The Conjuring – 2013 – Överraskande spökfilm!

James Wan, som har regisserat filmen, ligger också bakom flera andra filmer som jag har tyckt om. Saw är förmodligen den mest kända av dem, men jag gillade även DeadSilence och Insidious. Det är vad jag minns att jag har sett så där rakt upp och ner i detta skrivandets nu. Han är fantastisk när det gäller att bygga upp stämning och spänning och den här filmen är inget undantag.

Måhända har han lånat från andra filmer men det spelar ingen roll. Han gör något eget av det! Jag överdrivet inte när jag säger att jag faktiskt satt som på nålar under stora av filmen. Man kan tycka att många scener är tydliga men James Wan förstår att utnyttja situationen och angripa oss från ett helt annat håll med överraskningarna än vad vi har räknat med. Sådant förhöjer verkligen filmen. Man tror att attacken ska komma från ett annat håll och så kommer överraskningen.

Jag gillar hur filmen utspelar sig på 70-talet utan att det blir överdrivet tidstypiskt. Man kan se det på frisyrer och kläder men det blir aldrig sådär övertydligt som det kan bli ibland. Det är också en fördel att det inte är så överdrivet kända skådespelare i rollerna. Det gör att det känns mer äkta på något vis.

Handlingen utspelar sig i ett hemsökt hus. Det är lätt att tankarna går till den kanske mest kända ”spökhusfilmen” av alla, den som på svenska heter Huset Som Gud Glömde – och visst finns det likheter. Det finns gott om olikheter också men det är som sagt lätt att tankarna går åt det hållet. Man skulle också kunna tänka sig Poltergeist eftersom det handlar om andar eller demoner som påverkar den yttre världen. Dörrar som öppnas och stängs, knackande och så vidare.

Som vanligt får vi mer och mer bakgrund till vad som verkligen händer, vem eller vad som ligger bakom. Tempot, som från början är ganska lågt, stegras och till slut är det verkligen en kamp på liv och död.

Jag gillar den skarpt! Det är som sagt en bra spänningsfilm, en rysare skulle man kunna säga, det enda som jag har emot den är att det blir alldeles för enkelt till slut. Jag menar inte att familjen som utsatts, deras kamp, skulle vara enkel, utan de bakomliggande förklaringarna till vad som händer. Hade filmen förmått löpa linan fullt ut hade också betyget blivit bättre!

Förresten så finns det vibbar av den gamla TV-serien Friday the 13th: The Series vid ett par tillfällen. Det är nämligen så att ”spökjägarna” eller vad man vill kalla dem för, samlat på sig förbannde objekt från de fall de har arbetat på. Objekt som verkligen inte bör lämnas bakom en olåst dörr. Tredubbla lås vore en bra början…

7/10

I Frankenstein – 2014 – demoner och gargoyler

På omslaget står det nån jämförelse med Underworld och det är inte så dumt faktiskt! Filmen utspelar sig nämligen i en verklighet där krig råder. Det är inte mellan vampyrer och varulvar utan snarare mellan demoner och gargoyler. Det är en kamp som pågått i hundratals år och mitt i allt detta hamnar Frankensteins monster. Filmen utspelar sig i nutid och efter att originalberättelsen tagit slut. En gång i tiden läste jag faktiskt Mary Shellys roman om Frankenstein och även om jag inte minns mycket tycket jag själva prologen är värdig boken.

I den här filmen är monstret odödligt, han kan i vilket fall som helst inte dö av hög ålder eller på vilket sätt som helst. De onda demonerna är ute efter honom och hemlighetens med hans eviga liv, allt för att skapa en armé av demoner och en gång för alla besegra Gargoylerna. Det blir inte bara en film med slagsmål hit och dit utan också en där monstret, som ges namnet Adam, säker efter sin egen identitet. Man kan säkert läsa in religiösa värderingar i tillhörighet osv. men man måste verkligen inte. Framförallt tycker jag att det är snygga effekter och ett bra tempo i handlingen. Mycket mer än så behövs egentligen inte. Skådespelarna sköter sina jobb och filmhantverket är kompetent utfört. Det är en underhållande film även om den kanske inte ger några bestående intryck.

7/10

Bilder: TM & © 2013 LAKESHORE ENTERTAINMENT GROUP LLC AND LIONS GATE FILMS INC. Artwork and Supplementary Materials © 2014 Lions Gate Entertainment Inc. All Rights Reserved.

Vittra - 2012 - En svensk skräckfilm snart på bio

Vittra

Aka: Wither

Regi: Sonny Laguna, Tommy Wiklund

2012

Horror

En del filmer får sig ett rykte redan innan de officiellt gått på bio. Den här är visserligen visad på ett par festivaler och liknande men det riktiga biosläppet är ännu inte gjort. Den 9:e augusti är det dags i följande svenska städer: Avesta, Enköping, Göteborg, Hässleholm, Jakobsberg, Lund, Stockholm, Sudersand, Tomelilla, Uppsala och Västerås samt även enstaka visningar i Hedemora, Karlshamn, Ronneby, Strömstad och Ulricehamn allt enligt information från distributören – Studio S Entertainment.

                                                                                   

Vad får man då för pengarna? För det första får man enligt distributören den blodigaste svenska filmen som nånsin gjorts. Hur det är med den saken vet jag faktiskt inte eftersom det finns rätt många svenska filmer som jag ännu inte har sett. Men jag skulle tippa på att den ligger i toppskiktet! Men det är inte bara det att den är blodigt, för det betyder egentligen väldigt lite, det är snarare det att den, rent effektmässigt, är riktigt välgjord! Jag skulle vilja sticka ut hakan och säga att gore-effekterna helt klart håller internationell kvalitet!

Tyvärr lider filmen av andra problem. Man skulle kunna tro att det är skådespelarna som inte klarar av att leverera trovärdiga prestationer, men jag skulle istället vilja vända på det och påstå att det är manusförfattarna som inte lyckats skriva trovärdig dialog och trovärdiga reaktioner hos de inblandade. Jag tror inte att det finns många som med berått mod, och utan eftertanke, hade börjat ge sig på sina kamrater med så grovt våld som förekommer i filmen. Inte utan att man undrat över vad det egentligen är som försiggår. Detta verkar man helt och hållet ha missat från manusförfattarnas håll. Visst, skådespelarna har sitt ansvar men det har också regissörerna. Det är de som ska instruera skådespelarna så att deras prestation blir trovärdig och enligt den vision som de har av själva manuset. I det här fallet är det i princip samma personer som regisserar och som har skrivit så man kan inte skylla på några missuppfattningar där.

Resultatet blir att karaktärerna blir tunna som tidningspapper. Det finns ingen av dem som man bryr sig det minsta om och allt det där påverkar också möjligheten att blir rädd för det som sker. Normalt sett är man väl ute efter att skrämma sin publik om man gör en film där människor förvandlas till någon sorts demoner som sedan försöker att äta köttet från sina levande kamrater. Alla dessa känslor som man kunde ha lockat fram går förlorade. Man försöker väl på något sätt med Johannes Brosts karaktär men det lyckas inte och de andra har man verkligen inte sympati med.

Men man får ge eloge till sättet man har bakat in en massa klichékomik, det är inte frågan om några gapskratt utan snarare en underhållande känsla. Ibland använder man sig av formel 1A medan man ibland bryter lite mot konventionerna och överraskar publiken. Det är kanske en klen tröst men i alla fall en anledning till att filmen trots allt är ganska underhållande! Man har förstås sett det mesta sedan tidigare men en film till om ett ungdomsgäng som åker till en ödsligt belägen stuga för att festa klarar vi väl av? Så mycket bättre om det går en grym död till mötes och tvingas slakta varandra!

6/10

11-11-11 – 2011 - Demoner och religion

Det finns en särskild plats i mitt hjärta för övernaturliga historier som på något sätt blandar in religion och ockultism. Den här har dessutom några ganska schyssta effekter att skryta med, inte jämfört med storfilmen med hundratals miljoner i budgeten kanske men i alla fall helt ok med tanke på vad det är för film och hur dessa brukar kunna se ut.

I korthet handlar den om Joseph som upplever att han ser talet 11:11 överallt. Hans fru och son dog vid just den tiden, liksom hans mor. En bilolycka, som han mirakulöst nog överlever utan en skråma inträffar vid samma tid. Den välkände författaren, som han är, får också bud ifrån sin bror att hans far – som han inte har sett på flera år – ligger döende och endast har ett par dagar kvar att leva. I och med detta åker han hem till föräldrahemmet i Barcelona. Väl där eskalerar hans syner och han börjar se demoniska gestalter manifestera sig just vid klockslaget 11:11. De verkar vara ute efter hans bror som är präst och det blir nu Josephs sak att skydda honom på alla sätt möjliga.

