H.H. Holmes: America’s First Serial Killer – 2004 – En bestialisk mördare!

Jag hyser en stor fascination för seriemördare, eller för mänsklig ondska överhuvudtaget egentligen. Grejen med seriemördare är väl att de över tid lyckas förbli på fri fot. Annars hade de ju inte fått epitetet seriemördare heller för den delen. Särskilt intressanta är de som varit exceptionellt bestialiska eller lyckats genomföra så många dåd att man hissnar.

H.H. Holmes hade jag aldrig hört talas om. Och enligt dokumentären härjade han i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet. Det är lätt för mig att avvika från ämnet och skriva om vad denna mördare gjorde, vilka brott han begick eller påstods ha begått. Bevisföringen är nämligen inte helt självklar. Naturligtvis beror det på att man på den tiden inte hade de förfinade metoder tillgängliga som finns nu. Man får helt enkelt anta att teorierna stämmer.

Men H.H. Holmes var tydligen en märklig figur, som både erkände alla sina mord och förnekade dem. Det skulle vara oerhört intressant att läsa den bekännelse som han tydligen ska ha skrivit strax före sin avrättning. Överlag verkar det ha varit en mycket intressant personlighet, sociopat förstås.

Men åter till dokumentären. Ämnet är synnerligen intressant men genomförandet är inte alltid var jag hade hoppats. Det finns intervjuer mer experter inklippta men allt annat material tycks nästan vara lika gammalt som mörfaren själv. Troligen är det brist på pengar som gör att man inte har kunnat iscensätta moderna klipp istället för att låna gamla svartvita, hackiga, klipp. Det är visserligen gjort så att man nästan kan tro att de är autentiska men jag betvivlar det.

Berättarrösten, i kombination med experternas uttalanden är bra men dokumentären griper ändå inte riktigt tag i mig. Det är mycket snack och lite verkstad kan man säga. Jag hade hellre sett att man hade gått mer på djupet. Som det är nu känns det som att man har valt att skrapa lite på ytan och stanna där. Inte kan man väl ha varit rädd för att skrämma folk med den hiskeliga sanningen?

Leonardo DiCaprio har tydligen köpt filmrättigheterna till en spelfilm om H.H. Holmes liv. Det ryktas att han själv ska spela huvudrollen. Boken i fråga heter The Devil in the White City och jag ser mycket fram emot filmen. Det ska bli intressant om man vågar ta ut svängarna helt och hållet i den. För som jag ser det spelade H.H. Holmes helt klart i samma liga som den mer kände Albert Fish (vars historia redan är filmatiserad i The Gray Man ).

6/10

Van Helsing - 2004 - Referenser till andra filmer!

Van Helsing

Regi: Stephen Sommers

2004

Action

Dr Gabriel Van Helsing (Hugh Jackman), den största och bästa monsterjägaren av dem alla, får i slutet av artonhundratalet i uppdrag av Vatikanen att hitta och döda den ökände greve Dracula. Han är synnerligen dedicerad till det han gör och när han väl kommit till Transsylvanien stöter han på både farliga varulvar och den vackra Anna (Kate Beckinsale) vars släkt försökt döda Dracula i generationer. De slår följe och ger sig efter den odödliga ärkevampyren Dracula. Det finns bara ett sätt att döda honom på men vilket är en väl bevarad hemlighet.

Jag vet inte riktigt vad man ville ha gjort med filmen, bitvis känns den som en klassisk matinéfilm, bitvis som en komedi och bitvis verkar man försökt att lägga in så många skrämmande varelser samtidigt i bild som möjligt. Allt blir dock ett totalt misslyckande och hur man än vänder och vrider på filmen, finns det ingenting som fungerar. Manuset måste vara rekord tunt, regin är nästan helt frånvarande och skådespelarna spelar över till den milda grad att jag nog aldrig sett på maken. Ta t. ex. det här med accenter, Kate Beckinsale misslyckas totalt med att låta östeuropeisk i och med att hon överdriver så förbannat. Less is More som man säger. Det finns heller inga karaktärer man egentligen bryr sig om i filmen, det spelar helt enkelt ingen roll om de lever eller dör.

Vad filmen däremot har är ett mycket högt tempo rakt igenom och då det här faktiskt är en actionfilm får man väl säga att man har levt upp till första delen av åtagandet. Datorgenererade effekter finns också det gott om och de ser faktiskt ganska bra ut. I alla fall om man bortser från att man faktiskt ser att de är datorgenererade och i och med att rörelsemönster i kombination med det förutsägbara bildspråket ser helt onaturligt ut sitter man och retar sig på något som faktiskt är filmen starkaste kort. Mycket snygga förvandlingar slarvas t.ex. bort i försök att göra betydligt mer än man faktiskt klarar av.

Något som i alla fall jag uppskattar är när man refererar till andra filmer i film och det gör man här. Själva början av filmen är t.ex. nästan exakt kopierad från Frankenstein (1931) och många andra referenser till kända filmer finns också utspridda längs vägen. Tyvärr räcker inte detta och det här blir bara en fruktansvärd film i 160 millioners klassen som i nästan varje sekund dryper av klichéer. Att man lyckats packa in så många under de dryga två timmarna som filmen varar måste var någon form av rekord, en stor bedrift är det helt klart. Förutsägbart för att inte säga övertydligt och med ett ohyggligt tråkigt bildspråk som gör att man gång på gång starkt funderar på att stänga av eländet.

Det som var mest berörande var att Stephen Sommers dedicerat filmen åt sin pappa.

Torched - 2004 - Ryan Nicholsons första film!

Torched

Regi: Ryan Nicholson

2004

Horror

Deanna är sjuksköterska. En dag när hon är på väg till jobbet överfalls hon i hissen och blir brutalt våldtagen. Efter denna händelse finns det bara en enda tanke i hennes huvud – hämnd! Hon tänker ut den grymmaste av alla planer, kidnappar killen som hon är övertygad om är skyldig till dådet och sätter igång sin hämnd – som bland annat inkluderar en blåslampa…

Det här var Ryan Nicholsons första film, åtminstone med lite längd på. Nu är det inte en speciellt lång film i alla fall, den mäter 44-45 minuter men det spills ingen tid innan allting springer lös så jag antar att han har bantat ner på uppbyggnaden. Eller ja… Antar är väl fel ord, det finns inte tillstymmelse till karaktärsuppbyggnad och knappt hat filmen börjat förrän själva våldtäkten är igång. Det är inte frågan om att exploatera denna, även om själva akten i sig självklart är frånstötande.

