Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

Lokalvårdaren – 2014 – Henrik Möllers långfilmsdebut!

Aka: Feed the Light

Har man höga förväntningar på en film, eller nåt annat för den delen, brukar det tyvärr sluta med att förhoppningarna grusas å det bestämdaste. I det här fallet är det dock precis tvärtom. Jag trodde det skulle vara en riktigt bra film och så var det ännu bättre! Snudd på mästerlig skulle jag vilja säga. Men jag är alltid snål i mina bedömningar och det ska extremt mycket till innan jag blir lyrisk.

Det jag har sett av Henrik Möller tidigare, kortfilmssamlingarna Ångesthunden och Kaninhoran, har varit tämligen humoristiskt. Kanske har humor inte alltid varit uppenbar men för mig har det alltid varit tydligt att de har kantats med ironi, sarkasm och satir. Så kanske är fallet även här men det är absolut inte i närheten av något som jag har sett Henrik Möller göra tidigare. För mig är det här en seriös film, det är inte en humoristisk i historia i botten och det finns inte mycket att skratta åt. Möjligen kan man tänka sig att det finns en tragikomisk intention någonstans i bakgrunden.

Jag känner att det finns mycket nyanser och skikt att upptäcka i den här filmen och det är tveksamt om man hittar allt när man ser den första gången. Jag gjorde det inte i alla fall. Det känns som att det finns metaforer till metaforerna och en metahandling. Det är fritt fram att tolka det som sker framför kameran till något mer än den tydliga handlingen. Om den nu är så tydlig vill säga.

Sara tar ett jobb som lokalvårdare för att hitta sin dotter. Väl på plats märker hon att allt inte står riktigt rätt till. Men hon får jobbet och börjar söka efter sin dotter på en plats där fysikens lagar inte gäller. Där ett mystiskt ljus får allting att förändras. Tiden fungerar annorlunda och chefen har tydligen en oerhörd makt över händelseförloppet. Men hon får hjälp av vaktmästaren som förklarar hur saker och ting fungerar i de dunkla källarkorridorerna.

Det finns definitivt surrealistiska tendenser i filmen. Om man nu kan kalla dem för tendenser, det är väl egentligen mer än så. Det är som sagt fritt fram att tolka men för min egen del tycker jag att händelseförloppet är så absurt att det finns en lockelse i det. Filmen är något så ovanligt som genuint spännande, man vet aldrig riktigt vilken väg den ska gå eller vilka medel den kommer att använda för att nå sitt mål.

De flesta av skådespelarna är okända för mig. Många av dem talar skånsk dialekt och det är väl inte så märkligt eftersom Henrik Möller själv har sin hemvist i de sydliga delarna av Sverige. Jag tycker att det tillför ytterligare en dimension till filmen. Allt för många gånger har man hört skånska i filmer som låter så krystad och tillgjord att det inte går att ta på allvar. Så är det inte i här. Visserligen kanske språket är något tillrättalagt men det låter fortfarande fullt naturligt! Men de flesta av namn är som sagt okända för mig. Lina Sundén spelar huvudrollen som Sara, Martin Jirhamn är vaktmästaren. Jenny Lampa är chefen och Patrik Karlsson spelar VHS-Mannen. Själv spelar Henrik Möller en liten roll i filmen och den enda som jag egentligen känner till sen förr – Karin Bertling, spelar också en väldigt liten roll. Samtliga är helt fantastiska!

10/10

Trailern:

INVICTUS - 2009 - Med Morgan Freeman som Nelson Mandela!

Invictus

Regi: Clint Eastwood

2009

Drama

När Nelson Mandela väljs till Sydafrikas president har han inte bara de vanliga problemen som rör landets ekonomi att ta tag i. Han måste också ena nationen och få de svarta och de vita att dra åt samma håll. Han förlåter de som hållit honom inspärrad i 27 år och börjar sin plan. Årets världsmästerskap i rugby hålls detta år i Sydafrika och Mandela tycker det är ett utmärkt sätt att ena folket. Men alla stödjer inte hans idé och menar att han bör ägna sin tid åt viktigare sysslor än rugby. Mandela ger sig dock inte och bjuder in lagkaptenen för laget Springboks, var blotta existens och med sina färger symboliserar apartheidregimen, för att diskutera chanserna inför VM.

Om en tiondel av det som Nelson Mandela framställs som i den här filmen är sant är det i sanning en beundransvärd man! En del går förstås att kolla upp. Att han satt fängslad är allmän kännedom, medan andra delar av ämbetsperioden och händelserna i den här filmen är svårare att överblicka utan närmare efterforskningar. Senast idag läste jag på Wikipedia – ja, jag vet att man inte ska använda det som källhänvisning – att Nelson Mandela själv uttryckt en önskan om att just Morgan Freeman skulle porträttera honom på film. Och så blev det! Han är förstås fantastisk som han alltid är och porträttlikheten är till och med slående! Jag vet inte hur han gör men det är alltid en fröjd att se honom agera!

