Bioaktuella SMÄRTGRÄNSEN – 2012 – Mobbing och sexuella trakasserier

Regi: Michel Franco

Drama

Alejandra och hennes pappa Roberto flyttar till en ny stad efter att Alejandros mamma, Robertos fru, har omkommit i en bilolycka. Tanken är att börja om från början med nytt jobb åt pappan som är kock och ny skola åt Alejandra. Hon finner nya kamrater relativt fort och kommer snart in i gänget. Han är för rastlös för sitt nya jobb och slutar. Han bryter ihop efter förlusten av sin fru och när Alejandra får problem tycker hon inte att hon kan gå till honom för hjälp. Och problem får hon! På en fest, där hon blir full och har sex, blir hon filmad. Denna film läcker sedan ut på internet och hennes nyfunna vänner vänder sig istället emot henne. Hennes tillvaro blir en mardröm, tills hon inte står ut längre…

Något som brukar få igång mig är filmer om mobbing och utanförskap. Den här filmen är lite trögstartad, kanske i och med att Alejandra till en början kommer in i gänget. Den är också lite svår att få grepp på och jag känner inte riktigt lika mycket med mobbingoffret som jag skulle vilja. Filmen rycker helt enkelt inte tag i mig på ett sådant sätt som jag skulle vilja. Det är visserligen fysisk mobbing på sina ställen och det handlar också om sexuellt utnyttjande och våldtäkt men de grövsta scenerna anser jag vara de där hela gänget gaddar sig emot henne samtidigt.

Filmen är inte speciellt Hollywood-stiliserad. Jag kan till exempel inte minnas att det förekommer någon musik överhuvudtaget i den. Kameravinklarna är tämligen statiska och filmen är gjord på ett sådant sätt att man nästan kan känna att man sitter i samma rum. I synnerhet är detta sant i händelsernas efterdyningar. När allt har kommit fram och Roberto försöker ta reda på sanningen en gång för alla. Det är hans smärta filmen fokuserar som allra mest på inte Alejandras vilket jag tycker är lite märkligt.

Filmen är som sagt filmad på ett sätt som gör att man kan vara delaktig i frustrationen och smärtan. Det kräver en del av skådespelarna och jag tycker de gör ett utmärkt jobb, jag har inget att klaga på i alla fall. Men på det stora hela måste jag nog säga att jag blev besviken. Jag tillhör dem som tycker att Hip Hip Hora och Tusen Gånger Starkare var viktiga filmer och som uppskattade Säg Att Du ÄlskarMig var en bra film så jag hittar inte så mycket nytt i denna. Inte relaterat till mobbing i alla fall. Men som jag tidigare var inne på så är det snarast pappans smärta filmen fokuserar på.

Filmens slutskede är ganska långsamt men också lika fatalt som abrupt. Låter det kryptiskt? Det är det också!

6/10

Boys Don’t Cry - 1999 - Hillary Swank gör bra ifrån sig

Linda var i sin recension av den här filmen alldeles lyrisk över dess egenskaper och det har under en tid stört mig lite att jag faktiskt inte sett den. Man blir ju nyfiken när den typen av superlativ uttalas om en film inte har sett. Och således gjorde jag nyligen slag i saken och såg den! Jag kan väl inte påstå att jag var lika imponerad som Linda men filmen var ingalunda dålig! Jag var heller inte lika imponerad över Hillary Swanks insats men viss gör hon bra ifrån sig. Det är väl dessutom vanligare att män spelar kvinnor (Tootsie, Mrs Doubtfire och To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar är några exempel) och på det sättet intressant. Hur som helst så tycker jag det dröjde lite för länge innan den tog tag i mig och att den inledningsvis var ganska seg. Allt eftersom historien utvecklas blir den dock mer och mer intressant och slutet är ganska starkt! Jag hade för min del inte riktigt räknat ut hur det skulle gå och det är ju alltid ett plus. Ett plus är också att filmen tydligen baseras på en verklig händelse och som sådant är det förstås ett tragiskt drama! Och en gång för alla måste man slå fast att filmens viktigaste egenskap inte är vad den visar utan vad den får åskådaren att tänka på. Och filmen har sannerligen ett budskap som man inte slutar att fundera över så fort den har tagit slut. Nej, moraliska funderingar om självförakt, främlingsfientlighet och ett förakt mot saker man inte riktigt förstår eller kan sätta sig in i, kvarstår! 