                        

Nej, det här är en film som fokuserar på själva hämnden och den är monstruöst utförd. Det ser oftast väldigt verklighetstroget ut och jag skulle vilja se den kille som inte ryggar tillbaka för lite penisstympning… Skulle jag kalla den här filmen för något, förutom horror förstås, är det en klockren splatterfilm, fast utan humorn kanske. Blodet skvätter lite för mycket för min smak och det skapar snarare en löjeväckande effekt än något annat.

Men man måste komma ihåg att det här var en film som egentligen gjordes för att lära sig lite om hur man skapar film. Varken Ryan Nicholson eller de andra är riktigt färdiga som filmskapare. Och förresten, det blir man väl aldrig. Liksom allt annat i livet är det ett ständigt lärande. Jag kan se den här filmen som en intressant milstolpe och som något som passar in tidigt i karriären. Jag vet inte om jag känner igen Ryans stil så väldigt mycket i den men den innehåller åtminstone könsdelar av den manliga slaget i närbild, fejkade såklart.

Men det blir lite tunt, skådespelarna är mestadels katastrofala och hela produktionen stinker av amatörmässiga klipp och miljöer. Och faktum är att trots att filmen är kort och att den sätter igång genast är tempot ohyggligt lågt. Det är en tjatig film som inte ger mig särskilt mycket. Jag hade mycket hellre sett Ryans originalmanus, som berättas om i extramaterialet än det här om jag ska vara ärlig.

Men även om jag inte är så förtjust i filmen gillar jag utgåvan. Det är en film som inte är helt lätt att hitta och det var knappt meningen att den skulle ut på marknaden heller. Så vitt jag förstår finns det en annan version av filmen som har varit tillgänglig på nätet sen lång tid tillbaka, kanske till och med ända sedan 2004, men det här är den förlängda versionen med extra mycket tortyr, ny musik och sådana grejor. Utgåvan är dessutom snygg och ett måste för samlaren!

The Grudge - 2004 - Nyinspelningen med Sarah Michelle Gellar

The Grudge

Regi: Takashi Shimizu

2004

Horror

Karen (Sarah Michelle Gellar) jobbar med hemvård i Tokyo, Japan. En dag får hon ta över och vikariera för sin kollega Yoko (Yoko Maki) som försvunnit spårlöst. Hon beger sin till en gammal kvinnas hus och möts av något hon i sin vildaste fantasi inte hade kunnat förställa sig. Innanför dörren slår för det första misären emot henne. Hon finner också den något apatiska kvinna hon kommit dit för, på golvet. Efter att hon städat upp röran ger hon sig på upptäcktsfärd i huset och finner en pojke intejpad i ett skåp på övervåningen. När hon anmäler saken till polisen börjar hon förstå att det inte är första gången något mystiskt inträffat i huset. Både hennes egna och polisens undersökningar pekar på att huset är besatt av vrede och att alla som sätter sin fot i huset dör en våldsam död.

Det här är väl en av de mer omtalade amerikanska skräckfilmerna på senare år. Frågan är om den klarar av att stå på egen hand eller om det bara är en i raden av remaker på asiatiska succéfilmer.

Låt oss säga att det är en väldig tur att filmen börjar direkt så att säga, det hinner inte gå speciellt många minuter förrän mystiska och oförklarliga saker börjar inträffa. Det är tur säger jag, därför att filmen är faktiskt inte vidare intressant och det krävs en sån här åtgärd för att man över huvudtaget ska orka intressera sig för den. Det som följer efter dessa inledande minuter är tyvärr inte vidare intressant eller medryckande. Vid vissa enstaka tillfällen kan man visserligen påstå att filmen är semiintressant, men den blir aldrig speciellt originell. Nu måste kanske inte en film vara originell för att gå hem hos den stora breda massan, men jag tycker att det görs på tok för mycket publikfriande filmer för att det här ska kännas lyckat.

Filmen fortsätter att sväva någonstans i gränslandet mellan semiintressant och tråkig. Samtidigt vill jag dock påstå att en del av filmens scener faktiskt är lite skrämmande och i viss mån överrumplande. Tyvärr tycker jag inte att det räcker hela tiden ut och jag tycker att det är synd att man ofta valt att gå den lätta vägen istället för att ta ut svängarna ordentligt.

Eftersom det här är en remake av en asiatisk film, gjord av originalregissören, hamnar man nästan i en slags paradox. Stilen är ömsom asiatisk med mycket statisk kameraföring och sparsam musik, ömsom väldigt amerikansk med lika typisk musiksättning som kameraföring. Likaså kan man kalla berättartekniken för en hybridlösning, den asiatiska fragmenterade stilen blandat med den amerikanska tekniken att berätta rakt på utan krusiduller.

Skådespelarinsatserna är väl överlag ganska bra även om jag personligen inte skulle bli ledsen om Sarah Michelle Gellar hade en mindre roll. Inte för att jag egentligen tycker att hon är dålig utan för att hon inte tillför speciellt mycket. Hade hon å andra sidan haft en mer betydande del av filmen kanske hon hade kunnat utveckla sin rollkaraktär till något intressantare och mer en flerdimensionell sådan. Hur man än vänder sig blir det fel alltså, både mer och mindre Gellar hade varit bättre.

Så är det ju då slutet, något som är väldigt viktigt i den här typen av spökhistorier. Jag tycker att slutet är filmens starkaste del, som tur är känns det som om regissören (Takashi Shimizu) spelar ut sina starkaste kort här och dessutom alla på en gång.

Filmen är sevärd en gång men inte mer.

4/10

The Card Player - 2004 - En katt och råtta lek signerad Dario Argento

The Card Player

Aka: The Card Dealer

Regi: Dario Argento

2004

Thriller

En seriemördare som vill spela poker om sina offers liv kontaktar polisen. Först vägrar polisen gå med på mannens groteska krav och får motvilligt se hur offret brutalt mördas online via datorskärmen. När nästa offer står på spel ser man inget annat val än att spela mördarens spel med trissar, stegar och fyrtal. Man söker hela tiden efter misstänka bland stadens spelgalna och i det sökandet finner man en annan tursam pokerspelare, som man försöker anlita för att spela mot mördaren. Det är ett spel som inte bara handlar om tur och intuition, det är ett spel där liv står på spel och den tursamme ynglingen accepterar tveksamt polisens erbjudande.

Kanske inte Argentos bästa prestation någonsin, även om det ofta är spännande saknar man de verkliga höjderna han tidigare gett oss. Förutom kanske ett par undantag är det inte några direkt våldsamma scener i filmen och det kanske man kan klaga på. Jag tycker i och för sig inte alltid att det behövs och Argento är mästare på att fånga oss i ett järngrepp ändå och verkligen få oss intresserade. Här har han hittat en synnerligen grotesk historia som verkligen sätter sig hos tittaren. Problemet är att det aldrig blir mer än så.