Den andra stora rollen spelas av Matt Damon. Han är Springboks lagkapten, som även han har en verklig motsvarighet – Francois Pienaar, som ledde det verkliga laget 1995. Matt Damon har inte riktigt samma karisma som Morgan Freeman, han är mera anonym. Han är alltid anonym enligt min åsikt. Det är väl det som gör honom så bra kanske. Han är inte ett ansikte man förknippar med något speciellt. Han kan vara vem som helst och man ser inte någon annan roll i honom när han medverkar. Han är suverän i rollen som lagkapten. Det finns fler roller som bygger på verkliga förebilder men ska vi gå igenom dem alla skulle vi aldrig kunna sluta tror jag. Dessutom är det där onekligen de två viktiga!

När jag tänker ClintEastwood placerar sig mina tankar automatiskt på hårdföra filmer, gärna i västerngenren. Som regissör är det där inte alltid fallet. Jag skulle vilja säga att det sällan är fallet. För mig är Clint Eastwood först och främst skådespelare eftersom det är så jag har lärt känna honom men frågan är om det inte är dags för mig att omvärdera mina värderingar. För det är onekligen så att det inte spelar speciellt stor roll vad filmerna handlar om, är det Clintan som ligger bakom dem så är så tamefan alltid sevärda. Han har en blick för berättartekniken som få andra och det är icke desto mindre tydligt i denna. Det är uppenbart att vissa av händelserna enbart finns till av dramaturgiska skäl, det hävdas också i eftertexterna, men vilken dramaturgisk effekt det blir! Jag blir inte ofta rörd av en film men här kan jag inte hålla tillbaka mina tårar. Ämnet är viktigt och åter igen känner jag mig som en tjatig farbror när jag säger att historien som berättas är så viktig att man under inga omständigheter får glömma bort dess verkliga förlaga. När mänsklighetens mörkaste stunder gestaltas på film så tittar man, punkt!

De som känner mig närmare utan för den här bloggen och mitt skrivande vet, att trots att jag delar namn med en före detta förbundskapten i fotboll, så är mitt intresse för sporten oerhört litet. Det är till och med det en underdrift. Det mesta av tiden är det till och med så att jag är fruktansvärt ointresserad! Detta innebär två saker som jag ser det. Jag kan inte reglerna i rugby, som stora delar av filmen handlar om. Det kanske är ett handikapp just eftersom att det är så närvarande. Jag tror inte det eftersom filmen först och främst är politisk men det är i alla fall en möjlighet. Det innebär också att jag väldigt sällan ser filmer med sportinnehåll, just eftersom jag är så ointresserad av ämnet. Det innebär i sin tur att betyget jag kommer att sätta placeras med extra emfas!

10/10

Recension: Så Jävla Metal - 2011

Så Jävla Metal

Regi: Yasin Hillborg

2011

Dokumentär

Vad är det som gör att man sitter totalt trollbunden av en dokumentär som egentligen inte bjuder åskådaren på något nytt? Jag menar, den svenska hårdrockshistorien är inget okänd för mig, jag var med när den började och var klart intresserad av dess utveckling under 80-talet i alla fall. Efter det kanske det blir lite gråa zoner som jag inte riktigt har koll på och kanske även de tidigaste åren om jag ska vara riktigt ärlig.

Men det spelar hur som helst ingen roll, det är så roligt och intressant att titta och lyssna på berättelser och skrönor att jag helt enkelt inte kan ta ögonen ifrån det jag ser. Mestadels är det frågan om intervjustoff men även intressanta arkivbilder som jag inbillar mig inte kommer fram i dagens ljus särskilt ofta. Till stor del är det förstås frågan om Europe, det är inte konstigt med tanke på vilken enorm popularitet det bandet fick. Har man inte, som jag, läst boken om Europe – Only Young Twice – blir man säkert överraskad både en och två gånger av det som sägs.

En stor del går också till Yngwie Malmsteen som emellanåt verkar ha glömt bort det svenska språket. Det är svårt att höra vad det är han säger ibland och när han inte hittar orden drar han snabbt till med lite svengelska. Mycket av luckorna man möjligen kan ha fylls i av Anders Tegnér. Förresten så inleds hela dokumentären men ett legendariskt avsnitt av svar direkt där Anders förväntas svara på frågor av en upprörd studio fylld av moralpanik. Det var på något sätt så det började, hårdrocken var farlig och tidningen OKEJ som Anders Tegnér var redaktör för var oansvariga som sålde tidningar med en massa bilder på olika hårdrocksband som t.ex. ”satanisterna” W.A.S.P.

