Punishment – 2013 – Glöm Jason Voorhees!

Jo, det står faktiskt att man gör bäst i att glömma mördaren från Fredagen den Trettonde filmerna på omslaget. Det står förstås på engelska men det kvittar ju. Däremot vet jag inte riktigt vad Jason har man filmen att gör överhuvudtaget. Det handlar om hämnd egentligen. En ung flicka dör i början av filmen och sedan är legenden igång om hämnaren som försvann i skogen. Ok, det finns väl ett par likheter där.

Det finns definitivt likheter med slashergenren i filmen. Att man berättar historier vid lägerelden är till exempel en av dem. Jag ska ärligt säga att trots att det bara är ett par dar sedan jag såg denna har jag väldigt vaga minnen. Det är i och för sig inget ovanligt då jag ofta har svårt för att komma ihåg detaljer. Men det säger ändå något om filmens kvaliteter. Jag gillade den inte. Det finns inte mycket förmildrande oständigheter heller och jag kommer att hålla den här texten väldigt kort. Det finns helt enkelt ingen anledning att lägga ut den vidare. Punishment är helt enkelt ingen bra film och även om man möjligen skulle kunna kalla den för neo-slasher i någon form rekommenderar jag ingen att se den. Så enkelt är det!

3/10

Recension: Silent Scream - 2005

Silent Scream

Aka: The Retreat

Regi: Matt Cantu, Lance Kawas

2005

Horror

När terminen är slut får klassen låna sin lärares – psykologiprofessorns, stuga i skogen som tack för att de alla hjälp honom med hans experiment, att tränga i den mänskliga hjärnan och med hjälp av hypnos bevisa vissa grundläggande teorier i hans forskning. Väl framme i stugan har dock eleverna inga tankar på mera studier. De vill roa sig, dricka öl och hångla. I den karga trakten finns förstås även en maskerad mördare som håller på att iscensätta sitt eget experiment – döda dem en efter en…

Läser man handlingen på den här filmen krävs det inte särskilt många sekunders betänketid innan man vet vad det är för typ av film man kommer att få. För även om det inte står SLASHER! med stora bokstäver över framsidan, så är i alla fall handlingen en av de mest typiska i sammanhanget.

Snabbt fattar man också att om man ska ta filmen på allt för stort allvar, kommer man att bli gruvligt besviken. Det är inte särskilt spännande och skådisarna är inte lysande. Naturligtvis varierar kvalitén på dessa ganska kraftigt mellan urusla och ganska hyfsade men på det hela taget får man inget gott intryck. Dock ska det sägas att filmen innehåller något som jag personligen är ganska svag för, referenser till andra kändare filmer i genren som kräver att man är uppmärksam om man inte vill missa dem.

Det är också ett förhållandevis högt tempo i filmen, åtminstone vad gäller bodycount. När jag tänker efter vet jag inte om jag sett någon annan slasher med ett liknande tempo på detta plan men det gör ju också att spänningsmomenten, som jag nämnde något stycke upp, utarmas. Blodet skvätter riktligt omkring och en del innovativa metoder används av mördaren men det räcker liksom inte, ingenstans finns det något som verkligen greppar tag i en för att tvinga ned en på knä. Effektmässigt finns det också en del kvar att önska.

Sen var den ju det där med slut-twisten… Det är svårt att skriva om utan att avslöja för mycket men jag tycker, tvärtemot vad alla andra tycks tycka, att den räddar upp filmen från ett katastrofalt nederlag och ger den åtminstone någon liten poäng rent manusmässigt. För handen på hjärtat… Det är rätt så ologiskt och dumt hela vägen att det bara blir löjligt.

Rekommenderas endast till såna som jag, som måste se alla slashers som finns, alla andra bör hoppa över den här…

Recension: Wes Cravens fjärde skrikfest - Scream 4 - 2011

Scream 4

Regi: Wes Craven

2011

Horror/Komedi

Nu har det gått tio år och Sidney Prescott återvänder till sin hemstad. Som den enda överlevande i massakern för ett decennium sedan har hon blivit något av en celebritet och de ursprungliga morden har också inspirerat en hel filmserie – Stab-filmerna! Men nu är hon tillbaka med en egen bok i bagaget tillskillnad från de som Gail Weathers skrev om henne. Knappt har hon hunnit dit förrän en ny serie mord börjar inträffa. Någon håller på att upprepa de ursprungliga dåden men med en ny twist.

Trots att det bara är fjärde delen i serien känns det lite som om själva idén bakom redan har överlevt sig själv. Det är referenser till olika klyschor i skräckfilmer mest hela tiden och även om jag verkligen gillar det draget blir det lite för mycket – även för mig. Skådespelarearsenalen känns igen från tidigare delar, åtminstone själva kärnan: Courteney Cox, Neve Campbell och David Arquette och de gör väl det som förväntas av dem. Dessutom medverkar några kända skådespelerskor i några mycket små roller, till exempel Kristen Bell, Anna Paquin och Hayden Panettiere. Men även om rollerna är små tillför de faktiskt filmen något. Och på tal om detta så kryllar det av twists och vändningar som sig bör.

Men jag tycker som sagt att det blir lite för mycket. Jag är inget större fan av de tidigare delarna och har inga större minnen av dem, men var det verkligen så här klämkäckt? Var det så här humoristiskt från början? Dialogen är hur kul som helst tycker jag och det märks att det är Kevin Williamson som varit inblandad i manusarbetet. Säga vad man vill om honom men skriva intriger i småstadsliv kan han i alla fall.

Nu är ju komiska, eller klichékomsiska inslag en viktig del av slasherkulturen så dess förekomst borde inte förvåna. Det är bara lite för ensidigt och inte mycket annat. Det här är en film som trots allt får räknas som neoslasher och när det gäller blodiga mord har man inte sparat på krutet. Det här är den överlägset mest blodiga av alla fyra filmerna så långt och det kanske kan räknas som något positivt om man är på rätt humör. Men filmen hittar aldrig någon spännande nerv, den är allt för komisk hela tiden och det finns ingen direkt poäng med den. Den tillför inte något nytt till serien och den tillför inte något nytt till genren. Vi bjuds på gammal skåpmat som man har försökt fräscha till genom att byta datummärkning på förpackningen. Det enda positiva jag har att säga är egentligen en av slutpläderingarna om man kan kalla det så, som konstaterar att stjärnor numera föds på internet och numera inte ens behöver ha genomfört något speciellt för att bli stora. Exponering är allt!

Nja… en ganska onödig film on Ni frågar mig!

Recension: Gutterballs - 2008

Gutterballs

Regi: Ryan Nicholson

2008

Horror

Två rivaliserande kompisgäng träffas på den lokala bowlinghallen. Det ena leder till det andra och till slut har en av killarna – Steve fått nog av förödmjukelser, han planerar att ge igen och det snart! När en av tjejerna i det andra gänget glömmer kvar sin handväska väntar han och kompisarna i mörkret. En brutal våldtäkt är sedan upptakten för resten av filmen där en efter en av bowlarna går sitt öde till mötes på de mest blodiga och perverterade sätt.

Min enda tidigare kontakt med Ryan Nicholson är Live Feed. En film som hade en fanatiskt snyggt och tilltalande omslag med som tyvärr visade det sig vara en smärre katastrof. Även den här filmen finns med ett tilltalande omslag som parodierar Maniac, man har till och med parafraserat dess tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. Här är det dock frågan om en helt annan utgåva där vi – tack och lov – har besparats från dylika skämt!

                                  

Tyvärr är skådespelarna ganska bedrövliga mest allihop, men det är kanske något man får räkna med när det gäller sådan här film. Det viktigaste är väl ändå att mordsekvenserna är innovativa och underhållande, och det är det faktiskt oftast. Det är väl inte helt oförutsägbart på detta plan hela tiden men eftersom Ryan Nicholson inte drar sig för att visa könsorgan – äkta eller inte, så finns det en hel del perverterade saker man kan göra. Med det sagt så är det naturligtvis en självklarhet att det förekommer en del sex i filmen. Inte är det några regelrätta pornografiska scener, men nog är det lite mer närgånget än vad det brukar vara.