Mördaren mördar sina offer via en webkamera och inblandningen av poker över nätet anser jag vara ett genidrag som ligger helt rätt i tiden. Det gör att filmen blir mera skrämmande eftersom det ligger väldigt nära verkligheten just nu. Man känner starkt med både offret och den som tvingas spela de ohyggliga duellerna med mördaren. Kan väl inte vara så rolig att ta på sig det ansvaret kan jag tänka mig. Att jag sen personligen är extra intresserad av spänningen som poker ger, gör kanske inte det hela sämre.

Mördaren är inte lika väl dold här som det är brukligt i filmer av det här slaget. Ofta brukar man kunna misstänka allt och alla, här misstänker man istället ingen och det kanske inte var så bra lösning. När man sen väl får reda på vem mördaren egentligen är, presenteras det kanske lite väl övertydligt och det brukar väl inte Mäster Argento göra?

En ganska standardiserad katt och råtta lek trots allt och även om det är ett intressant tillvägagångssätt så måste jag säga att det här bara är Argento på rutin och inget utöver det vanliga – tyvärr!

The Butterfly Effect - 2004 - Ofta sitter man som på nålar...

The Butterfly Effect

Regi: Eric Bress/J. Mackye Gruber

2004

Drama/Sci-Fi/Thriller

Evan (Ashton Kutcher) råkar som barn ut för en massa traumatiska händelser som hans hjärna väljer att blockera. Han har inga minnen från dessa mystiska blackouter och nu i vuxen ålder börjar han mer och mer intressera sig för hur han ska återfå dessa minnen. Med hjälp av skrivna journaler lyckas han återvända till tiden för blackouterna och t.o.m. ändra på historien. Han inser först inte hur vanskligt detta är och vilka framtidens konsekvenser kan bli. Han vill ju bara göra allting bra och rätta till sina misstag men han blir dock snart varse om följderna då verkligheten runt omkring honom ställs på ända gång efter gång.

En mycket smart filmad film, tittaren får själv uppleva det som huvudpersonen Evan får uppleva under sina blackouter, d v s ingenting och därigenom komma in under skalet på honom för att lära känna honom bättre. Man vet precis lika mycket som han själv och först långt senare får man inblick i vad som verkligen hände, eller kanske vad som hade kunnat hända? Ofta sitter man som på nålar och sugs verkligen in i filmen. Kanske beror detta på den ovisshet som i början i alla fall tilltalade mig starkt. Filmen undviker fällan att använda snabba klipp, som är så vanligt i den här typen av film, för att locka sin publik. Nej, det här är en film som med sin originella handling och sitt kluriga budskap drar till sig sina tittare likt ett flugpapper.

Tanken att man själv skulle vilja göra om en del saker i sitt liv som man kanske gjort fel eller som kunde ha gjorts annorlunda har väl slagit alla och det är just det som är den här filmens styrka, lättillgängligheten. Alla skulle väl vilja rätta till sina misstag och göra alla människor runt omkring sig lyckliga. Tänker man lite logiskt så upptäcker man snart att det som skulle följa, verkligen skulle vara kaos eftersom det torde vara helt omöjligt att förutsäga varje litet ingrepp. Tänk om du skulle hälsa på fel man på gatan en dag och det i så fall skulle innebära att dina föräldrar blev mördade.

Då till trovärdigheten. Filmer av den här slaget brukar nästan alltid innehålla någon form av tidsparadox som tycks vara helt omöjlig och den här filmen är väl egentligen inget undantag. Allt som händer är inte helt logiskt hela tiden men på det hela taget tycker jag att trovärdighetsfaktorn är förhållandevis hög och trots den något övernaturliga handlingen känns det som om det här vore på riktigt.

Ett starkt drama med budskap och en väldigt intressant handling och jag måste här även passa på att ge en eloge till Ally Smart för sin rollprestation som Evans vuxna barndomskamrat Kayleigh, filmens okrönta pärla!

The Terminal - 2004 - Ett gripande öde baserat på en verklig händelse!

The Terminal

Regi: Steven Spielberg

2004

Drama/Komedi

Viktor Navorski (Tom Hanks) kommer till flygplatsen JFK i USA. Han går lydigt fram och visar upp sitt pass och hoppas naturligtvis på att få komma in i landet. Det visar sig dock att ett krig brutit ut i Viktors hemland under flygresan och att USA inte erkänner den nya staten som uppkommit på grund av stridigheterna. Viktor fattar först ingenting eftersom hans engelska är allt annat än bra. Han hamnar således i situationen att han inte får komma in i USA men inte heller kan återvända hem. Han är hänvisad till att vänta och det gör han – i flera månader. Under denna tid får han bra kontakt med några av de flygplatsanställda och lär sig bättre engelska genom att läsa olika böcker. Han träffar en flygvärdinna som han intresserar sig i och han, helt enkelt, väntar!

Redan från början av filmen vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Viktor hamnar i en situation som faktiskt inte är någons fel, han har helt enkelt oturen att hamna mellan lagarna. Visserligen behandlas han mycket nonchalant av flygplatsens chef som egentligen inte vill beblanda sig med problemet men det är ju heller inte dennes fel och han kan egentligen inte göra något åt situationen även om han skulle vilja. Viktors hopplösa situation för i alla fall mig att fälla en tår.

Men trots denna tår som hela tiden finns kvar i ögonvrån lockar filmen ofta till skratt. Kanske just för att Viktor gestaltas med sån värme av Tom Hanks. En skådespelare som jag faktiskt inte bruka gilla, hur konstigt det än låter. I den här rollen älskar jag honom dock! Han framställer Viktor som den raraste och mest osjälviska mannen i världen vars enda brott var att råka komma från ett land där ett krig utbrutit.

Till en början tyckte jag när jag såg filmen att det var modigt av Steven Spielberg att anklaga det amerikanska systemet, det är ju systemets fel att Viktor sitter där han sitter och inte kommer någon vart. Men allt eftersom filmen går blir den mer och mer sentimental och fokus börjar istället läggas på de andra besvikelser som Viktor utsätts för, bland annat på hur hänsynslöst flygplatschefen försöker att bli av med honom. Han försöker helt enkelt få Viktor att rymma och på så sätt bryta mot lagen, allt för att det istället ska bli polisens problem.

I brist på bättre ord skulle man kunna säga att det här är en saga, en saga om en man som kom för ett speciellt och för honom heligt ändamål. Han var rakryggad och ärlig, svek aldrig sitt löfte och trotsade allt utom de regler som sattes upp för honom att följa. Det här är berättelsen om en riktig man med ett ädelt hjärta som var beredd att offra sina ideal och gjorde det som var rätt för sina medmänniskor. Det här är också berättelsen om de medmänniskor som inte lät honom göra det och som ansåg att hans mål var viktigare än deras eget.