7/10

Recension: Full Of It

Ibland är det skönt att se film där man inte behöver anstränga sig för att hitta gömda kvaliteter, där det kanske inte finns några kvaliteter överhuvudtaget och där man bara kan njuta av att bli underhållen i runt 90 minuter. Full Of It är en sådan film. Den utspelar sig i collagemiljö och vi får följa en nyinflyttad killes första tid i skolan. Han tillhör förstås inte de populäraste killarna, men som i alla andra sådana här filmer så är gräset grönare på den populärare sidan och han önskar att han befann sig där. Han är påhittig och kommer upp med en hel del lögner för att ställa sig i bättre dager hos de andra ungdomarna. Tills en dag, då alla hans lögner blir till verklighet. Det blir helt uppenbart för honom att man inte ska önska sig något – för man kan mycket väl få det! Han är plötsligt skolans basketlags stora stjärna, personlig vän med Carmen Electra, hans pappa har ett förflutet i rockbandet Poison och både hans lärarinna och skolans populäraste tjej är dödsförälskade i honom. Inget negativt i sig kanske men konsekvenserna blir förödande och snart önskar han att allt var som förr igen. Filmen bjuder inte på några överraskningar någonstans, men är klart underhållande under den tid den pågår och det är väl allt man ska begära av en sådan här film egentligen. 

6/10

Mean Creek - 2004 - Utanförskap och mobbing!

Framförallt var det omslaget till den här filmen som jag fann lockande. Plus det tilltalade citatet naturligtvis men jag hade egentligen ingen aning om vad det var för film. Det visade sig att det handlade om några ungdomar/barn i olika åldrar som skulle hämnas på en jobbig mobbare och översittartyp. De lurar med honom ut i vildmarken för att förödmjuka honom men upptäcker att han kanske inte är fullt lika elak som han först verkade. De tycker rent av om honom! Men även om de bestämmer sig för att blåsa av sin hämnd går allting fruktansvärt fel och det slutar med en tragisk olycka. Det är inga direkta överraskningar i handlingen men det finns ändå en problematisering som är intressant och som möjligen har flera olika möjliga svar. Det råder nämligen ingen tvekan om att killen i fråga har egna problem och att det kanske är därför han försöker hävda sig mot andra. Kanske är det ett autistiskt handikapp såsom Asbergers syndrom där man har oerhört svårt att förstå andra människors sociala signaler om man ens kan förstå dem överhuvudtaget. Man utgår från det egna jaget och tar ingen som helst hänsyn till andra eftersom man inte förstår konsekvenserna av sitt handlande. Ska man i så fall tycka synd om denne mentalt tillbakadragna person eller är det snarare frågan om att tycka synd om hans mobbing offer?

Jag har inget bra svar på frågan men ser det snarare som att man inte fattar parti för någon av sidorna i konflikten. Det finns onekligen poänger här och där i filmen och det är kul att se Rory Culkin, den yngste av syskonklanen Culkin där Macaulay tveklöst är den mest kända! Han har minst lika stor talang som sin mer kända bror!

Tusen Gånger Starkare - 2010 - Minst lika viktig som Hip Hip Hora!

Jag har ett personligt engagemang när det gäller mobbing, utanförskap och orättvisor i skolmiljöer. Det görs inte tillräckligt ifrågasättande filmer om hur saker och ting faktiskt går till när barn och ungdomar ska till att utbildas för framtiden, vilka förebilder lärarna verkligen är och könsrollerna utvecklas under de här åren. Och eftersom jämställdhet – alla människors rätt till lika värde, också är något som jag brinner lite extra för välkomnar jag den här filmen. Den tar nämligen upp hela problematiken och handlar om hur det egentligen kan gå till även om ingen nämner det rakt ut. I den här skolan tar killarna fruktansvärt mycket plats, medan tjejerna knappast får komma till tals. De blir uppmanade av sina lärare att ta för sig med dubbla budskap förmedlar i och med lärarnas beteende. Till skolan kommer en ny elev, en stark tjej som inte är rädd för att göra sin röst hörd. Hon får ett inofficiellt uppdrag – att få tjejerna att ta med plats. Detta sker så småningom, men då passar det inte systemet längre och dubbelmoralen visar sitt fula anlete. Jag gillar filmen eftersom den vågar ifrågasätta även om man kanske kunde ha begärt mer av det rent tekniska kring den. Lite bättre manus, lite bättre skådisar, lite bättre genomför helt enkelt. Men på det hela taget är jag nöjd och jag anser detta vara en minst lika viktig film som Hip Hip Hora!  