Men även de banden som man i första hand inte tänker på som en del av den svenska hårdrockshistorien representeras. Det är ingalunda några okända band men inte tänker man i första hand på Entombed, trots deras banbrytande Death Metal, eller Heavy Load, eller Candlemass? Det var riktigt kul att höra lite även från dessa ’band och kanske i synnerhet Ragne och Styrbjörn från Heavy Load och Leif Edling från Candlemass eftersom dessa band låg mig själv varmt om hjärtat. Jag är övertygad om att Quorthon hade medverkar om han hade levt idag. Och med tanke på vilken föregångsfigur det var inom Black Metal vore det väl skam annars. Här får han dock postumt ta emot äran för det han trots allt skapade!

Bland extramaterialet finns några av intervjuerna som använts återgivna i sin helhet. Det är egentligen samma sak som i filmen men bara utan inklipp av en massa annat. Det kan vara kul det också. Eller förresten, riktigt samma är det inte. Det är lite mer här. Och det finns ett par saker att lära sig. Joey Tempest har inte hört talas om Bathory, Yngwie Malmsteen har nästan inte hört talas om någonting och Lars Ulrich brukade skriva brev till hårdrocksfanklubbar när han var i 17-18 års åldern. Hur som helst är det en grym underhållande dokumentär!

10/10

Recension: Kungen av monsterfilmer - KING KONG - 1933

King Kong

Regi: Merian C. Cooper, Ernest B. Schoedsack

1933

Horror/Äventyr

Filmen:

Filmen King Kong behöver väl egentligen ingen närmare presentation. Det är en av de få filmen ”alla” känner till trots, eller kanske tack vare, att den har 80(!) år på nacken! Själva grundhandlingen är lika enkel som genial. Ett filmteam åker till andra sidan jorden för att spela in en spektakulär film. De är medvetna om en legend på en mycket avlägsen ö och åker dit för att filma den. Någon större vetskap om vad det är det egentligen letar efter finns inte. Snart är de dock fullt medvetna om den gigantiska apan – KONG! Apan som dessutom rövar bort filmens stjärnskådespelerska. Naturligtvis kan man inte låta en sådan chans gå om intet, apan ska fångas till varje pris, tas med till New York och visas upp. Det finns oräkneliga rikedomar att tjäna!

Själva sensmoralen i filmen är knappast av skräckfylld natur. Det som filmen framför allt vill förmedla är kärleken mellan odjuret och skönheten – hur en gigantisk apa kan förgöras av det faktum att han faktiskt känner kärlek för skönheten – Fay Wray. Den civiliserade människan missförstår förstås och förstår inte att varelsen vill skydda sin älskade och antar istället att han försöker röva bort henne. Det är en fantastisk historia men det är kanske inte den i sig själv som gör filmen så fabulös. Det är en nyskapande film på många sätt och även om jag inte är någon expert på skräckfilmer från 30-talet så revolutionerade den trickfilmningar och specialeffekter. Filmhistorien är för alltid skyldig Willis O’Brien en stor beundran för sina banbrytande tekniker.

Den är utan tvekan så att den gigantiska apan har huvudrollen. Den ges liv och känslor främst av Willis O’Briens tekniker men även av Max Steiners musik. Det råder ingen som helst tvekan om att han i allra högsta grad lever på vita duken, eller som i det här fallet, i min LED TV! Det är förstås inte den enda varelsen i filmen, om vi pratar om fantasier alltså. På den mystiska ön, där Kong lever som en Gud och tar emot de människooffer som offras till honom, finns också flera dinosaurier och andra jättelika djur. Bildkompositionerna och montagen är magnifika och det är leks mycket med för- och bakgrund, så kallad bakgrundprojektion. Resultatet är fantastiskt!

Som jag ser det är det alltså tekniken snarare än handlingen, skådespeleri eller något annat av det slaget, som är det viktigaste med filmen. Självklart är det tydligt att filmen är gammal, den stopmotion som används så effektivt i filmen kan naturligtvis inte jämföras med vad som skulle kunna åstadkommas i dag. Se bara på Peter Jacksons nyinspelning från 2005. Också en fantastisk film men den skulle knappast kunna existera utan pionjären Willis O’Brien.

