

1961

Sci-Fi

En alldeles ny sorts atomubåt har utvecklats/uppfunnits och ska nu testas under isen. Det dröjer dock inte länge innan något slår mot skrovet. Först verkar det oförklarligt men snart når informationen dem om att ”Van Allen Bältet” som sträcker sig runt hela jorden har tagit eld. Ingen vet varför men att katastrofen är ett faktum verkar alla vara överens om. Det finns dock två möjliga scenarion till räddning. Detta under förutsättning att jorden inte går under förstås… Antingen kan man vänta ut effekten av elden enligt teorin att den när den har vått en viss temperatur kommer att släcka sig själv. Den andra möjligheten är att rikta en torped i exakt rätt vinkel och från exakt rätt plats för att utplåna branden. Meningarna går isär men ubåten ger sig i alla fall på väg emot platsen för avfyrandet. En resa som visar sig bli svårare att genomföra än vad någon har trott. Sabotage, myteri och sjöodjur står i deras väg…

Först av allt måste jag säga att jag verkligen inte har en aning om ifall det där ”Van Allen Bältet” som tydligen ska bestå av någon sorts strålning verkligen existerar eller om det är en ren fantasiprodukt för filmens skull. Det spelar inte någon större roll för min del. Man lär sig att ta fakta i den här typen av science fiction filmen från 60-talet med en nypa salt. Det är kanske därför som jag gillar dem så bra. Den naiva inställning man hade till den framtida tekniken vid den här tiden.

Jag gillar också hur skådespelarna interagerade med varandra i de här filmerna. Det är ofta lite inbördes tjabbel och lite romantik också. I den här finns den ett förestående bröllop med ubåtens kapten inblandat. Det blir lite upprättad stämning sådär. Personligen tycker jag dock att skådepelarna är bättre än vad regissörenen klarar av att instruera dem. Många gånger känns det som att de går omkring och väntar på instruktioner och att deras replik ska levereras, sedan går de in i någon sorts trans igen tills nästa gång de ska säga något. Peter Lorre är ett tydligt exempel på denna typ av ”stackatobeteende”. Det är kul att se honom men som skådis imponerar han verkligen inte!

Då är Joan Fontaine och Barbara Eden betydligt bättre! Men i synnerhet är de stora rollerna Robert Sterling och Walter Pidgeons. De två har rollerna som fartygets kapten respektive amiral. Jag vill inte påstå att de bråkar med varandra eller inte drar jämt men de har åtminstone inte samma synsätt när det gäller att sköta saken. Det blir en viss konkurrens där.

Vid något tillfälle kommenteras att inte ens Jules Verne hade kunnat förställa sig en sådan ubåt som den de befinner sig i. Jag håller nog inte riktigt med om det men det är ju en talande fras och som dessutom funnit sin väg in i trailern för filmen. Det känns ganska säljande eller hur? På tal om säljade så vill jag påstå att den svenska titel som också pryder DVD:n S.O.S. Jorden Brinner är klart mycket mer lockande och rättvisande än den engelska. Jag hade nog inte införskaffat filmen lika lättvindligt utan denna svenska titel faktiskt! Den talar onekligen mera om global destruktion mera än den engelska. Katastrofrullar är kul!

Det här är en film som egentligen har allt. Jordens undergång, en gigantisk bläckfisk, sabotage, fantastiska science fiction miljöer, myteri (nästan i alla fall) och en maktkamp mellan rätt och fel. Och jo, så är det ju en kamp mot klockan också! Det enda jag lurar på är om det är så särskilt nyttigt att röka massa cigarrer och cigaretter i ett sådant slutet utrymme som en ubåt trots allt ändå är? Det bolmas på rätt friskt kan jag säga! Dessutom känns det som att det är lite väl gott om plats där nere. Så stora gånga och utrymmen brukar den minsann inte vara i andra ubåtfilmer som jag har sett. Det är i och för sig inte så många men ändå.

6/10

Recension: Hitchcockthrillern - SUSPICION - 1941

Suspicion

Aka: Illdåd planeras?