Skådespelet är kanske inte något över snittet men jag gillar som sagt handlingar med ockultism och religion inblandat. Här är det lite roligt också eftersom man berör tro på ett sådant sätt att religiösa människor tror stenhårt på abstrakta ting medan den andra tron som behandlas avfärdas som ologisk. Samtidigt är det naturligtvis samma sak på andra hållet. I min värld försöker man förhålla sig lite med ödmjuk. Den som kategoriskt förkastar en annan människa tro som mumbo jumbo eller fantasier han inte ens börjat förstå vad det egentligen handlar om att tro på något. Den som ständigt söker bevis lär heller aldrig förstå.

Nåja, på slutet tappar filmen lite av sitt tidigare intresse. Det är inget ovanligt att det går ner lite när man närmar sig upplösningen och man inte kan hålla spänningen oviss längre. Ju mer information man får desto mer spännande blir det, men bara till en viss gräns, sedan är det nästan till mer skada än nytta. Men trots allt slutar filmen med äran i behåll och med ett hyfsat betyg!

7/10

The Evil Dead - 1981 - Den mest klassiska av ALLA skräckfilmer!

The Evil Dead

Regi: Sam Raimi

1981

Horror

De fem vännerna Ash (Bruce Campbell), Cheryl (Ellen Sandweiss), Scott (Richard DeManincor), Linda (Betsy Parker) och Shelly (Theresa Tilly) är på väg mot en trevlig helg i en liten stuga långt ute i ödemarken. Väl där upptäcker de några mystiska föremål i källaren som de först inte tar riktigt på allvar, en gammal bok med konstiga tecken och en lustig pärm och bredvid den en åldrad rullbandspelare. Utan att tänka mer på den saken sätter de sig ned och lyssnar på vad mannen på bandet har att säga. Han talar om uråldriga demoner som besätter människokroppen och hur besvärjelserna i boken väcker dem till liv. Först tror inte ungdomarna så mycket på det men efter hand som de, en efter en blir besatta, inser de snart att det inte är någon lek längre…

Finns det någon skräckfilm med en budget av ett frimärkes storlek som nått total kultstatus världen över så är det sannerligen den här filmen. När man ser filmen är det heller inte svårt att förstå varför. En film av den här typen är generellt sett inte i närheten av att vara så här kvalitativ och oftast skulle det rent effektmässig bli ett rent fiasko.

Det som skiljer den här från mängden är framförallt sättet den är filmad på. Det märks att filmens regissör Sam Raimi vet vad han sysslar med och han redan vid den här tiden hade en osedvanlig talang och blick för visuella kameraåkningar och voyeurismiska iakttagelser fångade av kameralinsen. Hans framgång på senare år med Spidermanfilmerna kan väl storleksmässigt närmast liknas vid Peter Jacksons Lord of the Ring succéer om än kanske inte i samma omfattning.

I brist på bättre ord skulle jag faktiskt vilja påstå, att trots filmens egentligen ganska knappa handling, är det faktiskt väldigt spännande! Man drar ut på händelseförloppet och med hjälp av skicklig klippning åstadkommer man en fängslande berättelse. Att man inte personifierar ondskan på något annat sätt än genom att iaktta de besatta människorna hjälper helt klart upp det hela och man klarar sig därigenom från att förlöjliga demonerna.

Men inte bara skräckdelen i filmen funkar ypperligt. Som tidigare nämnts är kameraarbetet en av filmens största tillgångar men även en del manusdetaljer är fullständigt brillianta! Som när Ash och Linda tittar på varandra växelvis när den andra blundar. Det är svårt att förklara för den som inte sett filmen men ha det i åtanke om du planerar att göra din första bekantskap med filmen inom kort.

Självklart är skådespelarna inte av kalibern oscarsmaterial men jämför man med liknande filmer i samma budgetklass kan man konstatera en klar skillnad. Det är trovärdigt och även om det inte är filmens huvudsakliga tillgång skadar det absolut inte. Gore och sminkjobb är i stort sett delikat utfört och tillsammans med en del andra effekter bidrar det helt enkelt till filmens kultstatus.

Det är bara en sak som stör mig lite angående filmens specialeffekter, dock inte tillräckligt mycket för att jag ska plocka ned filmen från dess guldpedistal och sluta med att tillbe den varje dag. Utan att gå in i detalj vad som händer (för de läsare som mot förmodan inte sett filmen) ser det ut som om man använt sig av modellera i några få scener och det var kanske inte den snyggaste lösningen.

Köp filmen – NU!