Extramaterialet:

Vanligtvis är jag inte särskilt intresserad av extramaterialet. Bildgallerier och filmografier ger mig inte så mycket. Men eftersom det handlar om King Kong tänkte jag trots allt ta och skriva ett par ord om saken. Faktum är att det finns några bildgallerier, men det jag vill fokusera på är snarare dokumentären om filmen som är mycket intressant, sektionen som man fyndigt nog kallar för efterAPningarna – trailers på ett gäng andra filmen med jätte apor. Det är mycket roligt att se dem och efteråt förstår man vilken skillnad det är mellan kungen av Kong filmer. Här ser åtminstone apan gigantisk ut, vilket inte kan sägas vara sanningen i alla av de andra filmerna…

Förutom huvudattraktionen i färglagd version finns också en hel bonusfilm på den andra disken, den mycket intressanta The Most Dangerous Game, vars historia jag har för mig att jag läste någonstans i min ungdom. Tydligen spelade den in simultant med King Kong. Det gällde väl då som nu att vara kostnadseffektiv om man nu redan hade manskap och skådespelare på plats. Det handlar om ett mycket makabert ämne – människojakt! En excentrisk greve har ordnat det så att fartygen ska gå på rev just utanför den ö han bebor. Grevens enda intresse är jakt och efter att redan ha jagat allt som egentligen går att jaga är han uttråkad. De skeppsbrutna tror förstås bara att det är skryt och skrävel tills de får se hans troférum och själv blir villebrådet. Även detta är en mycket bra och spännande film. Den kanske har sin behållning snarare i sin historia och dramaturgi till skillnad från King Kongs effekter men har även den mycket imponerade djungelscener!

10/10

Recension: Let Sleeping Corpses Lie - 1974

Let Sleeping Corpses Lie

Aka: The Living Dead at the Manchester Morgue

Regi: Jorge Grau

1974

Horror

Polisen jagar ett yngre par, som bara några timmar tidigare och av en ren slump på grund av en mindre olycka, stött på varandra och tvingats slå följe då kvinnan kört på mannens motorcykel, för ett mord de är övertygade om att paret begått tillsammans med kvinnans drogberoende syster. Nu är tyvärr inte sanningen så enkel, vilket det unga paret snart blir varse. Det handlar istället om de döda som väckts till liv igen av en experimentell apparatur designad att, med hjälp av ultraljud, slå ut insekternas nervsystem och på så sätt öka skördarna i området. Nu måste de bevisa sin oskuld för polisen samtidigt som de måste slåss mot de levande döda, som av någon anledning blivit otroligt starka och aggressiva under sitt uppvaknande, och hur dödar man något som redan är dött?

Någon gång emellanåt dyker det upp en riktig klassiker som man inte redan sett, något mer sällsynt är att denna klassiker faktiskt är riktigt bra. Det är under dessa, förhållandevis ovanliga, omständigheter som man inser att det finns något speciellt med att se en kanonrulle första gången, och det kan jag bara konstatera att jag faktiskt lyckats med det här. Jag hade läst hur mycket som helst om den här filmen, kanske framförallt i min ungdoms favorittidning Fangoria och andra skräcktidningar och länge velat se den. Det har liksom inte blivit av bara… Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge och jag kan bara konstatera att det här mästerverket tog mig med storm!

                                      

Den är upplagd på ett lite annat sätt än de mest kända filmerna i zombiegenren, här handlar inte likens återuppståndelse om någon oförklarlighet, eller att helvetet skulle vara fullt, som annars är en vanlig undanflykt. Nej, här är det snarare en vetenskaplig förklaring som gäller och den är inte särskilt svår för oss att förstå och köpa heller. Lägg till detta att miljöerna, som utspelas på den brittiska landsbygden, är mycket verklighetstrogna.

En annan sak som är bra med filmen är också att man inte överdrivit så förbannat för att nå sin effekt. Det är inte horder av zombies som varken vandrar, hasar eller springer runt på hedarna, man nöjer sig med några få och gör istället deras närvaro så obehaglig som möjligt genom briljant kameraarbete och suggestiv musik. Man har heller inte vräkt på med makeup utan istället hållit sig på en nivå där man gjort den obehagliga och spöklika, istället för maskätna och med tarmarna hängande ned till marken. Faktum är att jag får lite vibbar av ryska Vij när jag ser dem, men jag vet inte riktigt varför, det är bara en känsla jag får. En annan känsla som dyker upp i skallen är också den att den flera år senare, och irländska, Dead Meat har lite av samma stil på landsbygdsrealismen, själva filmen har dock en helt annan komisk ådra över sig än vad det är frågan om här.

För det här är inte roligt och visst är det upplyftande att idag, när var och varannan amatörfilmare måste göra halvkomiska zombierullar, se en film där all humor, åtminstone i form av slapstiskliknande estetik, är bortskalad. Det är också klart upplyftande att man väver in polisens arbete i den allvarsamma historien och på så sätt skapar ytterliggare dimensioner i karaktärernas och handlingens uppbyggnad.

