Recension: Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events - 2004

Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events

Regi: Brad Silberling

2004

Komedi

Syskonen Baudelaire blir, genom en brand av deras föräldrars enorma gods, föräldralösa vid en tidig ålder. Enligt lagen ska de tas omhand av sin närmaste släkting – Greve Olaf (Jim Carrey), som är barnbarnsbarnbarn till deras föräldrars brylling eller syssling eller liknande. Greven visar sig vara en mycket excentrisk skådespelare som inte skyr några medel för att komma över det gigantiska arv som Syskonen Baudelaire föräldrar har efterlämnat till dem. Rent ut sagt behandlar han dem som avskräde och låter dem, i det närmaste, utföra slavarbete åt honom. Han dras sig heller inte för mordförsök på de små barnen och tycks alltid ha en ursäkt för sitt beteende när någon börjar komma honom på spåren. Detta är emellertid bara det första av en serie otursamma händelser i syskonen Baudelaires liv…

Filmen utspelar sig alltjämt medan författaren Lemony Snicket sitter vid sin skrivmaskin och nedtecknar de olycksaliga barnens historia. Ibland fäller han små kommentarer över händelserna och ibland luras han med att berätta händelserna på ett lyckligt sätt för att genast dementera och hänvisa till vad som egentligen hände. Detta är ett lyckats drag och med tanke på att det här egentligen är en barnfilm, finns det också utrymme att bryta när de hemskaste scenerna dyker upp och låta tittaren skapa sin egen bild av händelserna.

Bilden har hela tiden något sagolik över sig, men får uppfattningen om att man befinner sig i en fantasivärld och det känns helt rätt när det gäller en fantasifilm som denna. Jag har inte läst någon av Daniel Handlers böcker (Skrivna under pseudonymen Lemony Snicket) och vet inte hur överdrivna karaktärerna är i dessa, men talar man i filmtermer ligger de på gränsen av vad man som vuxen klarar av att titta på. Framförallt är det Jim Carrey som på vanligt sätt spelar över och helt enkelt är för mycket, han kommer dock delvis undan med det enbart för att filmen är ämnad för barn.

Men det finns fler överdrivna karaktärer i filmen. Både deras farbror Monty (Brian Connolly), som påminner remarkabelt mycket om John Cleese och Tant Josephine (Meryl Streep) som tycks vara maniskt livrädd för det mesta, men framför allt mäklare! Dessa lyckas dock hålla sig innanför ramarna och, liksom barnen, istället enbart vara underhållande. Förresten syns också Dustin Hoffman i några korta ögonblick, som teaterkritiker.

Barnen är som sagt mycket underhållande, om än karikatyrer. Både att Violet får fram uppfinnarandan när hon sätter upp håret med hårbandet används flitigt och Klaus, som tycks minnas allt han läst i föräldrarnas stora bibliotek, framställs ofta med gulliga klichéer. Minstingen Sunny, som älskar att bita i allt och som kommenterar och faktiskt kommunicerar med hjälp av sitt joller är helt enkelt för söt. Hon spelas av tvillingarna Kara och Shelby Hoffman och vem vet, de kanske kan konkurrera med tvillingarna Olsen i popularitet om några år.

Det skulle inte förvåna mig om filmen snart får en uppföljare, dels för att den faktiskt, trots sina brister, är ganska bra och att det trots allt finns ytterliggare 9 böcker i serien att fortsätta med.

Recension: Förintelsen - 1978

Holocaust

Regi: Marvin J. Chomsky

1978

Drama

Dr Josef Weiss (Fritz Weaver) är en framstående läkare i Berlin och hans fru Berta (Rosemary Harris) en begåvad pianolärare. Deras äldsta son Karl (James Woods) gifter sig med sin älskade Inga (Meryl Streep) trots protester från hennes familj. Familjen Weiss är nämligen judar och i klarsynthetens namn inser Ingas familj vilka trubbel detta kommer att föra med sig i framtiden. När tiderna blir svårare och svårare för judarna märks det allt mer vilka sympatier Ingas familj – Familjen Helms, egentligen har. I precis rättan tid flyr paret Weiss yngste son Rudi (Joseph Bottoms), då han vägrar anpassa sig efter nazisterna och får kämpa sig fram genom Europa för att överleva, men han är åtminstone fri. Vi får också följa den tyske advokaten Eric Dorf (Michael Moriarty), som till en början bara vill ha ett jobb, men som efter att ha blivit anställd vid SS snabbt avancerar i graderna då han visar sig vara en drivande kraft bakom effektiviseringen av den slutgiltiga lösningen – total förintelse av alla judar i Europa!

Både Meryl Streep och James Woods, som idag är de största stjärnorna som medverkade i Förintelsen, ser verkligen otroligt unga ut även om de faktiskt var i trettioårsåldern när filmen, eller miniserien som det faktiskt är, spelades in. Dock är det inte speciellt tunga roller, eller jag menar, det klart att de är viktiga och att de får betraktas som huvudroller, men de får inte mest tid framför kameran utav alla. Det är förstås svårt att bedöma, eftersom handlingen, delvis utspelar sig under flera år, delvis på grund av att den utspelar sig på flera platser.

                     

Vi får följa historien genom att iaktta familjen Weiss medlemmar, ändå från bröllopet mellan Karl och Inga, som är vad hela historien börjar med. Man märker redan här vilka motsättningar som finns även om saker och ting ännu inte eskalerat till de nivåer som senare kommer att bli verklighet. Det är fortfarande ganska oskyldiga bråk som försiggår och inga direkta inskränkningar har införts mot judarna. Vi får också redan tidigt, förutom familjerna Weiss och Helms, lära känna Eric Dorf, vars hustru är en patient hos Dr Weiss.

Eric är en arbetslös advokat som av sin fru påverkas att söka ett skrivbordsjobb hos SS-chefen Reinhard Heydrich (David Warner) och det är riktigt intressant att följa hans utveckling och jag tycker faktiskt att hans karaktär är den intressantaste av alla. Han är härligt mångfacetterad och även om han verkar hur kall och hård som helst i tjänsten får man också se honom bryta ihop framför sin fru, som får trösta honom och man inser också att det faktiskt är honom som är den drivande kraften bakom hans framsteg och avancemang i graderna. Jag får inte riktigt grepp på honom, å ena sida framstår han som en fullständigt hjärtlös officer som endast är intresserad av att effektivisera processen med judarna, å andra sidan verkar han heller inte helt tillfreds med sig själv. Kanske är hans sätt att hantera situationen med siffror och statistik också ett sätt för honom att distansera sig själv från verkligheten.

Det sätt som vi får följa medlemmarna i familjen Weiss, och alla andra judar vi få lära känna längs vägen för den delen, är däremot inte särskilt oväntad om än gripande. Man bör vara så pass välinformerad och utbildad i dagens moderna samhälle att deporteringar och koncentrationsläger inte längre kommer som en chock. Detta säger jag inte för att det inte är djupt tragiskt, för det är det naturligtvis, utan snarare just för att man inte längre chockas av sättet saker och ting är framställt på. Att chocken över vad som verkligen hände aldrig får lägga sig är något helt annat och jag kan inte nog poängtera, i likhet med vad jag brukar göra när jag skriver om den här typen av filmer och historier, vikten av att förmedla en av de mörkaste delarna i människans historia vidare och lära sig så mycket av den att vi aldrig någonsin tillåter att den upprepas.

Talande är de autentiska bilder och filmsnuttar som ingår i miniserien. Att skapa en sådan realism tvärs igenom alltihop hade givetvis varit starkare än vad som nu blev resultatet, men jag tror inte att särskilt många av oss hade orkat sig genom sju och en halv timme superrealism i det har mycket omtöcknande ämnet. Vi får istället lita till historisk korrekthet på andra sätt och ta till oss av den sensmoral som finns. Inte alla tyskar framstår som hjärtlösa monster, eller alla judar önskar livet ur alla tyskar med det är väl å andra sidan inte speciellt svårt att föreställa sig heller. Man ska inte dra alla över en kam även om det är lätt att gå med strömmen. En del följer order för att rädda sitt eget skinn bara.

Men serien handlar också om mer än bara koncentrationslägerpolitik, den handlar om människor. Det är intressant att vi får chansen att följa händelse förloppet ur flera perspektiv, inte bara från judarnas utan även tyskarnas sida. Det är inte alltid helt självklart vad som sker på order och vad som skor av ren övertygelse i judefrågan. Det är mycket politik och maktkamp och bara för att man är Reichsführer Himmler innebär inte att man klarar av att bevittna en massavrättning av ryska judar utan att rygga tillbaka. Det är kanske lättare att sitta bakom ett skrivbord och fatta beslut om miljoner människor död än att se dem i ögonen trots allt!

Den här serien är kanske inte den mest grafiska i ämnet och heller inte den mest gripande. Men den tillhör helt klart eliten av filmatiseringar som får fram känslor av vanmakt och frustration hos åskådaren. Man vill hoppa in i filmen och påverka utgången av händelserna. Så mycket är helt klart och det är ingen dålig prestation!

The Devil Wears Prada - 2006 - Meryl Streep är fabulös!

Romantiska komedier är generellt en genre som jag har väldigt svårt för. Men eftersom det här var en film som fick en hel del uppmärksamhet när den kom för några år sedan tänkte jag att jag skulle se efter vad det var lite mer noggrant. Jag hade väl inte förväntat mig något speciellt överhuvudtaget egentligen och visste inte heller om man skulle ta handlingen bokstavligt eller inte – om Miranda, chefen på en stor modetidning var Djävulen personifierad eller om det var ett bildligt uttryck. Det visade sig vara en synonym till den mest krävande chef man kan tänka sig ungefär så någon ockultism finns det inte att hämta här. Hur som helst så upptäckte jag ganska omgående att jag tyckte om det jag såg. Skådespelarna var bra i sina roller och Meryl Streep, som spelar den hänsynslösa Miranda är fullständigt fabulös! Sensmoralen i filmen är inget nytt och går ut på ungefär det man kan förvänta sig, var ärlig mot dig själv, fjäska inte för andra (läs: chefen) och sälj inte din själ till ditt jobb om du olyckliggör dig privat. Handingen som sådan tar heller inte några oväntade vändningar, men det är roligt i alla fall! Det är inte vad som berättas som är det intressanta utan hur det berättas. Det är inte teknisk ekvilibrism från filmmakarna i form av briljant foto och annat utan personinstruerade skådespelartalanger som gör filmen till vad den är. Det och ett väldigt bra manus! Ignorera sensmoralen och koncentrera dig på vägen mellan start och mål istället så gillar du kanske den här lika mycket som jag! 

8/10

Du kan köpa filmen på:
CDON
Ginza
Discshop

Recension: Julie & Julia

Julie & Julia – Enda anledningen till at jag gjorde slag i saken och såg den här filmen var egentligen för att Meryl Streep medverkar i den. Hon är en fantastiskt duktig skådespelerska som lyckas glänsa oavsett vad hon tar sig för! Handlingen hade jag ingen som helst koll på och det var faktiskt inte förrän jag redan hade börjat titta som jag läste baksidestexten. Jag hade förvisso inte behövt göra det för filmen berättar sig själv på ett mycket bra sätt och man förstår snart hur allt hänger ihop. Det är två parallellhandlingar som skilj av tid och rum, men som ändå har gemensamma nämnare som gör det intressant. Julie bestämmer sig för att laga alla recepten i Julia Childs kokbok på 365 dagar och blogga om det. Det blir en tid av blod, svett och tårar, nästan i alla fall. I vilket fall som helst är det ett hektiskt år som både tär på henne och på hennes förhållande. Samtidigt får vi följa Julia Childs några decennier tidigare när hon i sin tur uppbringar all sin kraft för att skapa den berömda kokboken. Båda historierna har verklighetsbakgrund, och det är ju alltid lite kul. Jag gillar historien i nutid något mer och med handen på hjärtat måste jag faktiskt säga att jag blev lite besviken på… Meryl Streep. Så nu var det sagt! Jag menar inte att hon gör något halvdant jobb på något sätt men jag hade förväntat mig mer och jag tycker inte hon har riktigt samma lyster och lyskraft som hon normalt har. Men självklart är hon ytterst trovärdig i sin rolltolkning ändå. Det är bara en sådan där känsla man får ibland. Hur som helst så är det en mycket underhållande film utan att man för den skull bjuds på några direkta överraskningar. Allt går väl ungefär som man tror att det ska gå, men det är en förbannat underhållande väg dit, Amy Adams är magnifik! 

7/10

Mamma Mia!

Mamma Mia! – Få filmer har väl fått som hype på senare år som den här. Succén var given långt innan premiären kändes det som och visst är det väl lysande premisser att basera historien runt låtar av ABBA. Jag menar, det är svårt att förstöra ABBAs musik även om ingen av skådespelarna är någon egentligen sångare eller sångerska. Jag tycker de sköter sig ganska bra trots allt och framförallt Meryl Streep imponerar stort. Kanske inte med sin sång, som i och för sig är helt ok om än inte ekvilibristisk, men väl med sin skådespelartalang. Man blir rörd av hennes sätt att agera och man sitter antingen med ett fånigt leende på läpparna eller med en fuktad ögonvrå och det är sannerligen inget dåligt betyg! Imponerande är det hur man fått ihop handlingen med sångerna och med vilken träffsäkerhet de vävs in i filmen. Kanonbra verkligen! Ännu roligare är att Björn och Benny medverkar i filmen, visserligen i mindre cameos men de finns där i alla fall. Tyvärr tappar filmen lite tempo framåt slutet och blir inte riktigt den fullträff som man initialt hoppades på men det är bra nära och fullt tillräckligt för att det här ska vara en riktigt riktigt lyckad familjefilm som kommer att bli en kommande klassiker för framtida generationer! – 9/10