Helt klart en av Steven Spielbergs bästa filmer, laddad med symbolism och starka känslor!

Strandvaskaren - 2004 - Sällan har en svensk skräckfilm blivit mer hatad!

Strandvaskaren

Regi: Mikael Håfström

2004

Thriller

För ett år sen på den lilla internatskolan tar en flicka livet av sig. Historien anses kunna skada skolans anseende och händelsen tystas ner. Nu när det gått ett år och skolans årliga tradition till fest hägrar forskar en av eleverna i traktens historia. För hundra år sedan dödade en bonde tre av skolans elever med en lie för att sedan gå till sjön och dränka sig. Legenden säger att en natt varje år kommer han tillbaka och man kan tydligt höra hans lie skrapa mot golvet i skolkorridorerna. Vilken sanning ligger bakom legenden? Varför dog de tre eleverna? Går verkligen Strandvaskaren igen?

En i alla avseenden usel film. Bara dialogen kan få en att se rött, varför har man valt att skriva en dialog som låter som värsta 40-talet? Detta dessutom i ett sammanhang där mobiltelefoner är en bister verklighet och nutid är uppenbar? Kanske är det Mikael Håfströms sätt att framställa en internatskola men det funkar inte, det är inte alls trovärdigt. Kanske var hans ambition att upprepa succén med internatskolefilmen Ondskan, som ju faktiskt till och med lyckades med konststycket att få en Oscarsnominering, men att jämföra dessa filmer är som att jämföra grädde med minimjölk.

Man skulle också kunna säga att karaktärerna är karikatyrer på sig själva och även om ingen av skådespelarna är direkt usel så är det väl ingen som övertygar heller direkt, inte ens Kjell Bergkvist faktiskt! Man kan faktiskt fråga sig varför han prompt skulle smutsa ned sitt namn med att medverka i denna produktion. Fast det är ju förstås inte första gången en verklig toppskådis medverkar i värsta dyngan, se bara på Dennis Hopper i Texas Chainsaw Massacre 2…

Men trots den lilla roll Kjell Bergkvist faktiskt har, medverkar han i filmen roligaste scen – när han knullar skolans rektor på hennes kontor!

Det har ju blivit populärt att göra filmer om legender som påstås vara sanna, eller som åtminstone ligger väldigt nära verkligheten. Kanske kan vi tacka Blair Witch Project och dess marknadsföring för den här trenden. Legenden i strandvaskaren känns bara fånig och inte det minsta intressant. Det gäller förresten hela manuset som känns otroligt långsökt och skrivet. Kanske är det en illusion som kommer av sättet historien berättas på, vilket är på ett mycket fragmenterat sätt som dessutom inte belyser de väsentliga delarna på rätt sätt och man får aldrig riktigt koll på vad som är viktigt i filmen. Om inte det vore nog har man också blandat in ett mentalsjukhus och en rymling därifrån. Ett klumpigt sätt att försöka skapa en motsättning till legenden om strandvaskaren.

Till sist måste jag ge en känga till filmmusiken som slår emot en direkt i filmens början. Den känns så lik temat i Halloween att det måste vara en uppenbar stöld därifrån. Musiken är bra, men tyvärr har bilderna man valt att visa till inte den intensitet som krävs för att effekten ska bli fulländad.

Vill du tvunget se en svensk rysare/skräckfilm så se Besökarna i stället, till och med Camp Slaughter har förresten högre underhållningsvärde!

Recension: THE MAILMAN - 2004

The Mailman

Regi: Tony Mark

2004

Thriller

Själva handlingen i den här thrillern är lite lockande och själva omslaget också faktiskt. Man utvecklar något slags sjätte sinne när man ser hundratals filmer om året och det är sälla man har fel faktiskt. I det här fallet hade jag dock fel… Att brevbäraren skulle vara en galen psykopat som omslaget informerar om är visserligen sant, men det finns ingen karisma kopplad till honom. Han fifflar lite med posten, limmar fast den i brevlådan hos någon reumatisk äldre kvinna, späder ut kattmat med gift etc. Och visst, han slår väl ihjäl en och annan också.

Men det blir bara tråkigt, ingen karisma som förhöjer handlingen och genomgående riktigt dåliga skådespelare! Vanligtvis brukar jag vänja mig vid dåliga skådespelare allt eftersom filmen fortskrider, men inte här. Det är och förblir en katastrof. Det är få detaljer som gör den här filmen underhållande, det finns ett par här och där men på det hela taget ett enda långt sömnpiller.

3/10

Recension: Saw - 2004

Saw

Regi: James Wan

2004

Thriller/Horror

Två män vaknar upp i varsin ända av ett rum, fastkedjade och med ett lik mellan sig. De vet inte varför de blivit inspärrade, var de är eller vem den andra personen i rummet är. Genom ledtrådar gömda på de mest finurliga ställen börjar de så småningom förstå att de är offer för en seriemördare som polisen namngivit till Jigsaw, en mördare som leker lekar med sina offer och får dem att göra de mest fasansfulla saker i kampen för sin egen överlevnad. Denna gång går leken ut på att mannen i ena änden på rummet (Cary Elwes) ska döda mannen i andra änden på rummet (Leigh Whannell) innan klockan slår sex annars dör fru och barn. Klockan tickar och de båda männen inser att varje pusselbit i sig är ett pussel.

Jag gillar verkligen den här typen av film, när man med väldigt små medel lyckas skapa nånting stort och komplext. De mesta av filmen utspelar sig i det lilla rummet där de två männen hålls inspärrade och det krävs det där lilla extra av skådespelarna för att hålla dramaturgin vid liv. Andra filmer som lyckats med samma sak är t.ex. Cube och Phonebooth.

Historien känns genomarbetad även om tankarna ibland fladdrar tillbaka till Seven och dess groteska, synnerligen planlagda mord. Det är förresten ingen dålig jämförelse när man betänker hur mycket tid och arbete mördaren egentligen lagt ned på sitt verk. För jag tror att mördaren tänker på sina gärningar på det viset. Inget tycks lämnat åt slumpen och en viss stolthet skimrar över hela den utarbetade planen.

Som tittare hålls man på sträckbänken och filmen avslöjar inte mer än den behöver. Detta gör att man hela tiden känner en hunger av att veta mer och att sluka i sig de pusselbitar som mördaren lämnat åt sina offer. Stundom tycker man sig ha räknat ut vad det egentligen handlar om för att några ögonblick senare inse att man faktiskt fått det hela om bakfoten.

Som jag tidigare nämnt utspelar sig filmen mycket på ett och samma ställe, detta varvat med flashbacks och fragmenterad parallellhandling. Genom denna metod får man veta mer och mer om bakgrunden till de två männen, mördaren och om polisutredningen kring fallet utan att för den skull bli övertydlig. Visserligen finns där logiska luckor lite här och var men om man betänker att det här var regissören James Wans första film och skådespelaren Leigh Whannells första manus så tycker jag att man får ha överinseende med detta.

Trots allt en film som underhåller och som kanske till och med kan få en att stundom tappa andan och se bort från de plågsamma och psykologiskt vämjeliga dödsscenerna.

Recension: The Machinist - 2004

The Machinist

Regi: Brad Anderson

2004

Drama/Thriller

Trevor Reznik (Christian Bale) lider av insomnia, han har inte sovit på ett år. Det chockerande sönderfallet av både hans fysiska och mentala hälsa har gjort hela hans vakna tillvaro till en smärtsam existens fylld av förvirring, paranoia, skuldkänslor, panikångest och ren och skär terror. Hans enda tillflyktsort blir den ömsinta prostituerade Stevie (Jennifer Jason Leigh) men när kryptiska meddelanden dyker upp i hans lägenhet och hallucinationer av en medarbetare orsakar en allvarlig olycka på fabriken där han arbetar, beger han sig för att söka efter sanningen. Finns det en komplott emot honom för att driva honom till vansinne eller är det hans egna sinnen som på grund av utmattningen förnekar honom rätten till sitt eget förstånd?

Inför den här rollen gick Christian Bale ner en himla massa kilon för att se så mager ut som möjligt. Det är verkligen otäckt att se honom så benig och om han vore smalare skulle han inte längre existera, något som de klokt nog poängterar i filmen. Förutom detta så gör Christian Bale en strålande rollprestation i alla avseenden, han är verkligen helt trovärdig som den förvirrade och paranoida Trevor. Andra skådisar i filmen är t.ex. Jennifer Jason Leigh och en av mina favoriter Michael Ironside, båda gör mycket bra insatser.

Det här är en film som inte berättas riktigt konventionellt, man får reda på ledtrådar lite här och där till Trevors sönderfall men inget körs ned i halsen på tittaren och man kan, när filmen är slut, tänka sig tillbaka och koppla samman alla detaljer som först när man vet hela sanningen får någon större betydelse och vikt. Dock inte sagt att filmen inte har en synnerligen linjär handling, för det har den. När man ser filmen får man också en känsla av klaustrofobi, man har ingenstans att ta vägen och man tvingas ta del av Trevors liv utan en chans att titta bort. Filmen tar heller inga genvägar utan är precis det som den utsäger sig för att vara - fylld av obehag och med en känsla av oundviklighet.

Likheter med Sir Alfred Hitchcocks filmskapande har frekvent används i diskussioner kring den här filmen. Man har till exempel jämfört vissa av billfärderna med dem i Psycho och visst kan det väl ligga en poäng i det. Men jag tycker att Brad Anderson ska ha credit och inte Hitchcock även om han helt klart funnits med som inspirationskälla.

Slutligen tänkte jag överösa filmen med superlativ, det är helt enkelt svårt att sätta ord på vad jag känner efter att ha sett den. Fraser som ”det bästa jag sett i år” och ”Mästerverk” tycks helt enkelt inte vara tillräckliga beskrivningstermer för den här filmen – En mycket stark rekommendation från min sida!

Recension: Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events - 2004

Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events

Regi: Brad Silberling

2004

Komedi

Syskonen Baudelaire blir, genom en brand av deras föräldrars enorma gods, föräldralösa vid en tidig ålder. Enligt lagen ska de tas omhand av sin närmaste släkting – Greve Olaf (Jim Carrey), som är barnbarnsbarnbarn till deras föräldrars brylling eller syssling eller liknande. Greven visar sig vara en mycket excentrisk skådespelare som inte skyr några medel för att komma över det gigantiska arv som Syskonen Baudelaire föräldrar har efterlämnat till dem. Rent ut sagt behandlar han dem som avskräde och låter dem, i det närmaste, utföra slavarbete åt honom. Han dras sig heller inte för mordförsök på de små barnen och tycks alltid ha en ursäkt för sitt beteende när någon börjar komma honom på spåren. Detta är emellertid bara det första av en serie otursamma händelser i syskonen Baudelaires liv…

Filmen utspelar sig alltjämt medan författaren Lemony Snicket sitter vid sin skrivmaskin och nedtecknar de olycksaliga barnens historia. Ibland fäller han små kommentarer över händelserna och ibland luras han med att berätta händelserna på ett lyckligt sätt för att genast dementera och hänvisa till vad som egentligen hände. Detta är ett lyckats drag och med tanke på att det här egentligen är en barnfilm, finns det också utrymme att bryta när de hemskaste scenerna dyker upp och låta tittaren skapa sin egen bild av händelserna.

Bilden har hela tiden något sagolik över sig, men får uppfattningen om att man befinner sig i en fantasivärld och det känns helt rätt när det gäller en fantasifilm som denna. Jag har inte läst någon av Daniel Handlers böcker (Skrivna under pseudonymen Lemony Snicket) och vet inte hur överdrivna karaktärerna är i dessa, men talar man i filmtermer ligger de på gränsen av vad man som vuxen klarar av att titta på. Framförallt är det Jim Carrey som på vanligt sätt spelar över och helt enkelt är för mycket, han kommer dock delvis undan med det enbart för att filmen är ämnad för barn.

Men det finns fler överdrivna karaktärer i filmen. Både deras farbror Monty (Brian Connolly), som påminner remarkabelt mycket om John Cleese och Tant Josephine (Meryl Streep) som tycks vara maniskt livrädd för det mesta, men framför allt mäklare! Dessa lyckas dock hålla sig innanför ramarna och, liksom barnen, istället enbart vara underhållande. Förresten syns också Dustin Hoffman i några korta ögonblick, som teaterkritiker.

Barnen är som sagt mycket underhållande, om än karikatyrer. Både att Violet får fram uppfinnarandan när hon sätter upp håret med hårbandet används flitigt och Klaus, som tycks minnas allt han läst i föräldrarnas stora bibliotek, framställs ofta med gulliga klichéer. Minstingen Sunny, som älskar att bita i allt och som kommenterar och faktiskt kommunicerar med hjälp av sitt joller är helt enkelt för söt. Hon spelas av tvillingarna Kara och Shelby Hoffman och vem vet, de kanske kan konkurrera med tvillingarna Olsen i popularitet om några år.

Det skulle inte förvåna mig om filmen snart får en uppföljare, dels för att den faktiskt, trots sina brister, är ganska bra och att det trots allt finns ytterliggare 9 böcker i serien att fortsätta med.

Recension: Kill Bill Vol 1 & 2 - 2003/2004

Kill Bill Vol 1 & 2

Regi: Quentin Tarantino

2003/2004

Action

Uma Thurman spelar huvudrollen som ”the bride”, en femtedel av det dödliga lönnmördarteamet DiVAS. Hon blir sviken av gängets ledare Bill (David Carradine) som försöker mörda henne. Hon hamnar emellertid i koma och när hon vaknar upp efter fem år är hon fast besluten att hämnas. Hon börjar sin bärsärkargång med ett fast mål i sikte, att döda Bill. För att nå sitt mål måste hon kämpa mot och döda sina forna vänner och kollegor som spelas Lucy Liu, Daryl Hannah, Viveca A. Fox och Michael Madsen för att nämna några.

Eftersom det egentligen känns som en enda lång film och egentligen borde vara det, verkar det mest logiskt att skriva om dem tillsammans och det är precis det jag tänker göra här. Frågan är bara hur man jämför de två, för lika på något sätt är de egentligen inte. Den första volymen är våldsam som få andra filmer, blodet sprutar flera meter medan den andra har i princip all handling och dialog.

Om jag börjar med lite om Vol 1 kanske då… Här tyckte jag kombinationen av de tydligt Sergio Leone inspirerade bilderna ihop med den Ennio Morricone plagierade musiken var tämligen smakfull och tillförde filmen den där lilla extra dimensionen som en film med så här väldigt tunn handling verkligen behöver. Även andra så kallade konstnärliga grepp passar in i denna produktion. Personligen var jag inte speciellt förtjust i det bloddrypande svart-vita segment som tydligen fanns där för att få filmen att gå igenom granskningsnämnden. Däremot de tecknade mangainspirerade minuterna föll mig på läppen och jag tyckte de många actionsekvenserna var underhållande att se.

Jag såg verkligen fram emot den andra delen och så kom den till slut. Borta var tyvärr all atmosfär som faktiskt fanns i vol 1. Här är det inte heller lika självklart att Tarantino hyllar de filmer han lånar ifrån. Emellanåt är man inte alls säker på hans avsikter och stundom tycks han nästan parodiera dessa filmer. Relationen Leone/Morricone som framställdes så smakfullt i första filmen blir här nästan irriterande och övertydlig då den i princip inte blandas upp med något annat överhuvud taget.

Några av scenerna är förstås väldigt underhållande men det finns inte tillräckligt många av dem för att bära upp hela filmen. Dialogen, som ofta räknas till Tarantinos starkaste sida, känns ofta malplacerad och krystad, för att inte säga plastig och konstlad. Nej, det är inte den här filmens behållning! Filmens behållning är utan tvekan Uma Thurman som bjuder på samma brillianta skådespeleri även denna gång.

Finns det då inget sätt att rädda båda filmerna till ett lyckat resultat? Jo, det tror jag absolut att det finns! Räddningen finns i en omklippning där man sammanför de bägge filmerna till en enda mastodontfilm. Det skulle kunna funka, dels för att det skulle bli rätt blandning av action och dialog och dels för att vänta i flera månader på en fortsättning skulle skada vilken handling som helst, hur kompetent den än må vara.

Recension: I Tre Volti del Terrore - 2004

I Tre Volti del Terrore

Aka the three faces of terror

Regi: Sergio Stivaletti

2004

Horror

Ombord på ett tåg möter tre personer en hypnotist. Han visar dem en skimrande kristallkula och påstår att denna låter dem se tillbaka på bortglömda händelser ur sina gångna liv. Den ena mer fasansfulla historien än den andra visualiseras i deras sinnen och vi får följa med gravplundraren i en berättelse som centraliseras runt en varulv. En skönhetsoperation där patienten snart blir varse om att hon befinner sig in mardröm och att läkaren som ska utföra operationen är en tvättäkta galning. Slutligen tar sig historien runt en mystisk sjö där en vidunderlig varelse lever form. Men är det verkligen sant? Är detta fria fantasier ur deras undermedvetna eller är det sanningen som en gång för alla hinner i kapp dem?

Det här är visserligen bara Sergio Stivalettis andra film som regissör men han är ingalunda någon nybörjare i filmbranschen. I tjugo år har han arbetat med visuella effekter tillsammans med både storheter som Dario Argento och de kanske inte riktigt lika kända, Lamberto Bava och Michelle Soavi.

Man förväntar sig därför mycket utav en sån här film, åtminstone att det ska vara visuellt bländande effekter. Tyvärr blir man lite besviken på det området och framförallt inledningsvis på en del CG-effekter som faktiskt är ganska fula. Det bättrar sig dock allteftersom och totalt sett blir det trots allt inget misslyckande på detta plan.

Detta är alltså en episodfilm och som sådan brottas den med en del problem. Det är alltid svårt att hålla historien igång samtidigt som man börjar en ny berättelse. Man måste ha en bra kringhistoria för att det ska fungera och berättelserna bör vara ganska lika till sin stil. Jag tycker detta sammanfaller på ett bra sätt på två av de tre berättelserna som är väldigt italienska till sin stil, den tredje och sista episoden är dock nästan raka motsatsen och för tankarna till klassisk amerikansk b-monsterfilm. Inte minst musiken åskådliggör dessa olika stilar, de två första episoderna har nästan typisk giallomusik, enkla melodier som förstärker spänningen, medan den sista låter på ett helt annat sätt men fortfarande med effektiv musik. Tyvärr övergår denna spänning ibland till att bli överdramatisk och väldigt klichéfylld.

Överlag kan man säga att historierna inte tycks ha någon egentlig mening förutom att skrämma tittaren så visuellt och absurt som möjligt. Det är svårt att förklara denna känsla men jag får intrycket att filmen sköter sig själv ganska mekaniskt så att säga, det finns ingen själ och övergripande tanke bakom. Stivaletti framstår som en medelmåtta i sitt berättande och redan i inledningsscenen får man till exempel direkt intrycket av att det här är konstruerat och det känns inte som en naturlig miljö. Ser man filmen till slut vågar jag dock påstå att det finns en poäng med både överspelande skådisar och konstruerade sets. Filmen avslutas med en del twists och själva slutpoängen kanske är lite för filosofisk egentligen.

En sevärd film om du gillar klassiska italienska skräckisar!

Recension: Madhouse – 2004

Jag undrar hur många filmer det egentligen är som bär det här namnet? Det måste vara en hel del men så är det också ett synnerligen intressant ämne det här med det mänskliga psyket. I just den här filmen handlar det om en nykomling som kommer till mentalsjukhuset för att praktisera. Undan för undan märker han att allt inte står rätt till och när han föreslår förändringar blir det kalla handen. När flera mord på personalen sker dras han in i en härva där man inte kan vara sker å någonting, inte ens sig själv. Ingen går att lita på och hans syner av en liten pojke som irrar omkring på sjukhuset blir allt starkare. Han upptäcker också en anförvant i cell 44 på avdelningen för de allra sjukaste och farligaste patienterna. Det är här alla svaren finns men hur ska man få fram dem ur den slipade patienten?