Ett riktigt guldkorn i zombiefilmhistorien som man helt enkelt bara måste ha!

10/10

Emanuelle in America - 1977 - D'Amatos kanske bästa film!

Emanuelle in America

Regi: Joe D’Amato

1977

Drama/Horror

I jakten på en bra story färdas Emanuelle (Laura Gemser) från plats till plats med sin gömda kamera, alltid redo att ta en avslöjande bild. Det är en resa som präglas av hennes erotiska lust och låter henne till exempel rekryteras i ett modernt harem. Den låter henne också se vilka orgier som egentligen försiggår bakom de diplomatiska dörrarna när det bjuds på festligheter eller vilka perversa böjelser snuskigt rika kvinnor betalar ofantliga summor för att få uppleva på en manlig bordell. På grund av dessa erfarenheter snubblar också Emanuelle över snuff, ett ohyggligt våld av kidnappade kvinnor som torteras och filmas för åskådarens nöjes skull.

Jag hade väl egentligen inga speciella förväntningar på den här sleaze-klassikern men den visade sig vara riktigt bra på många sätt och vis. Den har visserligen en handling som är ganska tunn och man använder inte särskilt stora ursäkter för att ta första bästa tillfälle i akt och visa lite naket. Eftersom det är Joe D’Amato (Aristide Massaccesi) som står för regin kommer detta grepp inte särskilt oväntat och den som ger sig till tåls får också sitt lystmäte tillfredsställt med en smula fellatio, samt några få klipp penetration. Den som inte gillar detta kan i princip titta bort för de allra mest utstuderade sexscenerna. Självklart försöker också D’Amato att chocka, eller åtminstone få oss att tappa hakan av förundran inför perversiteterna, detta sker tämligen isolerat med en scen där en kvinna smeker könsorganet på en häst. Tämligen osmakligt, men med en viss effekt skulle jag vilja påstå. Det blir också någon slags symbolism för dekadans och människovärden. Allt kan verkligen köpas för pengar – eller? Således en viktig ingrediens i filmen.

                     

Tyvärr får man som vanligt inte se Laura Gemser i några utstuderade sexscener. Men det är kanske tur förresten, det skulle kanske innebära att hennes skönhet befläckades och att mystiken kring hennes agerade försvann. Hon är sagolikt vacker och helt klart i klass med både klassiska skönheter som Marilyn Monroe och en av mina personliga skönhetsdrottningar – Carolyn Jones. Hon agerar med finess och hela tiden har hon en erotisk aura över sig. Man kan skämtsamt läsa lite varstans på nätet att en film höjer sig ett par betygsnäpp bara för att hon visar brösten. Det är väl inte riktigt sant enligt mitt sätt att se det, men visst passar hon ypperligt i rollen och det är ju faktiskt en ganska sleazy film!

Men sex är inte allt den här filmen kan stoltsera med. Det innehåller också makalöst utstuderat våld i form av några riktigt groteska tortyrscener. Jag finner dem mycket välgjorda och, hur osmakligt det än kan låta, erotisk laddade. Inte för att de hetsar upp mig, utan snarare för att filmens design får det att framstå på det viset. D’Amato tar ut svängarna och lyckas verkligen beröra den här gången. Han fokuserar på ett av filmskapandets stora tabun – sex + våld, och det kan jag inte låta bli att beundra. Sadismen är påtaglig och motbjudande och bara tanken på att någon skulle bli sexuellt upphetsad av tortyren är sannerligen kontroversiellt. D’Amato bör få en lika stor eloge som den mer ansedde David Cronenberg fick för sin film Crash som innehöll liknande teman.  

Något som också förstärker upplevelsen är Emanueles notoriska fotograferande. Det känns visserligen lite tjatigt utfört, man zoomar in på hennes lilla dolda kamera och hon trycker på något som kanske liknar en knapp varje gång, men det innebär samtidigt att hon får personifiera filmens åskådare och således känner man sig mera voyeuristiskt deltagande och med det i åtanke är det här är en av de starkaste filmer jag har sett och jag rekommenderar den mer än gärna för den som vill utmana sig själv.

En av D’Amatos absolut bästa och starkaste rullar!

10/10

Recension: The Woman in Black - 1989

The Woman in Black

Regi: Herbert Wise

1989

Horror

En ung advokat åker till den lilla kuststaden Crythin för att reda upp dödsboet efter en gammal änka. En änka som levt ensam, utan vare sig familj eller vänner, i ett stort hus långt ute i träskmarkerna. Invånarna är dock mycket ovilliga att hjälpa till och talar ogärna om det spöklika huset och vågar sig än mindre dit. Ingen vill heller ens nämna något om den kvinna klädd i svarta kläder han ser om och om igen i omgivningen, även om det är tydligt att de döljer något för honom. Fast besluten att göra sitt jobb beger han sig, trots alla kryptiska varningar, i alla fall till huset. Han blir snabbt varse att huset gömmer en mörk hemlighet och efter att ha utfört diverse efterforskningar blir han allt mer medveten om den, han blir en del av husets mörka arv.