Mördaren ser faktiskt ganska cool ut tycker jag även om dennes uppenbarelse kanske först får en något komisk effekt. Förresten så förstår jag att folket i filmen måste dödas för maken till jobbiga personer har jag nog aldrig skådat. Den där Steve skulle jag inte kunna vara i samma rum som i många minuter, snacka om självupptagen loser. Det är ett evinnerligt gnällande på allting och det gäller förstås inte bara honom. I princip samtliga karaktärer har ungefär samma mönster och man kan inte vänta på att de ska dö en efter en.

Själva upplösningen är lika krystad som resten av filmen, men man får ta det för var det är och hålla till goda med det lilla. Det är trots allt en form av slasher och det väsentliga är inte om karaktärerna är lätta att tycka om eller inte. Fast det är klart, det blir ju ingen vidare spänning om man inte tycker synd om några av karaktärerna heller. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att den här filmen ska vara särskilt spännande i alla fall, det är inte riktigt stilen på filmen. Jag tror snarare att den faktiskt är gjord som ren underhållning och vad mer kan man egentligen begära än våldtäkt med en bowlingkägla? Jo, hämnden förstås!

Recension: Final Stab aka Final Scream – 2001

Efter Scream 3 gjordes den här filmen som någon slags inofficiell uppföljare till succétrilogin. Det finns väl vissa gemensamma nämnare men mestadels var det naturligtvis ett sätt att rida på framgångsvågen av Screamfilmerna. De filmer jag tidigare har sett av David DeCoteau har alla varit ganska usla, jag kan inte säga direkt hur många det handlar om men det är i alla fall inte mer än en handfull eller så. Den här var faktiskt över mina förväntningar. Den lider av dåliga skådisar, men det är långt ifrån katastrofala och det största problemet är istället manuset. Karaktärerna beter sig oerhört korkat och det är något som är svårt att förlåta. Det finns onekligen en potential men den slarvas tyvärr bort. Man lyckas aldrig få filmen direkt spännande och morden, som är så viktiga för en slasher, är oerhört tama. Jag har inte direkt några belägg för det, men det känns som om den version av filmen jag har fått tag i är aningen klipp – i varje mordsekvens.

4/10

Recension: Hatchet 2 – 2010

Jag vill inte påstå att jag minns särskilt mycket av den första filmen mer än att jag inte var någon älskare av den. Det är kanske inte de bästa förutsättningarna att gå in med när det är dags för en uppföljare men det är så det är. En uppföljare bör ju dessutom, i någon mån, kunna stå på egna ben och berätta historien på ett sådant sätt att man ändå förstår allt man behöver veta från tidigare delar. Jag tycker att den här filmen lyckas hyfsat med det även om det tar lite tid innan allt faller på plats. Hur skådespeleriet i första filmen var har jag inget minne av men här skulle man verkligen kunna önska mera. 

Det är väl i stort sett Tony Todd, i rollen som voodoopräst eller bedragare, som lyckas vara trovärdig. Ja, och så medverkar Kane Hodder och gör bra ifrån sig också förstås. Men efter som det egentligen är mycket känslor som ska förmedlas. Alla de vars släktingar mötte döden i den första filmen kanske borde reagera på något sätt mer än ett helt nollställt ansiktsuttryck? Nåja, som underhållning för stunden fungerar filmen även om det inte är något mästerverk vad gäller slashers eller neoslashers heller för den delen. Det finns vissa mordsekvenser som är hur innovativa och underhållande som helst men det överdrivs också tyvärr lite för mycket emellanåt vilket ger ett tramsigt intryck snarare än ett humoristiskt.

