Lejonkungen - 1994 - En Disneyklassiker!

Lejonkungen

Regi: Roger Allers, Rob Minkoff

1994

Animerad

Simba är den mäktige Kungen Mufasas son. Han kommer en dag att ta över kungariket och bli härskare över allt som solen rör vid. När han frågar sin far on skuggorna får han bara veta att han inte få gå dit. Nyfikenheten tar förstås överhanden när Kung Mufasas ondsinte bror – Scar konspirerar för att ta över makten och tronen för egen del. Simba går i fällan gillras åt honom och som orsakar hans fars allt för tidiga död. Lurad att tro att det faktiskt är hans fel flyr Simba och lämnar kungariket åt sin farbror. Men Simba växer upp och en dag bestämmer han sig för att ta tillbaka det som rättmätigen är hans för att rädda de andra från den svält hans farbrors styre har orsakat.

Jag vet inte vad det är med Disneyfilmerna som lockar om jag ska vara riktigt ärlig. Egentligen är det här en ganska uttjatad historia som gjorts så många gånger att det borde vara spöstraff på att upprepa den ytterligare en gång. Men faktum är att det blir underhållande, filmen är inpackad i ett så fint fodral att man inte kan låta bli att småle och sjunga med i refrängerna. För det här är en de Disneyfilmer som det sjungs en hel del i. Jag brukar personligen ha lite svårt för just dem eftersom det blir lite mycket musikal över det hela och framförallt när man brukar se de här filmerna svenskdubbade som jag gör.

Men eftersom några gamla favoriter lånat ut sina röster: Peter Rangmar och Jan Rippe från After Shave, Rikard Wolff och så Frank Ådahl och Kayo Shekoni i de stora rollerna förstås, Är det riktigt underhållande att lyssna på sångerna. För översättningarna står Monica Forsman och jag har inget att klaga på. Ser man filmen på engelska får man hålla tillgodo med namns som Matthew Broderick, Rowan Atkinson, James Earl Jones, Whoopi Goldberg, Cheech Marin och inte minst Jeremy Irons, ingen dålig samling namn det heller!

Historien är sockersött förpackad och det är väl det som gör den så pass framgångsrik. Jag vill inte påstå att det här är den bästa Disneyklassiker jag har sett men den lyckas definitivt leverera mot alla odds. Jag tycker att man får ungefär vad man kan förvänta sig och det är egentligen inget dåligt betyg alls. Det är en väldigt hög lägsta nivå att jämföra med när man ser på Disneyklassikerna och liksom alla andra filmer så tenderar det att bli färre och färre filmer som verkligen utmärker sig ju mer erfarenhet man får. Jag tycker således att Lejonkungen står sig bra i konkurrensen och om man betänker hur storyn hade blivit om den hade levererats i ett annat format än det Disneyanimerades är de onekligen en succé!

Det finns ju även ett par uppföljare till den här (som jag inte har sett än) men jag är lite tveksam till hur i hela friden man kan göra en uppföljare på den här. Men det kanske blir i samma stil som uppföljaren till Bambi – Bambi 2, en film som också var oerhört osannolik tills man såg den och insåg att de faktiskt kompletterade varandra väldigt bra och dessutom förklarade själva historien på ett helt nytt sätt.

Så om jag ska sammanfatta det här på något sätt kan jag bara säga att jag verkligen rekommenderar filmen även om jag inte finner den vara det stora mästerverk som exempelvis Pinocchio. Det var också lättare att imponera med animerad film förr när allting gjordes förhand och var ett hantverk på ett annat sätt. Självklart har filmindustrin alltid varit en industri med ambition för profit, men det är skillnad på ett klassiskt hantverk och på löpande band principen.

Bilder: © Disney

Recension: Johnny English - 2003

Johnny English

Regi: Peter Howitt

2003

Komedi

Johnny English (Rowan Atkinson) blir plötsligt befordrad till en superspion efter att agent one blivit mördad och alla de andra agenterna dödade i en explosion under hans begravning. Under utställningen av kronjuvelerna som sponsras av den rike entreprenören Pascal Savage (John Malkovich), blir de stulna och nu blir det Johnnys tur att tillsammans med sin kollega Bough (Ben Miller) hitta sanningen utan att riskera vare sig nationens heder eller sin Aston Martin! Högst upp på listan över misstänkta står Pascal Savage, vilket Johnnys boss Pegasus (Tim Pigott-Smith) inte är så övertygad om. Vi har också den mystiska Lorna (Natalie Imbruglia) som dyker upp på de mest otänkbara ställen, kan hon vara nyckeln för Johnny att använda för att hitta den rätta tjuven?

Linda Snöberg

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på den här filmen. Dessutom är jag som regel inte så förtjust i Rowan Atkinson och tycker att allt han gör numera faller tillbaka på fjantiga Mr Bean. Döm av min förvåning när jag faktiskt började skratta ganska högljutt redan tidigt i filmen.

Parodier har jag förstås alltid tyckt om och här lyckas man driva med agentgenren i allra högsta grad. Framförallt blev jag riktigt överraskad av den kapacitet som Rowan Atkinson faktiskt har som skådespelare, varför har han inte visat oss den sidan tidigare? Kanske är jag onödigt hård nu och självklart gör han sin mest kända roll som Mr Bean bra, det är bara att det kan bli för mycket ibland och eftersom det inte riktigt är min humor kanske man blir lite anti..

Det finns ju fler stora namn i rollistan, John Malkovich inte minst. Hur står sig han i den här produktionen då? Tja, jag har sett honom göra bättre prestationer, men han gör det som krävs av honom och det räcker väl egentligen. Hans löjliga franska accent kanske förstör mer än den gör nytta, men jag antar att regissören ville ha det så. Storyn som jag ovan naggat lite i kanten på känns ny och fräsch, även om man gång på gång slås av likheterna med rosa pantern filmerna och vilken likhet karaktären Johnny English egentligen har med Jacques Clouseau, ifrån nyss nämnda filmer. Nästan exakt samma typ av dumma dumheter även om Johnny tycks kunna något mer och inte förlita sig fullt så mycket på turen.

En film som står sig i konkurrensen och som t.o.m. får en motsträvig åskådare som jag att brista ut i asgarv!

Tommy Söderberg

Recension: Johnny English Reborn – 2011

Jag minns inte mycket av den första filmen men jag kommer ihåg att jag fann den underhållande. På det planet är de här filmerna ganska lika men jag tycker inte riktigt att den här är lika dum som sin föregångare. Det är svårt att förklara men jag tycker det här känns som en mer seriös komedi och den känns på många sätt mera genomtänkt. Bond-referenserna är förstås slående och det vore väl märkligt om inte agentfilmernas agentfilm skulle agera förebind när det vankas parodi.

Jag tycker att Rowan Atkinson är en utmärks skådis här och det är synd att han får så få möjligheter att visa det. Inte för att jag har råkoll på hans filmografi men på något sätt är han tyvärr förevigt förknippad med rollen som Mr Bean, en rollfigur som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst finns det likheter här och ingen kan hålla masken som Rowan Atkinson även om situationen omkring honom är fullständigt absurd!

6/10