Faktiskt är det här en ganska spännande film! Det faktum att min gamla favorit Lance Henriksen medverkar i en mindre roll som sjukhusets chefspsykolog eller vad det heter, gör det hela heller inte sämre. Det finns hela tiden en spänning och en misstro mot vilka det egentligen är som är de sjuka, de intagna eller personalen. Kanske finns det inga helt friska människor alls i filmen?

Men tyvärr har jag numera sett lite för många filmer med twists av just det slaget – att man inte kan vara säker på vem som är frisk eller inte, att jag inte blir direkt överraskad av resultatet i slutändan. Faktum är att jag såg det ganska tydligt långt innan filmen var slut även om man förstås aldrig är helt säker på sin sak. Tråkigt men sant! Det är dock en film som duger att ses och det är underhållade 90 minuter. Lite tappar den framåt slutet när allt blir allt för uppenbart och till slut avslöjas. Varför kan man inte göra lite mer komplicerade slut än de allra enklaste?

6/10

Recension: Gore Gathering - 2004

Gore Gathering

Regi: Dan Hejman

2004

Horror

I en liten stad dyker plötsligt en främling upp som sprider ond bråd död omkring sig. De som inte är lika lyckligt lottade och överlever blir bestulna på sin själ och övergår till att vara den ondskefulle främlingens slavar. I samband med detta bevittnar Peter hur flickvännen brutalt mördas framför hans ögon och han svär att hämnas. Han förbereder sig för strid och beväpnad med hagelbössa, pistol och ett samurajsvärd ger han sig av för att döda Vurlak – Lord of the living dead!

Kanske inte den mest välgjorda filmen i världshistorien, men man måste väga in att filmen bara hade en budget på ca 300 kr och när man har detta i bakhuvudet förstår man genast att det är mycket bra kvalité per investerad krona! Det märks tydligt att det är entusiaster som gjort varit inblandade, för även om skådespelarna spelar över ganska rejält vid några tillfällen så finns där trots allt en röd tråd att följa. Manuset är intressant även om det egentligen inte innehåller några revolutionerande nyheter och effekterna är helt klart godkända. Speciellt med tanke på att effektmakaren inte hade hållit på med effekter mer än några veckor vid tillfället.

Filmens största styrka anser jag dock vara kameraarbetet och i viss mån klippningen. Man märker att det finns en tanke bakom klippen och bildspråket förhöjer verkligen filmens stämning, samt bidrar till det förhållandevis höga tempot. Några scener känns som hyllningar till storheter som t.ex. Sergio Leone och man har gjort sin alldeles egen version av hans klassiska duellscen, men inte med pistoler utan med svärd!

Filmen är endast ca 17 minuter lång och det matchar kanske den här recensionens längd. Den dock är underhållande som få andra och jag vågar påstå att framtida projekt av det här gänget, kanske med högre budget, kommer att bli riktigt RIKTIGT bra!

Recension: Blue Demon – 2004

Det här är egentligen mera Sci-Fi än en konventionell djurskräckis. Det finns visserligen hajar som går till attack men upplägget är mera vetenskapligt framlagt. Det kretsar helt enkelt om genmanipulation och om att använda vithajar för militära ändamål. Tanken är att de ska kunna skydda kusterna från attacker. Men något går förstås fel och hajarna som är sex till antalet rymmer. Intressanta premisser förstås och trots att det finns en hel del komik inblandad också (avsiktlig sådan) är det faktiskt ganska spännande ibland!

Attackerna lite i klenaste laget men hajarna ser för det mest riktigt bra ut! Tyvärr finns det också tillfällen då de verkligen ser alla annat än bra ut också, när de animerade effekterna har misslyckats totalt. Faktum är att jag först hade tänkt hylla filmen för sina hajar men efter att den har tagit slut har det varit lite för mycket dataanimerade hajar för att jag ska göra det uttalandet. I början var de dock mycket trovärdiga!

Men även om det inte är en djurskräckis i egentlig mening är det faktiskt en underhållande film. Det är kanske just därför förresten, man lyckas klara sig ifrån de värsta fadäserna för att man helt enkelt inte försöker att göra dem. Man försöker inte skrämmas med blodtörst och lyckas underhålla med att berätta en historia istället.

I huvudrollen ser vi Michelle Pfeiffers syster Dedee Pfeiffer och jag tycker hon gör ett utmärkt jobb faktiskt. I rollistan finns också Christine Lakin och Jeff Fahley men den stora rollen bredvid Dedee som hennes man görs av Randall Batinkoff som också funkar alldeles utmärkt. Faktum är att kemin mellan det här paret som dessutom ligger i skilsmässa inbringar många underhållande poänger.

Ta den med en nypa salt och se den inte allt för mycket som en djurskräckis så kanske du tycker som jag om den?

6/10

Ett hål i mitt hjärta - 2004 - Provocerande och utmanande!

Ett hål i mitt hjärta

Regi: Lukas Moodysson

2004

Drama

Eric (Björn Almroth) är en tonåring som spenderar nästan hela sin tid instängd i sitt rum. Han bor tillsammans med pappan (Thorsten Flinck) som i deras sjabbiga lägenhet filmar sitt senaste amatörporrfilmsprojekt tillsammans med sin vän Geko (Goran Marjanovic) och Tess (Sanna Bråding). Allt eftersom går projektet överstyr och urartar till rena orgierna i både våld och matfrossa när de tre personerna glider allt längre från omvärlden och tycks fastna i en nedåtgående dekadent spiral. Mitt i detta våld, äckel och snusk är Eric den enda sansade personen och som till slut måste blanda sig i och ta tag i situationen.

Det här är absolut inte en film för alla och envar. Det är en motbjudande historia som försöker vara just det – motbjudande! Den är provocerande och utmanar tittaren i högsta grad. Den har inte någon handling i vanlig bemärkelse utan är istället till för att väcka frågor om moralitet hos tittaren. Mitt bland de explicita bilderna, finns det filosofiska monologer, karaktärerna drömmer sig bort från verkligheten till stora sädesfält där de springer runt i ringar etc.

Jag är helt säkert på att budskapet med den här filmen är tämligen individuellt och att den inte betyder samma sak för två olika personer. Är filmen ett test på hur mycket vi egentligen tål att se? En samhällkritisk satir? En pik mot dokusåporna/realityshowerna? Jag tror att mycket av svaren kommer från oss själva och från vår egen livserfarenhet. Kanske är filmen helt enkelt en reflektion över människans ytlighet och oförmåga att skapa djupa och emotionella kontakter, eller helt enkelt ett sökande efter meningen med livet?