Recension: Heartless - 2009

Heartless

Regi: Phillip Ridley

2009

Thriller/Horror

Jamie har ett stort hjärtformat födelsemärke runt ena ögat. Detta gör honom till ett monster i många andras ögon och han får stå ut med att bli häcklad lite var han går. Hans passion är fotografi, inte sånt där digitalt fusk utan riktiga grejor. På kvällar och nätter är han ute och tar bilder tills han en dag upptäcker något fruktansvärt. Han tror knappt sina ögon när han upptäcker de demoner som döljer sig under huvorna. Hans liv får en vändning och han ser spår av demonerna i varje graffiti och i varje dröm han har. Livet runt om honom börjar kantas av våld när han en dag blir upprings av en mystisk man som verkar veta allt om honom och vill träffa honom.

Brittiska filmer han en tendens att hålla sig lite mer realistiska och mindre publikfriande än sina amerikanska motsvarigheter. Här är det inget fel på realismen heller åtminstone inte om man undantar visualiseringen av de demoner som Jamie ser. De ser långt ifrån trovärdiga ut och jag kan inte riktigt klura ut om de är datorgenererade eller inte. Slutsatsen blir att de är det men de har inte riktigt den lyster som sådana effekter brukar få.

Historien med födelsemärket känns bara som ett sätt att intellektualisera det hela och är egentligen helt ovidkommande enligt min mening. Det viktiga är att Jamie framstår som en ensamvarg på något sätt och har någon form av fysiskt lyte som gör att han inte riktigt trivs med sig själv. Demoniseringen är lite krystad och det borde ha gått att hitta på något mer intressant för att locka publik. Däremot gillar jag de religiösa undertonerna och utpressningen mot Jamie – att han måste begå våldsamma och obeskrivliga grymheter för att få behålla sitt utseende (utan födelsemärket).

Som luttrad våldsfilmsåskådare hade jag önskat lite mer motbjudande visualiseringar av brotten som man mestadels får tänka sig men det är ingen nödvändighet. Det här är ingen extremfilm och den bör heller inte behandlas som en sådan! Hur som helst är det bra skådespelare som förhöjer filmens spänning och det är ju postivit! Men med tanke på citaten på omslaget hade jag nog förväntat mig något mer. Helt ok, men aningen tråkig.

6/10

976 Evil - 1989 - Robert Englunds regidebut!

976 Evil

Regi: Robert Englund

1989

Horror

Skrivet av: Linda Snöberg

Du hittar inte numret i telefonkatalogen. Inte ens hos nummerbyrån. Men det finns och det går till en plats långt ner i underjorden. Platsen där den onde vilar i väntan på att lösgöra sin förödande kraft. Just i denna stund får Hoax (Stephen Geoffreys) en lapp, på lappen står numret, numret som går till en ond plats. Någon är på väg för att varna honom men det är försent, han har redan luren mot örat. Den sista siffran är slagen och det tutar inte upptaget…

Detta är en av de värsta skräckfilmer jag har sett. Det är en del jag inte förstår med denna film, det första är att Hoax ska vara i 20 års ålder men hans agerande är mer likt en 13 åring. Är det så att vi ska tro att han har nått fel på hjärnan, som gör att beter sig som ett barn?

Atmosfären är dum och tråkig och skådisarna är dåliga förutom Stephen Geoffreys, han gör ett skapligt jobb. Jim Metzler och Robert Picardo gör nog den sämsta insatsen i sina karriärer.

Det fanns inte så många bra dödsscener, men en fanns det och det var när Hoax slet ut hjärtat på två som muckade med honom hela tiden. Det värsta var helt klart när spindlarna krälade ut från matfoliet, hade det inte varit för att man tycker spindlar kan vara läbbiga så hade man inte blivit ett dugg påverkad.

Hoax´s religiösa mamma Lucy (Sandy Dennis) vinner min statyett av att vara den mest irriterande karaktären jag någonsin har sett och det är ju inte så bra.

Man kunde ju tro att mannen som spelar en av den mest skrämmande mördare genom tiderna, Freddy Krueger vet hur man skrämmer tittarna, men jag vet inte hur Robert Englund har tänkt här, för bra är det inte. Efter att ha sett filmen så finns det verkligen ingen mening att ens tänka på att göra en uppföljare, men det finns en i alla fall. Om man tycker om att spendera pengar så borde man ha lagt dem på att få bättre effekter eller bättre skådisar så hade kanske filmen blivit någorlunda bättre.

Frågan är varför gjorde man en uppföljare?