Regi: Alfred Hitchcock

1941

Thriller

Lina kommer från en fin familj medan Johnnie inte har ett enda öre trots att han hela tiden får dt att se ut som att han vore hur förmögen som helst. Han har helt enkelt ett sådant sätt att det verkar som om han hade obegränsat med pengar. Hur som helst så förälskar de två sig rekordsnabbt och trots hennes föräldrars förmaningar gentemot playboyen så gifter de sig minst lika snabbt som förälskelsen tar. Johnnie gör allt för sin kära hustru men råkar i klistret eftersom han inte har några pengar, han är van att inte behöva ta något ansvar och lever egentligen bara dag för dag. Han spelar ihop till sitt leverne på kapplöpningsbanan eller lånar av vänner och bekanta. Lina tycker att Johnnie inte är helt ärlig mot honom och när hon börjar kontrollera var han har varit stämmer hans historia nästan aldrig. Döljer han något? Var kommer egentligen de pengarna ifrån som han påstår att han har tillskansat sig på ärligt vis? Har han spelat igen trots att han nekar eller har han… dödat någon? Lever hon ihop med tidernas störste mördarpsykopat och är hon nästa offer på listan?

När jag skriver det här har jag inte sett någon film regisserad av Alfred Hitchcock på åratal! Jag minns några av dem; The 39 Steps, Rear Window, The Birds, Psycho, med välbehag, men det var väldigt länge sedan jag såg någon av dem. I min ungdom, när jag var som mest inne på skräckfilmer blev jag under en period kallad för just ”Hitchcock” – skräckmästaren. Men ska sanningen fram var Hitchcock knappast någon skräckmästare, det var thrillers som var hans stora talang. Det är i alla fall vad jag vågar sticka ut hakan och påstå!

Detta är en film inom hans mästargebit, således en thriller. Men det är också en väldigt rolig film. Cary Grants repliker är fantastiskt humoristiska många gångar och de kommer med en sagolik tajming. Jag antar att det är kombinationen av briljant regi tillsammans med briljant skådespel! Det finns nämligen ingenting att klaga på när det gäller den biten. Inte från Cary Grant och definitivt inte från Joan Fontaine som egentligen spelar skjortan av Grant! Det är hennes uppgift att spela rädd och misstänksam mot sin man men det är också hennes uppgift att spela blixtförälskad trots att hon är vad man skulle betrakta för ”äldre” när det kommer till romanser. Åtminstone på 40-talet i filmerna. Det pratas om att hon är ämnad att bli nucka etc., hon är för gammal och för intelligent att träffa någon man. Men det är knappast någon förolämpning om man ser så sagolikt vacker ut som hon gör i den här filmen! Hon är helt magnifik i rollen!

Cary Grant spelar egentligen en förvuxen pojke som inte har behövt ta något ansvar någon gång och som sakta men säkert växer upp, dock utan att visa detta för sin nyblivna fru. Det är en rätt kul kombination av karaktärer. Hans ljugande, eller snarare förtigande av sanningen, gör att misstänkarna om att allt inte stå riktigt rätt till snart frodas i Lina.

Ska vi prata om filmen förutom skådespelet skulle jag egentligen kalla den för en film om indicier deluxe! Hela filmen, eller åtminstone andra halvan är egentligen en enda lång serie indicier som mycket väl skulle kunna bevisa hans skuld till både det ena och det andra. Och det är däri spänningen ligger också. Vi får precis tillräckligt med information för att misstänka Johnnie och sedan precis tillräckligt för att rentvå honom. Vi slits alltså mellan att tro att han är hur skyldig som helst och hans totala oskuld!

Jag vill inte avslöja hur det ligger till men om filmen skulle vara gjort på 2000-talet skulle den tvistas om flera gånger framåt slutet. Hitchcock nöjer sig med att ge oss svaret och kanske är det trots allt det mest sansade sättet att lös upp en historia på? Skulle filmen vara gjord på 2000-talet skulle den också ha varit besatt men ett helt annat soundtrack. Det skulle helt enkelt inte fungera att göra en film med ett så teatraliskt soundtrack idag. Jag säger inte att det varken var bättre eller sämre förr, bara annorlunda. Det som fungerar nu skulle inte fungera då och det som fungerade då skulle inte fungera nu. Tiderna förändras helt enkelt.

9/10