7/10

2:37 - 2006 - Det syns ALDRIG utanpå!

2:37

Aka: Two Thirty 7

Regi: Murali K. Thalluri

2006

Drama

Filmen börjar med vad som händer en helt vanlig skoldag klockan 14:37 eller 2:37 Pm om man så vill. Någon förblöder inne på skolans toalett, men vi får inte reda på vem Klockan vrids tillbaka och vi får fortsättningsvis följa sex av skolans elever närmare, alla med sina egna problem, under just den här dagen fram till den ödesdigra tiden då en av dem har bestämt sig för att inte vilja leva längre. Undan för undan avslöjas hemligheter i stil med en ovälkommen graviditet där ytterliggare oerhört mörka hemligheter ligger begravda, ätstörningar, att skolans fotbollsstjärna inte riktigt är den han utger sig för att vara, drogmissbruk och prestationsångest. Hemligheter ingen kunde ana, inte ens de närmaste vännerna eller familjen lyfts fram och steg för steg kommer vi allt närmare den hemska sanningen om vem som inte längre orkar leva och varför.

När jag först tryckte in filmen i spelaren hade jag precis läst något om en elvaårsgräns, vilket gjorde att jag initialt kände mig lite skeptiskt till om jag verkligen skulle ta mig tid att se den. Inte för att filmer med denna åldersgräns som regel måste vara dåliga på något sätt, utan snarare för att den typen av film handlingen insinuerade knappast skulle kunna göras full rättvisa med den typen av kategorisering. Mången gång under filmens gång höjdes också mina ögonbryn av det faktum att den faktiskt innehöll både incestuös våldtäkt och riktigt explicita och närgångna problematiseringar som en elvaåring torde ha svårt att analysera. Jag är inte ens säker på att en trettiosjuåring, som undertecknad, hela tiden drar rätt slutsatser av filmen och skulle man dessutom vara tonårsförälder skulle filmen garanterat vara en rejäl kalldusch! Lyckligtvis hittade jag senare uppgift om femtonårsgräns vilket lättade mitt hjärta åtminstone en liten smula.

                           

Förutom att den då behandlar mycket känsliga och närgångna ämnen är själva berättartekniken mycket intressant. Ömsom blandas den mer konventionella storyn med ett slags intervjuer som både fördjupar och presenterar karaktärer. Vi får reda på lite av deras tankar på ett annat sätt än om man valt att bara gestalta dem på ett traditionellt sätt. Ett Genidrag tycker jag och dessutom har man tagit sig tiden att vid ett flertal tillfällen berätta historien från olika vinklar. De olika karaktärernas kontakt med varandra upprepas på så sätt utan att det blir tjatigt när vi får se samma händelse ur ett annat perspektiv och med en annan bakgrundshistoria. Utan att jämförelsen är så där exakt eller ens speciellt lämplig skulle man kunna nämna TV-serien Lost i sammanhanget och då tänker jag enbart på hur de olika karaktärerna interagerar med varandra.

Så vill du se en stark film som verkligen påverkar och som förhoppningsvis får dig att tänka efter både en och två gånger på tillvaron ska du definitivt se den här. Den höll mig fångad i ett järngrepp där jag kände mig oförmögen att komma loss och visst är de skönt när man har nytta av filmen en lång lång tid efter att man sett klart den. Självklart drivs man också av en nyfikenhet, man vill ju trots allt veta hur det går och vilka problem som är så allvarliga att man inte längre orkar leva med dem.

Så se dig om i livet, kanske är det någon i din närhet som mår dåligt. Ta tillvara varje tillfälle att hjälpa och stötta din nästa, i morgon kan det vara för sent…

White Water Summer

White Water Summer – Till en början en ganska typisk få-ungadomar-att-mogna-till-och-lära-känna-sig-själva-under-en-vildmarkstripp film med Kevin Bacon som ledare. Undan för undan börjar dock hans mörkare sidor titta fram och ganska snart inser man att han sannerligen inte är någon bra ledare för ett sådant företag. Han bestraffar på ett sätt om inte är hållbart i längden och hans humörsvängningar gör att han utsätter ungdomarna för större faror än vad som är nödvändigt. Allt som allt inte en jättebra film, men inte en dålig heller och har man inget bättre för sig en eftermiddag kan man helt klart titta på den. Det finns någon form av moralitet i den som i och för sig inte är särskilt unik eller oväntat men som trots allt gör att filmen funkar på något sätt. Det är underhållning för stunden helt enkelt. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm