Recension: Disneys POCAHONTAS - 1995

Pocahontas

Regi: Mike Gabriel, Eric Goldberg

1995

Animerad

Det är svårt att inte se stora delar av den här filmen med en fuktad ögonvrå. Det är onekligen en stor berättelse. Man ska dock inte utgå ifrån att det som berättas på något sätt är historiskt korrekt. För även om Pocahontas har en verklig förebild behöver man inte forska särskilt djupt för att inse att det är en väääldigt romatiserad version av verkligheten vi får se. Om nu ens verkligheten är inblandad överhuvudtaget.

Men det spelar inte så stor roll om historien som berättas är historiskt korrekt eller inte. Det vikigaste är budskapet som framkommer. Själv är jag extra känslig för kärlekshistorier som utspelar sig över de trygga gränserna. Om det är mellan indianer och vita som här eller mellan homosexuella i en miljö där det är oacceptabelt. Tyvärr finns det alltför många miljöer av den typen än idag. Miljöer där förutfattade meningar fortfarande härskar och där den sanna kärleken inte ges möjlighet att spira.

Skulle en tiodel av den handling filmen som bjuder på vara sann, en hundradel av det mod Pocahontas visar vara realistiskt, en tusendel av den påverkan hon har på sin omgivning vara… ja, ni förstår vad jag menar. Själva ideologin är helt enkelt fantastisk – alla människors lika värde!

Naturligtvis måste man vara försiktig när man gör en sådan här film. Man kan inte bara kalla indianerna för ociviliserade vildar och komma undan med det. I vår tid vore det omöjligt att komma undan med en sådan rasistisk kommentar. Man måste vara väldigt noga med att låta indianerna få det sista ordet. Det är den vite mannen som är den stora boven i det hela och det är väl i och för sig historiskt korrekt också. Men man måste som sagt vara oerhört tydlig, i synnerhet eftersom en Disneyfilm av det här slaget i första hand riktar sig till barn. För oss vuxna är det väl så viktigt att poängtera rätt och fel så vi kan lära våra små! Liksom man i filmen liknar det vid – ringarna på vattnet. Någonstans måste man börja men det blir större och större efterhand.

Det är inte första gången jag skriver om filmer där infödingskulturer krockar med den vite mannens ”civilisation”. Ofta har det handlat om betydligt våldsammare filmer än den här men poängen är fortfarande det samma. Frågan ställs, om är omedvetet, till åskådaren, vad är det som är civiliserat? Är det jakten på guld eller är det att leva i fred med naturen? Jag inser förstås att jag förenklar väldigt mycket nu men essentiellt är det väl egentligen inte svårare än så.

Jag gillar som sagt filmens budskap väldigt mycket. Jag tycker Disney tar sitt ansvar och det är värt mycket att ett sådant globalt bolag försöker vara förebild. Det kan säkert påverka en och annan unge och som klyschan säger, påverkar det bara en enda i rätt rikting är det värt det. Jag är inte lika förtjust i all musik som förekommer. Det är väl inte lika mycket som det är i vissa av Disneyfilmerna men jag ser hellre humorn som fanns i de tidiga filmerna där musiken blev ljudeffekter än de här musikalfilmerna.

Som vanligt har jag tittat på filmen med svenska röster, vilken jag alltid gör när det gäller animerad film (om det går). I rollerna här vi Heléne Lundström (Pocahontas), Tommy Nilsson (John Smith), Stefan Ljungström (Ratcliffe) och Martin Timell (Thomas). Särskilt Stefan Ljungström är väldigt passande tycker jag! Bland de engelskspråkiga rösterna hörs bland annat Mel Gibson och Christian Bale.

7/10

Bilder: © Disney

Mio Min Mio - 1987 - Se för guds skull den engelskspråkiga originalversionen!

Mio Min Mio

Aka: Mio in the land of Faraway

Regi: Vladimir Grammatikov

1987

Äventyr/Fantasy

Bosse har inte det lätt, hans fosterföräldrar behandlar honom riktigt illa, hans jämnåriga mobbar honom och han har bara en enda vän. En dag när allt blir för mycket för honom smiter han från sitt rum och driver runt på stan. Han får ett äpple av tanten i affären som ber honom posta några vykort åt henne. Slutligen hamnar Bosse på en parkbänk, han sparkar till en flaska och ut ur flaskan kommer en ande! Anden ser att Bosse bär tecken, ett äpple av guld i sin hand och tar honom med till landet i fjärran. Här är allt nytt för Bosse, eller Mio som hans fader konungen kallar honom. Alla tycker om honom och han kan göra allt han vill bara modet finns. Mio träffar här på Jum-Jum (Christian Bale) som blir hans följeslagare på det stora äventyret. Legenden säger nämligen att endast en kungason som reser med en enda vän kan besegra den hemska Riddar Kato som bor bortom den förtrollade skogen i landet utanför…

Den här filmen är ganska svår att hitta på sitt originalspråk engelska då den nyligen släppta svenska utgåvan bara innehöll en dubbad version. Denna version kanske passar de yngre bättre men för oss som vill njuta av filmen som vuxen är det originalversionen som gäller. Jag påstår dock inte att det inte finns problem med denna. Det känns till exempel lite fånigt när man på engelska försöker uttala namnen Bosse, Benke och Sixten, det låter lite löjligt. Man kanske borde ha ändrat dessa namn för att öka trovärdigheten.

Själva historien är bedårande och funkar både för barn och vuxna. Som barn kanske vi tenderar att fokusera på det fantastiska äventyr som Mio och Jum-Jum beger sig ut på. Den historia om ondskans och godhetens kamp mot varandra som pågått under tusentals år och där allt redan verkar förutbestämt. Det är helt enkelt en fin saga om vänskap fylld av dramatik och platser med mystiska namn.

Som vuxen kanske man ser på filmen med lite andra ögon. Det finns gott om metaforer i filmen och själva äventyret kan självklart ses som en dröm. Bosse klarar helt enkelt inte av att leva som han gör och drömmer sig bort till sin fantasi värld där hans far är konung, hur många föräldralösa barn delar inte den drömmen? Istället för att bli mobbad av sina jämnåriga blir han istället älskad av alla i konungariket och hans enda vän Benke blir hans vän Jum-Jum i drömmen. Många av karaktärerna runt om i äventyret känns igen från Bosses verklighet och det är inte svårt att koppla samman dem sin motsvarighet i Bosses fantasi.

Några skådisar man lägger märke till är naturligtvis Christopher Lee som den elaka Riddar Kato. Det är väl egentligen ingen stor utmaning för honom och han tycks göra rollen på rutin, men han funkar i alla fall bra. Det är skönt att få höra hans egen röst i den engelska versionen i stället för den svenska dubbningen. Likaså stjäler faktiskt en ung Christian Bale, som senare gjorde filmer som American Psycho, The Machinist och Batman Begins, showen nästan hela tiden för Nick Pickard som spelar titelrollen Bosse/Mio.

Filmen funkar svenskdubbad men hittar du den på engelska är den helt klart att föredra och ett par klasser bättre!

Recension: The Machinist - 2004

The Machinist

Regi: Brad Anderson

2004

Drama/Thriller

Trevor Reznik (Christian Bale) lider av insomnia, han har inte sovit på ett år. Det chockerande sönderfallet av både hans fysiska och mentala hälsa har gjort hela hans vakna tillvaro till en smärtsam existens fylld av förvirring, paranoia, skuldkänslor, panikångest och ren och skär terror. Hans enda tillflyktsort blir den ömsinta prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) men när kryptiska meddelanden dyker upp i hans lägenhet och hallucinationer av en medarbetare orsakar en allvarlig olycka på fabriken där han arbetar, beger han sig för att söka efter sanningen. Finns det en komplott emot honom för att driva honom till vansinne eller är det hans egna sinnen som på grund av utmattningen förnekar honom rätten till sitt eget förstånd?

Inför den här rollen gick Christian Bale ner en himla massa kilon för att se så mager ut som möjligt. Det är verkligen otäckt att se honom så benig och om han vore smalare skulle han inte längre existera, något som de klokt nog poängterar i filmen. Förutom detta så gör Christian Bale en strålande rollprestation i alla avseenden, han är verkligen helt trovärdig som den förvirrade och paranoida Trevor. Andra skådisar i filmen är t.ex. Jennifer Jason Leigh och en av mina favoriter Michael Ironside, båda gör mycket bra insatser.

Det här är en film som inte berättas riktigt konventionellt, man får reda på ledtrådar lite här och där till Trevors sönderfall men inget körs ned i halsen på tittaren och man kan, när filmen är slut, tänka sig tillbaka och koppla samman alla detaljer som först när man vet hela sanningen får någon större betydelse och vikt. Dock inte sagt att filmen inte har en synnerligen linjär handling, för det har den. När man ser filmen får man också en känsla av klaustrofobi, man har ingenstans att ta vägen och man tvingas ta del av Trevors liv utan en chans att titta bort. Filmen tar heller inga genvägar utan är precis det som den utsäger sig för att vara - fylld av obehag och med en känsla av oundviklighet.

Likheter med Sir Alfred Hitchcocks filmskapande har frekvent används i diskussioner kring den här filmen. Man har till exempel jämfört vissa av billfärderna med dem i Psycho och visst kan det väl ligga en poäng i det. Men jag tycker att Brad Anderson ska ha credit och inte Hitchcock även om han helt klart funnits med som inspirationskälla.

Slutligen tänkte jag överösa filmen med superlativ, det är helt enkelt svårt att sätta ord på vad jag känner efter att ha sett den. Fraser som ”det bästa jag sett i år” och ”Mästerverk” tycks helt enkelt inte vara tillräckliga beskrivningstermer för den här filmen – En mycket stark rekommendation från min sida!

Batman Begins - 2005 - En totalt misslyckad film!

Batman Begins

Regi: Christopher Nolan

2005

Action

Som pojke bevittnar den unge Bruce Wayne hur hans föräldrar skjuts ned av en rånare. Besatt av tanken på hämnd växer han upp men genom ödets nyck förvägras han sin hämnd och någon annan mördar hans föräldrars mördare. I sökandet efter sig själv flyr den unge Bruce till östern och introduceras av Henri Ducard, som lär honom att inte frukta något, till den uråldriga ninjasekt som leds av den mystiske Ra’s Al Ghul. Sektens syfte är att säkerställa rättvisan och anser sig stå över både lagar och barmhärtighet. När det står klart för den unge Bruce att sekten anser att hans hemstad Gotham inte längre klarar av att överleva korruptionen och att brottsligheten är på alldeles för hög nivå, måste han ge sig tillbaka hem för att skydda staden. Han tror på en räddning av stadens dekadans och förfall trots att sekten inte delar hans åsikt och anser att staden måste förstöras till varje pris.

Det här är ett lysande exempel på att trots bländande namn i rollistan; Christian Bale som Bruce Wayne/Batman, Michael Caine som Alfred, Gary Oldman som Gordon, Liam Neeson, Rutger Hauer, Katie Holmes och Morgan Freeman så faller den här filmen pladask! Borta är all charm som serietidningen hade och kvar är, i bästa fall, en ganska ordinär actionfilm utan själ.

Jag tillhör inte dem som brukar jämföra med litterära förlagor och berättelserna behöver inte följa dessa till punkt och pricka, men det här är ju löjligt. Visserligen stämmer de mest centrala omständigheterna in i händelseförloppet men man har hittat på en mycket stor del, kanske för att kunna skapa en så spektakulär film som möjligt. Detta stör mig dock inte så mycket, det är mycket värre att man gjort filmen allt för allvarlig och försökt att skapa en verklig hjälte, Batman är inte verklig utan en seriehjälte och bör gestaltas som en sån. Framförallt när historien är ganska fånig och absolut inte kan tas på allvar.

Som titeln antyder behandlar filmen till stor del den tidiga tiden av batmans utveckling, detta innebär att seriehjälten egentligen inte dyker upp på allvar förrän framåt slutet av filmen. Fram till dess fokuseras det på Bruce Wayne och att se på hur han långsamt utvecklas för att sedan bemästra allt på kort tid är ganska trist.

Men om man tittar på de visuella effekterna då? Personligen tycker jag att de är ganska trista men trovärdiga och ska man prompt placera batman i verkligheten är det helt rätt väg att gå. Dessutom ser det modernt ut och det passar kanske den yngre delen av publiken bäst. En del av rekvisitan passar också bra in i filmen, såsom batmans speciella kaststjärnor. Däremot är Batmobilen helt misslyckad och ser snarare ut som en militär stridsenhet än något annat. Även skurken i filmen (för någonstans fanns väl en ärkeskurk?) är fruktansvärt anonym och gör inte rättvisa åt någon av de klassiska, karismatiska skurkarna.

En totalt misslyckad film!

Terminator: Salvation

Terminator: Salvation – Jag måste säga att jag blev positivt överraskad av den här filmen som jag inte hade några som helst förhoppningar på. Med tanke på vilken kalkonflopp trean var fanns det helt enkelt inte mycket hopp om den. Lägg också till att en Terminatorfilm utan Schwarzenegger knappast kan räknas som riktigt äkta (hans ansikte används dock en liten stund men det är fejkat och det syns också ganska tydligt). Men Christian Bale sköter sig alldeles utmärkt i rollen som John Conner – mannan som i det närmaste ses som Messias eller åtminstone som någon for av levande legend av sina män i motståndsrörelsen. Det är ett bra drag filmen igenom och det finns inte särskilt mycket dödtid någonstans. Dessutom har man lyckats få med hommager till de tidigare filmerna, både genom repliker som ”I’ll be Back” och ”Come with me if you wanna live” och olika scener och kameraåkningar. Jag gillar sådana grepp och det ger åskådaren ytterliggare utbyte av filmen, mer än att det är action hela tiden menar jag. Det blir inte ”bara” en actionfilm, utan också något mer. Hur som helst var tekniken träffsäker och mycket underhållande att se på, man har ju aldrig direkt tänkt sig alla de former av olika Terminators som existerar i filmen, men då måste vi också komma ihåg att den utspelar sig i krigets tidigaste skede och att T-800 ännu är under utvecklingsstadiet. Självklart krävs det en del tankeverksamhet av åskådaren för att få ihop själva tidslinjen eftersom det ursprungligen handlar som tidsresor, att John Connor skickar tillbaka en man för att rädda sin egen mamma som sedan också blir hans far och dör. Här lever han förstås och är yngre än John Connor… Förvirrande men faktiskt helt logiskt. Helena Bonham Carter medverkar förresten också i en liten roll. – 8/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Batman: The Dark Knight - 2008 - ett klart framsteg!

Batman: The Dark Knight – Det här var en film som många hade bestämt sig för var genialisk långt innan den hade premiär. Åtminstone delvis berodde detta på Heath Ledgers, som alltså spelar Jokern, tragiska bortgång. Själv intåg jag en nästan motsatt ståndpunkt, jag börjarde tvivla på filmen, kanske delvis på den hype som rådde men också beroende på att jag var en av de få recensenter som inte gillade Batman Begins något nämnvärt. Skulle jag då fått äta upp mina ord och skulle de som förespråkade Heath Ledgers briljans få rätt? Nja… Jag fann väl inte filmen vara något mästerverk direkt, även om den var betydligt bättre än Batman Begins. Batman var denna gång inte lika tydligt placerad i verkligheten och serietidningskänslan kom fram betydligt bättre. Handlingen var väl inte någon större höjdare och faktum är att jag tyckte det var ganska slarvigt berättat många gånger – godkänt men inte mer! Heath Ledger då? Var han lika genial i sin rollgestaltning som ”alla” andra tyckte? Låt mig säga så här.. Han var helt klart filmens höjdpunkt även om jag nog fortfarande tycker att hans tragiska bortgång gjort att han popularitet i rollen skjutit mer i höjden än vad den borde ha gjort. Han är riktigt bra, men mer än så blir det inte. – 6/10