5/10

Recension: Wrong Turn 4: Bloody Beginings – 2011

Egentligen behövde vi väl inte ytterligare en del i den här inavelsfesten men det är ändå intressant att någon vill göra en prequel till hur historien tog sin början. Fast egentligen börjar inte historien där den här filmen börjar heller, man skulle kunna göra ytterligare en film med händelserna som föregick denna om man hade haft lust. Faktum är att det inte vore en så dum idé men nu ska vi inte förlora oss i vad som kunde ha varit utan koncentrera oss på vad det här faktiskt är för en film. På det hela taget känns det inte som en del i Wrong Turn serien, miljöerna är fel då det utspelar sig i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus snarare än ute i vildmarken. Inavel finns det dock och det är ju nästan ett måste i de här filmerna. Personligen minns jag inte tillräckligt från de existerande filmerna för att kunna göra kopplingarna mellan filmerna. Jag förstår att vissa saker ska anspela på annat utan att egentligen minnas om Ni förstår vad jag menar. Men det är inte så mycket samband egentligen, mer än det uppenbara förstås. Att det är en prequel har mycket liten betydelse och det mest intressanta är dödssätten. Det finns faktiskt ett par riktigt uppfinningsrika sådana!

Till filmens nackdel hör att karaktärerna är bland de mest korkade jag har skådat i en sådan här neo-slasher/hillbilly-horror på länge! Jag menar inte att skådespelarna drar ned intrycket, för jag tycker de sköter sig ganska bra, utan att själva karaktärerna, eller kanske i slutändan manuset, är så dumt att man knappt kan skratta åt det ens en gång. Det finns poänger, det är helt klart och det finns definitivt underhållningsvärde. Däremot finns det inget som överraskar längre, det finns inget nytt och inget som utmärker filmen jämfört med alla andra av samma slag.

5/10

Recension: Bikini Girls on Ice - 2009

Bikini Girls on Ice

Regi: Geoff Klein

2009

Horror

En busslast med collagebrudar i bikini fastnat på vischan. De är på väg mot en plats där de ska tvätta bilar, allt för att dra in lite pengar. Men de fastnar som sagt i en liten håla och tar så småningom beslutet att förlägga biltvättandet där istället, åtminstone i väntan på att bussen ska bli lagad. Vad det inte hade räknat med är att mackägaren är en spritt spångande galning som inte spiller någon tid innan han börjar mörda dem en efter en…

Vi kan väl göra det enkelt för oss och kalla det här för en slasher, en neoslasher rent av. Den har alla de klassiska ingredienserna: brudar, en galen mördare och någon form av byfåne som påpekar, i sann fredagen den trettonde anda att det minsann har försvunnit folk från trakten och kring macken i synnerhet. Ingen tror honom förstås!

Manuset är fasansfullt dåligt men skådespelarna är faktiskt betydligt bättre än vad man skulle kunna tro. Ingen är briljant men det finns hopp för ett par av dem. Något som förvånade mig var att man faktiskt inte någon gång får se några bröst som inte befinner sig i en bikiniöverdel. Jag hade förväntat mig rätt så mycket exploaterande av denna kvinnliga anatomi, men tji fick jag! Det var ju i och för sig upplyftande att man blev lurad och att de förutfattade meningarna inte införlivades. Man får helt enkelt nöja sig med att brudarna behåller bikiniöverdelen på.

Men det innebär ju inte att det är vidare logiskt. Jag vet inte vad ni säger, men jag tycker nog inte att det verkar så vidare trovärdigt att tjejerna fortfarande springer omkring i bikini efter mörkrets inbrott. Mördaren tillhör väl inte de mest karismatiska heller och är väl egentligen inte en riktigt slashermördare heller. Det finns ingen motivation bakom hans beteende och det är förvånansvärt blodfattigt trots att han hugger sina offer upprepade gånger i frenesi.

Och efter ovanstående stycken tror ni förstår att det här inte är en film man behöver bry sig om? Men jag vill helt klart hävda att det är en underhållande film trots allt. Det kanske inte är de kvalitativa bitarna som gör detta men gillar man slashers tror jag inte man kommer att bli besviken, bara man inte förväntar sig floder av blod.

Recension: Sweatshop

När man läser om filmen, hur en galning med en hundrakiloshammare, som i själva verket verkar vara en slägga med ett städ längst ut på skaftet, ska gå bärsärkargång mot några partande gothpunkare, blir man förstås lockad! Tyvärr är det som följer allt annat än bra och man tröttnar ganska fort på det urusla skådespeleriet och det röriga manuset. Det hoppas lite hit och dit i både tid och rum och det är svårt att få en uppfattning om i vilken ordning allt sker, vad som är tillbakablick och vad som är önsketänkande. Visserligen är galningen med hammaren ganska cool och han fullständigt brutal men det finns så mycket annat som drar ner filmen att det förtar allt underhållningsvärde som filmen kunde ha haft. Rörigt och ointressant är nog de två och som bäst beskriver filmen. 

2/10

All the Boys Love Mandy Lane - 2006 - En neoslasher...

All the Boys Love Mandy Lane

Regi: Jonathan Levine

2006

Horror

Mandy Lane är den populäraste tjejen i skolan, åtminstone i det avseendet att alla killarna vill komma innanför trosorna på henne. Ingen har självklart ens kommit i närheten av detta och att enbart lyckas få med henne på dejt eller fest måste betraktas som en framgång. Detta gör det än mer frustrerande för killarna, vilket i sin tur innebär att de försöker ännu mer. Nu har hon tackat ja till en ny fest på en ranch som en av killarnas föräldrars äger och tiden planeras åt allehanda nöjsamma aktiviteter, såsom sprit, droger och massor av sex. Killarna fortsätter förstås att stöta på Mandy Lane trots att det finns andra mer lättfotade tjejer i gänget. Alla vill åt henne, men något går ett steg längre och plötsligt börjar festens deltagare att mördas en efter en…

Till en början kan man säga att den här filmen innehåller en uppräkning av alla klyschor som är brukligt förekommande i slashergenren. Det är de kättjefulla ungdomarna som mördas, medan den oskuldsfulla helylletjejen Mandy Lane klarar sig, eller rent av är motivationen för mördaren. Lägg också till att Mandy Lane kanske inte är den snyggaste tjejen i skolan, men eftersom hon är så där oskuldsfull är hon ett extra hett villebråd för de kättjefulla pojkarna. Hon är blond, som brukligt är och hon tycks inte bry sig om spriten och drogerna. Dock deltar hon när gänget leker sanning eller konsekvens, vilket kanske är lite oväntat men man får ibland känslan av att hon vill mer än hon tillåter sig själv att göra. Vid andra tillfällen är man å andra sidan övertygad om att hon i själva verket är lesbisk och därför är helt ointresserad av killarna.

Överlag är det mycket sexfixering, vilket naturligtvis också är brukligt i genren och det kan handla om att från storleken på killarnas könsorgan till tjejernas behåring på motsvarande kroppsdelar. Jag upplever inte detta som något problem utan snarare att man tagit till sig genrens speciella beståndsdelar och utnyttjat dem, kanske för att driva lite med dem, men det blir aldrig så där fånigt och fjantigt som det kan bli när man parodierar någonting.

Mordsekvenserna är, åtminstone till en början ganska uppfinningsrika och det förekommer en del sätt som jag aldrig sett förut. Dock förekommer det och ett riktligt användande av gevär, vilket kanske inte är lika förenligt med genrens stöttepelare som knivar och yxor traditionellt är. Jag tycker i och för sig inte att detta gör så mycket, det viktigaste är att stämningen och spänningen håller i sig, vilket jag upplever att den gör.

Något som kanske är mer negativt för filmen är att man, enligt min smak, får veta vem mördaren är i ett allt för tidigt skede. Det är heller inte frågan om någon maskbeklädd baneman som man annars är van vid utan faktiskt en hel vanlig människa som, åtminstone inte ännu, återuppstått från de döda (jag tänker på genrens stora ikon Jason Voorhees). Till filmens försvar tänker jag ta upp sluttwisten som gör att saker och ting verkligen ställs på ända. Det är väl inte superförvånande att det finns en sluttwist, det är ju ganska vanligt numera men här gör den att en annars ganska enkel film får ytterliggare en dimension. Med det menar jag inte att jag nödvändigtvis gillar den lösning som genereras av twisten utan snarare att jag är glad för att det inte var fullt så enkelt som det länge såg ut att vara.

Totalt sett en ganska medelmåttig neo-slasher men med en del höjdpunkter, rekommenderas till fans av genren. 

7eventy 5ive - 2007 - Rutger Hauer i Neo-slasher

7eventy 5ive

Regi: Brian Hooks, Deon Taylor

2007

Horror

Universitetsterminen är över och en tid av konstant festande och bekymmerslöst sex är i antågande. Det coolaste innegänget – ”the Crew” blir inbjudna till en jättefest av en rik klasskamrat till en ödslig herrgård där de kan roa sig skamlöst hela helgen – tror de. För efter en oskyldig lek, som går ut på att ringa ett slumpvis utvalt nummer och sedan lura vederbörande i sjuttiofem sekunder utan att bli avslöjad, råkar de till slut ringa ”fel” nummer och hamna hos en komplett galning, som till råga på allt snart spårar dem till herrgården och dessutom bara verkar ha ett enda mål i sikte – att brutalt slakta dem alla med sin skarpslipade yxa!

Helt klart en av de mest intressanta slashers jag har sett på senare år. Den gömmer sig inte irriterande mycket bakom humor, även om man emellanåt skymtar skämtsamma klichéer. Den är också riktigt välspelad, åtminstone om man jämför med ekvivalenter från det gyllene åttiotalet och synnerligen brutal. Med det menar jag inte att man nödvändigtvis får se precis allt i bild, men åtminstone tillräckligt för att tillgodose den gorehungrige skräckfilmsfantasten fullt ut.

                                               

Det finns också en spänning, som helt klart är jämförbar med de allra bästa filmerna i genren och, som sig bör, en maskbeklädd mördare. Eller rättare sagt åtminstone halvt maskerad, för han ser ut ungefär som mördaren i svenska School Night Massacre med hättan på vinterjackan framdragen över huvudet. Detta ger en något förvirrad signal till tittaren då övriga karaktärer klarar sig alldeles utmärkt med t-shirt eller liknande.

Nu ser man ju inte den här typen av film för den stora logiska behållningen, och det är väl tur, för förutom nyssnämnda vinterjacka finns det väl några saker till man skulle kunna ta upp. Men när filmen är så brutal och närgående finns det ingen anledning att göra det, våldet väger helt klart upp avsaknaden av logik även om det inte är rysligt innovativt genomfört och mestadels förlitar sig på yxan.

För oss som gillar Rutger Hauer, så är det glädjande att han faktiskt förekommer i en mindre roll som polisutredare i filmen. Någon måste ju ha begravt sig i utredningen av den förra mordräden som inträffade och han är som klippt och skuren för rollen. Dock tror jag inte att någon annan än hårdhudade Hauer-fantaster uppskattar denna del av filmen något nämnvärt då den faktiskt tar tempot från den mer intressanta och blodiga delen. Kanske var det nödvändigt att blanda in utredningen för att få ihop sluttwisten, men å andra sida borde man kunnat lösa det på annat sätt också. Hur som helt är det, för mig personligen, trevlig att återse min gamle favorit även om han känns rätt trött och enbart går på rutin.

En riktigt bra neo-slasher som rekommenderas!

Scream 4

Den här väl ju hyfsat snygg...

Scream 4 - Trailer

Det är ju en ny film på gång i Scream-serien, Scream-sviten, eller vad man nu vill kalla det. jag var personligen inte särskilt imponerad av de tidigare filmerna även om det finns vissa poänger med dem. Det råder ju till exempel inget som helst tvivel om att de på något sätt utgjorde början till en slasher-renässans, en del av neoslashers födelse om man så vill... Hur som helst så snubblade jag över den nya filmens trailer idag, den som alltså kommer att bli nummer fyra i serien och om man får lita på vad den utlovar så kommer det här att bli den bästa filmen i serien!

Galen trälåda!

Jag tänkte passa på att slå ett slag för svensk film och de som faktiskt vågar sig på att ge ut den i lite mer spännande form än en vanlig vaniljutgåva, heter det så – vanilla edition? Jag tänker naturligtvis på sydsvenska Sickfilms och filmen Insane som släpps i en trälåda den 15:e december, men finns att förboka redan nu. Tyvärr har jag inga bilder att visa av verket men att kopiera in innehållet på de tre(!) diskarna ska jag kunna åstadkomma i alla fall!

Trälåda cirka 250x160x60 mm, med lås och gångjärn i läder, innehållet packat i träull
Trediscars specialutgåva av Insane
Alternativt omslag på dvd´n
Nyckelring "THE BRIDGEBURN HOTEL" individuellt numrerad med rumsnummer 1-666
Meny från "THE BRIDGEBURN HOTEL" med fullständig förteckning över innehållet på skivorna
Foton
En bit av tapeten från sovrummet i filmen medföljer i varje box

Dessutom kommer det i en av boxarna ligga en guldbiljett där den lyckliga innehavaren vinner en natt på Brännebrona Hotell där filmen spelades in. Vinnaren får en övernattning i "Insanerummet" samt trerätters middag för två.

Disc 1:
Insane Final Version
Bakom kulisserna
Regissör och producent kommenterar scener ur filmen
Trailers
Skärmsläckare
Påskägg

Bild: Anamorphic widescreen
Ljud: Dolby Digital 5.1 + DTS

Tal: Engelska
Text: Svenska, Danska, Norska, Engelska

Disc 2:
Insane German Cut
Bloopers
Deleted scenes

Bild: Anamorphic widescreen
Ljud: Dolby Digital 5.1 + DTS

Tal: Engelska
Text: Ingen text

Disc 3:
Bakomfilm 110 minuter
Bakomfilm 10 minuter
Screenshots and stills

Bild: Anamorphic widescreen
Ljud: Dolby Stereo

Tal: Svenska
Text: Ingen text

Regi: Anders Jacobsson, Tomas Sandquist
Producent: Henrik Koelman
Region: 2
Studio: Sick Films
Årtal: 2010
Speltid: 87 minuter + extramaterial

Den som inte känner att han/hon måste lägga en femhundring på den här specialboxen kan förstås nöja sig med den vanliga utgåvan för under en tredjedel av priset!

Förbokar den monumentala trälådan gör du på darkdisc.com!

Laid to Rest

Laid to Rest – Ett av de stora problemen med neoslashers är att de inte har riktigt samma känsla som de från guldåldern. Ofta försöker man för mycket eller gör gore-effekterna så grisiga att det blir löjligt istället för stämningsfullt och spännande. Delvis är detta ett problem här men oftast funkar det ganska bra och det är väl bara vid något enstaka tillfälle man fastnat i fällan att använda tarmar och annat som egentligen inte hör hemma i genren. Sådant är till för med humoristiska splatterfilmer enligt min åsikt. Ett annat problem, som i och för sig inte är något som kan sägas vara unikt för dagens slashers, utan var lika närvarande förr, är skådisar som är allt annat är bra och trovärdiga. Här är det även problem med regin och hur mycket ologiska reaktioner som helst, jag har väldigt svårt för att tänka mig att någon skulle reagera på det viset som sker i filmen när man är jagad av en till synes galen och maskbeklädd mördare. Den här filmens andra halva är klart bättre än den första och mer klassisk i sitt snitt. Det blir mer spännande och jakten utan att behöva ta hänsyn till logik tar sin början och blir faktiskt riktigt sevärd till slut! Tyvärr gör de absoluta slutscenerna och själva upplösningen att man blir lite snuvad på konfekten, då det helt plötsligt blir så rörigt och osammanhängande när man ska berätta hur allt hänger ihop att man inte förstår någonting istället. Mja.. en högst medelmåttig neoslasher på det hela taget… – 5/10

Köp den på Axelmusic!