Trots filmens långsamma tempo, eller kanske snarare tack vare denna makliga hastighet i historieberättandet, är filmen synnerligen effektiv i att bygga upp en kuslig stämning. Visst ser man direkt i inledningsscenen att det faktiskt är en TV-film men efter några minuter är det inget man längre tänker på. Dialogen är förstås stadigt brittisk och man ser också tydliga spår av Storbritannien som ursprungsland i bildspråket.

Något som är bra, är att man inte tar till bloddrypande effekter och/eller översminkade monster för att skrämmas. Istället används ett gediget hantverk och bra skådespeleri som får spökhistorien att faktiskt bli ganska spännande. Det är väldigt få filmer förunnat att kunna skryta med så effektiva scener som The Woman in Black emellanåt besitter. Den svartklädda damen, som hela historien centrerar sig kring, är klart skrämmande utan att för den skulle vara överexploaterad eller speciellt framträdande i särskilt många scener. Man har heller inte fallit i fällan att ge tittaren allt för många ledtrådar på en gång utan låter oss snällt vänta på svaren – eller låter oss rent av lista ut saker och ting själv.

Det finns en sällsam känsla av mystik även när det faktiskt inte händer något speciellt mystiskt. Man sitter helt enkelt och väntar på att nåt ska hända och verkligen skrämma skiten ur en. Huruvida det händer eller inte tänker jag inte avslöja här, men jag kan ju säga så mycket att jag kommer att minnas åtminstone EN scen väldigt väldigt länge!

Så får du tag i den här lite ovanliga och udda pärlan tycker jag definitivt att du ska slå till, den är helt klart värd din uppmärksamhet i lite mer än 100 minuter och du kommer dessutom att kunna skryta med att du sett nåt betydligt mycket otäckare än Hollywoods nyare trendskräckisar som det går tretton på dussinet av.

10/10

Recension: Fragile

Fragile

Aka: Frágiles

Regi: Jaume Balagueró

2005

Horror

Amy (Calista Flockhart) är den nya nattsköterskan på ett barnsjukhus ensligt belägen på den lilla ön Isle of Wight. Det tar inte särskilt lång tid innan hon upptäcker att något mystiskt händer på den nedlägningsdrabbade kliniken och strax är hon i full gång med sina egna undersökningar av de misstänkt övernaturliga händelserna. Snabbt snappar hon upp legenden om den lilla mekaniska flickan Charlotte som sägs spöka på det övre våningsplanet, ett våningsplan som varit avstängt sedan femtiotalet och till vilket hissen inte längre går. Det finns inte ens en knapp för det längre, den har sedan länge fallit bort. Undan för undan kommer hon allt närmare sanningen och den lilla flickans öde, men allt är inte som det verkar – eller är det?

Inledningsvis upplever jag den här filmen som väldigt seg och onödigt berättande, jag får också vibbar av Guillermo del Toros – The Devils Backbone och undrar hur i hela friden filmen ska lyckas leva upp till mina förväntningar då. Jag sitter också och småirriterar mig på småsaker som hur Elena Anaya egentligen gestaltar sin roll som den andra sköterskan Helen.

                         

Inget av det där har emellertid någon betydelse en stund senare för det här är en film som eskalerar sin stämning hela tiden och bygger upp ett crescendo av skräck i slutändan. Dessutom finner jag det, så här med facit i hand, tämligen nödvändigt med den bakgrundsfakta som efterhand presenteras i filmen. Till exempel att Amy ännu inte förlåtit sig själv för en händelse i tjänsten hon egentligen inte kan lastas för. Ett misstag säger hennes kollegor, försumlighet säger hon själv. Detta kan mycket väl vara hennes drivkraft och ligga bakom den beskyddande instinkt hon har över barnen.

Lyckligtvis har man heller inte bara fastnat i fällan att göra en skrämmande film med plötsliga effekter och ljud man hoppar till av. Nej, det finns helt klart en djupare spänning än så har sin grund i en blandning av karaktärernas trovärdighet (ja, även Elena Anaya är trovärdig trots min tidigare kommentar) och effektfullt utnyttjande av klichéer. Det vill säga vetskapen om dem och hur man undviker dem på ett sätt som emellanåt lurar publiken. Denna medvetenhet gör också att man kommer undan med en del vinklingar i historien som annars kulle vara så fulla av floskler att resultatet skulle bli outhärdligt.

Det är också tydligt att man låtit sig inspireras av de asiatiska filmer som rönt så stor framgång i västvärlden på senare år. Man kan kanske inte peka på specifika händelser som är hämtade från den och den filmen men det finns helt klart ett liknande upplägg på själva spökhistorien. Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket (som om det vore någon nyhet) men jag kan i alla fall säga så mycket som att ett par av filmens twists överraskade mig en hel del, dock gör man sedan misstaget att förklara dessa lite för mycket och det är väl främst detta som drar ned filmen från ett absolut toppbetyg för min del. Som det blir nu hamnar det bara snäppet under, men det är ju å andra sidan inte så illa i dagens skräckfilmsklimat, där allt tydligen ska vara äckeleffekter och tortyr.

Fragile är verkligen en klassisk spökfilm med inspiration från Asien som jag rekommenderar mycket mycket starkt!

10/10

Recension: The Sting - 1973

The Sting

Regi: George Roy Hill

1973

Drama/Komedi

Två småfifflare lurar pengarna av en “gångare” en kurir till gangsterbossen Doyle Lonnegan. Detta vet de förstås inte om eftersom de inte är tillräckligt dumma för att röra gangsterpengar. Men skadan är redan skedd, strax blir en av dem mördad – Luther, som redan har bestämt sig för att lägga av. Den andre – Johnny Hooker, flyr hals över huvud och säker rätt på Henry Gondorff, ett tips han fick från hans nu mördade kollega. Deras första möte blir en överraskning för Johnny, han ser inte den store svindlare framför sig som Luther talat om. Istället ser han en försupen karl som inte verkar kunna lära honom någonting som han inte redan kan. Men skenet bedrar och snart förbereder de hämnden för den gemensamma vännen Luther. De tänker blåsa gangsterbossen, men de måste vara försiktiga. Får Doyle Lonnegan minsta misstanke och vad de ämnar göra är deras liv i stor fara. Han får inte veta om att han har blivit blåst, inte ens när bluffen är färdigspelad. En svår stöt planeras in i minsta detalj.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer och att jag har sett den hur många gånger som helst är faktiskt ingen överdrift. Jag har för länge sedan tappat räkningen. Men vad är det som tilltalar mig så då? Ja, det ska vi snart klura ut. För det första är den oerhört välspelad. De stora rollerna Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR sina roller, de spelar inte dem. Det är åtminstone sant i ett metaforiskt perspektiv. Vidare är miljöerna fantastiskt tidstrogna och dialogen är helt perfekt i kontexten. En mycket stor del av behållningen bör också tillskrivas Scott Joplin, vars musik kantar filmen. Man skulle kunna säga att den förser filmen med guldkant om man vill vara lite mer målande.

Sen har vi det där med poker, för en del av filmen utspelar sig kring ett pokerbord. Jag gillar filmer där kortlekar förekommer och i synnerhet där sådan fingerfärdighet används som knappast kommer från skådespelarna utan från mer rutinerade kortmanipulatörer och close-up magiker. Som gammal amatör trollkarl brinner jag helt enkelt lite extra för det, men favoritrekvisita har alltid varit kortleken.

Sen har vi förvecklingarna. De är ganska många och kanske inte helt lätt att överskåda för en nybörjaråskådare. Jag vet många som verkligen inte har förstått hur filmen slutar och det är ett grepp som jag gillar. Jag vill visserligen inte påstå att filmen någonsin ställt till liknande problem för mig men det är i alla fall lite sådär lagom klurigt att man får tänka till lite.

Jag vill inte gå så långt som att kalla filmen för heist men visst finns det tendenser och man driver lite med själva formen också. Inte på ett överdrivet komiskt sätt för det här är inte en rolig film i det avseendet. Enda anledningen till att jag har benämnt den som partiell komedi ovan är egentligen att det är en film man blir glad av. Underhållningsfaktorn är oerhört hög och att kalla det för en ”feel-good” film är en gigantisk underdrift.

10/10

Tjenare Kungen!

Tjenare Kungen! – Som alltid när det gäller filmer av Ulf Malmros så är miljöerna oklanderliga. De utspelar sig i ett eget universum där tiden inte är direkt definierad men allt håller sig inom ramarna för vad som är realistiskt. Här stiftar vi bekantskap med Abra, som drömmer om sitt eget punkband, hon drar från vardagens tristess och stiftar bekantskap med Milla som delar samma värderingar. Åtminstone till en början, för undan för undan slås en kil emellan dem. De är vänner, sedan ovänner och sedan tillbaka till kompisstadiet igen. Det är ingen särskilt nyskapande film och det finns egentligen ingenting som är direkt oväntat i den, utan är rent av ganska förutsägbar! Men det gör ingenting, den lockar fram känslor och efter att ha sett den skulle jag genast kunna se den igen. Det är ett gott tecken på en bra film och det här är faktiskt bland det bästa jag har sett på länge! Kjell Bergkvist och Morgan Alling medverkar i mindre roller. – 10/10
Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Star Trek - 2009 - En fantastisk reboot!