Personligen finner jag filmen människoförnedrande där kanske den förnedrande kvinnan är tydligast att upptäcka. Jag vill dock mena att det inte slutar där och en del av filmens kommentarer riktas enbart mot mannen och förnedrar detta kön kollektivt. Detta tillsammans med de övriga ingredienserna gör detta till en särdeles destruktiv film för mig.

Men oavsett hur grym och brutal filmen än verkar rent visuellt, det varvas ju närgångna operationsbilder på kvinnans underliv tillsammans med orgier i mat och rena kräkfesten, så tror jag inte att Moodyssons poäng är riktad med pornografibranschen. Det vore naturligtvis enkelt att utgå ifrån detta och det figurerade till och med ett rykte om att skådespelarna hade haft sex på riktigt i filmen, som senare dementerades. Jag tror att det ligger en betydligt djupare tanke bakom än så och många frågor är obesvarade en lång tid efter att filmen tagit slut. Varför har Moodysson valt att censurera bort alla varumärken och vissa ansikten ur filmen allt från diskmedel, till vanliga besökare i ett snabbköp?

En bra och krävande film med många frågor och få svar.

Down to the Bone - 2004 - En ton av värdighet!

Down to the Bone

Regi: Debra Granik

2004

Drama

Irene har två barn, jobb och man. Men att påstå att hon är tillfreds med tillvaron vore att överdriva och det grövsta. Att klara vardagen utan droger är nämligen något som är henne övermäktigt. Det har drivit henne till diverse förödmjukelser genom åren men när hon stjäl ena sonens födelsedagspengar från farmor för att finansiera sitt missbruk inser hon själv att det har gått för långt och lägger in sig på en klinik. Där träffar hon Bob, en av vårdarna och inleder en relation med honom. De har mycket gemensamt, kanske mer än vad som är nyttigt för båda och snart är de på väg att dra ner varandra ännu djupare i drogträsket. Snart är det bara drogerna som betyder något och undanflykter och svepskäl är något som präglar vardagen.

Det går helt enkelt inte att komma ifrån att den här filmen är briljant spelad! Framförallt handlar det förstås om huvudrollsinnehaverskan Vera Farmiga som definitivt är kapabel att spela lika sliten som rollen kräver. Hon har heller inga problem med att spela rollen som ”ren” och det är verkligen de små medlens skådespel. Det är inte mycket som skiljer de olika sinnesstämningarna åt men Vera hittar essenserna i dem och förmedlar dem förstklassigt!

Eftersom det mesta kretsar kring henne är det inte särskilt viktig om alla de andra smårollerna lever upp till hennes standard men jag måste säga att jag verkligen inte har något att klaga på! Det är ingen propagandistisk film, den visar inte någon skrämmande baksida som utspelar sig med prostitution på skitiga bakgator eller något sånt. Det finns hela tiden en ton av värdighet över den. Detta kanske är på gott och ont men jag vill påpeka att det verkligen inte handlar om någon glorifiering. Snarare är det vardagsknarkandet som tas upp (om man nu kan säga att det finns något som heter vardagsknarkande?) och man känner mera sympati för de inblandade än något annat. Det finns inte någon direkt skrämseleffekt.

Nivån ligger alltså snarare på en medömkans nivå. Det är Irenes personliga liv det handlar om, inte hur orättvist hon behandlas av samhället eller vilken frustration över sin livssituation hon känner. Uppenbarligen mår hon inte bra, men det är inget mardrömsscenario och det tackar jag för. Det är riktigt befriande att se en antidrogfilm som närmar sig problematiken på det här sättet och som vågar blanda in en kärlekshistoria i det hela dessutom.

Hur det går kommer jag förstås inte att avslöja men att man kanske måste ner och vända på botten och hitta sin egen styrka för att lyckas är nog sant. Kanske är filmens sensmoral att tänka på sig själv i första rummet och offra det som finns runt omkring en för att man ska kunna må bra det enda riktiga när man sitter i skiten. När filmen är slut är inte ett öga torrt…

Recension: Dead Friend aka The Ghost - 2004

Dead Friend

Aka: The Ghost

Regi: Tae-Kyeong Kim

2004

Horror

Ji-Won (Ha-Neul Kim) lider av amnesi och kan inte minnas sitt eget förflutna, inte ens den traumatiska händelse som orsakat hennes problem. Hon är inte speciellt omtyckt i skolan men när hon försöker fråga de andra vad hon egentligen gjort och vad de har emot henne får hon inte några riktiga svar. Mysiska saker inträffar runt omkring henne och hennes närmaste kamrater dör en efter en under gåtfulla omständigheter. Till sin hjälp har hon en kille som tydligen vill vara hennes vän trots allt som hänt. Allt eftersom hennes undersökningar fortgår ser hon fler och fler syner av en flicka. Vilken betydelse har denna flicka egentligen? Kan sanningen om den traumatiska händelse kasta ljus över allt som hänt?

Det här är, i mångt och mycket, en regelrätt spökfilm med allt som där tillhör. Den asiatiska varianten av dessa tenderar att ofta bli väldigt komplicerad och svår att överblicka. Det här är inget undantag. Det är svårt at hålla reda på vem som är vem i de otaliga tillbakablickarna som sammanbinder filmen. Men det är snyggt gjort, enstaka skrämselbilder blandas med ett väldigt vackert foto och filmen förtjänar ett del extra poäng bara av denna anledning. Nackdelen är som sagt att den är svår att hänga med i, framförallt i de partier som känns ointressanta och kanske t.o.m. lite oinspirerade. För filmen är faktisk lite ojämn. De första scenerna i filmen fångar verkligen tittaren i ett järngrepp och det som sedan följer är av varierande dragningskraft. Stundtals kan man inte ta ögonen från TV:n men stundtals vill man stänga av och gå och lägga sig.

Saken görs inte heller lättare av att huvudpersonen lider av amnesi och att tittaren inte bjuds på fler svar än henne. Man har således ingen möjlighet att göra en bedömning av vad som kan anses vara viktigt och relevant i sammanhanget.

Långsamt, enligt den asiatiska metoden med minimalt musikspår och med nästan statisk iakttagande kamera, får man reda på mer och mer om både henne och de händelser som lett till denna minnesförlust. Tyvärr tar sig detta ofta vägen av både böljande stripigt hårsvall och stirrande blodsprängda ögon och det kanske börjar bli lite tjatigt vid det här laget. Dessutom tycks den asiatiska skräckfilmsvågen ofta fokusera på vatten, jag vet inte om asiater är livrädda för just detta men det tycks i alla fall finnas något, nästan mytologiskt, som fascinerar dem vid detta ämne. Bryr man sig däremot inte om denna upprepning och står ut med att det inte är särskilt originellt skulle jag helt klar rekommendera filmen, den är värd att se minst en gång.