Star Trek – Jag undrar om jag hade upplevt den här filmen på samma positiva sätt om jag inte varit rätt så rejält insatt i den alternativa verklighet där Star Trek utspelas. Jag känner till alla karaktärerna från originalserien och jag har sett alla filmerna, och därmed skapat en referensram som gör att alla de historiska händelserna som refereras till i filmen är bekanta på något sätt. Först blev jag lite fundersam över ett par saker som jag upplevde att man hade ändrat på, men insåg senare förklaringen till detta och förstår nu att man faktiskt inte kunde ha gjort på något annat sätt. Man kan väl se hela filmen som ett sätt att introducera karaktärerna en gång till för ytterliggare en filmserie, för jag är övertygad om att det kommer att komma en sån och jag välkomnar den! Karaktärerna är klockrena och framförallt Zachary Quinto som min favoritkaraktär Spock! Han gör ett strålande jobb och att Leonard Nimoy gästar filmen är heller inget fel! Kanske kan man ha en åsikt om Anton Yelchins sätt att gestalta Pavel Chekov, men jag väljer att inte hänga upp mig på sådana detaljer. Då är Spock, James T. Kirk och Leonard ”Bones” McCoy betydligt vikigare karaktärer ihop med Montgomery Scott! ...Och nu höll jag på att glömma bort Sulu och Uhura bara för det. - 10/10

Köp den på CDON

The Sting aka Blåsningen

The Sting aka Blåsningen – Det här är en av mina favoritfilmer – alla kategorier. Den är i stort sett helt perfekt. Skådespelarinsatserna är mycket bra och det gäller inte bara de största namnen Robert Redford och Paul Newman, heller inte Robert Shaw även om han är sanslöst bra i denna. Nej, även det mindre rollerna, besatta med folk som inte riktigt är lika kända, funkar strålande. Kanske hjälper själva tonen i filmen till att framhäva dessa då man verkligen lever i illusionen att det här är en verklig berättelse och inte bara en filmad historia. Det är väl egentligen ett av de bästa vitsord man kan få men det slutar inte där. Det är en perfekt avvägd, jag skulle nästan vilja kalla det för heist, även om det kanske inte strikt talat faller in under denna subgenre, film som både underhåller och lockar till skratt. Lägger man också till den fabulösa musiken av Scott Joplin, som definitivt hjälper till att sätta den rätta tidsprägeln på filmen råder det inget som helst tvivel om att vi faktiskt pratar om ett mästerverk här! – 10/10

M*A*S*H

M*A*S*H – Innan den kända TV-serien med samma namn kom till gjorde Robert Altman den här stjärnspäckade komedin om 4077:e mobila sjukvårdsenheten 1970. Medverkar gör, bara för att nämna några av de största namnen, bland annat Donald Sutherland, Elliott Gould, Tom Skerritt och Robert Duvall. Men den som kanske är mest förknippad, både med filmen och framförallt TV-serien är nog Gary Burghoff som spelar Korpral ”Radar”. Det är han som egentligen har koll på allting i hela lägret och som faktiskt många gånger ser till att allting fungerar som det ska. Det är en makalös film i alla avseenden och mycket underhållande trots att den egentligen behandlar ett väldigt allvarligt ämne och utspelar sig mitt under Koreakriget. Dialogerna är fullständigt briljanta och hur cyniska som helst och jag kan inte annat än att rekommendera filmen å det bestämdaste! – 10/10

Funny Games U.S

Funny Games U.S. – Man känner igen sig genast i filmen då det, i princip, är fråga om en regelrätt karbonkopia av Michael Hanekes eget original (Funny Games) från 1997 – Scen för scen, nästan replik för replik. Varför samma regissör som redan gjort en mästerlig film väljer att göra om den, visserligen på engelska och med amerikanska skådespelare, är lite märkligt. Men för en gång skull görs filmen nästan full rättvisa även i detta format. Naomi Watts är en mycket skicklig skådespelerska som gör rollen som Ann full rättvisa och de andra skådespelarna skäms inte heller för sig. De har mycket att leva upp till med originalet som referenspunkt men jag tycker att det fungerar mycket bra på alla punkter. Några små petitesser som kanske inte ens går att klä i ord är allt jag kunde finna till filmens nackdel och då jämför jag endast med originalet. Ser man det i stort är det här fortfarande en oerhört kraftfull film och bland det absolut bästa jag sett någonsin i genren! – 10/10